Iran idag, och för trettio år sedan

Tehran Bureau har både en del nyhetsuppdateringar och videoklipp från protester och gatusammanstötningar i Iran. Det är 30-årsdagen av ockupationen av USA:s ambassad som blev en förevändning för oppositionens mobilisering – och som möttes av hårda polisingripanden.

Av videoklippen och rapporterna att döma förefaller dock repressionen vara förvirrad och möjligen sönderfallande. Det är svårt att tolka vad det säger om regimens grepp om situationen, men det är i alla fall klart att oppositionen inte är försvunnen.

Det är för övrigt ganska intressant att se (de retoriska) nyansskillnaderna i förhållningssättet till minnet av själva ambassadockupationen. I uppmaningar från Mousavis läger att dyka upp på gatorna, har jag noterat referenser till ockupationen i linje med den officiella retoriken sedan dess: ambassaden betecknas som ”spionnästet”. Jag uppfattar det som en ganska konsekvent linje att ”reclaima” arvet från 1979 – något som ju också står i samstämmighet med Mousavis personliga historia som en del av det yngre revolutionära islamistiska toppskiktet perioden efter regimskiftet.

Fokus ligger dock naturligtvis inte på de historiska händelserna, utan på behovet av mobilisering här och nu. Det här kunde man till exempel läsa på Mousavis Facebook-sida (som ständigt uppdateras med uttalanden och videoklipp)

The campaign of the youth supporters of Mousavi and Khatami (Campaign 88) in a statement invited the Green nation of Iran to participate in the Nov 4th rallies. In this statement it was stressed that Nov 4th has been the symbol of fighting against tyranny and oppression in the political history of our country and therefore this campaign that was influenced by the anti-tyranny movements in response to the invitation by the legitimate president of Iran, Mir Hossein Mousavi, will be participating in Nov 4th rallies and invited all of its members to attend the protests on Nov 4th and make the tyrants and oppressors hear the cry for freedom of Iranians.

Samtidigt har Ayatollah Montazeri – en gång i tiden påtänkt efterföljare till Khomeini – i svar på intervjufrågor från det gröna lägret, publicerade på hans officiella sajt, gjort en del anmärkningsvärda uttalanden. Montazeri säger att han själv, liksom Khomeini och en stor majoritet av ”de revolutionära skikten”, stödde ockupationen. Men, tillägger han, i efterhand kan vi konstatera att det var fel. Det väckte starka känslor hos det amerikanska folket och ledde till avbrott i relationerna. Det kunde dessutom uppfattas som en krigsförklaring och det var olämpligt. Han slår också – som svar på en ganska ledande fråga – ett slag för Khomeinis gamla paroll ”varken Öst eller Väst”, med hänvisning till att man inte ska stödja sig på Ryssland eller Kina heller. Till sist kommenterar han en fråga om hur man ska stå emot (yttre) orättvisa – något som uppenbart syftar till kraven som riktas mot Irans kärnenergiprogram. Montazeris svar är i princip att regeringen kan stå emot sådant bättre om den har ett folkligt stöd – något som han understryker måste förtjänas, och vinnas genom att respektera människors rättigheter samt yttrande- och tryckfrihet.

Samtidigt verkar populisten Ahmadinejad pröva olika grepp för att “re-casta sig” som president. I en för övrigt rätt dålig artikel på Tehran Bureau, skriven av en ekonomikorrespondent som verkar ha förläst sig på mainstream ekonomisk teori, hittar man följande beskrivning:

The three economists listened attentively to Ahmadinejad as he lectured on the waste caused by current subsidization policies and the fact that because of artificial prices any investment was hardly justifiable. He told his audience that a free market was the "best distribution system to guarantee social justice."

"Of course we should be worried," he went on to say, "because the bureaucratic system is always after expanding its influence and increasing its monopolies."

Det är lätt att glömma att iransk politik blir lika komplex som det iranska samhället.


För övrigt. Sveriges Radio har lagt upp fyra nyhetsklipp från revolutionen 1978/1979. Väldigt intressant lyssning.