Jesper Nilsson från tankesmedjan Konflikt har skrivit en artikel på SVT Opinion om ”partipiskan” som garant för demokratisk trygghet. Det är ett perspektiv som oftast saknas i diskussionerna om partier och parlament. Han skriver bland annat:
Allt detta har en politisk slagsida. Det är en del av en allmän högervridning av politikens ramverk sedan mitten av 1980-talet. Resonemangen om behovet av personval – och de forcerade inslagen av dem – är en del av samma politiska utveckling.
Det betyder inte att den enskilde riksdagsledamoten alltid ska vara bunden av partidisciplin. Det kan finnas tillfällen då det är rimligt att rösta mot ett gruppbeslut. Det kan till exempel gälla en fråga där man uppfattar att principer som man själv – och det egna partiet – ser som avgörande, står på spel. Så kunde man tycka att det var med FRA-frågan – där sådana som Fredrick Federley likafullt röstade med regeringen. Vill man att riksdagen ska ha mer makt - och det vore bra - så bör man snarare komma bort från att regeringen, oavsett färg, automatiskt kan räkna med stöd från de egna partigrupperna; att utskottsbehandlingen som det är idag allt mer blivit en regeringsdriven formsak och inte en institution för fördjupning, dragkamp och kompromiss. Det är regeringspiskan som man borde ta en närmare titt på.
Men det är alltså något helt annat än att mer personval skulle göra riksdagen starkare och mer politiskt relevant. I själva verket förhåller det sig tvärtom – och det vet också de som så envist propagerar för mer personval.
Jag skrev om detta i Flamman förra året:
[Här ett kortare inlägg på samma tema]
När jag under valrörelsen lägger ned min tid och mitt engagemang för att välja ett parti vars politik i högsta möjliga grad överensstämmer med mina egna åsikter - då lägger jag också min fulla tillförlit till att de som väljs som partiets riksdagsrepresentanter också kommer följa denna politik.Såväl konstitutionella bestämmelser som praxis är naturligtvis starkt politiskt laddade. Den i Sverige långt gångna parlamentarismen har utvecklats under tryck från arbetarrörelsen och vänstern. Den ger stort utrymme åt riksdagens ledamöter, vilka alla är valda på basis av partisystem. De senaste decennierna har riksdagens makt institutionellt beskurits från flera håll. Inte minst genom en ändrad budgetprocess har regeringens makt stärkts. Men så har vi också den större rörelsen mot att den demokratiska sfärens makt över huvudtaget har rullats tillbaka, till förmån för lobbyism och näringsintressen.
I dag har vi endast sex riksdagspolitiker som valts från icke valbar plats genom så kallade personval. Om ett gäng avdankade kändisar med drag under galoscherna skulle slängas in som jokrar i riksdagspolitiken skulle jag överväga att över huvud taget orka mig iväg till vallokalen nästa år.
Och om riksdagspolitiska kappvändare tilläts svika det uppdrag som de fått av sina partimedlemmar, de som vi möter i valstugor, på torgmöten och våra arbetsplatser, genom att härja fritt i plenisalen skulle jag uppleva det som att vårt land drabbats av en demokratisk devalvering.
Allt detta har en politisk slagsida. Det är en del av en allmän högervridning av politikens ramverk sedan mitten av 1980-talet. Resonemangen om behovet av personval – och de forcerade inslagen av dem – är en del av samma politiska utveckling.
Det betyder inte att den enskilde riksdagsledamoten alltid ska vara bunden av partidisciplin. Det kan finnas tillfällen då det är rimligt att rösta mot ett gruppbeslut. Det kan till exempel gälla en fråga där man uppfattar att principer som man själv – och det egna partiet – ser som avgörande, står på spel. Så kunde man tycka att det var med FRA-frågan – där sådana som Fredrick Federley likafullt röstade med regeringen. Vill man att riksdagen ska ha mer makt - och det vore bra - så bör man snarare komma bort från att regeringen, oavsett färg, automatiskt kan räkna med stöd från de egna partigrupperna; att utskottsbehandlingen som det är idag allt mer blivit en regeringsdriven formsak och inte en institution för fördjupning, dragkamp och kompromiss. Det är regeringspiskan som man borde ta en närmare titt på.
Men det är alltså något helt annat än att mer personval skulle göra riksdagen starkare och mer politiskt relevant. I själva verket förhåller det sig tvärtom – och det vet också de som så envist propagerar för mer personval.
Jag skrev om detta i Flamman förra året:
Vad skulle då ha hänt om vi hade haft ännu mer av personval? Jo, vi skulle haft än fler politiska estradörer som gjorde än fler av i bästa fall meningslöst melodramatiska, i värsta fall beräknande bedrägliga utspel. Och sammantaget ett politiskt landskap där ansvarsutkrävandet blir så fragmenterat och slumpmässigt, att det i praktiken blir lättare för starka, dagordningssättande krafter att få igenom det de vill.Läs gärna hela.
[Här ett kortare inlägg på samma tema]
3 kommentarer:
Det ni missar är att ett mycket stort antal politiska frågor, inte minst, tror jag, i den kommunala politiken, över huvud taget inte fanns på dagordningen på valdagen. Då kan den som går sin egen väg knappast anklagas för att förvägra väljaren förutsägbarhet.
Ett parti är ju inte heller en strömlinjeformad historia, utan en tämligen löslig koalition kring en gemensam kärna. Att vissa ledamöter då fronderar i en del frågor - som till exempel Johansson, Pagrotsky m.fl. i Lissabonfrågan - kan som jag se det vara en viktig gärning för att inte bara en kanske knapp majoritet av partiets väljare ska känna sig representerade av riksdagsgruppen.
Erfarenheterna från Finland förskräcker ju när det gäller personval. Det leder till en utbredd mutkultur, där företag betalar för att politiker skall utföra specifika tjänster. Och förutom att företag mutar, så stjäl också f.d politiker, som nu sitter i styrelser för olika organisationer, pengar från dessa för att ge till sina resp. partikandidater.
Visst, nya frågor dyker upp. Men hur maximerar man sannolikheten att partiets ställningstagande stämmer överens med den åsikt väljarna skulle ha haft om de haft möjlighet att sätta sig in i frågan? Att partiet i demokratisk ordning diskuterar den nya frågan med ledning av sitt program och sen fattar ett gemensamt beslut? Eller att var och en av partiets företrädare röstar som h*n själv tycker för tillfället? "Partipiska", dvs att följa demokratiskt fattade beslut, är bra, inte dåligt, för demokratin.
Skicka en kommentar