Börja med att se världen i vitögat

Idag har Arenagruppen presenterat en omfattande valanalys. Den inbegriper "tio råd till dagens socialdemokrati", som en arbetsgrupp sammanställt, men också ett tjockt häfte med personliga bidrag från alla möjliga. Där har jag med en förhållandevis kort text som jag lägger upp här. Jag ligger sjuk hemma och har inte hunnit läsa igenom gruppens egen analys. Några av de externa bidragen som jag ögnat är definitiva katastrofrecept. Andra verkar jättebra. Så det finns ju i alla fall bredd här, kan man säga. Här kommer i alla fall mina funderingar.

BÖRJA MED ATT SE VÄRLDEN I VITÖGAT

Det gick åt skogen i valet, var utgångspunkten. Vad ska vi göra nu, blev frågan.

Med vi kommer jag att mena ett progressivt – säg rödgrönt – fält i det politiska landskapet. Vi som ville ha bort en högerregering som gjort Sverige kallare, mer orättvist, mindre modernt.

Det har varit mycket prat kring oppositionens varumärke; hur de som omtalas som storstadsväljare kände sig, vad olika utspel signalerade.

Jag tror istället att vi ska fundera mer över vilka problem som finns i världen och vad vi kan föreslå och göra för att lösa dem. Till exempel:

1. Klyftorna i löner och förmögenheter har ökat trendmässigt i tre decennier. Det finns gott om vetenskapliga belägg för att det bidrar till en mängd andra samhällsproblem

2. Resursbehovet inom välfärdssektorn växer väsentligt mer än de offentliga medel som fördelas dit. Därmed minskar möjligheterna att upprätthålla behovsstyrd, gemensamt organiserad välfärd.

3. Osäkra anställningar är vanligare, särskilt bland unga. Det skapar social otrygghet, bidrar till att den fackliga anslutningsgraden sjunker och till att socialförsäkringssystemens täckning och legitimitet gröps ur.

4. Finanskapitalet har en dominerande makt över investeringar och resursfördelning runt om i världen. Vi har nyss sett de katastrofala effekterna av att låta det vara så. Nu kräver samma gäng som körde världsekonomin i botten uppoffringar hos folkflertalet för att säkra sin fortsatta dominans.

5. Högerpopulismen firar triumfer i hela Västvärlden, med islamofobi och främlingsfientlighet som politisk katalysator.

6. Klimatkatastrofer väntar runt hörnet.

De här problemen hänger förstås samman på olika sätt. Växande klyftor är en effekt av att privat konsumtion vuxit mycket mer än den offentliga konsumtionen. En osäkrare arbetsmarknad och förvittring av gemensamma skyddsnät leder till politisk demobilisering, förlorad identitet och upplösta lojalitetsband – skapar så grogrund för syndabocksletande och högerpopulistisk antisolidaritet.

Presenterade vi verkligen ett alternativ till den här utvecklingen? Nej, egentligen inte. Inte i valrörelsen. Inte heller innan. Det är det som är den verkliga krisen.

Här är några synpunkter:

1. Minskade inkomst- och förmögenhetsskillnader måste vara en kärnfråga för ett reellt politiskt alternativ. Då behövs bland annat mer progressiva skatter och en utvidgning av allmänningar i samhällsekonomin.

2. Så länge produktionen av varor i huvudsak sker under privata ägandeformer, kommer det att behövas ett växande skatteuttag för att kunna säkra högkvalitativ gemensam välfärd. Det är en naturlig följd av att den offentliga sektorn huvudsakligen sysslar med tjänster, och att efterfrågan på just de tjänsterna stiger. Det finns inget som tyder på att högre skatteuttag skulle leda till en mindre dynamisk ekonomi. Däremot finns gott om indikationer på att ett begränsat och uttunnat offentligt åtagande leder till växande orättvisor – och sjunkande samhällelig legitimitet för att betala för det som blir kvar.

3. En moderniserad ekonomi kräver ett modernt arbetsliv. Viktiga frågor är då stärkt rätt till heltid, åtgärder för att tillsvidareanställning ska vara normen och regler som gör det betydligt svårare än idag för företagen att utnyttja bemanningsföretag för systematisk underminering av löner och arbetsvillkor. Detta är viktiga avtalsfrågor, men också lagstiftningsvägen måste vara möjlig.

4. En hård reglering av finanssektorn är nödvändig. Finanskrisen ledde till mycket snack om regleringar, men mycket lite i verkligheten. Det viktigaste är dock att begränsa finanssektorns betydelse för realekonomin. Sverige har ett av Västvärldens mest marknadiserade pensionssystem, där riskerna överförs till pensionärerna, samtidigt som finanssektorn matas med en säkrad och växande ström av sparpengar att leka med. Det behövs en diskussion om det kloka i att fortsätta längs den vägen.

5. Över hela Europa har avsaknaden av djupgående politiska konflikter runt den ekonomiska politikens inriktning bidragit till att bana väg för högerpopulister. En framgångsrikt progressiv block med bas i arbetarrörelsen kan samla breda majoriteter för social förändring, genom en politik för fler och bättre jobb, jämlikhet och välfärd. Så kan också stödet för exempelvis en human flyktingpolitik och en vettig kriminalpolitik vinnas och förankras. Men när klassdimensionen i politiken avaktiveras kan högern – i olika skepnader – samla folk runt andra konfliktlinjer. När man slutar att mobilisera kring klassfrågor och rör sig mot en ”värderingsbaserad” politisk retorik och handlingsstrategi kan högerpopulistiska partier – eller traditionella borgerliga partier som spelar på samma strängar – göra inbrytningar bland grupper som tidigare gått till socialdemokratin (och i någon mån längre vänsterut). Vänsterns självutplåning i den ekonomiska politiken bäddar för veritabla tragedier.

6. Det behövs samhällelig omställning för att klara klimatkrisen. Det man kan uppnå genom enskildas konsumtions- och livsstilsval är begränsat. Och aldrig så miljömedvetna människor kan inte dra sina egna snabbtåglinjer, omvandla energiförsörjningssystemet eller planera bostadsområden på ett mer klimatsmart sätt.

Jag är inte särskilt naiv. Jag förstår att detta är lättare sagt än gjort. Jag begriper också att man måste diskutera och ta tag i massa annat: formerna för partisamarbetet, organisatoriska utmaningar för att få med fler, utspel som kan få medialt genomslag och fungera taktiskt attraktivt gentemot olika grupper.

Men jag är övertygad om att en politisk opposition som sitter fast i den mediala och parlamentariska logikens snäva cirkel, riskerar att göra sig irrelevant i en dramatisk tid. Och förlora val på köpet.

Lever det socialdemokratiska liket?

Nu ligger ett annat samtal som jag deltog i på Socialistiskt Forum uppe på SVT Play. Seminariet hade rubriken «Lever det socialdemokratiska liket? Tre europeiska lärdomar». Inledningarna handlar om Tyskland, Storbritannien och Norge, och sedan vidtar en diskussion med utgångspunkt i valresultatet i allmänhet och den socialdemokratiska krisen i synnerhet.

Deltar gör undertecknad, Marika Lindgren Åsbrink, Kristina Linderoth och Peter Gustavsson.

För den som vill se ännu mer forumet rekommenderar jag varmt seminariet «Vem är rädd för jämlikheten?» med bland andra Josefin Brink. Det är viktiga och intressanta diskussioner om inkomstutjämning och socialförsäkringar som förs där.

Seminarium: Vänstern och framtiden

Nu finns hela seminariet Vänstern och framtiden på SVT Play. Det är inspelat på årets Socialistiskt Forum.

Deltagare: Ida Gabrielsson (ordförande i Ung Vänster samt i vänsterpartiets Framtidskommission), Aron Etzler (chefredaktör, Flamman) och undertecknad. Moderator: Elisabeth Biström.

Trevlig helg!

Framtid för det rödgröna samarbetet?

Idag har de rödgröna partierna presenterat en gemensam budgetmotion som svar på regeringens proposition. Motionen består i huvudsak av den politik som de rödgröna presenterade som gemensam plattform i valrörelsen.

Därmed är en fas av det rödgröna samarbetet i princip avslutat. Frågan är hur samarbetet ska fortgå efter detta och det var ämnet för en diskussion i Studio Ett idag, där jag deltog tillsammans med Urusla Berge och Angela Aylward.

Framtidskommission

Det är ett riktigt bra (och påfallande ungt) gäng som utsetts till Vänsterpartiets Framtidskommssion. Arbetet leds av ungdomsförbundets ordförande Ida Gabrielsson.

Framtidskommissionen har inbjudit till en bred process och det kommer att bli spännande att följa dess arbete, till exempel via dess blogg.

Ida Gabrielsson har skrivit en mycket läsvärd introduktionstext: Att vara vänster på 2010-talet och in i framtiden.

Inför talmansvalet

Högeralliansen har inför talmansvalet nominerat Per Westerberg till omval. Westerberg öppnade redan den 20 september, dagen efter de allmänna valen, upp för ett samarbete med Sverigedemokraterna, på samma sätt som högerregeringen 1991-1994 samarbetade och förhandlade med Ny Demokrati.

Mot Per Westerberg ställer socialdemokraterna upp Kent Härstedt. De rödgröna partierna har uttryck sin vilja att rösta på honom. De rödgröna partierna vill och tänker inte samarbeta eller förhandla med Sverigedemokraterna.

Alla riksdagsledamöterna är alltså fria att antingen rösta på en talman som ser parlamentariskt samarbete med Sverigedemokraterna som naturligt, eller en som inte gör det.

Det moderata spinnet på detta – det är att man ger SD inflytande om man röstar på den sistnämnde kandidaten. Det är helt i linje med hur moderaterna i allmänhet hanterar förhållandet mellan verkligheten och den egna politiken.

Det "intressanta" är att i princip all medierapportering nu utgår från detta bisarra moderata spin. Det är ett bredare, viktigare samhällsproblem än vem som blir talman i riksdagen.

Helg-tv: valanalyser (med Daniel Suhonen som röd tråd)

Norska Manifest Analyse (där jag idag återupptog mitt jobb efter tre månaders tjänstledighet) ordnade i måndags ett lunchmöte om det svenska valet, med redaktören i Tvärdrag Daniel Suhonen och chefen för norska Civita (som kanske kan kalla lillasyster till Timbro), Kristin Clemet. Här kan man höra Suhonen:



Kristin Clemets inlägg kan man se här, och delar av den efterföljande diskussionen här. Spänstigt och tankeväckande.

En annan eftervalsdiskussion som jag själv var med på ordnades av ABF Göteborg i onsdags. Där deltog representanter för alla de tre rödgröna partierna, bland andra Anna Johansson, kommunalråd (S) i Göteborg, och en av dem som ska leda den socialdemokratiska krisgruppen efter valet. Det blev en öppenhjärtlig och bra diskussion, tycker jag. Särskilt i början och slutet. Många hade dykt upp för att lyssna. Nu kan fler göra det tack vare Jöran Fagerlund som spelade in det hela.

Den slappa kampanjjournalistiken fortsätter efter valet

Det är en galen upplevelse att se mediernas rapportering om rösträkningen och valsystemet. Det är för det mesta så kunskapslöst och så tydligt präglat att den borgerliga blick som dominerat hela valrapporteringen, att man blir mållös. Jag har bara inte orkat kommentera det. Men så fick jag kopia på ett brev som en Aftonbladet-läsare skickat till Lena Mellin. Många viktiga poänger där, så jag lägger upp det med brevskrivarens tillåtelse.

"Gör om valet!" - Aftonbladet rullar snöbollar åt alliansen

Kära Lena Mellin,

Jag hoppas du är medveten om att det Aftonbladet sysslat med de senate två dygnen är ren kampanjjounalistik, med grova överdrifter, trumpetande om "valkaos" och svårartade buggar i valsystemet. En mängd sliriga, vilseledande formuleringar från dig och andra fyller sidorna. Att du och dina polare förfärligt gärna ville ha en fortsatt borgerlig majoritet är en sak, men att det dessutom färgar av sig i artiklar och analyser är något helt annat, ett hån mot läsarna. Det brukar vara Expressen som rör sig på den nivån.

Faktum är att allianspartierna inte nådde numerär majoritet i landet, och trots noggranna omräkningar lyckades de inte ta det sista mandatet i vare sig Göteborg eller Arvika. Ett system utan utjämningsmandat hade *ökat* chansen att ett parti/en koalition som vinner numerär majoritet inte får majoritet i riksdagen.

Ingen har antytt valfusk, och de historier och rykten ni försöker matcha fram motsvarar inte bilden av något kaos. Tjafs är vad det är. När du själv nämnde skillnaden på "297 röster" undvek du lägligt nog att nämna att det är i favör för oppositionen plus sd (jag vägrar räkna in Sverigedemokraterna i den normala oppositionen så länge vi inte alls vet hur de kommer at agera i riksdagen, ert sätt att bunta ihop sd och oppositionen är en grov smädelse). Avsikten var naturligtvis att den som läste artikeln skulle tro att det var alliansen som vunnit nuymerärt.

Parallellen med Florida för tio år sedan håller inte alls. Den gången handlade det om många tusen valsedlar med oklar status, om gravt föråldrade regler och krånglande valmaskiner, och Gore vann faktiskt i slutändan numerärt i hela USA, men förlorade Florida i domstol.

Sådan här slapp, demagogisk rapportering hör inte hemma i Aftonbladet, men det ljugs, som Bismarck en gång sade, aldrig så mycket som före ett val och efter en jakt. Nu kan båda sägas ha exemplifierats, men jakten på de två borttappade mandaten är över.

mvh
Magnus Lövgren

Fler goda eftervalsanalyser

Svensk socialdemokrati är efter valresultatet i en öppen och rejäl kris. Men detta är också ett parti med stora resurser - medlemsmässigt, materiellt, intellektuellt - och ett parti som under överskådlig tid kommer att vara det största parlamentariska verktyget för progressiv politik. Socialdemokratisk eftervalsanalys rör därför långt fler än organiserade socialdemokrater.

Jag tycker du ska läsa de här artiklarna:

1. Kajsa Borgnäs följer upp sin utmärkta artikel i Dagens Arena med en text i Expressen: "Verklighetens folk lämnades i sticket", är rubriken.

2. Daniel Suhonen skriver om varför valresultatet är "en konsekvens av systemskiftet i sig själv", och om hur S kan vinna i Stockholm med en återuppväckt, moderniserad socialdemokratisk reformism.

3. "Skyll inte på Mona!" skriver Björn Elmbrant i sin analys. Han konstaterar att detta är en större socialdemokratisk kris i Europa och att det är den som behöver skärskådas: "Det går att hitta ett antal gemensamma nämnare för denna europeiska tillbakagång, som inte stavas Sahlin"

Och så ett bonusspår, som varken handlar explicit om socialdemokratin eller är skriven av en socialdemokrat. Jenny Wrangborg skriver eftervalsdikt: "i hallen står travarna av flygblad / nästan allt återstår att göra"

Jag efterlyser en debatt om högerns förbruning

Det är nästan lite lustigt. Lars Dencik skriver briljant om ”den danska sjukan” och hur den smittar – alltså om hur Dansk Folkeparti förändrar dansk politik grundligt. Först ”de smygande eftergifternas oändliga lätthet”, retoriska och praktiska justeringar hos den regerande borgerligheten, som gör de främlingsfientliga salongsfähiga. Sedan ”försöka fånga vinden för den förbiseglande skutan”, alltså att alla försöker lägga sin politik i närheten av DF för att försöka ta väljare. Och så ”semantisk fartblindhet och maskstungen legalitet” – att hela det politiska språket och den politiska dagordningen dränks in i det DF oupphörligen vill prata om, eller som det heter ”våga ta debatten om”. Läs!

Samma dag som Denciks artikel publiceras i Sydsvenskan trycker det dagordningssättande organet par excellance, DN Debatt, en artikel av Paulina Neuding från Neo och Johan Lundberg från Axess, två inflytelserika organ i högerns yttre tassemarker, det senare uppmärksammat för devota framställningar av den islamofobe extremisten Ayaan Hirsi Ali. ”Vi efterlyser en debatt om invandringens problem”, är rubriken. Det är insinuant och försåtligt. Det främlingsfientliga perspektivet normaliseras, medan de lösa påståendena blir självförstärkande. Kritiken mot att det är frågan om etablerande av felaktiga tankebilder och utgångspunkter kan avfärdas med att man bara efterlyst ”debatt”. Detta är det yppersta av högerpopulistisk retorik. Det är Neudings och Lundbergs artikel mer än risken för tokiga SD-förslag i riksdagen som är det högerpopulistiska genombrottet.

Denna process varnade jag för i antologitexten «Från blått till brunt – svensk höger normaliseras»

Och varför den insinuanta ”vi måste våga ta debatten”-diskursen är själva problemet, har jag behandlat utförligt i essän ”Vi måste våga låta bli att ’ta debatten’”

Mer eftervalsanalys: Vi har inte bara förlorat valet, vi har förlorat Sverige

Jag har skrivit en text hos Dagens Arena, som nu kör en serie inlägg om valresultatet:

Vi har inte bara förlorat valet, vi har förlorat Sverige. Det är detta som är Sverige nu. De här förändringarna kan inte ”återställas” med ett nätt paket av riksdagsbeslut i oktober 2014. En socialdemokrati och en vänster som nu inte söker sig utanför riksdagens plenisal och pressrum för att hitta den politiska pulsen blir irrelevant.

I tre decennier har arbetarrörelsens politiska partier backat för trycket från en nyliberal ekonomiskpolitisk offensiv. Större inkomstklyftor har accepterats som naturnödvändighet. Uppluckring av arbetsrätten har bemuttrats på politisk nivå, men inte mycket mer. Socialdemokratin själv har genomdrivit storskalig marknadisering av välfärden, naivt förfäktande en skillnad mellan finansiering och driftsformer, som om omvandlingen inte hade en glasklar riktning bort från välfärdsbygget.

Så har skillnaderna i grundläggande makt- och fördelningsfrågor inte kunnat få en tydlig återspegling i det partipolitiska landskapet. Och så har arbetarrörelsens partier i land efter land förlorat lojalitetsband, identifikationspotential – och röster.

Läs gärna hela!

I samma serie skriver Kajsa Borgnäs, tidigare ordförande för S-studenterna och nyss utsedd till socialdemokraternas kriskommission, men ansvar för att få liv i idédebatten. Det är bland det bästa jag läst om socialdemokratins problem på många år. Kondenserat ned till en kort text: "(S) säger en sak men står för en annan". Läs!

SD in i riksdagen: självkritik och ansvar, marknadsfundamentalism och högerpopulism

På SVT Debatt har jag relativt utförligt skrivit om Sverigedemokraternas inträde i riksdagen, vad det beror på och vartåt nu.

De senaste tre decennierna har på flera sätt varit marknadsfundamentalismens. Gemensam egendom har sålts ut. De ekonomiska klyftorna har ökat. Övergripande budgetlagar har snävat in utrymmet för den ekonomiska politiken. Underkastelse inför EU-direktiv har juridifierat och pressat arbetstagarnas kamp för goda villkor. Upphandlingsregler, konkurrensutsättning och utbredningen av marknadsorienterade styrningsmodeller i den offentliga sektorn har gjort den till allt mindre av ett systemalternativ. Och inte minst: viktiga politiska beslut har dragits undan från öppna processer och allmänna val. I Sverige är pensionsöverenskommelsen ett tungt typexempel. Denna gigantiska överföring av resurser från det gemensamma till finanskapitalet – och risker åt motsatt håll – hade svenska folket i praktiken ingen möjlighet att påverka. Och överenskommelsen ligger än idag i händerna på ett slags väktarråd med representanter från borgerligheten och socialdemokraterna.

Allt detta har begränsat den demokratiska politikens räckvidd. När det kan se ut som att den traditionella politiken bara är en fråga om olika hastigheter på ”den enda vägens politik”, så påverkas också synen på det politiska systemet i sig.

[…]

Så vad nu? Man kan och bör hoppas på anständiga, liberala krafter inom svensk borgerlighet. Men det går knappast att räkna med att de borgerliga partierna ska motstå högerpopulismens lockelse. Vänstern och arbetarrörelsen måste därför självkritiskt förbereda sig för ett större ansvarstagande i kampen mot den främlingsfientliga högerpopulismen.

Läs gärna hela!

En annan valanalys som jag varmt vill rekommendera är Ida Gabrielssons finstämda och skarpsynta text ”Jag sörjer det Sverige som jag växte upp i”.

Och några till: Åsa Linderborg och Daniel Suhonen, Olle Svenning, Eric Rosén, Thaher Pelaseyed, Erik Berg.

PS. En lite lustig och ganska intressant diskussion förs exempelvis i Norge, där Fremskrittspartiet dels vill distansera sig från SD (liksom Dansk Folkeparti) genom att kalla dem "mer socialdemokratiska", dels upprepar det vanliga mantrat om att man i Sverige "inte tagit debatten". Det är en retorisk manöver som jag tror att vi kommer att få se mer av i Sverige också, från olika blåbruna krafter. Man kan se en tv-diskussion om detta, där en Frp:s invandringspolitiske talesman (och även undertecknad) deltar. Men läs också gärna det jag skrev om detta redan för ett år sedan: "Det är inte överraskande att ett väletablerat parti som Frp inte vill förknippas med SD"

[Exp][DN][DN][DN][AB][AB][SvD]

1 minut med Lars Ohly

Detta har regeringen gjort med sjukförsäkringen

Läs Marika Lindgren Åsbrinks sammanfattning. Och sprid.

Arbetslinjen – fakta istället för snack

Läs detta – om du vill ta ett medvetet beslut på söndag och om du vill fundera lite över vart Sverige är på väg. Det här är saker som hänger ihop, det är en djupgående, systematisk förändring, som leder bort från decennier av sociala framsteg.

Arbetslinjen 1: Sjuka blir arbetslösa (och sjukare).

[D]eltagare vittnar om innehållslös arbetslivsintroduktion för utförsäkrade, och en närmare granskning av statistiken visar att få eller inga återgått i arbete. [...] Av de 17 miljarder som regeringen uppgett sig satsa på rehabilitering , visar 2009 års budgetproposition att största delen är ersättning till deltagarna – pengar som bara flyttats från andra system – medan högst 4,7 miljarder under tre år går till faktiska rehabiliteringsinsatser, varav inget till medicinsk rehabilitering.

Arbetslinjen 2: Arbetslösa blir slavar (och sjuka).

En del av arbetslinjen, menar regeringen. Gratis arbetskraft för företagen och kränkande för deltagarna, menar kritiker. Arbetaren har träffat några de som berörs av Jobb- och utvecklingsgarantins tredje fas.

Läs så en utmärkt text av Malin Junestav som forskat runt arbetslinjen som koncept. Hon beskriver tre olika betydelser av arbetslinjen som varit i bruk historiskt: en disciplinerande, en hjälp-till-självhjälpsbetydelse och en rättighetsdefinition.

Utbudspolitiken går ut på att pressa ut ett ökat antal människor med mer eller mindre arbetsförmåga, på arbetsmarknaden. Detta skedde under både socialdemokratiska och borgerliga regeringar, men utvecklingen mot en medveten utbudspolitik har absolut förstärkts under de senaste fyra åren. Vad blir det konkreta resultatet av detta? Jo, en distinkt förskjutning av ansvar från det allmänna, från politiken, till den enskilde och dennes förmåga att konkurrera om jobben på arbetsmarknaden. Jobben blir inte fler via denna manöver, utbudet av arbetskraft har bara ökat.

Vi kan faktiskt inte ha det så här

När jag har varit ute och hållit torgmöten och annat i den här valrörelsen har jag alltid tagit upp sönderslitandet av sjukförsäkringen. Jag tycker att det ensamt skulle räcka för att vilja byta regering. Exemplen på hur människor misshandlats i det utförsäkringssystem som regeringen hårdhänt och utan att bry sig om remissinstansernas varningar genomförde, har såsmåningom blivit ganska många.

Idag har jag med tårarna rinnande läst ytterligare ett. Det är skakande. För jävligt. Det börjar så här:

Jag har gråtit. Ja, jag har bölat som ett barn. Jag har traskat varv efter varv runt lägenheten som en rastlös hund. För det finns ingenting annat att göra. Det svek som Alliansen visat de allra svagaste lämnar mig alldeles uppgiven och oförstående.

Idag sa man till min mamma att hon har fyra månader på sig att sälja sin lägenhet. Nu ska jag berätta om de senaste fem åren av hennes liv.

Inlägget är väldigt långt. Men jag tycker verkligen, verkligen att du ska läsa det, och tänka en gång till på om det är ett sådant här samhälle du vill leva i. Fredrik Reinfeldt och hans regering är stolta över att ha gjort något med sjukfrånvarostatistiken. Det här är vad de har gjort med de människor som är den statistiken.

Vi kan faktiskt inte ha det så här. Så söndag måste det bli ett slut.

En procent skiljer blocken!

Finns det systematiska fel i opinionsmätningarna som nu presenteras i parti och minut? Det är förstås svårt att säga i förväg. Men det vi vet är att SCB:s halvårsvisa mätningar har ett väsentligt större urval och ett mer genomarbetat sätt att handskas med bortfall – vilket gör att bortfallsprocenten blir lägre. Den sista SCB-mätningen före valet (som visade rödgrön majoritet) kom dock i maj och sedan dess kan förstås mycket ha hänt. Men vad?

Dany Kessel går i det här mycket läsvärda inlägget igenom resultaten från mätningarna i maj jämfört med SCB-mätningen och korrigerar sedan medelvärdet av de senaste mätningarna utifrån det. Då ser vi att bilden blir en annan än den som många medier valt att pumpa ut dagligen. Alliansens ledning hamnar då på runt en (1) procent.

Samtidigt är mängder med väljare osäkra och de rödgröna fortsätter att vinna de debatter som faktiskt blir av. Valet är helt öppet och det kommer att bli jämnt.

Läs. Sprid. Kämpa! Vi måste få bort den här regeringen. Sverige förtjänar så mycket bättre.

Mamma och pappa vill också byta regering

Berättar de på videobloggen på nyheter24.se

Stellan Skarsgård förklarar varför man måste rösta rödgrönt

Vad hände i duellen mellan Mona Sahlin och Fredrik Reinfeldt?

Mona Sahlin fetvann.