En hård, ideologisk kulturpolitik

Daniel Suhonen briljerar i en artikel i Aftonbladet i dag. Det handlar om kulturens plats i samhället, och om en medvetet utmejslad kulturpolitik som ackompanjerar utarmningen av de icke-marknadiserade gemenskaperna:

I stället för att diskutera ett så omöjligt begrepp som ”kvalitet”, måste vi se kulturpolitiken som en arena för intressekamp. 1974 års kulturpolitik var en del av arbetarrörelsens utbyggnad av välfärdsstaten. Kulturarbetarna blev symboler för växande samhällsansvar; på samma sätt som sjukvården fick mer resurser, fick kulturen det. Trettio år senare för man ett krig mot den generella välfärden – skattesänkningar, nedskärningar och privatiseringar – vilket drabbar såväl sjukvården som kulturen. Allt ska bli marknad, inget får kosta. Visst anar man den björklundska repressionen i Selimovics enkla budskap: Bättre kultur, men billigare! Mindre detaljstyrning, men mer kvalitet! Friare kultur på marknaden! Precis som med Jan Björklunds skola är priset för Selimovics kulturpolitik växande segregation.

Läs hela: Så slaktar de kulturen.

Stuck in the Center with you

Jag tycker det är viktigt att visa viss förståelse för, att om man är "liberal", bor i Stockholm och är centerpartist, så kan man utveckla en viss bitterhet.

"Verklighetsmakeri"

Den högerpopulistiska ”kulturkamp” som KD-ledaren Göran Hägglund också försökte sig på i sitt tal i Almedal – med klart begränsad framgång får vi tillägga – har som bekant varit det stridsrop under vilken den danska högern gjort stora framgångar. I Norge är det Fremskrittspartiet som gjort greppet till sitt. Den senaste tiden har också några skribenter och akademiker på högerkanten stuckit ett vått finger i luften, känt de blåbruna vindarna blåsa, och anmält sig till förlig tjänst i det skepp de hoppas når regeringsmakt och vidare härligheter. Det är ju onekligen en utveckling med historisk precedens.

Tidningen Dagbladet har kört en serie om den utropade kampen mot ”kulturradikalismen”. Magnus Marsdal, författare till boken Frp-koden och utredare i Manifest Analyse, skrev i lördags ett utmärkt inlägg i serien:

En realistisk beskrivelse av Norge anno 2009 – med innstramminger i asylpolitikken, testing og atter testing i skoleverket, reklame i alle kanaler og somaliere som holdes i varetekt fordi de er … eh … somaliere – tyder på at Tojes krigsrop gjaller noen år etter at slaget har stått. Det betyr ikke at hans virkelighetsmakeri må mislykkes. Mye er mulig når euorpeiske høyrekrefter setter seg fore å mobilisere mot parasitter og syndebukker. Men hvem er det egentlig Toje snakker for, når han maler «folk flest» og «de brede lag» på sin mørkeblå krigsfane? De brede lag i Norge, 70-80 prosent av velgerne, støtter ikke Frp. Det kan heller ikke være «arbeiderklassen» Toje mobiliserer, overveiende rødgrønn som den er. Hvem representerer Asle Toje? Er det Fulbright-stipendiater, som ham selv og Aslak Nore? Er det fellesskapet av kristne, Camebridge-utdannede legesønner han viser til? Eller kan det være Frimurerlosjen, hvor den ambisiøse utenriksforsker Toje må være et av landets yngste medlemmer? Er det der han føler folk flest på pulsen og kjenner kulturkampens vinder blåse opp til storm?

Läs hela!

Nyliberalismens konkursnota

[Ledare i veckans Flamman]

Konjunkturinstitutet (KI) räknar med att svensk ekonomi krymper 5,4 procent i år. Inte sedan andra världskrigets början har ett så stort fall registrerats.

Enligt Arbetsförmedlingens senaste prognos kommer över 11 procent, fler än en halv miljon människor, att vara arbetslösa 2010. Ungdomsarbetslösheten beräknas krypa upp över trettio procent. Sverige är ett av de länder i Västvärlden där krisen slår in allra hårdast. BNP-raset i Sverige blir troligen större än i USA. I Norge, där regeringen knappast vidtagit revolutionära åtgärder, men väl valt att göra en del infrastruktursatsningar, räknar man med att arbetslösheten i år hamnar på 3,5 %.


Den svenska regeringens svar på krisen är istället att mycket aktivt göra ingenting. Samma dag som KI presenterade sin prognos, talade statsminister Reinfeldt i riksdagens partiledardebatt stolt om att ”vi hanterar våra offentliga finanser så att vi undgår den typ av sparpaket där skattehöjningar och utgiftsminskningar följer”. Med andra ord ska regeringen undvika investeringar som kan stärka svensk ekonomi och hålla nere de stora kostnader arbetslösheten innebär, så att de skattesänkningar som genomförts kan fredas.

Att regeringens finanspolitik skulle skydda oss från nedskärningar är förstås båg. Minst var tredje kommun har varslat lärare om uppsägning. 17 av 21 landsting sparar i sjukvården. Visstidsanställd personal inom en hårt pressad äldreomsorg har redan fått gå. Allt fler tvingas till socialbidrag, och kostnaderna för det har ökat med 13 procent på ett år.


Regeringens handfallenhet har också demonstrerats i näringspolitiken. Maud Olofssons vägran att agera i samband med konkurshotet mot Saab, och mer brett för jobben inom industrin, är ideologiskt betingad. En glad lyxbilsentusiast, en excentrisk norsk investerare och ett gäng ljusskygga finansspekulanter får nu större inflytande än det offentliga, över sådant som påverkar stora delar av svensk ekonomi. Genom sin politik driver regeringen inte fram omstrukturering, utan riskerar snarare avindustrialisering, ackompanjerad av otrygghet.


Men på andra områden agerar regeringen beslutsamt för att organisera fram en bestämd typ av näringsverksamhet. I den marknadiserade sjukvården har vi bland annat sett bonusar till läkare som ”hanterar” patienter så snabbt som möjligt. Vårdutbudet i områden där behoven är som störst har minskat, medan vårdcentraler har etablerats där folk har höga inkomster och god hälsa. För att fira denna utvecklig kom regeringen förra året med ett lagförslag som tvingar landstingen att införa ”kundvalssystem”, och därmed med skattepengar garantera profiter till privata vårdbolag. Denna statsdrivna resursöverföring från offentligt till privat går igen inom utbildning, äldreomsorg, bostadssektorn.


Dessa tendenser hänger samman. När nyliberalismens pris betalas i form av fallande investeringar och trögare realekonomisk utveckling, tar staten på sig uppgiften att sätta sugröret djupare ned i de gemensamma resurserna – för att bjuda kapitalet.

Den politik som Reinfeldt menar ”handlar om att inte skicka notan på framtiden”, handlar om att skicka notan på framtiden – med betalningsdispens för villaägare och höginkomsttagare.


Vänstern och arbetarrörelsen måste förtydliga sin näringspolitik. Det behövs nationella utvecklingsstrategier som samordnar offentliga och privata resurser, för framåtsyftande innovation, modernisering och full sysselsättning. Ett minimikrav på ett rödgrönt alternativ, borde kunna vara att det pekar ut en väg ut ur det civilisatoriska blindspår nyliberalismen fört oss in i.

Om du ska läsa en enda artikel i påsk, om du ska läsa en enda bok i år

Jag hade tänkt skriva ett samlat inlägg om bemötandet av Andreas Malms storverk Hatet mot muslimer när recensionerna kom i förra veckan. Men tiden har inte räckt till. Och på sätt och vis också orken. För medan Malms bok tänder ett ljus i tätnande mörker, är det samtidigt förbannat skrämmande, det man anar i skenet. Man vet inte var man ska börja.

Inte heller underlättas det när ”kritiken” tar sig så geléaktigt korkade former som hos Johanne Hildebrandt i Aftonbladet häromdagen, där hon, efter att oombett ha påtalat att det inte var hennes personliga fel att USA bombade afghanska byar, undrar varför ”minsta lilla kritik mot islam [måste] stämplas som islamofobi”, för att själv därefter sammankoppla islam med tröttsamma rasistiska schabloner om ”självmordsbombare, hedersmord, synen på kvinnor”, och yada yada. Som Hampus Eckerman påpekar har Hildebrandt uppenbarligen producerat sin formulär 1A-tirad utan att ens bläddra i förordet till Andreas Malms bok. Bäst är Hildebrandts kritik mot boken, baserad på att ”människorna kommer knappast att förändra sina liv för att en vänsterdebattör talar om för dem vad de ska tycka”. Nu handlar visserligen Malms bok inte om att ”människorna” ska ”förändra sina liv”, men det ger ett intressant perspektiv på vilka böcker Hildebrandt menar bör och inte bör skrivas.

"Kritik mot islam gör mig inte till islamofob", är rubriken på Johanne Hildebrandts artikel. Nej, Johanne Hildebrandt. Kanske islamofobi gör dig till islamofob. Men det är hur som helst inte poängen med Andreas Malms bok, att göra den typen av personbedömning. I en artikel i Aftonbladet har Malm nu själv gett ett samlat svar på flera av recensionerna, och det är mycket, mycket viktig läsning. Om påståendena att han stämplar ”alla” som islamofober skriver han:

Detta ord – ”islamofob” – förekommer två gånger i min bok, båda gångerna som citat. Den ena gången är det Dilsa Demirbag-Sten som säger ”jag vägrar att tystas ner av rädsla för att bli kallad islamofob”. Den andra gången är det Melanie Phillps som i Neo koketterar med att hon med sina konspirationsteorier riskerar att ”dra på sig det livsfarliga epitetet islamofob”. Faktum är att jag inte klassar en enda person på 700 sidor som ”islamofob”: väsensbestämningen existerar här enbart i föreställningsvärlden hos dem som tror sig vara stämplade.

Jag vill frilägga en tendens i samhället, en process där aktörerna inte är av ond art, men där vissa sätt att se på och tala om muslimer griper omkring sig. Här finns massor av nyanser – men här finns, framför allt, rörelse.

Ändå är det inte bara i en slarvig Hildebrandt-kolumn som den preventiva indignationen över att anse sig ha blivit utpekad leder till själviscensättelse som offer. Det är en grundton i det ”liberala” mottagandet. Nils Schwartz’ kokett tillfluffade önskan att inte bara få ha sina fördomar i fred, utan också få både förtjänst- och tapperhetsmedalj för dem, är viktig att se och förstå som ett exempel på just hur det allmänborgerliga motståndet mot islamofobi blir poröst. Den gode borgaren anser viss islamofobi vara för vulgär för att han över huvudtaget ska kunna relatera till den och samtidigt, under det skimmer av respektabilitet som eliterna hjälps åt att upprätthålla åt varandra, glatt reproducerar samma diskurs på andra arenor. Så sänks trösklarna. Så tippar planet. Så rör sig fältet.

Nåväl. Jag har som sagt inte kunnat uppbåda tid och ork att skriva det jag önskade om mottagandet av Malms bok. Men Malm gör det ju själv bättre än någon annan hade kunnat.

Läs den här artikeln!

Och läs boken. Den må vara lite lång, men det är också delvis en poäng. För den fungerar inte bara som ett debattinlägg, utan som ett centralt tidsdokument, ett som samlar upp och pekar vidare.

Det vi genomlever nu är ett strukturellt skifte i hela det västerländska samhällsklimat – ett som för rasismen, i form av islamofobi, tillbaka till den politiska verktygslåda som ligger närmast till hands för de i maktens huvudkorridorer. Man kan blunda för det, men man blir förr eller senare involverad på ett eller annat sätt. För den som tror på och vill kämpa för centrala värden som jämlikhet, frihet och demokrati gäller det att skönja stridslinjerna, för att inte få obehagliga överraskningar.

Och då är det som förläggaren Richard Herold skriver:

I pressmeddelandet som följde med recensionexemplaren av ”Hatet mot muslimer” inledde jag med det kaxiga påståendet att Andreas Malms bok var årets viktigaste. Efter att ha tagit del av den första veckans diskussioner är jag rädd att boken inte bara är det här årets viktigaste. Den kan dessvärre visa sig vara det kommande decenniets viktigaste.

Trots att den är lite lång.

Missa inte den.

- - - - -
Några andra recensioner: [AB][DN][SvD][GP]

Kulturellt nederlag

I veckans Flamman har jag skrivit ledare om Kulturutredningen:

Det är för övrigt talande att utredningens enda uppror mot direktiven handlar om att man föreslår avdragsrätt för privat sponsring.Men det är också, som Åsa Linderborg skrivit: ”Den nya kulturutredningen är ingen besvikelse. Den är ett nederlag”. De diskussioner som fördes inför och om 1974 års stora kulturpolitiska beslut – enhälligt fattat i riksdagen – präglades av att arbetarrörelsen och vänstern hade ambitioner att förstå samhälleliga strukturer och förändra dem. Med kulturpolitiken stod något på spel. Det gör det också idag, men den debatten rinner arbetarrörelsen och vänstern förbi: Inte bara har Timbro påverkat kulturpolitikens utveckling mer – man har kunnat göra det utan egentligt motstånd.

Läs gärna hela.


- - - - -
På ledarsidan också Hanna Löfqvists krönika: Detta måste EU-valrörelsen handla om.

Läsning, kulturutredningen

Åsa Linderborg som vanligt lysande.

Också: LO-tidningen, och det Bengt Göransson skrev innan utredningen var presenterad.

Henrik Lange har en kortversion för dig som har skitbråttom.


[DN][DN][DN][SvD][SvD][SvD]

The real shit

Linda Skugges sociopolitiska metamorfos har pågått en stund nu. Hennes nya kokbok blir placerad i det sammanhanget, i Doktor Gormanders briljanta recension.

Linda skrattar. Barnen skrattar. Det är kärlek överallt, skriver Linda. Det allra bästa med familjen är överdosen av kärlek, fortsätter hon. Vart man vänder sig finns det en varm famn. Det är sinnessjukt underbart.

Intervju i Morgenbladet

Jag blev intervjuad förra veckan, i norska Morgenbladets serie som belyser kulturelitsbegreppet, genom att diskutera situationen i olika länder.


De andra artiklarna i serien: USA, Frankrike, Tyskland.

Reaktion

Borgerlighetens öppna förakt för den politiska demokratin växer med en sådan hastighet att man liksom tappar andan. Det man hade tänkt utbrista av varningsord och analyser framstår för en själv som skrattretande naivt, politiskt passé, innan man hunnit formulera det färdigt. Satiren känns allt oftare som den enda möjliga genren. Badlands Hyena kommenterar den senaste rundan av utgjutelser kring personval:

Tankesmedjan Limbo anser att förstärkningen av personvalet är ett första steg i rätt riktning, mot en bättre dumokrati. När valet av person väl är etablerat följer avskaffandet av de politiska partierna, eller att det bara finns ett. Därefter införs livstidsmandat. Härefter följer avskaffandet av själva valet, då ledaren väljs inom en liten krets.

Slutligen förlorar politiken sin mening och ledaren kallas “hövding” och vi har äntligen återvänt till det gyllene stadium där mänskligheten fungerar mest effektivt.

Hela inlägget här.

Anecdotal Reference vs. Hard Market Facts

Jag har svarta kompisar som mejlat mig och sagt att de känner sig kränkta av det som skrivits [i Mana], säger Johan Staël von Holstein. (SvD)

Jag har queera kompisar som mejlat mig och sagt att det för närvarande finns 765 medlemmar i Facebook-gruppen "Jag torkar stjärten med Johan Staël von Holsteins krönikor".

Mer Mana

Apropå det tidigare inlägget om försöken att tysta den antirasistiska tidskriften Mana, så skriver Mana-gänget själva i Sydsvenskan. Glädjande är också att Föreningen Sveriges kulturtidskrifter reagerar och ser vartåt det barkar:

– Om en tidskrifts politiska åsikter blir skäl till att inte ge stöd är vi ute på farligt vatten. Idag är det Mana som inte passar, imorgon kan det vara någon annan, säger föreningens ordförande Siri Reuterstrand

Extremhögern

Sverige kliver ytterligare ett pinnhål längre ner i den blåbruna sörjan. Nu är det Kulturrådet som går loss på tidningen Mana.

Bara något ord om min egen syn på Mana först. Det är inte min favorittidskrift. Där skrivs mycket som är bra och nytt. Men både ur ett vänsterperspektiv och ur ett feministiskt perspektiv är artiklarna många gånger politiskt kontraproduktiva. Men tidskriften har gjort mycket för att slå upp en del frågeställningar, och introducera en del arbeten som framför allt vilar på en radikal postkolonial akademisk tradition i USA. Sen kan man tycka vad man vill om den traditionen. Kvaliteten är varierande, men alltid finns det något som är klart läsvärt.

Men det är inte poägen. Det är inte en sådan värdering som Kulturrådets referensgrupp ska göra. Det finns många tidskrifter i Sverige som skriver smalt och brett och pekar åt olika håll. Det är bra. Det riktigt, riktigt skrämmande; det är när ledamöter i Kulturrådet på så uppenbart grumliga politisk grunder och med skräniga lögner bestraffar en tidning som utmanar deras politiska uppfattningar.

Det är en sjuk tid vi lever i. Det är lika ironiskt som följdriktigt, att den antirasistiska och feministiska tidskriften Mana, skälls för att ha en ”nedvärderande syn på kvinnor” och för ”intoleranta, på gränsen till rasistiska, toner”. Det är nyspråk som heter duga!

Anförare för attacken mot Mana är Dilsa Demirbag-Sten, som gjort sig en karriär i den välbekanta invandrare-som-”vågar”-vara-reaktionärernas-talesperson-filen och därtill blivit en inpiskad ambassadör i svensk offentlighet för Israels brutala raspolitik. Hon och hennes hejarklack använder nu alltså statsapparaten som replik på kritiken. Med en omisskännlig doft av 30-tal sägs tidning Mana ha en ”förvrängd tolkning av verkligheten”.

Detta föregår i samma tradition som folkpartiet tidigare agerade för att misstänkliggöra och tysta de antirasistiska forskare som blottlade partiets rasistiska glidning; som ledde till högerregeringens politiskt motiverade nedläggning av Arbetslivsinstitutet; som gjort att vårt statliga historieomskrivningsinstitut fått i uppgift att brännmärka kamp för rättvisa som en längtan efter Gulag, och som nu övergår i hetsjakt på folkbildning och politiska samtal i ABF.

Strategin är naturligtvis framgångsrik, inte bara för att pengar spelar en omedelbar roll, utan också i skapandet av den rädslans och självcensurens kultur som är ett kännetecken i och en förutsättning för auktoritära samhällen.

Vi har en regeringen som är desperat nu. Avståndet till oppositionen är nästan tjugo procentenheter. Det är ett nästan ohållbart opinionsläge, som inte är en tillfällig skandalsvacka. Räkna med att högeryttrarna ska ta ut sin frustration på allt de kommer åt. Sverige har idag en av Europas ruttnaste, mest enfaldigt högervridna klimat för offentlig debatt. Därför kan väldigt mycket passera obemärkt.

Allvaret i situationen borde vara uppenbart. Många fler bör inse att det som händer någon annans tidning, tidskrift, förening, politisk organisation, livsstil, bostadsort, hårfärg; också angår dig själv. Inte om fem år, utan kanske om fem dagar.

Urarva

”Investors bolagsstämma vill inte se dem”.

Jan Kristiansson, VD på Stockholm City Conference Centre, alltså Folkets Hus, en herre ”vars inriktning är att driva konferenscentret efter strikt kommersiella principer”, förklarar varför arbetarrörelsens konstskatter, i detta fall Amelins fantastiska målning om storstrejken 1909 och ett anti-apartheidverk av Sven X-et Erikssons, tas ned från en av arbetarrörelsens viktigaste samlingslokaler, efter beslut av arbetarrörelsens funktionärer.

Vi vet redan att marknadsfundamentalismen tar livet av kulturen, allra mest den som betyder något för att ta sats i historiska erfarenheter för att gemensamt erövra framtiden. Ska vi därtill stympa oss själva? Peter Gustavsson beskriver det bra:

Under de dryga tjugo år som folkrörelse nästan var ett skällsord gjorde arbetarrörelsen självmål på självmål när man avvecklade det som en gång gjorde oss starka. Rörelseriktningen var mot professionalisering, juridifiering och avradikalisering. Högern är på offensiv - låt oss sluta vara vänster. Vi tappar medlemmar och engagemang – låt oss anställa fler rörelsebyråkrater, ofta med grumlig koll på vad rörelsen egentligen är för något. Låt oss avveckla våra Folkets Hus och kursgårdar - eller göra flashiga konferenscentra av dem.

Det är en jävla skillnad mellan taktiska reträtter å ena sidan och självförnedring och självförnekelse som medveten eller omedveten politiskt strategi å den andra.


[Några artiklar och kommentarer]
- LO-tidningen: Arbetarmålningar göms undan.
- Anders Eriksson: Arbetarrörelsen skäms över sin kulturhistoria
- Helena Duroj: Antikultur

Enstämmigt

Det grandiosa PR-spektakel som kallas ”moderat förnyelse” fortgår och Aron Etzler skriver på sin blogg om det oroväckande faktum att Reinfeldt är bäst i Sverige just nu:

Att på en gång vara så skicklig och skändlig kräver sin man. Just nu är Reinfeldt bäst i Sverige i sin genre.

Men det räcker – än så länge – inte för att lyfta opinionen. Också om detta skrev Etzler mycket bra i Flamman i torsdags. Läs!

Dock! Moderaterna må för tillfället vara geniala på att paketera högerpolitik i sövande pastellaktiga färger. Men för att göra upp med traditionen av smärtsamt usla försök till politisk musik behöver partiet en kulturrevolutionerande Herkules. Läs och hör.

Nya jobb
Och bättre barnomsorg
Vi får hopp
Tack vare Anders Borg

Den felande länken i den demokratiska processen

Svensk politisk rapportering har i och för sig på senare tid redan varit högkvalitativ och fördjupande. Men det kan ju alltid bli lite bättre. Till exempel genom att TV4 köper en Fox News-möter-Café-skvallerblogg och gör dess grundare till politisk reporter. Niklas Svensson är övertygad om att bloggen ”nu kommer att utvecklas till en ännu större och viktigare aktör”. Amen vad skönt, tänker man då.

Högern rasat ut bland våra bloggar, tankens blommor smälta ned och dö

Tre representanter för Stockholms universitets studentkår sågar idag Lars Leijonborgs förslag om ”flitpremie” till studenter som blir klara snabbt med sina studier. Förslaget skulle kunna ses som ett märkligt hugskott i sommarvärmen, men ingår i ett sammanhang av förslag som skändligen skenmanövrerar kring uppenbara fakta om studenters ekonomiska och sociala verklighet. Som författarna till debattartikeln påpekar:

Studenter har i dag ett studiemedel som ger dem en inkomst ungefär 1.000 kronor under den av myndigheter fastslagna gränsen för fattigdom. Resultatet kan man se i till exempel. SIF:s rapport "Studenter och trygghetssystemet". En fjärdedel av studenterna funderar på att avbryta sina studier på grund av ekonomiska svårigheter och mer än hälften har tvingats söka ekonomisk hjälp av föräldrar eller närmaste omgivningen för att klara sina studier.

För de studenter som inte har välbärgade föräldrar leder detta till att man tvingas välja mellan heltidsstudier eller nedprioriterade studier och extrajobb. Valet mellan att gå på föreläsningen eller att jobba extra någon timme blir inte ens ett val, det blir en förutsättning för att alls kunna studera.

Läget är ganska speciellt. Vi har i Sverige för första gången i modern tid en regering som aktivt och målmedvetet arbetar för att sänka ambitionsnivån i den högre utbildningen och se till att färre studerar på högskolan. Det är snudd på definitionsmässigt bakåtsträvande. Denna väg kantas av förslag som systematiskt missgynnar elever från hem med låga inkomster och svaga akademiska traditioner. Klassamhället skall befästas och koncentrationen av måttligt begåvade men med en i fadershemmet uppblåst självuppfattning utrustade ungdomar höjas på högskolorna. Klassisk högerpolitik i aggressivare tappning med andra ord. Till uppenbart men för svenska folket, på bredden och djupet.

Som bonus kan vi notera blogguppstötningar från såväl den mer glatt förvirrade folkpartisten Tommy Rydfeldt som de mer belevat demokratiföraktande unga herrarna på konjakhögerns organ Neo. Författarna till den nämnda debattartikeln – ordförande, vice ordförande samt politisk sekreterare på Stockholm universitets studentkår – anses inte kunna representera den organisation de ju är demokratiskt valda att representera, med ståndpunkter som de fått uttryckligt mandat att driva, eftersom de inte tycker som det uppstötliga herrskapet. Högerns demokratisyn i ett ruttet nötskal. Att Lars Leijonborg säger sig representera den svenska regeringen, trots att han på övertid leder ett sketet plojparti med högerpopulistisk hetsretorik och ordensliknande inflytande i svensk press, det är inga problem. Karln tycker ju bra grejer.


[Läs Petter också]

Tankepaus i Bologna-processen

Balkanisering

Kampen mellan civilisation och barbari rasar runt omkring oss. Varje ögonblick - särskilt på lördags-kvällarna - ett slagfält. Västerlänningen är till sitt väsen rationell, fostrad som han är av marknadsekonomisk fin-individualism och humanitär universialism. Han lägger i svåra stunder undan sådant som irrationell nationalism och mysticistisk sensationslystnad och tänker istället på fair-play, jämlika marknads- och tävlingsregler, en ljusare framtid. Han är en George W Bush, eller en Bert Karlsson.

I Öster frodas kvardröjande dyngkommunistisk estetik, islamofascism, ottomanskt krämeri och märkliga jävla huvudbonader. Är detta tacken för att ha sönderdelats i lätthanterliga entiteter på etnisk grund? Baby, I’m the worrying kind. Ingen kan idag förstå Churchills, Rumsfeldts och Stikkan Anderssons ansvarstyngda smärta bättre än Expressens nöjesredaktion. Kanske måste vi nu låta oss vägledas av barska män av samma kaliber som ”Kent 59”, som i sitt meddelande till omvärlden via nämnda redaktion planterar en russelsk tankenöt: ”Låt öststatsländerna ta över alltihopa. För dem är det ju blodigt allvar”.


PS.
Från SVTs hemsida:

Sverige gav Finland 12 poäng och våra älskade svenska representanter, The Ark, fick 8 tillbaka. Tio poäng kom från Island och de två tolvpoängare vi fick kom från Danmark och Norge. Tack grannar!

Det kan hända igen

1991 härjade nyliberalism och allmän misär i världen. Carl Bildt blev statsminister, Ny demokrati kom in i riksdagen och Lasermannen började skjuta folk. Även denna musikvideo gjordes. (Hittad hos Herdy)



- - - - -
PS:

Words are very unnecessary / They can only do harm

Nej, jag är inte bitter.

Perenn - flerårig växt