Tal, 1 maj 2010

Här är, ungefär, mitt tal från Malmö/Lund. Ser att fina tal av Ida Gabrielsson, Lars Ohly, Hans Linde och Kalle Larsson (fb) är upplagda.


Mötesdeltagare

1 maj är arbetarrörelsens högtidsdag. Därför vill jag idag börja med att citera vår minister för arbete, Sven Otto Littorin från det Nya Arbetarpartiet, moderaterna. I december 2006, kort tid efter att den nya svenska arbetarregeringen hade tillträtt, så sa Littorin till Ekot: ”Vi gick ju till val på den här frågan om jobben och jag vet att vi kommer att bli bedömda på den 2010.” Nu är vi här, nu kan vi säga att just i detta sällsynta fall så visste Sven Otto Littorin vad han talade om. Det är massarbetslöshet i Sverige, skyddsnäten som fångar den som faller ut från arbetsmarknaden är sönderrivna, och varje form av ekonomisk politik som ska lyfta in fler i riktiga jobb med lön att leva på har fått ge vika för nyliberalt tunnelseende. Så visst kan vi halvvägs in i 2010 bedöma Littorins regering. Det blev inte ett, inte två, utan fyra riktiga skitår. Men den 19 september, då får Littorin, Maud Olofsson och Fredrik Reinfeldt skaffa sig var sin jobbcoach eller handpåläggare eller vad är som arbetsförmedlingen kan erbjuda nuförtiden. För då är det rött kort och jobbskatteavdrag under galoscherna. Låt det bli ett vallöfte från oss idag.



Det är lätt att göra sig lustig över högerregeringen. Eller rättare sagt, ibland är det nog det enda sättet att förhålla sig till den, om man ska kunna behålla sin egen sans och balans. För i takt med att verkligheten har hunnit ikapp deras politiska retorik så har de allt mer övergått från att förvränga orden till att helt enkelt tömma dem på allt innehåll, vända dem ut och in och lämna dem fladdrande i offentlighetens vind.

När sysselsättningsnivån sjunkit med flera procentenheter på bara några år, så slår propagandachefen Per Schlingmann fast att ”vi måste värna full sysselsättning”.

När inkomstskillnaderna mellan kvinnor och män har vidgats med 1000 kronor i månader under den här mandatperioden, ja då drar moderaterna igång sin postrealistiska valrörelse med att säga ”vi ser strukturella problem med att kvinnor tjänar mindre än män”.

När Statistiska Centralbyråns siffror pekar på de största inkomstklyftorna sedan man började sina mätningar, och när vi vet att andelen fattiga bland barnfamiljer som står utanför arbetsmarknaden ökade från 50 till 65% åren efter valet, då skriver moderaterna så här: ”När vi nu stakar ut Sveriges väg ur krisen vill vi också att de som drabbats hårdare än andra ska få del av förbättringarna”.

Kamrater, det här är inte bara frågan om att demaskera högerpolitiken. Det handlar om att se hur hela det offentliga samtalet görs om till ett slags politikens lustiga huset, att vi som medborgare görs narr av snarare än att kunna vara med och värdera de viktiga vägvalen för det här samhället. Vi ska inte acceptera den behandlingen. Låt oss se till att taskspeleriet straffar ut sig den 19:e september.



Det är förstås inte mycket vits att byta regering om det inte är för att byta politik. I regeringsfrågan kommer vid höstens val en mörkblå allians som målmedvetet undergrävt välfärden och systematiskt omfördelat resurser till dem som redan har mest, att ställas mot ett rödgrönt trepartisamarbete. Som med alla andra samarbeten kommer det att betyda nya bekantskaper och perspektiv, men också kompromisser och besvikelser. Men det som i slutändan blir avgörande, det är hur en rödgrön regering lyckas ta sig an grundläggande samhällsutmaningar här och nu. Och låt oss vara ärliga, utgångspunkten är att många av de välfärdssystem som arbetarrörelsen pressat fram är allvarligt och grundligt skadade. En ny rödgrön regering måste börja där.

En del av samarbetspolitiken har redan presenterats.

Vi kommer att se en satsning som ska ge 150.000 nya jobb- och utbildningsplatser, och vi kommer att se nya miljarder till kommunerna, så att riktiga jobb i välfärden räddas. Det kommer inte att vara tillräckligt, ingen quick fix för en sargad välfärdsekonomi. Men det är en viktig början. Och det står i skarp kontrast till den passivitets- och privatiseringslinje som den här regeringen har drivit med ideologisk fanatism.

Vi kommer att börja förbättra arbetslöshetsförsäkringen, som omedelbart och brutalt efter förra valet försattes i kaos. Glöm inte det: En halv miljon människor har drivits ut från a-kassorna. Ersättningarna har sänkts. Avgifterna har chockhöjts just för de grupper som behöver skyddet mest. Andelen arbetslösa som över huvudtaget får a-kassa har halverats mot vad det var vid valet. Mot det står ett löfte att återinföra den solidariska finansieringen, så att de som behöver det mest får den största avgiftssänkningen. Och så ska ersättningarna och taket höjas, så att a-kassan för fler normalinkomsttagare blir den inkomstförsäkring som den är tänkt att vara. Vi ska bekämpa arbetslösheten – inte de arbetslösa.

Vi kommer att sätta igång en satsning på upprustning av järnvägstrafiken och på moderna snabbtåg. Det kontrasterar mot en vilsen, tillbakablickande regering vars förhållningssätt till klimathotet är ett ”å fan, det måste vi nog ha några skrivningar om”, och vars förhållningssätt till infrastrukturen är ett ”ja ja, vi kör en fet motorvägssatsning runt Stockholm och så avreglerar vi tågtrafiken och hoppas på det bästa”. Med andra ord: kloka investeringar mot crazy marknadsfundamentalism.

Det kanske viktigaste som de rödgröna partierna redan är överens om, det är att snabbt börja göra något åt den sjukförsäkring som högerregeringen så skamlöst har slitit i stycken. Den behandling som sjuka i Sverige får utstå idag, den är inget annat än ovärdig. De flesta av oss känner någon som har drabbats av de nya reglerna, som har drivits till stress och tårar, när man borde ha fått ro och stöd. Så småningom har vi också kunnat se exemplen rada upp sig i medierna. Vi har läst om frisören Pernilla som fått besked om att hon ska försöka arbeta med en hand, när hon har ont i den andra. Det är ”ett hån mot hela frisörkåren” säger hon, och lägger till: ”om jag hade varit ensamstående hade jag väl hamnat på en parkbänk”. Vi har läst om Cathrine, som opererat knäna 18 gånger, och som två läkare slår fast inte kan arbeta än, men som ändå fått sin sjukpenning indragen. ”Jag är gift och får leva på min man”, säger hon; ”bara känslan att inte ha rätt till några pengar alls. Det känns som man inte är betrodd trots att man försöker”. Och igår kunde vi läsa om Carina och Björn som berättade att försäkringskassan ville ha dem tillbaka till arbetsförmedlingen efter att deras son förlorat en lång kamp mot cancer. Carinas läkare skriver i ett desperat brev till handläggarna att han under sina 20 år i yrket aldrig varit med om en liknande situation.

Det här är några av de människor som regeringen stoltserar med att den fått ut ur sjukskrivningsstatistiken. Men då berättar man inte att oerhört många har fått ställa sig i arbetslöshetskön, tvingats till socialbidrag eller hänvisats till att leva på släktingar, vänner, ingenting. Regeringen har lyckats med sin operation, men glömt att berätta att patienten dessvärre är på väg att förblöda.

För vad är det som sker i ett samhälle där människor behandlas på det här sättet? Det är illa nog med den förnedring och den press som nu är en del av tiotusentals människors vardag. Men också alla vi andra, som inte just för tillfället bär en rehabiliteringskedja runt halsen, vi har förlorat på den här nedmonteringen.

För som andra välfärdsordningar handlar sjukförsäkringen om trygghet, ömsesidighet och anständighet. Vi får inte ut något från den bara när vi är sjuka, vi får det också när vi inte är sjuka, för vi vet att vi kan bli det, vi vet att våra nära och kära kan bli det, och då ska vi veta att vi inte måste böna och be om våra rättigheter. Utan den tryggheten blir vi hårdare utanpå, kallare inuti.

Därför kamrater, låt oss slå vakt om och utveckla ett välfärdssystem som bygger på denna enkla men viktiga insikt: att vi alla är starka men också sköra. Gemensam trygghet för individens frihet. Det är inte något att kompromissa med.


Mötesdeltagare,

När Fredrik Reinfeldt konfronteras med siffror om stigande arbetslöshet och växande fattigdom så försöker han gärna bortförklara det med att peka på den globala finanskrisen, som vore den en slags otippad naturkatastrof, till exempel ett vulkanutbrott. Det är förstås en ganska dålig bortförklaring, när vi ser att regeringens politik på punkt efter punkt har fått just de effekter alla kunde förvänta sig – högerpolitik uppfanns liksom inte i Maud Olofssons badtunna. Men det är också en dålig beskrivning av själva krisen.

För den här krisen kom inte som en blixt från klar himmel. Krisen är den fula fjäril som kläckts ur den nyliberala politikens puppa.

Ända sedan nyliberalismens genombrott i början av 80-talet har politiken i hela Västvärlden anpassats till kapitalets kortsiktiga, destruktiva krav. Vinsterna har ökat på lönernas bekostnad. Klyftorna har vuxit. Den offentliga sektorn har varit kroniskt underfinansierad, till förmån för privat konsumtion och rikedomsansamling. Det är en dagordning som dessvärre också socialdemokratiska regeringar har underkastat sig.

Den havererade finansspekulationen, den är ett svar på den fråga de flesta av oss inte har fått vara med och formulera: nämligen vad de rikaste skulle göra av pengarna de fick över. Så har vi tvingats med in i ett globalt pyramidspel, där det som normalt kallas bedrägeri, istället döpts till ”finansiella innovationer”.

Mötesdeltagare, de marknadsfundamentalistiska vanföreställningarna måste rökas ut ur debatten om ekonomisk politik. Vi måste kunna utgå från vad vi vill med samhällets resurser – inte vad som står skrivet i marknadsevangelierna.

Människors behov före marknadens, folkstyre före pengamakt – så enkelt och så radikalt kan vi beskriva skillnaden mellan vänster och höger idag.


Kamrater och demonstranter,

00-talet var det mörka decennium då högerpopulismen fick sitt breda genombrott i västerländsk politik - med hets mot muslimer som ett viktigt sammanbindande kitt. Det finns nästan inget land i Europa där högerpopulistiska och nyfascistiska partier inte har rört sig uppåt och inåt från de parlamentariska marginalerna.

Men högerpopulismen kan inte sammanfattas med sådana partiers framgångar. Till samma utveckling hör den traditionella borgerlighetens trippande steg från blått till brunt. I Danmark driver regeringspartiet Venstre igenom sin ekonomiska nedskärningspolitik medan den ägnar sig åt "hårdare tag" mot flyktingar och nyinflyttade. I Italien har mediemogulen Berlusconi gjort rasistiska utspel och selektiv repression till viktiga delar av regeringspolitiken. Och i Belgien är det enda som landets politiska system just nu klarar av, att under buller och bång rösta igenom förbud mot kläder som nästan ingen bär.

Det som är symptomatiskt för de här symboldebatterna är att det stämningsläge de skapar är själva målet. Så fungerar de också som avledningsmanövrer för reella sociala och ekonomiska konflikter i samhället.

Det är klart att Sverigedemokraterna är en del av den här bredare utvecklingen. Men ännu viktigare är att se hur de politiska gravitationskrafterna har börjat rycka tag i svensk borgerlighet, i takt med att resultatet av dess ekonomiska politik har gått från uselt till katastrofalt. Allt från moderater som insinuant vill ställa hårdare krav på ”våra invandrare”, över folkpartiet som beställer Rosengårdsrapporter av överspända handelsresanden i terrorforskning till kristdemokraterna som konstruerat något de kallar verklighetens folk, och som de turnerar med på landets debattsidor.


Kamrater, vi har alltså ett tungt ansvar framöver. Arbetarrörelsen och vänstern måste som så många gånger förr stå i första ledet mot främlingsfientlighet, rasism och fascism. Vi gör det genom att vägra underordna oss rasism och islamofobi som utgångspunkter i den politiska debatten. Det betyder ofta att se igenom och vända på huvudet de slentrianmässiga ropen om att man måste ”våga ta debatten”. Om vad? På vems premisser? Skulle vi säga att mobbning och hets blir avhjälpt av mer prat om den som mobbaren och hetsaren ständigt pekar finger åt? Tror vi att ännu ett tillfälle där rasister får misstänkliggöra och förtala, ger möjligheten att äntligen reda ut de goda argumenten och komma överens om vad som är ”berättigad kritik”? Nej, kamrater, den riktiga hållningen är idag allt oftare att våga låta bli att ”ta debatten” på orimliga premisser. I de dagliga samtalen, på jobbet, i skolan, med vänner och bekanta, har man ett ansvar att säga ifrån, att inte bara acceptera missförstånd och nedlåtande kommentarer. Men det är något annat än att låta den politiska debatten föras på högerpopulismens planhalv.

Låt oss alltså vägra etnifieringen av sociala problem som rör oss alla.

Det finns ingen nöjd-med-lägre-lön-kultur. Det är inte så att invandrare slår vakt om hantera-kemikalier-utan-skydd-traditioner. Ingen söker sitt boende i en smutsig restaurangkällare av etnisk hemlängtan.

Det vi ser är hur kapitalismen utnyttjar desperation och obalans. Det är maktrelationer som omvandlar vardagsfördomar till strukturell rasism.

Kamrater, vi bekämpar högerpopulismen bäst genom att ge saker riktiga proportioner; genom en radikal ekonomisk politik som klargör skillnaderna mellan höger och vänster och som minskar de klyftor där hat och misstänksamhet kan gro som ogräs. Det är en historisk uppgift som vi inte får och inte ska svika.


Vänner,

I arbetet för regimskifte i höst, måste man förstås minnas att det som i slutändan avgör politikens innehåll är mobilisering, aktivitet och dragkamp. Det gäller både före och efter valet.

Den mobiliseringen, den sköter sig inte själv. Förändringen kommer inte till stånd genom att den ena eller andra parlamentarikern lägger aldrig så kloka förslag. Om inte du är där, blir vi färre, svagare, sämre.

Det är lätt att förstå den som känner att vägen till organiserat engagemang är lång och brant. Kanske har man prövat och bränt sig. Kanske känns den politiska debatten i offentligheten som ett futtigt pajaseri. Eller så upplever man snarare att politik är något alltför lite konkret, utan markkontakt. Det kan ligga väldigt mycket i allt det där. Men tänk då efter en gång till. Väg det mot den värld som du bär upp en bit av, vare sig du vill eller inte. Ställ det mot att vår gemensamma egendom reas ut, vår sociala trygghet slits isär, våra medmänniskor förminskas och förföljs. Mot det är ingen immun. Man kan inte gömma sig för samhället.

Men man kan komma med i ett vi som kan stå emot, vända utvecklingen, skapa nytt.

En gång diktade den finske poeten Pentti Saarikoski så här:

Det var inte jag som valde saken
utan saken
som valde mig.

Det var inte jag som uppsökte kampen, det var kampen
som kom min väg,

och nu är jag delaktig.

Det finns ingen bättre dag att bli delaktig än idag, 1 maj 2010. Och vad gäller saken? Jo, att slänga ut den här ruttna fyrklövern från Rosenbad. Men egentligen: inget mindre än att med stolthet tro på människans möjligheter, att försvara människovärdet idag så att vi tillsammans kan räta ryggen och säga att framtiden är vår – och att den stavas socialism.