torsdag, september 16, 2010

Arbetslinjen – fakta istället för snack

Läs detta – om du vill ta ett medvetet beslut på söndag och om du vill fundera lite över vart Sverige är på väg. Det här är saker som hänger ihop, det är en djupgående, systematisk förändring, som leder bort från decennier av sociala framsteg.

Arbetslinjen 1: Sjuka blir arbetslösa (och sjukare).
[D]eltagare vittnar om innehållslös arbetslivsintroduktion för utförsäkrade, och en närmare granskning av statistiken visar att få eller inga återgått i arbete. [...] Av de 17 miljarder som regeringen uppgett sig satsa på rehabilitering , visar 2009 års budgetproposition att största delen är ersättning till deltagarna – pengar som bara flyttats från andra system – medan högst 4,7 miljarder under tre år går till faktiska rehabiliteringsinsatser, varav inget till medicinsk rehabilitering.
Arbetslinjen 2: Arbetslösa blir slavar (och sjuka).
En del av arbetslinjen, menar regeringen. Gratis arbetskraft för företagen och kränkande för deltagarna, menar kritiker. Arbetaren har träffat några de som berörs av Jobb- och utvecklingsgarantins tredje fas.

Läs så en utmärkt text av Malin Junestav som forskat runt arbetslinjen som koncept. Hon beskriver tre olika betydelser av arbetslinjen som varit i bruk historiskt: en disciplinerande, en hjälp-till-självhjälpsbetydelse och en rättighetsdefinition.
Utbudspolitiken går ut på att pressa ut ett ökat antal människor med mer eller mindre arbetsförmåga, på arbetsmarknaden. Detta skedde under både socialdemokratiska och borgerliga regeringar, men utvecklingen mot en medveten utbudspolitik har absolut förstärkts under de senaste fyra åren. Vad blir det konkreta resultatet av detta? Jo, en distinkt förskjutning av ansvar från det allmänna, från politiken, till den enskilde och dennes förmåga att konkurrera om jobben på arbetsmarknaden. Jobben blir inte fler via denna manöver, utbudet av arbetskraft har bara ökat.

6 kommentarer:

stolpen sa...

Jaja men det är ju kört. De rödgröna är så jävla odugliga att de hade öppet mål, det var bara att bredsida in bollen, den låg en halvmeter från mållinjen med inte en enda försvarare i närheten, och de missade. Fyra år av borgerlig offensiv mot arbetare, fattiga, sjuka, kvinnor, studenter. Det var ju bara att peka på fakta och presentera ett trovärdigt alternativ och man MISSLYCKAS. Man är inte ens nära. Helt jävla otrolig inkompetens. Det är ta mej fan världsrekord.

Sven Grassman & Esbati sa...

Det är klart att det är kört när vi har två block, sju "olika" partier men bara en enda politik.

Fram tills högerfascisterna började tala om "arbetarparti" var man i alla fall den ärliga parten, man stod för att man var partier för de rika och att man slogs för att dessa skulle få behålla sina privilegier och bli ännu rikare, på de mångas bekostnad.

Sossarna försöker sno väljare genom de lojala men allt fattigare och snart utdöda betongrövar som fortfarande inte fattat att partiet sköts till döds tillsammans med Olof Palme/€U, och nu är lika stendöda som Reinfelts fiskögon.

Vänsterpartiet värnar om sina platser och håller käft i övrigt. Hade man överhuvudtaget funderat på att stå på egna ben och gå till val med utträdeskrav ur fascistunionen och återinförandet av de 30 miljarder som göder frimurarasen i Bryssel, till statskassan och jobben i offentlig sektor, liksom återdemokratisering av svensk infrastruktur från privata profitörer, hade man fått en väljarbas liknande den då S fortfarande var ett arbetarparti.

Anonym sa...

Artikeln "Fas 3 är rent slaveri" fick mig att faktiskt be illamående.
Starkt jobbat regeringen, låt "praktikanter" ersätta regelrätta arbetstagare. Men naturligtvis utan alla de trygghetssystem som ingår i en faktiskt anställning.

Stardust sa...

Kan inte någon skriva en biografi om Sven Grassman?

Teckentydaren sa...

"Endast ett barn kan tro att en minoritet av den överklass som i Sverige äger näringslivet skulle ha med folkhushållet identiska intressen."
Grassman

Teckentydaren sa...

Inte ens i den lilla nordliga randstaten går det att gå till val med höjda skatter. Hur puckad får man vara. Den lilla randstaten där man de senaste 18 åren med en labil Riksbank och kraftfull finansiellt åtstramande regimer uppfyllt de nyliberala profeternas fantasier om sk jämviktsarbetslöshet med råge. Den enda gången arbetslösheten gick ner till vad som kan sägas närma sig mer anständiga nivåer var 2001 och 2002 med 4% årsmedel. Men det gjordes inte primärt med en ekonomisk politik som ökar aktiviteten i den inhemska ekonomin utan med konstlade medel, de arbetslösa sattes på kunskapslyft, som bevisligen inte sedan gav något utslag i arbetslöshetsstatistiken.

I 18 år har finanspolitiken (skatter) med hjälp av Keynes makroekonomisk landvinningar varit medlet för att hålla folket i schack, så går nötet Sahlin till val på höjda skatter.


"Decenniers framgångsrikt demokratiseringsarbete med full sysselsättning, hushållning med fullt utnyttjade resurser och ett relativt stort skattetryck har gjort att många socialdemokrater tror att nöd och stagnation bäst bekämpas med ännu mera skattehöjningar. De ser inte att det endast är i en full sysselsättningsekonomi som skatter är ett medel i allmänhetens och löntagarnas tjänst. Under århundradena har skatter varit ett medel för omfördelning från de fattiga, för utkrävande av uppoffringar av ekonomisk och militär natur. Därför är det svårt för en rättroende socialdemokrat att inse att Sverige just under 70- och 80-talen faktiskt haft ett för högt skattetryck, att vi förkväver den ekonomiska aktiviteten. Inte därför att det minskar arbetsviljan, utan därför att vår köpkraft blivit för låg. Man ser inte själva orsaken till stagnationen och den ändrade balansen på arbetsmarknaden: för låga reallöner och för högt offentligt "sparande"."
Grassman 1985 "Det plundrade folkhemmet"

Och med den Greenspanska iden om bostadssparbössan med den "ständiga" värdestegringen som kan plundras för konsumtion har den inhemska ekonomin stagats upp en aning så återverkningarna från den bisarra finanspolitiken mildrats en aning. Sen år 2000 har mer än 60% av bostadkrediterna varit sådana uttag ur "bostadssparbössan". Hushållen måste skuldsätta sig för att ekonomin ska hållas igång när överheten stramar åt ekonomin och "sparar".

Både Borg och Sahlin är varma anhängare av det enfaldiga överskottsmålet och budgettak, fortsatt åtstramning av populasen står på programmet oavsett vilken regim det blir, annars kan ju folket bli oregerligt.