När nyheten om Mia Berners nya kärlek nådde hennes föräldrar i Stavanger ville Mias far, den åttiofyraårige direktören Joachim Berner, som låg för döden, inte träffa sin dotters sambo under resten av sin livstid. Saarikoski konstaterade: ”För honom är jag pesten, han är, tja, han är en Berner.” Mias mor Maggi meddelade att dottern skulle göras arvlös,” den där kommunisten ska minsann inte få kånka vår Mahogny till sin nästa fru”. Men när Mia upplyste sin mor om att Saarikoski redan hade lämnat tre hustrur och aldrig tagit med sig annat än en omgång kläder och lite böcker, lovade Maggi sticka ett par yllesockor till Pentti.Det var först i samband med Saarikoski som jag hörde talas om Mia Berner. Hon bodde större delen av sitt liv i Sverige, tvingad dit från det ockuperade Norge av motståndskampen under kriget. Då hade hon redan som nittonåring hunnit bli lärare i logik och forskningsassistent åt den senare världsberömde filosofen Arne Næss. Det ger en fingervisning om dramatiken i hennes långa, innehållsrika liv.
Förhållandet med Saarikoski var länge sedan. Han dog 1983, vid 46 års ålder. Mia Berner var då 60. Hon slog igenom som författare några år senare, med en bok om giftermålet, som varade i åtta år.
När jag flyttade till Norge visste jag ärligt talat inte att Mia Berner fortfarande var i livet. Inte heller att hon hade flyttat tillbaka till det gamla hemlandet. Än mindre att hon då och då skrev i Klassekampen! Jag fick tyvärr aldrig möjlighet att träffa henne närmare. Men vi pratade i telefon några gånger, i samband med att vi skulle trycka en julnovell som hon skrivit. Hon var mycket noga med inramningen. Och ville ha mycket rött på sidorna. Var, naturligtvis, otroligt charmig.
Mia Berner avled nionde december. En av hennes vänner, journalisten och författaren Morten Strøksnes, har skrivit en alldeles fantastisk nekrolog om ett levnadsöde larger than life. Den börjar så här:
Foran meg på bordet ligger det en A4-konvolutt. Den er fra Mia Berner. Hun ga meg konvolutten i januar, slik at det skulle bli enklere for meg å skrive dette når hun hadde nådd sin siste deadline.Och den berättar om hennes sista hälsning:
Takk for livet! Ta dere et glass og vær som folk!Läs det!
I Saarikoski-biografin hade jag förresten också markerat ett annat ställe. Saarikoski och Berner är på föreställning. Han försvinner efter första akten men återförs innan den tredje av två vaktmästare:
- Denne man säger att ni känner honom. Stämmer det? Känner ni den här karln?
- Det är lite mycket sagt, men just idag har jag gift mig med honom.
Mia skickade hem Pentti med taxi och såg Kalevala-baletten till slut.
5 kommentarer:
De helt uavhengige, de frie tenkerne, blir stadig færre. Nå har Norge mistet én til. Forfatteren og forskeren Mia Berner ble 86 år.
Som ung logiker ved starten av annen verdenskrig var Berner assistent for filosofen Arne Næss. De hadde også en annen forunderlig egenskap felles: Å få folk til å smile og snu seg etter dem på gaten, helt uavhengig av om de kjente dem.
Mia Berner ble fort kjent som «hun i rødt» da hun flyttet tilbake til Norge etter seks tiår i Sverige. Rødt var sorgens farge for henne, den eneste hun ville bære, fra innerst til ytterst, etter at hennes mann, den finske poeten Pentti Saarikoski, døde. Hun ville gå i klær til å bli glad av, kastet alt annet. Noen så en rar gammel dame bak alt det røde. Ingenting kunne gjøre henne mer rasende enn å bli gjort til offer på grunn av sin alder. For hennes røde figur ble bildet på en kraftfull forfatter, forsker og samfunnsdebattant, energisk til stede i norsk kulturliv.
Er det mulig å lære noe av henne som tenker? Ja, blant annet at vi i dag like ofte finner de frie tenkerne blant de eldre som blant de yngre: De bredt orienterte og interesserte, de som tør å spre seg, de som ikke er så lette å kategorisere. Mia Berner hadde vokabular for å diskutere politikk, vitenskap og kultur, hun var kapitalistdatteren som ble marxist alt som tenåring, hun behersket logikk like godt som lyrikk – to av de mest kondenserte uttrykksformer vi har. Hun var intellektuelt mye sultnere enn folk som burde ha det doble av hennes energi, med det halve av hennes alder. Der satt hun, år etter år, på første rad i auditoriene, lett fremoverbøyd for å høre, for å se, just in case det skulle bli sagt noe viktig eller nytt.
Mia Berner ga opp 500 kvadratmeter på Tjörn i Bohuslän til fordel for 50 på Holmen i Oslo rett før sin 80-årsdag i 2003. Hun ga opp sin beherskelse av språket, sin svensk, en forfatters viktigste kapital. Men hun vant etter hvert tilbake et nytt norsk, et som var bare hennes. Hun ga også opp sin arbeidsro, men fikk en ny posisjon som sosialt midtpunkt i sitt nygamle hjemland. For vel var hun en leser og skriver, men fremfor alt en snakker. Slike intellektuelle står alltid i fare for å bli undervurdert.
Tenkere som Mia Berner har bred kunnskap og dypt talent og deler begge med like stor glød. Dette er noe som provoserer, de fleste har nok med å mestre ett område. Men tvilen melder seg ofte for så bredt orienterte: Hva skal det bli av meg? Mia Berner sluttet aldri å stille det spørsmålet. Og som hun sa det: «Man burde bli en brutal, egosentrisk jævel og tro mer på seg selv».
Tre krav stilte hun til en intellektuell i dag: «Sabla våkenhet, mot/sisu, veldig integritet». Hun så en tendens i de pratende klasser i dag til å ville bli likt. Ordet «fjols» satt løst hver gang hun observerte dette. En tenkende person må gjøre det ubekvemt for seg, insisterte hun.
Filosofen Ludwig Wittgenstein skriver et sted at døden ikke er en del av livet, for døden erfarer man ikke. Men Mia Berner gjorde døden til del av livet, for seg selv og dem som fulgte henne i høst. Hun arbeidet intenst med to nye bøker, lå i sengen med manusbunker på magen, holdt daglig salong på sykehuset. Slik døde hun også i går, lykkelig og fredelig.
Et Salvatore Quasimodo-sitat står innskrevet som motto i Mia Berners sterkeste og viktigste bok, PS. Anteckningar från ett sorgeår: «Var och en står ensam på jordens hjärta/genomborrad av en solstråle/Och plötsligt er det afton».
Hej du anonyme som postat den långa kommentaren ovan. Det där faller utan tvekan utanför citaträtten. Det rimliga är att sända en länk och oavsett ange källa.
Låter den stå kvar, men texten är skriven av Knut Olav Åmås i Aftenposten: http://www.aftenposten.no/meninger/kommentatorer/aamaas/article3414756.ece
kan denna blogg bli mer perifier?
Kan man skriva en mer skitnödig kommentar än Anonym 8:16?
Mycket intressant om Mia Berner! - jag hamnade här genom att googla henne. (Jag har nyligen översatt hennes sista bok, "Tretten", som nu utkommer på svenska på Celanders förlag.)
Skicka en kommentar