Jobbskatteavdraget har ökat barnfattigdomen

Fem år i rad har antalet barn som lever i familjer beroende av långvarigt ekonomiskt bistånd ökat. Också Rädda Barnen har slagit larm om att barnfattigdomen i Sverige ökar och att det är ett trendbrott vi har fått se.

Därför var det lite överraskande att den moderate riksdagsmannen Jan Ericson i dag i Svenska Dagbladet gick ut med uppgiften att ”sänkta skatter har gjort att färre barn är fattiga”. Han lutar sig där på ett PM från Riksdagens utredningstjänst (RUT), som handlar om jobbskatteavdragets effekter. Under dagen har detta spridits ut på en mängd olika sätt. Moderaternas partisekreterare Sofia Arkelsten skriver exempelvis på twitter:

Andelen barn i familjer som räknas som fattiga har minskat med 13 procent mellan 2007 och 2010, tack vare jobbskatteavdraget! Säger RUT.

Och TT har gått ut med uppgifterna som en nyhet!

Problemet är att det inte alls är vad RUT har visat. Artikeln och påståendena är grovt missvisande.

RUT:s underlag jämför över huvudtaget inte barnfattigdomen 2007 med barnfattigdomen 2010, som Arkelsten ger sken av. Det ser på fattigdomstalen vid en tidpunkt, nämligen inkomståret. Det man gör är en hypotetisk jämförelse mellan verkligheten 2008 och hur inkomsterna hade sett ut om man inte hade haft jobbskatteavdag. RUT skriver uttryckligen:

I detta PM jämförs dagens system med jobbskatteavdrag med en parallell värld med dagens system men utan jobbskatteavdrag. Det går således inte att dra några säkra slutsatser om avdragets inverkan på barnfattigdomen från år 2007 fram till idag.

Men låt oss ändå kolla lite närmare på PM:et. Den som tittar noga ser att det bara är i kolumnen som handlar om ”absolut” fattigdom som denna statiska analys säger att 7,7 % hade varit fattiga istället för 6,6 % (därav siffran 13 % "minskad" fattigdom). Tittar på man de mer vedertagna, relativa fattigdomsbegreppen, exempelvis det som används av OECD, ser vi att samma PM säger att fattigdomen hade varit lägre utan jobbskatteavdraget.

Jag upprepar. Riksdagens utredningstjänst visar alltså i ett PM att barnfattigdomen har blivit högre som en direkt effekt av jobbskatteavdraget.

Det är naturligtvis så att upplevelsen av fattigdom beror på om man har råd att göra sådant som andra i omgivningen uppfattar som självklara. Det är därför det är det relativa måttet som normalt används för rika länder, där behoven av mat och husrum är tillgodsedda. Om detta har jag skrivit bland annat här. Lena Sommerstad har skrivit om det i den här artikeln: ”Regeringen försöker dölja ökande inkomstklyftor”.

Men RUT:s PM är alltså en statisk analys där man jämför verkligheten med en hypotetisk situation där det enda som ändras är jobbskatteavdragets vara eller icke vara. Som vi alla känner till är dock avdraget inte ett plötsligt inträffande naturfenomen, men del av en samlad regeringspolitik.

En bärande del av samma politik har varit att skärpa reglerna för bland annat a-kassan och sjukförsäkringen. Det är också dessa försämringar som har finansierat delar av jobbskatteavdraget. Dessa försämringar har haft en direkt effekt på socialbidragsnivåer och på fattigdom. Där behöver vi inte jämföra med någon hypotetisk värld. Det är bara att följa siffrorna. Så här ser exempelvis socialbidragssiffrorna från socialstyrelsen ut:



Och så här ser ändringen i disponibel inkomst ut enligt SCB:s siffror:



Diagrammet är taget från Marika Lindgren Åsbrink som har belyst problematiken föredömligt med riktiga siffror från denna värld och inte en parallell. Se här, här, här och här.

Moderaterna har sammanfattningsvis inte bara fel. De är också ohyggligt fräcka. Det borde vara ett minimalt krav på den politiska journalistiken att avslöja åtminstone deras allra mest våghalsiga faktaakrobatik. Men det förefaller i dagsläget mer utopiskt än att Moderaterna själva ska börja föra en politik som minskar fattigdomen.