I stället för att diskutera ett så omöjligt begrepp som ”kvalitet”, måste vi se kulturpolitiken som en arena för intressekamp. 1974 års kulturpolitik var en del av arbetarrörelsens utbyggnad av välfärdsstaten. Kulturarbetarna blev symboler för växande samhällsansvar; på samma sätt som sjukvården fick mer resurser, fick kulturen det. Trettio år senare för man ett krig mot den generella välfärden – skattesänkningar, nedskärningar och privatiseringar – vilket drabbar såväl sjukvården som kulturen. Allt ska bli marknad, inget får kosta. Visst anar man den björklundska repressionen i Selimovics enkla budskap: Bättre kultur, men billigare! Mindre detaljstyrning, men mer kvalitet! Friare kultur på marknaden! Precis som med Jan Björklunds skola är priset för Selimovics kulturpolitik växande segregation.Läs hela: Så slaktar de kulturen.
onsdag, september 01, 2010
En hård, ideologisk kulturpolitik
Daniel Suhonen briljerar i en artikel i Aftonbladet i dag. Det handlar om kulturens plats i samhället, och om en medvetet utmejslad kulturpolitik som ackompanjerar utarmningen av de icke-marknadiserade gemenskaperna:
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
1 kommentar:
Det tycks som om Cecilia Stegö Chilò är en fjärt i rymden jämfört med Selimovics.
Apropå kulturpolitik. På lokal kulturpolitikdebatt kom en fråga till politikerna om hur deras framtidsvision såg ut. Alliansen svarade att ett kulturråd skall inrättas. Det visade sig alltså att deras vision är inrättandet av (i bästa fall) ett verktyg.
Skicka en kommentar