Rädslans politik

Jag var en av talarna vid manifestation Freedom not fear i Humlegården i Stockholm igår. Jag sa bland annat:

Frågan om försvaret av grundläggande fri- och rättigheter är, som det mesta annat som är viktigt i samhället, en fråga om makt. Ingången till att undergräva det som tidigare vunnits, att perforera avgörande principer, är nästan alltid misstänkliggörande av någon eller några som har det svårt, som verkar annorlunda, som inte har en omedelbar möjlighet att tala i egen sak.

Men vi har som medborgare ett gemensamt ansvar för – och ett gemensamt intresse av – att se de skevheterna och stå upp för frihetens principer och förutsättningar. För när övervakning utan konkret brottsmisstanke, selektiv bagatellisering av rättssäkerhet och har-du-rent-mjöl-i-påsen-eller-vadå-mentalitet brer ut sig, då är det inte bara enskilda individers integritet som kränks. Det gör något med människor i ett samhälle. Människor förändras, gömmer sig, ser sig över axeln. Vi får ett samhälle som präglas av oro och rädsla, ett samhälle där fler drar sig för att bry sig om vad som händer med andra, och där den demokratiundergrävande, självbedrägliga tanken att det där drabbar aldrig mig, banar väg för totalitära strömningar. Det är den obönhörliga slutstationen för rädslans politik. Vi måste avvisa den.

Hela talet ligger här.