Tro, håp og revolusjon

Den här recensionen publicerades i Klassekampens Bokmagasin förra veckan.


Tove Skagestads fortelling om Sedegheh Ghargozalian begynner ikke særlig bra. Selve gjengivelsen, altså. Avsnittet heter «Tilslørt». Bare to setninger går før vi blir konfrontert med det skremmende «svarte skautet». Ordene «øye»/«øynene» gjentas fire ganger i løpet av en kort side. Det er som å ramle rett inn i en dårlig klisjé før det hele har kommet i gang.
Men det bedrer seg rimelig raskt. Hovedpersonen kommer inn og begynner å korrigere fortelleren. Hun påpeker at i 1981, når episoden utspiller seg, kjempet hun, den sekulære venstresideaktivisten, fremdeles for regimet. Og selv om påbudet om hodeplagg, som materialiserte seg rett etter revolusjonen i 1979, ikke var noe hun satte pris på, mener hun at «vi som var venstreradikale, hadde langt viktigere ting å bruke tid og krefter på enn å demonstrere mot det».


Sedegheh Gharagozalians spennende livshistorie er tett sammenvevd med Irans komplekse moderne historie. Hun har tilhørt en venstreside som spilte en viktig rolle i et av etterkrigstidas mest dramatiske politiske omveltninger, men som ikke var tilstrekkelig sterk for å også prege den i tida som fulgte.

Som så mange andre urbane ungdommer, blir hun radikalisert på slutten av 60-tallet og begynnelsen av 70-tallet. Det er en tid hvor Iran blir en stadig viktigere del av USAs interessesfære i Midtøsten. Shahens regime har stabilisert seg etter det CIA-ledete kuppet mot statsminister Mossadeq, som forsøkte seg på nasjonalisering av oljesektoren. Det endte blodig da et religiøst ledet opprør i 1963 ble slått ned, og en av de irriterende opprørske imamene, Khomeini, ble blitt deportert til Irak. Seinere har impulsene fra frigjøringsbevegelsene i den tredje verden for øvrig, men også 68-generasjonen i Vest, begynt å påvirke en ung generasjon i Iran. Radikaliseringen skjer i både religiøse og mer sekulære kretser.

Noen av de unge venstreradikale kommer fra familier som har hatt kontakt med det tradisjonelle, Moskvatro kommunistpartiet Tudeh. Andre, som Sedegheh, fra en mer tradisjonell bakgrunn, der kvinnene forventes å te seg og bli godt gift; mennene å tjene penger og finne seg en bra kone. Å nærme seg «det nye venstre» står for et brudd. Sosialt forlokkende, historisk sett drevet fram av geopolitiske og nasjonale krefter. Når Sedegheh gifter seg med sin kjære, som hun har truffet i den politiske kampen, hvisker naboene om at han sikkert er kommunist, siden bryllupet er så lite og han attpåtil kommer syklende på besøk.


Med Sedegheh får vi følge revolusjonens seier og maktkampen umiddelbart etterpå. Khomeini framtrer som en åndelig leder, men hans islamister er organisatorisk dyktige. De bygger en parallell statsstruktur som gradvis vendes mot motstanderne. Det tidlige 80-tallet er blodig og forvirret. Titusener av mennesker fengsles og henrettes. Kampen om makten står i gatene og på universitetet. Iraks angrep mot Iran får venstreopposisjonen i en enda vanskeligere knipe enn tidligere. De fleste ønsker å aktivt forsvare sitt land, men hindres av de regulære styrkene. Suksessivt forbys opposisjonen også formelt. I 1983 står Fadaian – som Sedegheh tilhører – for tur, og Tudeh.
Året etter bedriver de unge revolusjonære underjordisk arbeid, livet er bistert og barna vokser opp. Som for så mange andre omkranses livene deres av tragedier og skuffelser. Kjente og kjære sviker – eller er standhaftige og går under. Til sist blir situasjonen uutholdelig, og de må forlate det landet som de med livet som innsats har gått inn for å forandre.


Fluktruta er lang og krevende. Og det kalde Norge, der de til sist havner, er ingen udelt positiv opplevelse. Frustrasjonen i hverdagen, når ett slags press går over i et annet, pipler fram gjennom den enkle fortellingen. Flyktningparet er politisk aktive fra første stund, men endrer sakte sitt syn på både Iran og omverdenen, om enn med grunnvurderingene intakte.

Det er slående hvordan de står like hardt på fra første stund: Livet fortsetter å være en kamp, ambisjonene er fremdeles høye. Det er vanskelig å ikke bli rørt og imponert. I det lille gjennomføres bragder. Sedegheh, som har fått sine juristdrømmer knust i Iran, overstiger språkbarrieren og omskolerer seg til ernæringsfysiolog. Men selv om det er mange framganger, kvier hun seg ikke for å også fortelle om uro, om å mislykkes og om posttraumatisk stress.


Den iranske revolusjonshistorien blir godt belyst av Sedeghes kommentarer. Partisk, selvfølgelig, men med større dybde enn i de fleste andre populariserte analysene som når et vestlig publikum. Men også kommentarene om dagens komplekse virkelighet i Iran og om livet i eksil er ofte befriende kloke. Sedegheh, som hele livet har kjempet for kvinners rettigheter, forteller om hvordan hun etter kort tid i Norge ble intervjuet om situasjonen i Iran, som hun ville gjøre nordmenn oppmerksomme på: «men journalisten overdrev og tabloidiserte det jeg sa, i så stor grad at jeg følte jeg ble brukt som alibi for å stigmatisere iranske kvinner». Og når forfatteren gang på gang vender tilbake til spørsmålet om det muslimske hodeplagget, for hun svaret: «Kvinner blir ikke hjulpet av at hijaben blir revet av dem. Derfor ble jeg provosert da en eller annen Sara [Azmeh Rasmussen, min anm.] brente en hijab på Youngstorget 8. mars for et par år siden. Jeg følte hun tråkket på røttene mine».

Både holdningen til iransk historie og synspunktene på dagens situasjon bryter mot mye av det som kommer til uttrykk hos de mest høylytte i eksil, som ikke nødvendigvis er de mest representative eller innsiktsfulle.


«Tro, håp og revolusjon» kunne ha blitt en betydelig bedre bok. Det er nærmest frustrerende at det ikke har blitt gjort mer ut av en så fascinerende menneskeskjebne, når man først gjør det. Prosaen minner iblant om lettleste lærebøker på videregående. Og selv om de banale spørsmålene som stilles til Sedegheh kan være en del av det journalistiske og stilistiske grepet, er de tidvis irriterende å lese.

Men sett under ett er boka leseverdig. Som historieleksjon, som en fortelling om flukt og om å starte på ny, og som et fint korrektiv til mange av stereotypiene om Iran og iranere.

Photoshop of Horrors. John Oliver om varför Iran måste stoppas

Här.

Politiska avrättningar i Iran

Muhammad Sahimi skriver om de fem politiska fångar som i söndags avrättades i Iran: Farzad Kamangar, Ali Haydarian, Farhad Vakili, Shirin Alam-Houli och Mehdi Eslamian. Det är en barbarisk och illavarslande handling, som visar att de hårdföra reaktionärerna i regimen nu känner att det är dags att komma med nya markeringar inför årsdagen av presidentvalet, och visa att man inte tänker acceptera att tappa kontrollen så som man gjorde ett tag runt valet.

Av de fem avrättade har kanske den kurdiske läraren Farzad Kamangars historia varit mest uppmärksammad:

He was 35 years old and married. A highly popular teacher in Kurdish villages, he was also a poet and author. He received his death sentence in February 2008, and his family had lived in agony ever since. In a letter to his students from prison two years ago, Kamangar wrote, "I miss you all. From behind these tall walls, I wake up with you, laugh with you, and go to sleep with you.... I wish I could play soccer with the first graders, and you, with the dream of becoming another Ronaldo, could score past your teacher, the goalie, and then celebrate it."

In the last letter that Kamangar sent from Evin Prison, he wrote about guiding Iran's youth toward the path to freedom: "Is it possible to be a teacher and not show the way to the sea to the small fish? Is it possible to stare into the eyes of the children of this nation and remain silent? Is it possible to accept the responsibility of being a teacher and informing the people, but not say anything?"

De allra flesta iranier som läser raderna om den lilla fisken och det stora havet kommer nog att tänka på läraren, författaren och dissidenten Samad Behrangi, vars barn- och ungdomsberättelser betydde mycket i radikaliseringen av flera generationer i Iran.

Om regimen lyckas med sin omänskliga skrämseltaktik återstår att se. Nya gripanden har följt i iranska Kurdistan, och fler avrättningar har aviserats. Avrättningarna har fördömts i skarpa ordalag av Moussavi.

Islamisk reformationsfilosofi på liv och död

I tidningen Klassekampen har jag idag skrivit en text med utgångspunkt i boken «Islam and Dissent in Postrevolutionary Iran – Abdolkarim Soroush, Religious Politics and Democratic Reform» av Behrooz Ghamari-Tabrizi, Författaren är doktor i sociologi och för närvarande Associate Professor vid Department of history, University of Illinois. Där är den publicerad på norska, i översättning av Lars Nygaard. Här lägger jag upp den svenska texten. Detta är en längre, redigerad version av en text som först stått på tryck i tidskriften Sociologisk forskning, 1/2010.

* * *
Mellan 1981 och 1985 sitter Behrooz Ghamari-Tabrizi i fängelse i Iran. Som tusentals andra vänsteraktivister har han kämpat mot Shahens USA-stödda diktatur, i en revolutionär process som 1979 rensade bort monarkin. Nu befinner han sig i underjordiska lokaler som det ”Revolutionära gardet” i den nya islamiska republiken ärvt av den förra regimens fruktade hemliga polis, SAVAK. Det är i fängelset som han först på allvar kommer i kontakt med islamisk litteratur, skriver han i inledningen till sin bok Islam and Dissent in Postrevolutionary Iran. Här doseras den som ”ideologisk träning” tillsammans med brutalt våld.

Till skillnad från majoriteten av sina fängelsekamrater överlever Ghamari-Tabrizi fångenskapen. Han kommer till USA och blir så småningom docent i sociologi. När han återvänder till den islamiska litteraturen är det frivilligt, i akademiskt studiesyfte. Nu betraktar han revolutionen med både inre insikt och analytisk skärpa.

”The Iranian revolution was one of the first world historical events which directly challenged the foundational binaries of modernity, often constructed on mutually exclusive conceptions of the modern versus the traditional”, skriver Ghamari-Tabrizi. I boken försöker han förstå den postrevolutionära iranska statens förhållande till moderniteten på dess egna premisser.


Den röda tråden i Islam and Dissent… är Abdolkarim Soroush, en framstående religionsfilosof och vetenskapsteoretiker. Soroush var viktig i byggandet av ideologisk profil för islamisterna som tog över snart efter revolutionen 1979 – särskilt i idékampen mot verkliga och påstådda marxistiska strömningar. Han hade också en omstridd roll i den så kallade kulturrevolution som utlystes av revolutionsledaren Ayatollah Khomeini sommaren 1980 och som kom att innebära omfattande ändringar i universitetens inriktning, ideologiska utrensningar från akademiska poster och flera blodiga konfrontationer mellan studentgrupper.

Vid det laget hade Soroush, som Ghamari-Tabrizi uttrycker det, gått från att vara en okänd, briljant lekmannateolog och -filosof till att bli ”hovfilosof”, tack vare ”revolutionens segrande jakobiner”. Snart kom Soroush dock själv att falla i onåd hos hårdföra krafter. Han har därefter successivt blivit mer kritisk till det teokratiska etablissemanget, fundamentalistiska grupper har ofta stört hans föreläsningar, och han undervisar sedan 2000 utomlands. Tillsammans med andra prominenta figurer med bakgrund i den religiösa regimapparaten, undertecknade han nyligen ett manifest som kräver nyval, pressfrihet, samt förbud mot inblandning från säkerhetsstyrkor av olika slag i det politiska och ekonomiska livet.

Denna förändringsprocess har ägt rum i en större politisk och intellektuell kontext. Islam and Dissent… ger ett bidrag till förståelsen av denna kontext – det spänningsfyllda förhållandet mellan stat och religion i Iran.


Boken inleds med ett kapitel om modernitetens islamiska rötter och islamismens moderna rötter. Det är en kondenserad men effektiv historieskrivning, där det blir tydligt att synen på statsmakten och på vilka strategier de rättrogna ska använda för att omvandla samhället, varierat kraftigt i olika historiska kontexter i den muslimska världen. Det gäller också förhållningssättet till antikoloniala strävanden. Den iranska revolutionen plöjde en egen väg i det avseendet. ”Perhaps the most important feature of the Iranian revolution was that it nationalized an Islamist movement that had been characterized by an anti-nationalist ideology. What made the Iranian revolution distinct was the dialectic between tis transnational rhetoric (Muslim ummah) and its nationalist manifestation”, konstaterar Ghamari-Tabrizi.

Denna dialektik är en av många problemställningar som efter Shahens fall behövde hanteras i skapandet av en ny republikansk grundlag för Iran. Ghamari-Tabrizi har gått till primärkällorna, framför allt noggrant nedtecknade diskussionsprotokoll från den församling (”expertråd”) som tillsattes sommaren 1979 för att bearbeta ett utkast till grundlag, men också korrespondens från revolutionens frontfigur Ayatollah Khomeini. Resultatet är fascinerande, upplysande och många gånger överraskande läsning.


Att Khomeini önskade sig någon form av islamisk stat är uppenbart. Men, som framgår av dokumenten, var den konkreta roll som prästerskapet, ruhaniyat, skulle spela, en öppen fråga, föremål för dragkamp och debatt, på såväl teoretisk som praktisk grund. Och inte minst: Khomeini själv var djupt skeptisk. Att Khomeini menade att de skriftlärda lagmännens styre, velayat-e faqih, var ett slags idealtillstånd betyder inte att han såg detta som varken möjligt eller önskvärt att realisera omedelbart efter revolutionen. Ghamari-Tabrizi visar att den djupt pragmatiske Khomeini varken ansåg samhället eller prästerskapet vara redo att inträda i dessa roller. Khomeini var därför inledningsvis positivt inställd till en lätt modifierad variant av ett konstitutionsutkast som på hans uppdrag tagits fram av civila jurister, och som vilade tungt mot den franska femte republikens konstitution.

I processen kom dock grundlagen att fastställa en säregen hybrid av republikanska och teokratiska institutioner, med gummiparagrafer som möjliggör de senares överhöghet över de förra. Det är ironiskt att en av dem som hårdast drev på för velayat-e faqih som bärande princip i konstitutionen, var Ayatollah Ali Montazeri. Montazeri menade att omfamning av de republikanska maktdelningsprinciperna hade sin rot i dålig självkänsla inför västerländska tankeströmningar, och att det religiösa styret skulle vara den riktiga uttrycksmekanismen för folkviljan. Senare var Montazeri den tänkte efterträdaren till Khomeini, men hamnade på kollisionskurs, särskilt i samband med massavrättningen av politiska fångar 1988, för vilka Khomeini hade ett helt konkret ansvar. Montazeris kritiska hållning till regimen – fortfarande på starkt religiös grund – har spelat en viktig roll för reformrörelsen, och hans begravning i december 2009 triggade igång nya gatuprotester.


Den nya grundlagens dubbelhet drevs fram av politiska realiteter och blev framforcerad i en tid då den färska regimen mötte livshotande utmaningar som den mötte hårdhänt. De inre motsättningarna i det islamistiska lägret, som konsoliderade sin makt under det tidiga 80-talet, lever vidare i konstitutionen. Efter den obestridde, karismatiske ledarfiguren Khomeinis död 1989, har dessa motsättningar kunnat artikuleras tydligare i praktisk politik och diskussion.


Det är också främst efter 1989 som Soroush utvecklar sin principiella kritik av systemet – och därmed också ger viktiga bidrag till islamisk politisk filosofi. I grunden är det frågan om en reformationsfilosofi som ifrågasätter den teokratiska statens ideologiska anspråk på att vara en ensam, världslig bärare av religionens budskap.

Soroush gör en distinktion mellan ideologi och religion. Där ideologin uttrycker säkerhet och dogmatik, står religionen för det gåtfulla och mystiska. Islams ”slutgiltighet”, argumenterar Soroush, uttrycks inte i en yttersta rigiditet, men tvärtom i att dess uppenbarelse ständigt upplevs av nya generationer. Detta är en religionsfilosofisk distinktion som transformerar ”the shari’ah from a preconceived dogma into a continuously renewed and contested text”.

I Ghamari-Tabrizis bok får vi även en redogörelse för den distinktion som Soroush gör mellan två religiösa kategorier; ’arazi, det kontingenta eller slumpmässiga, respektive zati, det substantiella eller essentiella. Det senare kan inte härledas från det förra, menar Soroush. Koranens språkdräkt och profetens konkreta politiska och sociala beslut var till exempel kontingenta, historiskt beroende utfall. En ideologiserad, i betydelsen politiskt sanktionerad tolkning av islam blir därmed ogiltig, ja, blasfemisk. Implikationerna för en statsbildning där ett religiöst ledarskap gör anspråk på politisk makt som de facto ska stå över civil lag och demokratiska valprocedurer, är uppenbara.


Sammantaget ger boken en fördjupad förståelse av islamisk reformationsdebatt i allmänhet och iransk politisk historia i synnerhet. Den riktar också en kritisk udd mot alla som avfärdat och avfärdar de iranska islamisterna: ”[T]he ’mullahs’, as a commonplace narrative of the Iranian revolution has it, did not steal the revolution from progressive, secular, and democratic actors. […] Islam offered a cultural context within which a great majority of Iranians could identify with a call for justice and liberty and with the abolition of the ancien régime. But the Islam that won the revolution was distinct from the Islam that was institutionalized in the constitution”.

Det säger något viktigt om de motsättningar som Den islamiska republiken levt med i drygt 30 år. Samtidigt är det en antydan om vilken stor betydelse som radikala förändringar i det systemet, än en gång, skulle kunna ha för utvecklingen av islam som politisk kraft i Mellanöstern och bortom.

Tre tips

1. Alliansfritt Sverige refererar och recenserar moderate riksdagsledamoten Helene Rivières bok Bidragskulturen (Timbro 1998). Skrämmande och Folkbildande.

Hon tycks även ha en förkärlek för att hänga ut enskilda socialbidragstagare med förnamn, efternamn, bostadsort och privata levnads- och familjeförhållanden. ”Så var det när den ensamstående fyrabarnsmamman Kina Lindgren på Ekerö först förvägrades det socialbidrag hon ville ha” (sid. 30) börjar en historia där Lindgren hängs ut som en lat girigbuk, en driftig bidragssnyltare som öppet hånskrattar svenska folket i ansiktet. Även ”Thailands-Olle”, som jag antar är en sorts fiktiv samling av alla missbrukare, får sig en känga.

Som alkoholist, menar Rivière, kan han ”och hans kompisar år ut och år in tillbringa halva året i pensionatsmiljö på alkoholistanstalt för att vila ut och äta upp sig” och därefter ”ta sina hopsparade bidrag och supa vidare i Thailand andra halvan. Inga krav.” (sid. 28)

Läs hela!

2. Ulf Bjereld skriver om Per Landin, Lena Sundström och konsten att utöva härskartekniker. Viktiga påpekanden om en snabb och farlig utveckling.

3. Danny Postel på Tehran Buraeu: The Specter Haunting Iran. Inte så mycket nytt, men en bra sammanfattning av olika analyser, för den som vill fördjupa sin förståelse av det som hänt i Iran. Om inte annat intressant att kolla in klippet i början, när Khomeini från sin exil i Paris diskuterar folkstyre i Iran.

Flamman x 3

Väldigt bra nummer av Flamman den här veckan.

Tre höjdpunkter:

- Thaher Pelaseyed intervjuar en av de intellektuella frontfigurerna för den iranska gröna rörelsen, Mohsen Kadivar

- Jonas Thunberg skriver om Grekland och EMU-krisen

- Aron Etzler briljerar i en ledare med utgångspunkt i Jämlikhetsanden av Wilkinson & Picket: ”Människan är tillbaka. Högern ber henne flytta”

Läs! Och börja prenumerera.

Iran: Jubileum utan jubel

I dagens Aftonbladet har jag skrivit en bakgrundsartikel om dagens protester i Iran där jag också diskuterar de iranska rojalisternas nuvarande positioner. Läs gärna.


I dag har det alltså varit en symbolladdad årsdag för den iranska revolutionen. Som väntat har den «gröna» oppositionen med folkliga protester bjudit på en ny urladdning och visat att läget inte på något sätt är stabiliserat för regimen. De konservativa har nu successivt trappat upp repressionen och idag har de uppenbarligen inte tagit några chanser. Det har mobiliserats stort runt om i landet för regimtrogna manifestationer i de största städerna, och i Tehran har massiva säkerhetsstyrkor befunnit sig i stadens centrala delar. Många av nyckelfigurerna i den gröna rörelsen har angripits idag och utsatts för batongslag, pepparspray och liknande. Vanliga demonstranter har utsatts för hårdare tag.

Tehran Bureau är som vanligt ett bra ställe att följa händelserna. För ständigt uppdaterade videoklipp kan man gå hit. Det är svårt att säga något samlat utifrån rapporterna ännu, men det är många som verkar ge uttryck för viss besvikelse över att de regimkritiska protesterna inte blev större än vad de blev. Det är möjligt. Men det faktum att Ahmadinejad och Khamenei så tydligt utmanas, ännu åtta månader efter presidentvalet, tyder på att man inte kan förvänta sig någon tillbakagång till «normalitet». Man kan förvänta sig nya urladdningar och nya försök till politiska rockader.

Kronprins ansöker om land

Kräks lite på den här intervjun med Reza Pahlavi, son till den siste kungen av Iran. Det har alltid funnits ett gäng reaktionära överklassiranier med huvudsaklig bas i USA, som försökt upprätthålla en smått bisarr rojalistisk dröm. Som framtidsmodell för Iran har det tack och lov kunnat avfärdas som löjligt världsfrånvänt. Men de rojalistiska grupperna – som alltid har haft viss uppbackning i USA – har på senare tid fått luft under vingarna. Det Pahlavi säger i intervjun visar tydligt vad det som är det här gängets strategi – ett budskap till hundra procent anpassat till yttre regeringsmakter: USA och Israel. Samtidigt blir det direkt bisarrt när han hänvisar till att Iran under andra världskriget ”tog emot judar”. Det är möjligt att det var några judar på flykt från förföljelse och utrotning i Europa som fann sin väg också till det formellt neutrala Iran. Jag känner inte till något om det. Men det är hur som helst ett litet sidospår i iransk historia den perioden. Vad den hoppfulle ”kronprinsen” inte berättar är att hans namne och farfar som då styrde landet deporterades av de allierade för att han samarbetade med nazisterna. Reza Shah fann tysk och italiensk fascism inspirerande och kretsen runt honom höll på med spekulativ historietolkning där landets ”ariska” rötter ("Iran(ier)" är språkhistoriskt besläktat med "ariya") skulle framhävas och hyllas i den nya herrefolksandan.

I intervjuns andra del säger kronprinsen en del ytterligare strunt, direkt anpassad till den nuvarande amerikanska utrikespolitiken.

Hur som helst. Jag kopierar i sammanhanget in en grej från i juni:

”Kronprisen” Reza Pahlavi talar på National Press Club i USA om Irans framtid, med något slags hopp att göra en Karzai och bli warpad in till makten i Iran. Talet är helt skräddarsytt för Obama-administrationen. Knappt fem minuter in försöker han sig på något slags känsloutbrott. Ett liv i närheten av Hollywood har inte gjort honom till en bättre skådespelare än diktatorfarsan. Det hela är faktiskt ganska motbjudande.

Den 11 februari kommer med allra största sannolikhet att bli en dramatisk dag i Iran. Jag hoppas att den dramatiken lämnar USA, Israel och deras villiga hantlangare rojalisterna på sidolinjen. Det iranska folket måste själv få bestämma sin framtid - frihet från både inhemskt förtryck och imperialistisk dominans.

Tio dagar som förändrade Iran

Den 1 februari 1979 kom Khomeini tillbaka till Iran från sin exil i Paris. Shahen hade då två veckor tidigare lämnat landet, och strax innan det utnämnt Shapour Bakhtiar till premiärminister. Bakhtiar efterträdde generalen Gholam Reza Azhari, som hade haft till uppgift att slå ned upproret med undantagslagar och militärt våld. Bakhtiar var en annorlunda typ. Han var frankofil, med en bakgrund som aktiv mot såväl Franco som den tyska ockupationen av Frankrike. Från 50-talet hade han deltagit i kampen mot enväldet i Iran, inom ramen för den nationellt borgerliga rörelsen i landet. Man skulle kunna kalla honom en sorts socialdemokrat.

Bakhtiar gjorde ett försök att rädda kvar systemet. Han lättade på en del av det militära undantagstillståndets restriktioner, men deklarerade samtidigt att han skulle bekämpa försök till ”anarki”. Hans ståndpunkt var att den utnämnda regeringen var den enda legitima i landet, och den skulle förhandla med Khomeini om en del förändringar.

Men Bakhtiar missbedömde den sociala och politiska dynamiken. Khomeini gjorde det inte. Han åkte omedelbart från flygplatsen till Tehrans största begravningsplats Behesht-e Zahra. Där höll den åldrige, ofta medvetet kontemplative mullan ett i många avseenden glasklart och stenhårt politiskt tal där han underkände Bakhtiar-regeringens legitimitet: ”Jag utnämner en [annan] regering. Jag slår den här regeringen på käften”.

I tio dagar rådde den oklara situationen om vem som ledde landet. Men den 11 februari deklarerade de reguljära stridskrafterna i landet att de var ”neutrala” i den politiska kampen. Alltså att man de facto accepterade en maktöverföring till revolutionsrådet runt Khomeini.

Resten är, som man brukar säga, historia.

I en mycket läsvärd artikel beskriver Muhammad Sahimi de historiska dagarna 1-11 februari 1979. Avslutningen blir med nödvändighet starkt förenklad, men det är spännande läsning.

Det är också viktig läsning för den som vill förstå hur starkt symbolladdat det är när dagens opposition – i vars ledande kretsar man återfinner många revolutionärer från den segrande sidan 1979 – kallar till nya protester 11 februari (22 Bahman).

Iran. Tragik och dramatik.

Idag har två unga män, Arash Rahmanipour och Mohammad Ali-Zamai, avrättas i Iran. Det är de första avrättningarna som har en direkt koppling till protesterna efter valet. Rahmanipours advokat menar för övrigt att han greps redan före valet. Han var då 19.

Detta markerar ytterligare en upptrappning av regimens repression. Troligen är det frågan om en ”preventiv” åtgärd ämnad att sätta skräck i folk inför de protester som väntas 22 bahman, 11 februari, revolutionens årsdag.

Det är alltid ett förfärande brott som begås när människor avrättas. Här ser vi därtill ett splittrad statsapparat där de pressade, för tillfället ledande skikten skyndar sig att genomföra avrättningar, inte av uppfattat farliga politiska ledare, utan för att statuera exempel. Fler sägs nu stå på tur. Insatserna höjs.

Klicken runt Ahmadinejad och i sista hand Khamenei är nu rejält pressade. Chansen för dramatiska omstruktureringar i Iran är nu troligen större än någon gång sedan regimen konsoliderades i början 1980-talet. Men fortfarande är det oerhört svårt att säga hur de inre maktförhållande på oppositionssidan egentligen ser ut.

Detta är också något som lyfts fram av den fackliga aktivisten Homayoun Pourzad i denna extremt läsvärda intervju:

First of all, anybody who tells you that they have a full picture is lying, because the situation is very crazy.

There are at least five dozen, semi-autonomous power centers, factions, and groups vying for influence. Not even [Supreme Leader Ayatollah Seyyed Ali] Khamenei knows for certain what will happen tomorrow. But this does not mean there is complete anarchy. Speaking generally, there are at present four major centers of power, or rather, three plus one. The first three are Supreme Leader Khamenei, President Mahmoud Ahmadinejad, the Revolutionary Guards, while the fourth, the nascent popular movement, is of an altogether different character though is still remains somewhat amorphous. It is still finding its own voice, needs, and strengths--but it continues to evolve. For the foreseeable future, the first three powers will more or less effectively determine how things will turn out. This said, Khamenei is already weakened.

Läs hela intervjun!

Låt mig samtidigt rekommendera en annan läsvärd text om situationen i Iran. Den handlar om positiv och negativ nationalism i den brokiga gröna rörelsen och är bland det bästa jag läst på länge – insiktsfull och analytisk:

Iran has a long history of ethnic chauvinism intertwined with various intellectual efforts that attempted to understand the country's place in the world. […] The entire promotion of the "Aryan people" as a superior ur-race of Persia, which was an idea only introduced in Iran's intellectual circles in Reza Khan's time, and borrowed from now-debunked nineteenth century European research, is still deeply embedded in the national culture.

Detta bör också vara en viktig varning för alla dem som på goda grunder stöder reformrörelsen i Iran. Den fronten är och måste vara bred. Men det gäller att dra gränserna rätt. Antiarabisk rasism och chauvinsim måste stampas ut - för att det är oacceptabelt i sig, för att det förpestar försöken att bygga ett bättre land och för att det öppnar upp för riktigt obehaglig utländsk inblandning och medföljande djupa tragedier.

Artikelförfattaren Mohammad Khiabani ger också en mer nyanserad bild av hur läget i Iran ses ”på gatan” i arabvärlden. Det är oerhört viktigt att förstå att utvecklingen i Iran inte kan rivas loss från det som sker i Mellanöstern – men också att det som sker i Iran, precis som det gjorde 1979, kan få stor betydelse för andra länder i regionen. Som Khiabani sammanfattar:

While many in these countries like the current President of Iran, and told me so, the notion of unquestioned popular Arab support for the IRI's right-wing is a caricature of the truth. What seems more accurate is that, because of some combination of the 1979 Revolution, its independent survival in the face of international isolation, its vibrant intellectual and public culture, its written Constitution, its semi-democratic institutions that occasionally produced a surprising outcome, or its impassioned social movements, Iran is actually a proxy for the hopes of many others in the Middle East, whose nationalist dreams are still simply dreams. Allegiances can switch, be appealed to, and won over. As the Green Movement continues to mature in the months ahead, it would behoove them to remember the two faces of nationalism in their efforts.

Ta dig en stund att läsa artikeln!

Iran, vartåt?

Shora Esmailian, Thaher Pelaseyed och jag är intervjuade om läget i Iran, i veckans Flamman. Läs gärna!

Lite om den iranska reformrörelsens sociala bas

Intressant avsnitt av The Week in Green, med Hamid Dabashi, som intervjuar Dr. Behzad Yaghmaian.

Intervju och manifest

Läs den här intervjun med Abdolkarim Soroush - vetenskapfilosof och framstående islamisk intellektuell - om den gröna reformrörelsen i Iran.

Soroush spelade stor roll för islamisterna i den ideologiska dragkamp som omgärdade revolutionsprocessen och pågick åren efter att Shahen störtats, tills den nya regimen konsoliderade sig. Han började falla i onåd i mer hårdföra kretsar ganska snabb och har gradvis blivit allt mer kritisk till regimen.

I intervjun diskuterar Souroush ett slags minimimanifest som han lagt fram tillsammans med fyra andra dissidenter. De fem har det gemensamt att de i grunden stött revolutionen och inte har en antireligiös utgångspunkt - de är alla 1979 års män - men vill moderera eller ta bort en del av de mer märkliga elementen i systemet; borgerligt-demokratiska reformer.

Q: Will compromise satisfy the new generation of reformers?

A: Compromise has a negative connotation. But if even one of these demands is fulfilled – such as freedom of press – that will be enough to change drastically the political scene and atmosphere of the country. If they accept one of these 10 demands – and not the rest – it will revolutionize the whole country. Maybe release the prisoners; so many competent people are in prison. Any one of these would revolutionize the atmosphere.

Läs hela.

Detaljerna

Expressen presenterar ”årets tio viktigaste tweets, enligt amerikanska tidningen BusinessWeek”. Kul grej. Men lite fel har det väl ändå blivit här – oklart om Expressen snubblat själva eller bara har vidareförmedlat felet på grund av dålig koll. Ett av exemplen på listan sägs vara från ”Den iranska, regimkritiska, reportern Mir Hossein Mousavis sista tweet innan han dödades.”

Signaturen ”PersianKiwi” var väldigt aktiv under protesterna efter valet 12:e juni. Det är oklart vem eller vilka som stod bakom. Det finns därför inga uppgifter om huruvida det är frågan om någon som blivit arresterad, vilket det fanns en del spekulationer om i somras, än mindre dödad. Det torde dock stå helt klart att det inte var Mir Hossein Mousavi – presidentkandidat och frontfigur för den Gröna rörelsen – som twittrade som PersianKiwi.

Tehran brinner igen

Det är stor dramatik på gatorna i Tehran. Jag kommer inte att hinna uppdatera bloggen. Men på twitter kan man följa #iranelection (det finns alltid risk för ryktesspridning där, men det är mycket information som kommer ut snabbt och det finns många bild- och videobekräftelser) och på Facebook uppdateras Mir Hossein Mousavis sida. I den mån jag själv hinner tipsa, blir det på twitter - kolla här i högermarginalen eller följ direkt.

Ett stort antal nyhetsuppdateringar och videoklipp finns samlade på Tehran Bureau.

[Expr][DN][AB][SvD]

Hossein Ali Montazeri 1922-2009

Idag begravdes storayatollah Montazeri i Qom. Under begravningen förekom protester mot Ahmadinejads regering. Inte överraskande, med tanke på att Montazeri så tydligt fördömt övergreppen efter valet och ställt sig på Mousavi-falangens sida.

På Tehran Bureau har Muhammad Sahimi bidragit med en mycket fin och intressant levnadsteckning. Läs den! Här framträder bilden av en kämpande islamistisk skriftlärd som satt i fängelse och torterades under Shahen, som spelade en viktig roll i och efter revolutionen 1979, och som föll i onåd hos Khomeini – som alla hade räknat med att han skulle efterträda – inte minst för att han hårt kritiserade massavrättningarna i iranska fängelser 1988. Montazeri var en av dem som hårdast drev på för en religiöst baserad konstitution för Iran. Han blev faktiskt modererad av folk som Rafsanjani och Khomeini när det begav sig. Men han tog också sina etisk-religiösa principer på stort allvar. Det försatte honom i en svår position i den islamiska republiken Iran.

PS. Montazeri omnämnd på bloggen tidigare här.

UPPDATERING. Tehran Bureau: "Iran after Montazeri - a legacy that will haunt the regime"

Långsamma utrensningar och komplex arvstrid

Tipsar om en intressant artikel på Tehran Bureau, "The Supreme Leader's Slow Purge". (Obs att det finns en översättning av delar av YouTube-filmen längst ned i artikeln).

Andrew Apostolou påpekar att:

Moussavi's background is at odds with his new reformist stance. He pretends to have been out of politics for 20 years, returning now as an Iranian Cincinnatus to save the country from the "irrational and superstitious" Ahmadinejad. This is an affectation. Moussavi has retained his regime credentials and connections while carefully avoiding the entanglements of daily politics. For the last 20 years, he has been a member of the powerful Expediency Council, an unelected body designed to prevent the Iranian parliament from exercising any real power, though he has chosen not to attend its meetings. Like Hashemi Rafsanjani, the hardy perennial of Iranian politics, Moussavi represents the "deep state," a network of personal, family, and professional relationships that cuts across Iran's institutions. Unlike Rafsanjani, Moussavi has avoided conspicuous corruption.

Det är också riktigt att "[t]he human-rights abuses of the Moussavi era relegate Ahmadinejad's to historical footnotes". Det tidiga 80-talet, när den nya islamistiska regimen skulle konsolidera sig och göra sig av med alla de andra politiska krafter som fört revolutionen 1979 till seger, och dessutom hantera ett krig och uppflammande separatism, är en vanvettig blodig och brutal period i iransk historia. De som genomförde konsolideringsprocessen var långt fler än dem som man idag gärna refererar till som regimen - alltså kretsen som med Högste ledaren Khameneis stöd finns runt presidenten Ahmadinejad. Ja, faktum är ju att Ahmadinejad i det avseendet är en outsider. Han är en systemtrogen uppkomling snarare än en åldrad systembyggare.

Men det betyder inte att det som nu pågår i Iran bara är en inre maktkamp inne i de ledande skikten. Utan breda sociala konflikter och (spretiga) folkliga protester hade Mousavi-falangen inte varit något att räkna med. Inte heller är det så, att Mousavis bakgrund indikerar att han nu "luras" i sin reformistiska retorik för öppenhet, demokratisering och rättssäkerhet. Det sker saker med människor och politiska rörelser över tid.

Därtill är det ett misstag av alla som försöker förstå dagens Iran, att bortse från det faktum att arvet från revolutionen 1979 är stort och komplext. När den "gröna rörelsen" återknyter till det arvet är det förstås delvis reformistisk taktik, men det är också delvis ett tecken på att den står i kontakt med den iranska verkligheten på ett betydligt mer organiskt sätt än dem som magiskt vill upplösa Irans sociala och politiska motsättningar i slagordet "Död åt den islamiska republiken".

Avrättningar och mord i Iran

Förra veckan blev den 28-årige kurdiske aktivisten Ehsan Fattahian avrättad i Sanandaj, provinshuvudstaden i iranska Kurdistan. Amnesty och andra organisationer för mänskliga rättigheter har uppmärksammat Fattahian som samvetsfånge. Han vägrade in i det sista acceptera de anklagelser som riktades mot honom.

Tehran Bureau skriver om avrättningen och andra uppmärksammade fall på senare tid.

Det har också rapporterats att den 26-årige läkaren Ramin Pourandarjani, som berättat om tortyr i Kazirak-häktet, i fredags avled efter ”hjärtattack”. Det förefaller uppenbart att han mördats – familjen har förvägrats obduktion.

De reaktionära krafterna i Iran har nu – efter att de största gatuprotesterna ”ridits ut” med betydande inslag av våld – övergått till denna typ av mer spridda inom- och utomrättsliga avrättningar. Detta medan dragkampen om det iranska samhällets framtid pågår på alla möjliga nivåer och områden.

Regimen är samtidigt inte oemottaglig för kritik och avslöjanden. När det gäller den här typen av fall kan såväl frivilligorganisationer som regeringar göra något för att rädda människor från tortyr och död.

Iran idag, och för trettio år sedan

Tehran Bureau har både en del nyhetsuppdateringar och videoklipp från protester och gatusammanstötningar i Iran. Det är 30-årsdagen av ockupationen av USA:s ambassad som blev en förevändning för oppositionens mobilisering – och som möttes av hårda polisingripanden.

Av videoklippen och rapporterna att döma förefaller dock repressionen vara förvirrad och möjligen sönderfallande. Det är svårt att tolka vad det säger om regimens grepp om situationen, men det är i alla fall klart att oppositionen inte är försvunnen.

Det är för övrigt ganska intressant att se (de retoriska) nyansskillnaderna i förhållningssättet till minnet av själva ambassadockupationen. I uppmaningar från Mousavis läger att dyka upp på gatorna, har jag noterat referenser till ockupationen i linje med den officiella retoriken sedan dess: ambassaden betecknas som ”spionnästet”. Jag uppfattar det som en ganska konsekvent linje att ”reclaima” arvet från 1979 – något som ju också står i samstämmighet med Mousavis personliga historia som en del av det yngre revolutionära islamistiska toppskiktet perioden efter regimskiftet.

Fokus ligger dock naturligtvis inte på de historiska händelserna, utan på behovet av mobilisering här och nu. Det här kunde man till exempel läsa på Mousavis Facebook-sida (som ständigt uppdateras med uttalanden och videoklipp)

The campaign of the youth supporters of Mousavi and Khatami (Campaign 88) in a statement invited the Green nation of Iran to participate in the Nov 4th rallies. In this statement it was stressed that Nov 4th has been the symbol of fighting against tyranny and oppression in the political history of our country and therefore this campaign that was influenced by the anti-tyranny movements in response to the invitation by the legitimate president of Iran, Mir Hossein Mousavi, will be participating in Nov 4th rallies and invited all of its members to attend the protests on Nov 4th and make the tyrants and oppressors hear the cry for freedom of Iranians.

Samtidigt har Ayatollah Montazeri – en gång i tiden påtänkt efterföljare till Khomeini – i svar på intervjufrågor från det gröna lägret, publicerade på hans officiella sajt, gjort en del anmärkningsvärda uttalanden. Montazeri säger att han själv, liksom Khomeini och en stor majoritet av ”de revolutionära skikten”, stödde ockupationen. Men, tillägger han, i efterhand kan vi konstatera att det var fel. Det väckte starka känslor hos det amerikanska folket och ledde till avbrott i relationerna. Det kunde dessutom uppfattas som en krigsförklaring och det var olämpligt. Han slår också – som svar på en ganska ledande fråga – ett slag för Khomeinis gamla paroll ”varken Öst eller Väst”, med hänvisning till att man inte ska stödja sig på Ryssland eller Kina heller. Till sist kommenterar han en fråga om hur man ska stå emot (yttre) orättvisa – något som uppenbart syftar till kraven som riktas mot Irans kärnenergiprogram. Montazeris svar är i princip att regeringen kan stå emot sådant bättre om den har ett folkligt stöd – något som han understryker måste förtjänas, och vinnas genom att respektera människors rättigheter samt yttrande- och tryckfrihet.

Samtidigt verkar populisten Ahmadinejad pröva olika grepp för att “re-casta sig” som president. I en för övrigt rätt dålig artikel på Tehran Bureau, skriven av en ekonomikorrespondent som verkar ha förläst sig på mainstream ekonomisk teori, hittar man följande beskrivning:

The three economists listened attentively to Ahmadinejad as he lectured on the waste caused by current subsidization policies and the fact that because of artificial prices any investment was hardly justifiable. He told his audience that a free market was the "best distribution system to guarantee social justice."

"Of course we should be worried," he went on to say, "because the bureaucratic system is always after expanding its influence and increasing its monopolies."

Det är lätt att glömma att iransk politik blir lika komplex som det iranska samhället.


För övrigt. Sveriges Radio har lagt upp fyra nyhetsklipp från revolutionen 1978/1979. Väldigt intressant lyssning.

Ahmadinejad håller antisemitiskt tal. En pressad regim fortsätter spåra ur. Och det viktigaste är som förr i Mellanöstern.

Det har länge varit en slags etablerad sanning i västerländska medier, att Irans president Mahmoud Ahmadinejad har uttalat hot om att staten Israel i fysisk mening ska ”utplånas” samt att han förnekat förintelsen av miljoner judar under andra världskriget.

Det har inte varit sant, utan element i en intensiv mediespin med en ganska välkänd struktur – en specifik form av demonisering som pekar fram mot amerikansk geopolitisk handlingsfrihet för militär upptrappning och eventuellt angrepp. Det senare blev också utnyttjat av västmakterna för att delegitimera och sabotera den stora FN-konferensen om rasism.

Jag har tidigare skrivit om både det ena och det andra.

Den som kanske med störst internationellt genomslag påpekat hur medvetna felöversättningar har använts i denna process, är Mellanösternexperten Juan Cole. (Se till exempel här; mer om saken här).

Men världen förändras – och inte minst den politiska situationen i Iran; och med det Ahmadinejads position och retorik.

Idag skriver Juan Cole om Ahmadinejads tal i samband med fredagsbönen i Teheran, under den propagandistiska ”Qods-dagen” som Khomeini proklamerade en gång i tiden. Coles rubrik säger väl det mesta: Ahmadinejad spews raving lunatic anti-semitism on ’Jerusalem day’.

I talet – som hålls i ett läge där den kuvade oppositionen i Iran försöker kraftsamla igen – spårar Ahmadinejad nu totalt ur. Talet är ett slag kompilat av vanliga antisemitiska ”tolkningar” och ”argument” med lång tradition huvudsakligen i Europa. Det är nästan så det verkar som han har surfat runt på internet någon timme och klippt ihop lite grejer. ”Höjdpunkten” lyder, i min hastiga översättning:

Före andra världskriget hade deras [sionisternas] verksamheter utvidgats och i de europeiska länderna hade de satt igång ett invecklat skådespel kallat antisemitism; visserligen var det så att en del folk i Europa och deras regeringar på grund av vissa judars beteende hade kommit att hata dem och önskade driva ut dem från Europa, men grundskissen för antisemitismen gjordes av europeiska regeringar och politiker och av sionistiska nätverk, och i förbindelse med detta producerade man hundratals filmer och böcker.

Stora delar av talet går vidare i samma vanvettiga spår. Han ”frågar” varför man ”inte får forska på förintelsen”. Och vid ett tillfälle kallar han förintelsen för fantasi/myt (afsaneh).

Denna vidriga antisemitiska utblåsning bör ses som en indikation på Ahmadinejads märkliga personliga roll i det större iranska dramat och samtidigt på att de reaktionära krafterna i landet är i desperat behov av politiska initiativ. Ahmadinejad har aldrig varit en ledare för någon klick i det iranska politiska etablissemanget. Men med en slags hybrid högerpopulism har han byggt upp en egen position, först som borgmästare i Tehran och sedan som president. Han har inte gett sig på de stora linjerna i politiken och knappast varit en viktig aktör varken när det gäller att organisera systembevarande krafter, eller att initiera systemreformer. Han har agerat från de ytor han haft att röra sig på, och varit överraskande framgångsrik på att göra det. När själva ”kontinentalplattorna” i islamiska republiken nu är i rörelse, är Ahmadinejads möjligheter att spela en dagordningssättande roll begränsade. Det han nu gör är att spela vidare – nu som en galen luftgitarrist – på strängar som han i fyra år har noterat ger ett eko. Det är på en och samma gång ett försök att vända uppmärksamhet bort från den bestående krisen i Iran och en indikation på att han är ”far out”.

Vad får då utspelet för effekter? En är troligen att Ahmadinejads kidnappande av Palestinafrågan för egna inrikespolitiskt reaktionära syften försvårar den propalestinska ståndpunkten i Iran. Det finns redan en viss grad av antipalestinska strömningar i Iran. De är starkt kopplade till en negativ syn på araber och det arabiska i allmänhet – med klara chauvinistiska och rasistiska övertoner. Det är knappast ett dominerande förhållningssätt – och det är ganska tydligt bundet till de övre mellanskikten (något som får det att verka större än det är i återspeglingen i medierna och genom den iranska diasporan). Men det är klart att när motståndet mot Ahmadinejad är så pass brett som det är idag, och han samtidigt, med en tokig antisemitisk retorik, skjuter Palestinafrågan framför sig, så blir det svårare för progressiva krafter i Iran att behålla rimliga ståndpunkter i Palestinafrågan och göra en riktig bedömning av dess antirastiska och geopolitiska vikt.

Men i grunden gör talet inte mycket till eller från för läget i Palestinafrågan. Antisemitism är lika ovälkommen som alltid som ”hjälp” i försvaret av palestiniernas mänskliga rättigheter och i fördömandet av staten Israels brottsliga raspolitik.

Och de militära hoten mot Iran blir naturligtvis inte ett ögonblick mer legitima eller mindre farliga. Till och med i detta urspårade tal säger Ahmadinejad angående Israel att ”denna regim har nått vägs ände”, han pratar om att de höga kostnaderna för att upprätthålla ockupationen, och han uppmanar olika regeringar att ”inte knyta sitt öde” till en regim som ”inte blir legitim om den så skulle överleva i tusen år”. Det finns inga militära hot från den iranska staten, alltså. Hoten från Israel (och USA) mot Iran hör däremot till vardagen.

Israel är och förblir inom överskådlig tid det största hotet mot fred och säkerhet i Mellanöstern. Det faktum att Iran inte står under utländsk militär kontroll är likaledes ett centralt positivt faktum för det iranska folket och för folken i hela regionen. Vid sidan av den reaktionära, våldsunderstödda högerpopulism som Ahmadinejad har stått för inrikespolitiskt, är det allt mer uppenbart att Ahmadinejad inte spelar någon framgångsrik roll, varken för att utmana Israels position i Mellanöstern eller för att i praktiken slå vakt om Irans självbestämmanderätt. Det betyder samtidigt att en iransk opposition som önskar bygga ett helhetligt alternativ till dagens regim, måste förhålla sig till Irans geopolitiska läge och slå vakt om Irans nationella suveränitet. Fördömande av Israels ockupation och aggression blir då en lika naturlig del av en sådan ståndpunkt, som ett tydligt fördömande av antisemitisk retorik.


[DN][Tehran Bureau: D-Day for the Greens][Mer Cole][Ahmadinejads tal på persiska][Tidigare blogginlägg: Tehran-processer och en klick som tar sin regim och kliver ut i intet]