1. Håkan A. Bengtsson i Dagens Arena om högerns organiserade arbete för tankehegemoni och arbetarrörelsens akuta behov av att mobilisera konkret motstånd mot det:
Inom fackföreningsrörelsen i allmänhet och arbetarrörelsen i synnerhet har kraven på någon slags samlad motoffensiv klingat ohörda i flera decennier. De har numera snarare karaktären av besvärjelser.Läs!
2. Helle Klein skriver om "jobbcoacher" och terapi istället för politik:
coachingpolitikens idé råder dokussåpans logik: du är utlämnad åt ditt eget öde. Det politiska privatiseras och samhället försvinner i ett terapeutiskt töcken.Läs!
3. Sandro Scocco om högerns nya behov av att prata om giriga direktörer:
Att prata illa om bankirer låter väldigt radikalt för att komma från den nyliberala högern. Högern och bankirerna har ju ofta gått hand i hand politiskt, men i politiken finns inte så goda kompisar att man tänder ljus för varandra när det blåser orkanvindar. Så frågan är: hur radikalt är det politiskt?Läs!
Svaret är nog – inte alls. Tvärtom har högern lyckats privatisera och individualisera krisen. Det som rimligtvis måste ses som ett globalt politikermisslyckande i att reglera en viktig samhällsfunktion, har blivit till en moralisk kollaps hos enskilda bankdirektör.
4 kommentarer:
ännu nyttigare läsning:
Fremskrittspartiet har starkt stöd bland underklassen (invandrarna). Det måste ha med det mediala ägandet att göra. Ingenting sker ju i vakum.
Den som rekommenderar Helle Klein som läsning, har mycket att förklara.
Jeeeeesus!
Wolodarskis krönika som Bengtsson refererar till hyllar och smörjer Borgs kompetens totalt okritiskt (ett genomgående tema i borgeerlig media under hela krisen, troligen bara en västan fläkt mot vad som komma skall till 2010 valet), befriar Bildregimen från ansvar för 90-tals krisen, samtidigt som han fäller en krokodiltår över det odugliga S och LO. Det är knappast så att W efterlyser en starkt S och LO, snarast som på vilken begravning som helst att man säger några vänliga ord om den bortgångne oavsett vilken skitstövel man egentligen tyckte det var.
Klart att det torde vara genant att rörelsen helt abdikerat från centralt viktiga områden i samhällsdebatten och snarast odlat antiintellektualism. Men varför skulle det behövas en efterföljare till enmanskrisen KO Feldt, mannen som gjort mest för att göra SAP till ett borgerligt parti. Mannen som fullständigt saknade fingerspitzgefuhl i varje stort ekonomiskt grepp han genomförde här i landet.
En av de bättre sakerna Klein har skrivit. Jag är positivt överaskad.
Skicka en kommentar