"Eva". Ännu ett enskilt fall.

Det här är från ett av de tal som hölls i samband med Påskupproret igår. Jag tycker verkligen, verkligen att du ska ta och läsa hela:

Mitt namn är Hjalmar Åsbrink. Jag jobbar i socialtjänsten i Stockholm stad, och jag vill berätta för er om en kvinna som vi kan kalla Eva. I januari i år kontaktade Eva en kollega till mig för att ansöka om socialbidrag. Anledningen var att Evas tidsbegränsade sjukersättning skulle upphöra i februari: hon skulle utförsäkras, och istället skrivas in på Arbetsförmedlingen. Eva själv var orolig för den här övergången. För min kollega berättade hon om några av de diagnoser hon hade: astma, diabetes, diskbråck, hypertoni, kol och ett förstorat hjärta som månaden innan hade lett till att Eva fått läggas in efter att ha drabbats av en infarkt. En av de många läkare som Eva träffat trodde dessutom att Eva eventuellt led av posttraumatiskt stressyndrom. Detta hade dock inte utretts närmre.

[...]

I mars meddelade Försäkringskassan att det inte ansågs vara styrkt att Evas arbetsförmåga var nedsatt med minst en fjärdedel.

Och så när ni gjort det, kan ni ta del av några högerkommentarer till de landsomfattande protesterna. Utöver dem som tas upp under länken kan man också läsa Gunnar Hökmarks höjdare till reaktion, där han undrar varför de präster som idag reagerar mot att fattiga och sjuka söker hjälp i kyrkorna, inte istället manifesterade mot "1980-talets gränslösa expansion av offentliga utgifter".

[DN][SvD][SvD][GP][GP]

Klart besked idag: Sjukförsäkringen schlingmanniseras

Högerregeringens försämringar i sjukförsäkringssystemet har varit omfattande och gett katastrofala resultat. Regeländringarna har gett upphov till ett otal fall med en fullständigt ovärdig behandling av människor som är sjuka. Det är ett genuint, skapat systemproblem. Det är så reglerna är utformade. Sverige har i flera avseenden fått de hårdaste reglerna av alla OECD-länder. Man har gett sitt system det aktivt missvisande namnet ”rehabiliteringskedjan”. Det är som med ”det nya arbetarpartiet”. Här förekommer inte mycket av rehabilitering. Det är opersonliga, byråkratiska tidsgränser istället, där folk kastas ut från systemet utan hänsyn till deras faktiska sjukdomstillstånd.

Vad är effekten förutom att enskilda drabbats hårt? Arbetslösheten är fortfarande högre än när högern tog över. Sysselsättningen är fortfarande lägre. Av dem som blivit ”utförsäkrade” och alltså har betalat en enorm personlig kostnad, är det 2-3 procent som fått jobb utan stöd. De flesta måste tillbaka in i systemet efter ett halvår av statsorganiserad skärseld.

Däremot har regeringen lyckats med att få fram betydligt fler socialbidragstagare, som en direkt följd av ändringarna i sjukförsäkringen och arbetslöshetsförsäkringen. Detta är en fundamental ändring. Försäkringssystemens syfte är att folk inte ska drabbas av fattigdom om sjukdom eller arbetslöshet slår till. Socialbidraget är behovsprövat och ska vara en sista hjälp om många saker har gått fel och personen i princip redan har blivit fattig. Nu har alltså regeringen medvetet skjutit över tiotusentals människor från det ena till det andra systemet. Det är något som påverkar fler än dem som drabbas direkt – det river djupa, infektionsbenägna sår i hela den svenska samhällsmodellen.

Mot bakgrund av detta är det lätt surrealistiskt att högeralliansens företrädare idag inleder en artikel på DN Debatt så här:

Sjukförsäkringsreformen har i huvudsak varit framgångsrik. Men allt har inte blivit bra och enskilda personer har kommit i kläm. Vi föreslår därför nu flera viktiga justeringar som ska ligga till grund för beslut i riksdagen i höst.

Det är fantastiskt att man kan få in så mycket strunt på så litet utrymme. Nej, reformen har inte ”i huvudsak varit framgångsrik”. Nej det är inte ”enskilda personer” som har kommit i kläm. Och nej, det är inte ”viktiga justeringar” som föreslås!

Justeringarna är i marginella eller medvetet otydliga. Man smyger in löften om lite extra hjälp – exempelvis bostadsstöd – till några av dem drabbats hårt och "nollklassats". Men det är lite oklart vilka det egentligen ska gälla framöver och det är frågan om att hamna strax över existensminimum. Det stora problemet finns i att folk som är sjuka tvingas ut från sjukförsäkringssystemet och in i meningslöst och nedbrytande arbetssökande eller ”arbetslivsintroduktion” som inte är någon introduktion till arbetslivet. Med detta sker nu in-gen-ting.

Forskaren Björn Johnson, som skrivit den utmärkta boken ”Kampen om sjukfrånvaron”, går idag igenom förslagen på sin blogg. Läs inlägget! Slutsatsen är:

Nej, alliansen, det här är bara löjligt. Alla systemfelen i försäkringen kvarstår.

Läs gärna också vad Kjell Rautio skriver på LO-bloggen.

Men som vanlig när det är ”nya moderaterna” som är igång är övertrumfas innehållet av pr-trixande. Regeringen ger sken av att ändra i systemet och får ett gäng nyhetsinslag på det.

Det är för övrigt mycket talande att det som upptar mest utrymme i debattartikeln är löften om ”ett brett upplagt arbete”, läs kampanj dirigerad av propagandaminister Per Schlingmann, ”inriktat på att stärka förtroendet för hela kedjan av beslut i sjukförsäkringen”. Istället för att göra något åt ett system som är ovärdigt ett välfärdssamhälle – tätare rökridåer.


PS. Det är egentligen fantastiskt att detta ska vara ett radikalt förslag, men det är det. Vänsterpartiet: Låt läkarna avgöra vem som är sjuk.


[SVT][GP][SvD][DN][Exp][Exp][AB][Sydsv][TCO]

Nödvändighetsfällan

Norska arbetsgivarföreningen NHO har i samband med sin årliga träff på operan i Oslo hävdat att Norge riskerar att hamna i en ”Välfärdsfälla”. Den sakliga grunden för påståendet är tunt, eller, mer exakt, på flera punkter direkt missvisande. Men politiskt sätter den malande propagandan om Den Enda Vägens politik spår – något vi känner igen från många europeiska länder. Om detta skriver jag i norska Dagsavisen:

Mens det er åpenbart at sterke politiske krefter jobber for en avløvet velferd, kan det selv for et øvet øye være vanskelig å på det politiske markedet finne et tydelig program for å utvide, fordype og forbedre velferden. Dette altså til tross for at det samme politiske resonnementet som alltid har pekt fram mot «nødvendigheten» av en slanket velferd, nettopp har bidratt til en global økonomisk kollaps. Og til tross for at en internasjonal og historisk sammenligning snarere indikerer at forbedrede velferdsordninger er nødvendige for å kunne oppnå de gode produktivitets- og sysselsettingsresultatene.

Läs hela krönikan här.

Faktaformuleringsprivilegium

Min krönika i dagens Klassekampen har den norska arbetsgivarorganisationen NHO:s årskonferens som utgångspunkt. Det är ett möte som har använts till att försöka skapa en märklig bild av norsk ekonomi och därmed lägga grunden för nedskärningar i välfärden. NHO:s retorik känns nog väldigt väl igen, också av alla som har följt svensk debatt:

I dag samles politikere, investorer og synsere på Operaen i Oslo, under NHOs bekymrede ledelse, for å høre om «Velferdsfellen» som nordmenn har latt seg fristes inn i. Velferdsstaten rammes nå ifølge NHO av tre bølger. Eldrebølgen, migrasjonsbølgen – og trygdebølgen. Den siste «følger av at en stadig større andel av befolkningen er utenfor arbeidslivet,» skriver NHO.

Dette er en «interessant» påstand, siden det ifølge fritt tilgjengelig statistikk er en stadig større andel av befolkningen som er innenfor arbeidslivet.

Läs gärna hela krönikan här.

Tack snälla frun

Ok. Så här är det, att

• Sverige har numera en av västvärldens sämsta a-kassor
• Om två år kan det vara endast en fjärdedel av de arbetslösa som får a-kassa
• Som ett direkt resultat av detta har fattigdomsnivån bland de arbetslösa ökat dramatiskt
• Det har också bidragit till att antalet barn som växer upp i familjer med långvarigt beroende av försörjningsstöd har ökat fem år i rad.
• Och så har vi ”Fas 3” som idag är en ovärdig, nedbrytande, repressiv avstjälpningsplats för många långtidsarbetslösa. Tusentals anvisas arbete utan lön. Samtidigt gör de företag som ordnar verksamheten profit – och de arbetslösa berövas möjligheter att kritisera sin situation.

Moderaten Helena Rivières slutsats av detta, det är att ”Arbetslösa borde vara mer tacksamma för hjälpen” och att journalister som försöka belysa de problem de arbetslösa har, ska akta sig så att de inte råkar ”falla in i den snällism som nu utgör socialdemokratins interna problem i relation till ett modernt samhälles krav”.

Wiwi-Anne Johansson från Vänsterpartiet sa i riksdagsdebatten om socialförsäkringarna idag: ”Ja vissa står långt från arbetsmarknaden medan andra, i likhet med Ulf Kristersson och regeringen, står långt från verkligheten”. Helena Rivière står för samma ståndpunkt som sina mer taktiska partivänner. Hon gör bara den människosyn som finns bakom politiken lite mer explicit. Det är möjligt att vi ska vara mer tacksamma för just den hjälpen, medan vi konstaterar att den svenska välfärdsmodellen nu på avgörande punkter slagits i spillror, inte för att det råkade bli så, utan som resultat av medveten, kalkylerad politik.

«Inte allvarlig sjukdom i lagens mening»

Detta har den svenska högeralliansen gjort. Det är för jävligt.

En av många Reinfeldtbluffar

I gårdagens slutdebatt – som knappast kan beskrivas som annat än storslam för de rödgröna– var företrädarna för den avgående regeringen hårt pressade i frågan om resultatet av de brutaliserade sjukförsäkringsreglerna. Den frågan ensam borde vara tillräcklig för att inse behovet av en ny regering. I försöken att försvara ändringarna hänföll Fredrik Reinfeldt åter till att frammåla en bild av situationen före ändringarna som – förutom att det är ett ganska dåligt försvar i sig – på flera viktiga punkter är direkt felaktigt. Detta påpekas av Aktionsgruppen för de sjukförsäkrade.

Fredrik Reinfeldt nämner återigen att 750.000 personer var för sjuka för att arbeta. I dessa 750.000 inkluderas ersättningar på 25-100 procent, både med och utan tidsgräns. Många arbetade alltså upp till 75 procent.

Nu vädjar vi till landets journalister att omgående avslöja alliansens fula spel att bluffa statistik till sin fördel. Bakom statistiken finns människor!

Likaså nämns siffran 140 - en siffra som också inkluderar ersättningar på 25-100 procent. Korrekt antal förtidspensionärer (förtidspensioner på 100% samt permanenta sjukersättning på 100%) mellan åren 1998-2006 är 51 personer per dag. Man var inte förtidspensionerad i ett permanent utanförskap när man exempelvis arbetade 75 procent och hade en tidsbegränsad sjukersättning på 25 procent!

Här kan pressmeddelandet med källor läsas.

Ingen påstår att allt var frid och fröjd med sjukförsäkringen och förtidspensioneringarna före 2006. Säkerligen förtidspensionerades en del människor i onödan. Men det är oärligt och farligt att ge en förvriden bild av massiv "parkering" av människor. Särskilt anmärkningsvärt blir det, när man betänker att regeringen inte gjort några större insatser för att förbättra rehabiliteringen. Satsningen uppgår till 4,7 miljarder över tre år – varav inget går till medicinsk rehabilitering.

Läs också idag. «Annicas Dotter: Reinfeldt ljuger för hela svenska folket»

[DN][SvD][AB][AB][AB][AB]

Detta har regeringen gjort med sjukförsäkringen

Läs Marika Lindgren Åsbrinks sammanfattning. Och sprid.

Arbetslinjen – fakta istället för snack

Läs detta – om du vill ta ett medvetet beslut på söndag och om du vill fundera lite över vart Sverige är på väg. Det här är saker som hänger ihop, det är en djupgående, systematisk förändring, som leder bort från decennier av sociala framsteg.

Arbetslinjen 1: Sjuka blir arbetslösa (och sjukare).

[D]eltagare vittnar om innehållslös arbetslivsintroduktion för utförsäkrade, och en närmare granskning av statistiken visar att få eller inga återgått i arbete. [...] Av de 17 miljarder som regeringen uppgett sig satsa på rehabilitering , visar 2009 års budgetproposition att största delen är ersättning till deltagarna – pengar som bara flyttats från andra system – medan högst 4,7 miljarder under tre år går till faktiska rehabiliteringsinsatser, varav inget till medicinsk rehabilitering.

Arbetslinjen 2: Arbetslösa blir slavar (och sjuka).

En del av arbetslinjen, menar regeringen. Gratis arbetskraft för företagen och kränkande för deltagarna, menar kritiker. Arbetaren har träffat några de som berörs av Jobb- och utvecklingsgarantins tredje fas.

Läs så en utmärkt text av Malin Junestav som forskat runt arbetslinjen som koncept. Hon beskriver tre olika betydelser av arbetslinjen som varit i bruk historiskt: en disciplinerande, en hjälp-till-självhjälpsbetydelse och en rättighetsdefinition.

Utbudspolitiken går ut på att pressa ut ett ökat antal människor med mer eller mindre arbetsförmåga, på arbetsmarknaden. Detta skedde under både socialdemokratiska och borgerliga regeringar, men utvecklingen mot en medveten utbudspolitik har absolut förstärkts under de senaste fyra åren. Vad blir det konkreta resultatet av detta? Jo, en distinkt förskjutning av ansvar från det allmänna, från politiken, till den enskilde och dennes förmåga att konkurrera om jobben på arbetsmarknaden. Jobben blir inte fler via denna manöver, utbudet av arbetskraft har bara ökat.

Vi kan faktiskt inte ha det så här

När jag har varit ute och hållit torgmöten och annat i den här valrörelsen har jag alltid tagit upp sönderslitandet av sjukförsäkringen. Jag tycker att det ensamt skulle räcka för att vilja byta regering. Exemplen på hur människor misshandlats i det utförsäkringssystem som regeringen hårdhänt och utan att bry sig om remissinstansernas varningar genomförde, har såsmåningom blivit ganska många.

Idag har jag med tårarna rinnande läst ytterligare ett. Det är skakande. För jävligt. Det börjar så här:

Jag har gråtit. Ja, jag har bölat som ett barn. Jag har traskat varv efter varv runt lägenheten som en rastlös hund. För det finns ingenting annat att göra. Det svek som Alliansen visat de allra svagaste lämnar mig alldeles uppgiven och oförstående.

Idag sa man till min mamma att hon har fyra månader på sig att sälja sin lägenhet. Nu ska jag berätta om de senaste fem åren av hennes liv.

Inlägget är väldigt långt. Men jag tycker verkligen, verkligen att du ska läsa det, och tänka en gång till på om det är ett sådant här samhälle du vill leva i. Fredrik Reinfeldt och hans regering är stolta över att ha gjort något med sjukfrånvarostatistiken. Det här är vad de har gjort med de människor som är den statistiken.

Vi kan faktiskt inte ha det så här. Så söndag måste det bli ett slut.

Slingrigt och kallt

Lyssna på Fredrik Reinfeldts svar på en fråga om sjukförsäkringen. Själv tycker jag att nedmonteringen av sjukförsäkringen och utförsäkringen av människor till ett byråkratiskt ingemansland i sig är ett tillräckligt skäl för att rösta bort den här regeringen.

En radiopärla, och en svarslös statsminister

Dagens rasistiska utspel från Folkpartiet har Nyamko Sabuni stått för. Invandrare ska få sämre föräldraförsäkring samt befolka låglöneyrken är hennes förslag för "förbättrad integration". Det är svårt att bemöta den typen av utspel, där syftet så tydligt är signalerna som sänds ut (även om kraven på etnisk lönesättning inte bara signalerar att invandrare är mindre värda, utan också är en reellt viktig för att inte säga avgörande del av högerns "integrationspolitik").

Men i Studio Ett idag så gjorde vänsterpartiets Kalle Larsson det, på ett sätt som även icke-nördar med gott samvete bör kunna kalla Epic Win. Det är en tragedi för svensk samhällsdebatt att Folkpartiet ännu en gång gör hets mot utlänningar till en röd tråd i sin valrörelse. Men det är i alla fall skönt att det bjuds kompetent och välformulerat motstånd.

Lyssna!

Lyssna gärna också på Ekots utfrågning av Fredrik Reinfeldt. Till skillnad från Sabuni är Reinfeldt skicklig på att svara och argumentera. Men han kommer ändå tydligt till korta flera gånger under utfrågningen. Tydligast skiner den här mandatperiodens politik igenom när Reinfeldt ska försvara kollapsen i sjukförsäkringen. Den biten börjar cirka 29 minuter in.

Asymmetrisk debatt

Hvilke endrede holdninger utgjør egentlig et samfunnsproblem?

[Publicerad i Klassekampen i dag]

For noen uker siden kom Statistisk sentralbyrås sykefraværsstatistikk for første kvartal 2010: 7,0 prosent av avtalte dagsverk. Dette er en kraftig reduksjon fra året før, da sykefraværet var 7,7 prosent. Faktisk var sykefraværet rekordlavt. Det finnes fullt sammenlignbare SSB-tall siden 2001 og dette er det laveste tallet for første kvartal fra alle disse årene.


SSBs forklaring på en stor del av nedgangen – at influensaepidemien toppet tidlig – var tydeligvis akseptabel denne gangen. Det var annerledes under høstens og vårens opphissede sykelønnsdebatt. Da skulle en tilsvarende økning granskes nøye, under stor ståhei. Påstander som at «aldri før har sykefraværet i Norge vært høyere» forekom i debatten til tross for at det var direkte feil. Bombe- og eksplosjonsmetaforer ble tatt i bruk til tross for at kostnadene for sykelønnsordningen lå rundt samme andel av BNP som for tjue år siden.


Sykelønnsalarmismen har vært karakterisert av en stadig gjentakelse av fallende «arbeidsmoral» som forklaringsvariabel. Og da er løsningen nærliggende: skjære ned, straffe, begrense. Det kalles incentiver. «[H]vis det er slik at holdningene, både til det å være sykemeldt med full lønn, og til andre velferdsgoder har endret seg, må det sterkere lut til. […] da kommer man ikke utenom at både arbeidsgiver og arbeidstager selv må betale mer av regningen ved sykefravær», som økonomen Simen Markussen sier til Aftenposten 21. juni.

Denne konklusjonen tilføyes en undersøkelse som Markussen og kollegaen Harald Dale-Olsen har gjort, av hvordan lengden på sykemeldinger for den som brekker et bein eller forstuer en fot har endret seg på 15 år. Legene anbefaler nå at man skal være hjemme lenger.

«Vi finner det vankelig å forklare dette uten å åpne for at det har skjedd holdningsendringer», konkluderer de to økonomene i artikkelen. De presiserer i en parentes at holdningsendringene kan omfatte både arbeidsgiver, arbeidstaker og lege. Muligheten for at arbeidsgiver i mindre utstrekning enn tidligere vil ha folk med midlertidig lavere arbeidsevne på jobb, samt legenes eventuelt endrede profesjonelle vurdering av sykemelding som behandling, blir altså en del av samme problem. Aftenposten kaller det «slappere holdninger».


Det er naturligvis interessant å ha en diskusjon om hvordan legene vurderer sykefraværet. Men hvis vi nå på legens anbefaling blir hjemme lenger etter et beinbrudd – er det nødvendigvis «slapt»?

«Økende fravær til tross for klare forbedringer i folks helse er for mange et paradoks», skriver de to økonomene, og siterer en annen flittig deltaker i debatten, professor Ivar Sønbø Kristiansen, som snakker om «endrede holdninger til det å utføre arbeid for andre mot lønn.»

Nå har det jo vist seg notorisk vanskelig å vise noen konkrete endringer her – i den forstand at folk ikke går på jobben selv om de kan og har betalt for det. Men hele spørsmålsstillingen er ganske merkelig. Hvorfor skulle det være et «paradoks» at en god sykelønnsordning, der flere har mulighet til å være hjemme fra jobben ved sykdom, også kan bidra til en bedre folkehelse?


Og: Er ikke «endrede holdninger til det å utføre arbeid for andre mot lønn» et ganske viktig formål med velferdsordningene? Poenget er ikke at vi ikke skal arbeide – i Norge er det flere i lønnet arbeid enn i nesten alle andre land. Poenget er at vi for eksempel ikke skal akseptere hva som helst når vi arbeider, eller når vi har mistet jobben. «21 prosent av norske arbeidstagere har levert sykmelding fra lege som følge av dårlig arbeidsmiljø og ledelse», kunne vi nylig lese i en notis. Det kan man se som en grunn til å forbedre arbeidsmiljø og medbestemmelse – eller som et tegn på at flere burde bite tennene sammen og ta ut mer av problemene på egen kropp og psyke. Det er et spørsmål om perspektiv.

Slik fremtrer en dobbel asymmetri i velferdsdebatten. Dels handler det om hvordan fakta kan overtrumfes av ideologisk motivert mas, dels om hvilke utgangspunkt som får dominere. Venstresiden og arbeiderbevegelsen må stikke hull på mytene, men også være nøye med å forsvare grunnleggende verdier i velferdsordningene aktivt mot enøyd økonomisme. Skal vi ha en bekymret debatt om «endrede holdninger» – burde den heller handle om sosiale eliters syn på solidariske velferdsordninger. Der trengs det en kraftig skjerping.

"Fattiggörande"

Socialbidragen har ökat dramatiskt i Sverige. Det finns en övergång dit från a-kassa och sjukförsäkring som bägge är just sociala försäkringslösningar, inte behovsprövade bidrag till existensminimum. Detta är en fundamental urholkning av den svenska välfärdsmodellen - något som blir särskilt pikant, när socialförsäkringsministern pekar på försörjningsstöd som "alternativ" och dessutom antyder att man skulle kunna "komplettera" sin intäkt "under väntan" på ersättningar man har rätt till, vilket man ju inte kan, eftersom man ska vara "fattiggjord" innan man kan få försörjningsstöd.

Marika Lindgren Åsbrink har skrivit mycket bra om den ekonomiska och sociala effekt som växande socialbidragsberoende får, under rubriken "Förnedringens politik". Läs det!

Två om sjukförsäkringar, myter och fakta

1. Läs Åke Thörns artikel «Sjukfrånvaro, vetenskap och värderingar» i Läkartidningen! Den tar upp några av de märkliga användningarna av felaktiga siffror och påståenden i debatten om sjukförsäkringarna.

Även på andra sätt har ingreppen i sjukförsäkringen motiverats som nödvändiga utifrån neutral vetenskaplig kunskap. De har framställts som berättigade på grund av omsorg om de sjukskrivnas hälsa, bland annat med hänvisning till en svensk forskargrupp som sägs ha visat att sjukskrivning i sig orsakar depression, försämrad livskvalitet och svåra smärttillstånd [8]. Detta stämmer inte.

Forskargruppen har där­emot publicerat flera välgjorda studier som tyder på ett stort behov av rehabilitering bland långtidssjukskrivna och att lämpliga rehabiliteringsinsatser kan vara framgångsrika [9]. Det finns i studierna inte något som helst vetenskapligt stöd för att sjukskrivning i sig orsakar ohälsa. Det finns det inte heller i andra vetenskapliga studier.

Läs hela! (Där står alltså referenserna)

Och apropå felaktig användning av fakta. Denna genomgång av en chat med socialförsäkringsminister Cristina Husmark Pehrsson är häpnadsväckande. Hon beläggs med grova felaktigheter i sju av sina sju svar på frågor från allmänheten.

Tre artiklar med viktiga påpekanden

1. Det svenska socialförsäkringssystemet har skakats i sina grundvalar de här fyra åren med högerregering. Försämringarna är av en sådan omfattning att välfärden inte bara försämras temporärt – de har i hög utsträckning redan ändrat karaktär. Det visar sig till exempel när socialförsäkringsministern säger att sjuka människor, som drabbats av ett regeringsskapat moment 22, får söka sig till försörjningsstöd, alltså socialbidrag. Hon pratar om att ”komplettera upp” sin inkomst. Socialbidrag är inte en del av det inkomstrelaterade socialförsäkringssystemet. Det är något som ska träda in i nödfall, när människor av olika skäl faller utanför det som är socialförsäkringssystemet och som karaktäriserar den nordiska välfärdsmodellen. TCO:s Kjell Rautio påpekar detta i ett inlägg:

Ministern får det alltså att låta som att försörjningsstöd (socialbidrag) fungerar ungefär som en tilläggsförsäkring där man, om man uppfyllt vissa villkor, kan “komplettera upp sin inkomst”. Vad ministern dock inte berättar är att för att bli berättigad till socialbidrag måste man först ha “fattiggjorts” (en term som forskare ofta använder). Det handlar då om att man måste ha gjort sig av med sina besparingar, sålt sommarstugan, bytt ned sig när det gäller boende osv..

Det är ett fundamentalt systemskifte vi har att göra med, när socialförsäkringsministern önskar kasta ut människor ur socialförsäkringssystemet – ut i existensminimum.

2. Björn Johnson påminner om att förändringarna i sjukförsäkringen möjliggjordes av stora bluffar, och att de fortfarande skymmer sikten för den viktiga frågan: hur man ska få till en fungerande rehabiliteringskedja.

3. Kalle Larsson skriver en sammanfattningsartikel om EU:s flyktingpolitik. Läs den.

Veckans graf

Vill tipsa om en nyttig och folkbildande blogg: Veckans graf. En del av graferna har ni som följer den här bloggen möjligen redan sett. Hur som helst bra saker att påminna sig om.

Till exempel, med anledning av ett självförhärligande pressmeddelande om fuskjakt från Försäkringskassan, som helt okritiskt vidareförts i olika medier idag, kan det vara bra att se de här skattningarna på kostnader för olika typer av fusk och felaktiga utbetalningar:



(grafen är hämtad från S-studenternas 10-talsprogrammet, men jag har inte tillgång till mitt exemplar just nu och kan inte återge deras källa)

Norsk repris?

Har skrivit i norska Dagsavisen om Björn Johnsons bok Kampen om sjukfrånvaron, högerns rörande internationella gemenskap och en svensk tragedi att ta lärdom av.

«Stämningen var på topp»

Foto: Gunnar Axén

Moderater som samlats till valupptakt gör vågen. Varför? Jo, för att de älskar det nya sjukförsäkringssystemet. De moderata deltagarna var så entusiastiska att de gjorde stora empativågen redan innan Gunnar Axén, ordförande i socialförsäkringsutskottet, skulle börja prata om kollapsen i sjukförsäkringen. Berättar Gunnar Axén, som själv tagit fotot.

(via Alliansfritt)

Sjukförsäkringen som skydd mot överklassens eviga, föraktfulla moralism

Det pågår en debatt om sjukförsäkringssystemet i både Sverige och Norge. I Norge har man ett sjuklönesystem som ger full kompensation under sjukskrivningsperioden. I Sverige börjar det nu bli länge sedan det var så – så länge sedan att många idag skulle betrakta det norska systemet som utopiskt. Men debattsituationen och de principiella positionerna är extremt lika. När högerdebattörer och arbetsgivare larmar om ”rekordhög” sjukfrånvaro i Norge är det med exakt samma utgångspunkter – ibland ordagrant – som i de debatter som föregått nedskärningarna i Sverige. I Sverige ser vi nu resultatet av en lång tids kampanjdriven moralpanik, som lett till inskränkningar förr, men som nu under Reinfeldts högerregering, med sin 1800-talsdoftande tolkning av ”arbetslinjen”, utvecklats till ett totalangrepp på de sjuka.

Idag skriver Katrine Kielos om en ny bok, Kampen om sjukfrånvaron, av Malmöforskaren Björn Johnson. Boken ”visar hur debatten definierade om sjukfrånvaron från ett arbetsmiljöproblem till att handla om överutnyttjande och fusk”, för att citera baksidestexten. Kielos har en intressant redogörelse, som efterlyser en mer nyanserad debatt och ett större fokus på rehabiliteringssystemen. (Jag är nästan igenom boken själv. Möjligt att jag återkommer i ämnet mer specifikt).

En annan artikel som kom idag och som är läs- och tänkvärd på bägge sidor av gränsen är den här historiska tillbakablicken, av Stig H. Christensen i norska LO-aktuellt. Han konstaterar där att 1978, där dagens heltäckande sjuklöneordning blev etablerad, så ansåg i princip alla att man hade råd med systemet. Nu, trettio år senare, i ett oerhört mycket rikare Norge, där sjukfrånvaron för övrigt inte är högre i procent av avtalade arbetstimmar, så menar en del plötsligt att samhället inte har råd. Varför, och vad innebär det?

Idag har också undertecknad skrivit om sjuklönesystemet; om sjukfrånvaro, sjuknärvaro och överklassens klassinstinkter.

«Konservative har tillit til menneskene», slo Michael Tetzschner fast i sin tale til Oslo Høyres årsmøte forrige fredag. Årsmøtet gjenvalgte ham som leder.

Det kan virke paradoksalt at Tetzschner kort tid før dette hadde foreslått endringer i sykelønnsordningen, basert på det stikk motsatte. Den tilliten som arbeidstagerne vises når de får full lønn ved sykdom, har tydeligvis skapt en «gjøkunge» i statsbudsjettet.

Läs gärna hela.