Andrew Apostolou påpekar att:
Moussavi's background is at odds with his new reformist stance. He pretends to have been out of politics for 20 years, returning now as an Iranian Cincinnatus to save the country from the "irrational and superstitious" Ahmadinejad. This is an affectation. Moussavi has retained his regime credentials and connections while carefully avoiding the entanglements of daily politics. For the last 20 years, he has been a member of the powerful Expediency Council, an unelected body designed to prevent the Iranian parliament from exercising any real power, though he has chosen not to attend its meetings. Like Hashemi Rafsanjani, the hardy perennial of Iranian politics, Moussavi represents the "deep state," a network of personal, family, and professional relationships that cuts across Iran's institutions. Unlike Rafsanjani, Moussavi has avoided conspicuous corruption.Det är också riktigt att "[t]he human-rights abuses of the Moussavi era relegate Ahmadinejad's to historical footnotes". Det tidiga 80-talet, när den nya islamistiska regimen skulle konsolidera sig och göra sig av med alla de andra politiska krafter som fört revolutionen 1979 till seger, och dessutom hantera ett krig och uppflammande separatism, är en vanvettig blodig och brutal period i iransk historia. De som genomförde konsolideringsprocessen var långt fler än dem som man idag gärna refererar till som regimen - alltså kretsen som med Högste ledaren Khameneis stöd finns runt presidenten Ahmadinejad. Ja, faktum är ju att Ahmadinejad i det avseendet är en outsider. Han är en systemtrogen uppkomling snarare än en åldrad systembyggare.
Men det betyder inte att det som nu pågår i Iran bara är en inre maktkamp inne i de ledande skikten. Utan breda sociala konflikter och (spretiga) folkliga protester hade Mousavi-falangen inte varit något att räkna med. Inte heller är det så, att Mousavis bakgrund indikerar att han nu "luras" i sin reformistiska retorik för öppenhet, demokratisering och rättssäkerhet. Det sker saker med människor och politiska rörelser över tid.
Därtill är det ett misstag av alla som försöker förstå dagens Iran, att bortse från det faktum att arvet från revolutionen 1979 är stort och komplext. När den "gröna rörelsen" återknyter till det arvet är det förstås delvis reformistisk taktik, men det är också delvis ett tecken på att den står i kontakt med den iranska verkligheten på ett betydligt mer organiskt sätt än dem som magiskt vill upplösa Irans sociala och politiska motsättningar i slagordet "Död åt den islamiska republiken".
6 kommentarer:
Det är snarare ett tecken på att du uppenbarligen fortfarande ser irans framtid bland rojalistiska fascister, men backar något när du upptäcker vilka smutsiga händer som lurar bakom Moussavi och vad den upptäckten skulle ställa dig i för dager.
Verkligheten representeras talande av den överväldigande majoritet som röstade på President Ahmadinejad i valet. Den sortens verklighet du och dina nyfunna sängkarater föraktar så respektlöst. Det enda sättet att komma ut ur det här med ansiktet i behåll Ali, är att byta sida även offentligt. Du får säkert jobbet som räknenisse på mu(pp)f-kansliet...
Your point being Ali? You have no cred left in this questions. Move on sister. Norway needs you and 100 % of your time.
Varandes kommunist är det förvånande att du inte ser en ny prodemokratisk revolution (dvs fullständig omkullkastning av den iranska fascistdiktaturen) som en möjlig lösning.
Varför detta reaktionära försvar för att behålla den Islamiska Republiken om än med vissa justeringar?
Jag både tycker och tror att den Islamiska republiken i sin nuvarande form bör försvinna. Min poäng är dels att det finns viktiga positiva delar i arvet från 1979 som också bärs vidare av folk inuti systemet, dels att det faktum att en del i den gröna rörelsen har dubiösa track records inte nödvändigtvis diskvalificerar dem från att spela en positiv roll i en prodemokratisk utveckling, dels att det är djupt problematiskt med en hållning som säger att allt som inte är "död åt den islamiska republiken" är reaktionärt och otillräckligt - och det är dessvärre inte en ovanlig ståndpunkt hos många exilgrupper.
Problemet är fortfarande att en majoritet av iranierna inte delar din uppfattning Ali, den stat du drömmer om måste först rensas bort från dessa troende vanliga hederliga icke-priviligierade arbetarklassiraner (Här kommer du troligen att få hjälp av israel/USA om de inte lyckas med det senare alt. nedan).
Iranierna vill för det första inte ha en gudlös stat enligt västerländsk modell och för det andra inte någon sionistisk lydregim vid makten.
Detta är problemet med alla förstå-sig-på-are ang. Iran. Att de föraktfullt pratar över huvudet på landets invånare som om de inte fanns eller behövde "läxas upp" av den upplysta medelklassen här i väst...
Märker ni hur Ali ändrar tonläge i sin kritik av det iranska systemet efter hur det blåser?
Ganska ljummen strax efter valet då han, med rätta konstaterade, att Ahmadinejad faktiskt vunnit (och att Iran tyvärr inte kan utgöra ett enkelt bad-guy good-guy drama för att tillfredsställa västvärldens bristande förmåga att ta till sig komplexa och mångfacetterade samhällsstrulturer), sedan med demagogi när de gröna inte ville acceptera förlusten och tog varje dödad straydog som intäkt för revolutionsmartyrer (höjdpunkten var nog en patetisk länk till USA-mullan som med Khomeinis arv som måttstock läste lusen av Ahmadinejad och de repressiva krafterna i iran) och nu, när det bara är MTV-revolutionärer kvar, återigen ljummen och talar om behovet att förstå arvet från 1979(jfr med hans inställning om att den kubanska mardrömmen idag skall vägas mot den förhoppning och det mot som kubanerna erbjöd tredje världen på 50-talet).
Jag har sagt det för och säger det igen: he is nothing but a "Tudeh". Intelligent och suggesstiv, men med en obskyr manipulativ agenda. kan sluta som medtorterare och koranuppläsare.
Historien återupprepar sig. denna gång som fars. eller hur Karl Esbati?
Skicka en kommentar