Balibar om nyrasism

Idag kändes det av olika skäl nödvändigt att knappa in två långa citat. De kommer från artiklarna "Finns det en 'nyrasism'" respektive "Rasism och kris", av Étienne Balibar. Bägge ingår i Balibar & Wallerstein (1997/2002) Ras, Nation, Klass.

Den nya rasismen är en rasism från ”avkoloniseringens” epok. Då befolkningsrörelserna mellan de gamla kolonierna och de gamla moderländerna kastas om och mänskligheten i det enda politiska rummet klyvs. Den nu rådande rasismen […] hör ideologiskt hemma i den ”rasism utan raser” som redan är allmänt spridd utanför Frankrike och särskilt i de anglosaxiska länderna. En rasism vars dominerande tema inte är det biologiska arvet utan de kulturella skillnadernas orubbliga karaktär, en rasism som vid första anblicken inte postulerar att vissa grupper eller folk är överlägsna andra utan ”bara” talar om det skadliga i att avskaffa gränser och om oförenligheten mellan olika livssätt och traditioner: det som man med rätta kan kalla en differentialistisk rasism (Pierre-André Taguieff)

[…]

Det utmärkande för dessa påståenden [”Vi har ett invandrarproblem” o.dyl.] är i själva verket att de förvandlar varje socialt ”problem” till ett problem som framkallas av det faktum att det finns ”invandrare”, eller åtminstone att det förvärras av detta faktum, antingen det rör sig om arbetslöshet, boendemiljö, socialförsäkringar, skolundervisning, folkhälsa, levnadsbanor eller brottslighet. Utmärkande för dessa påståenden är följaktligen också att de sprider föreställningen att en minskning, och om möjligt ett upphörande, av invandringen – i praktiken utvisning av så många invandrare som möjligt, och först naturligtvis de mest ”störande”, de minst ”acceptabla” eller ”assimilerbara”, de mest ”onyttiga” – skulle göra det möjligt att lösa de sociala problemen. Eller helt enkelt avlägsna något som gör det svårt att lösa dem. Utan att ens behöva komma in på någon teknisk vederläggning av dessa teser stöter man här på en första större paradox: i ju mindre grad ”invandrarnas” sociala problem, eller de sociala problem som kraftigt drabbar invandrarna, är specifika för dem, i desto högre grad får deras närvaro skulden för dem, till och med i indirekt form. Och denna paradox framkallar i sin tur en ny effekt, som egentligen är förödande: det är invandrarnas förmenta inblandning i och ansvar för en hel rad olika problem som gör det möjligt att uppfatta dem som lika många aspekter av ett och samma ”problem”, av en och samma ”kris”. Man stöter här på den konkreta form i vilken ett av rasismens väsentliga karaktärsdrag i dag reproduceras: rasismens förmåga att under en enda orsak, som begränsas med hjälp av en rad signifikanter hämtade från rasen eller dess mer aktuella motsvarigheter, förena alla ”socialpatologins” dimensioner.

Slut på meddelandet. Trevlig helg.