Islamisk reformationsfilosofi på liv och död

I tidningen Klassekampen har jag idag skrivit en text med utgångspunkt i boken «Islam and Dissent in Postrevolutionary Iran – Abdolkarim Soroush, Religious Politics and Democratic Reform» av Behrooz Ghamari-Tabrizi, Författaren är doktor i sociologi och för närvarande Associate Professor vid Department of history, University of Illinois. Där är den publicerad på norska, i översättning av Lars Nygaard. Här lägger jag upp den svenska texten. Detta är en längre, redigerad version av en text som först stått på tryck i tidskriften Sociologisk forskning, 1/2010.

* * *
Mellan 1981 och 1985 sitter Behrooz Ghamari-Tabrizi i fängelse i Iran. Som tusentals andra vänsteraktivister har han kämpat mot Shahens USA-stödda diktatur, i en revolutionär process som 1979 rensade bort monarkin. Nu befinner han sig i underjordiska lokaler som det ”Revolutionära gardet” i den nya islamiska republiken ärvt av den förra regimens fruktade hemliga polis, SAVAK. Det är i fängelset som han först på allvar kommer i kontakt med islamisk litteratur, skriver han i inledningen till sin bok Islam and Dissent in Postrevolutionary Iran. Här doseras den som ”ideologisk träning” tillsammans med brutalt våld.

Till skillnad från majoriteten av sina fängelsekamrater överlever Ghamari-Tabrizi fångenskapen. Han kommer till USA och blir så småningom docent i sociologi. När han återvänder till den islamiska litteraturen är det frivilligt, i akademiskt studiesyfte. Nu betraktar han revolutionen med både inre insikt och analytisk skärpa.

”The Iranian revolution was one of the first world historical events which directly challenged the foundational binaries of modernity, often constructed on mutually exclusive conceptions of the modern versus the traditional”, skriver Ghamari-Tabrizi. I boken försöker han förstå den postrevolutionära iranska statens förhållande till moderniteten på dess egna premisser.


Den röda tråden i Islam and Dissent… är Abdolkarim Soroush, en framstående religionsfilosof och vetenskapsteoretiker. Soroush var viktig i byggandet av ideologisk profil för islamisterna som tog över snart efter revolutionen 1979 – särskilt i idékampen mot verkliga och påstådda marxistiska strömningar. Han hade också en omstridd roll i den så kallade kulturrevolution som utlystes av revolutionsledaren Ayatollah Khomeini sommaren 1980 och som kom att innebära omfattande ändringar i universitetens inriktning, ideologiska utrensningar från akademiska poster och flera blodiga konfrontationer mellan studentgrupper.

Vid det laget hade Soroush, som Ghamari-Tabrizi uttrycker det, gått från att vara en okänd, briljant lekmannateolog och -filosof till att bli ”hovfilosof”, tack vare ”revolutionens segrande jakobiner”. Snart kom Soroush dock själv att falla i onåd hos hårdföra krafter. Han har därefter successivt blivit mer kritisk till det teokratiska etablissemanget, fundamentalistiska grupper har ofta stört hans föreläsningar, och han undervisar sedan 2000 utomlands. Tillsammans med andra prominenta figurer med bakgrund i den religiösa regimapparaten, undertecknade han nyligen ett manifest som kräver nyval, pressfrihet, samt förbud mot inblandning från säkerhetsstyrkor av olika slag i det politiska och ekonomiska livet.

Denna förändringsprocess har ägt rum i en större politisk och intellektuell kontext. Islam and Dissent… ger ett bidrag till förståelsen av denna kontext – det spänningsfyllda förhållandet mellan stat och religion i Iran.


Boken inleds med ett kapitel om modernitetens islamiska rötter och islamismens moderna rötter. Det är en kondenserad men effektiv historieskrivning, där det blir tydligt att synen på statsmakten och på vilka strategier de rättrogna ska använda för att omvandla samhället, varierat kraftigt i olika historiska kontexter i den muslimska världen. Det gäller också förhållningssättet till antikoloniala strävanden. Den iranska revolutionen plöjde en egen väg i det avseendet. ”Perhaps the most important feature of the Iranian revolution was that it nationalized an Islamist movement that had been characterized by an anti-nationalist ideology. What made the Iranian revolution distinct was the dialectic between tis transnational rhetoric (Muslim ummah) and its nationalist manifestation”, konstaterar Ghamari-Tabrizi.

Denna dialektik är en av många problemställningar som efter Shahens fall behövde hanteras i skapandet av en ny republikansk grundlag för Iran. Ghamari-Tabrizi har gått till primärkällorna, framför allt noggrant nedtecknade diskussionsprotokoll från den församling (”expertråd”) som tillsattes sommaren 1979 för att bearbeta ett utkast till grundlag, men också korrespondens från revolutionens frontfigur Ayatollah Khomeini. Resultatet är fascinerande, upplysande och många gånger överraskande läsning.


Att Khomeini önskade sig någon form av islamisk stat är uppenbart. Men, som framgår av dokumenten, var den konkreta roll som prästerskapet, ruhaniyat, skulle spela, en öppen fråga, föremål för dragkamp och debatt, på såväl teoretisk som praktisk grund. Och inte minst: Khomeini själv var djupt skeptisk. Att Khomeini menade att de skriftlärda lagmännens styre, velayat-e faqih, var ett slags idealtillstånd betyder inte att han såg detta som varken möjligt eller önskvärt att realisera omedelbart efter revolutionen. Ghamari-Tabrizi visar att den djupt pragmatiske Khomeini varken ansåg samhället eller prästerskapet vara redo att inträda i dessa roller. Khomeini var därför inledningsvis positivt inställd till en lätt modifierad variant av ett konstitutionsutkast som på hans uppdrag tagits fram av civila jurister, och som vilade tungt mot den franska femte republikens konstitution.

I processen kom dock grundlagen att fastställa en säregen hybrid av republikanska och teokratiska institutioner, med gummiparagrafer som möjliggör de senares överhöghet över de förra. Det är ironiskt att en av dem som hårdast drev på för velayat-e faqih som bärande princip i konstitutionen, var Ayatollah Ali Montazeri. Montazeri menade att omfamning av de republikanska maktdelningsprinciperna hade sin rot i dålig självkänsla inför västerländska tankeströmningar, och att det religiösa styret skulle vara den riktiga uttrycksmekanismen för folkviljan. Senare var Montazeri den tänkte efterträdaren till Khomeini, men hamnade på kollisionskurs, särskilt i samband med massavrättningen av politiska fångar 1988, för vilka Khomeini hade ett helt konkret ansvar. Montazeris kritiska hållning till regimen – fortfarande på starkt religiös grund – har spelat en viktig roll för reformrörelsen, och hans begravning i december 2009 triggade igång nya gatuprotester.


Den nya grundlagens dubbelhet drevs fram av politiska realiteter och blev framforcerad i en tid då den färska regimen mötte livshotande utmaningar som den mötte hårdhänt. De inre motsättningarna i det islamistiska lägret, som konsoliderade sin makt under det tidiga 80-talet, lever vidare i konstitutionen. Efter den obestridde, karismatiske ledarfiguren Khomeinis död 1989, har dessa motsättningar kunnat artikuleras tydligare i praktisk politik och diskussion.


Det är också främst efter 1989 som Soroush utvecklar sin principiella kritik av systemet – och därmed också ger viktiga bidrag till islamisk politisk filosofi. I grunden är det frågan om en reformationsfilosofi som ifrågasätter den teokratiska statens ideologiska anspråk på att vara en ensam, världslig bärare av religionens budskap.

Soroush gör en distinktion mellan ideologi och religion. Där ideologin uttrycker säkerhet och dogmatik, står religionen för det gåtfulla och mystiska. Islams ”slutgiltighet”, argumenterar Soroush, uttrycks inte i en yttersta rigiditet, men tvärtom i att dess uppenbarelse ständigt upplevs av nya generationer. Detta är en religionsfilosofisk distinktion som transformerar ”the shari’ah from a preconceived dogma into a continuously renewed and contested text”.

I Ghamari-Tabrizis bok får vi även en redogörelse för den distinktion som Soroush gör mellan två religiösa kategorier; ’arazi, det kontingenta eller slumpmässiga, respektive zati, det substantiella eller essentiella. Det senare kan inte härledas från det förra, menar Soroush. Koranens språkdräkt och profetens konkreta politiska och sociala beslut var till exempel kontingenta, historiskt beroende utfall. En ideologiserad, i betydelsen politiskt sanktionerad tolkning av islam blir därmed ogiltig, ja, blasfemisk. Implikationerna för en statsbildning där ett religiöst ledarskap gör anspråk på politisk makt som de facto ska stå över civil lag och demokratiska valprocedurer, är uppenbara.


Sammantaget ger boken en fördjupad förståelse av islamisk reformationsdebatt i allmänhet och iransk politisk historia i synnerhet. Den riktar också en kritisk udd mot alla som avfärdat och avfärdar de iranska islamisterna: ”[T]he ’mullahs’, as a commonplace narrative of the Iranian revolution has it, did not steal the revolution from progressive, secular, and democratic actors. […] Islam offered a cultural context within which a great majority of Iranians could identify with a call for justice and liberty and with the abolition of the ancien régime. But the Islam that won the revolution was distinct from the Islam that was institutionalized in the constitution”.

Det säger något viktigt om de motsättningar som Den islamiska republiken levt med i drygt 30 år. Samtidigt är det en antydan om vilken stor betydelse som radikala förändringar i det systemet, än en gång, skulle kunna ha för utvecklingen av islam som politisk kraft i Mellanöstern och bortom.