Tre olika texter som rör i grunden samma utveckling

1. Borgerlig förnyelse i Italien. Uniformerade, fascistiska brunskjortor patrullerar gatorna i italienska städer – där våld och hets mot invandrare och mörkhyade är vardag. De gör det fullt lagligt. Lagändringen som gör sådana ”medborgargarden” tillåtna är genomdriven av inrikesminister Roberto Maroni från regeringspartiet Lega Nord. Och Silvio Berlusconi tycker att det är finfina grejer. Gardena betonar själv både kontinuitet och framåtanda:

Cannizzaro fra Nasjonalgarden benekter at borgervernsgruppen er fascistisk, men hun legger ikke skjul på sin beundring for Italias tidligere diktator.

–Mussolini var en stor mann, men vi er ikke nostalgiske når det gjelder fascismen. Likevel anerkjenner vi de fremskrittene som ble gjort under fascismen, fremholder hun.

2. I Norge har – mer än i Sverige – en ”debatt” återigen blossat upp om danska Jyllands-Postens gamla Muhammed-karikatyrer. Detta efter att FBI hävdar att några män i USA ska ha planerat att angripa tidningen och döda tecknaren Kurt Westergaard. Olika tidningsmakare och debattörer har ställt sig i kö för att deklarera att terror är dåligt och yttrandefrihet bra – oklart i polemik mot vem. Tidningen Bergens Tidende deklarerar i en smått absurd ledare, att man inte längre tycker som den förra chefredaktören, och att man nu står ”skulder ved skulder” med den reaktionära hatmånglartidningen Jyllands-Posten. Tidningen tycker därför att det är jätteviktigt att trycka kränkande karikatyrer i en politisk kontext som är helt genomsyrad av rasism och hets mot minoriteter. Och att prata mycket om det. Men man gör det inte själv. Trycker alltså. Med anledning av detta har Martin Grüner Larsen, dansk uppvuxen och boende i Norge, på bloggen Pen to Paper skrivit en mycket lång men också motsvarande läsvärd text. Rekommenderas varmt som söndagsläsning.

Å forstå en ytring er å forstå dens kairos, dens anledning og plassering i en kontekst.

Muhammedkarikaturene ble ikke kastet ut i et vakuum. De ble plassert i en fryktelig kontekst. Den danske offentligheten har surnet og vendt seg mot innvandrere på et for meg ubegripelig trist vis.

3. Isobel Hadley-Kamptz skriver en intressant text i Expressen där hon ser med oro på hur folk på högerkanten börjar omfamna Siv Jensen och hennes högerpopulistiska Fremskrittsparti. Det senare är en utveckling som jag dessvärre tror vi kommer att få se mer av. Inför det är den här typen av liberal fundersamhet hedervärd och viktig:

Ändå bidrar det liberala gullandet med Siv Jensen till att normalisera samarbete med den sortens partier, även Sverigedemokraterna. Vad händer om SD skaffar sig en charmig blond kvinnlig partiledare som vill sänka skatten? Blir invandringsmotståndet mest en detalj då, för det finns ju inga "renläriga partier"?