Jobbskatteavdraget har ökat barnfattigdomen

Fem år i rad har antalet barn som lever i familjer beroende av långvarigt ekonomiskt bistånd ökat. Också Rädda Barnen har slagit larm om att barnfattigdomen i Sverige ökar och att det är ett trendbrott vi har fått se.

Därför var det lite överraskande att den moderate riksdagsmannen Jan Ericson i dag i Svenska Dagbladet gick ut med uppgiften att ”sänkta skatter har gjort att färre barn är fattiga”. Han lutar sig där på ett PM från Riksdagens utredningstjänst (RUT), som handlar om jobbskatteavdragets effekter. Under dagen har detta spridits ut på en mängd olika sätt. Moderaternas partisekreterare Sofia Arkelsten skriver exempelvis på twitter:

Andelen barn i familjer som räknas som fattiga har minskat med 13 procent mellan 2007 och 2010, tack vare jobbskatteavdraget! Säger RUT.

Och TT har gått ut med uppgifterna som en nyhet!

Problemet är att det inte alls är vad RUT har visat. Artikeln och påståendena är grovt missvisande.

RUT:s underlag jämför över huvudtaget inte barnfattigdomen 2007 med barnfattigdomen 2010, som Arkelsten ger sken av. Det ser på fattigdomstalen vid en tidpunkt, nämligen inkomståret. Det man gör är en hypotetisk jämförelse mellan verkligheten 2008 och hur inkomsterna hade sett ut om man inte hade haft jobbskatteavdag. RUT skriver uttryckligen:

I detta PM jämförs dagens system med jobbskatteavdrag med en parallell värld med dagens system men utan jobbskatteavdrag. Det går således inte att dra några säkra slutsatser om avdragets inverkan på barnfattigdomen från år 2007 fram till idag.

Men låt oss ändå kolla lite närmare på PM:et. Den som tittar noga ser att det bara är i kolumnen som handlar om ”absolut” fattigdom som denna statiska analys säger att 7,7 % hade varit fattiga istället för 6,6 % (därav siffran 13 % "minskad" fattigdom). Tittar på man de mer vedertagna, relativa fattigdomsbegreppen, exempelvis det som används av OECD, ser vi att samma PM säger att fattigdomen hade varit lägre utan jobbskatteavdraget.

Jag upprepar. Riksdagens utredningstjänst visar alltså i ett PM att barnfattigdomen har blivit högre som en direkt effekt av jobbskatteavdraget.

Det är naturligtvis så att upplevelsen av fattigdom beror på om man har råd att göra sådant som andra i omgivningen uppfattar som självklara. Det är därför det är det relativa måttet som normalt används för rika länder, där behoven av mat och husrum är tillgodsedda. Om detta har jag skrivit bland annat här. Lena Sommerstad har skrivit om det i den här artikeln: ”Regeringen försöker dölja ökande inkomstklyftor”.

Men RUT:s PM är alltså en statisk analys där man jämför verkligheten med en hypotetisk situation där det enda som ändras är jobbskatteavdragets vara eller icke vara. Som vi alla känner till är dock avdraget inte ett plötsligt inträffande naturfenomen, men del av en samlad regeringspolitik.

En bärande del av samma politik har varit att skärpa reglerna för bland annat a-kassan och sjukförsäkringen. Det är också dessa försämringar som har finansierat delar av jobbskatteavdraget. Dessa försämringar har haft en direkt effekt på socialbidragsnivåer och på fattigdom. Där behöver vi inte jämföra med någon hypotetisk värld. Det är bara att följa siffrorna. Så här ser exempelvis socialbidragssiffrorna från socialstyrelsen ut:



Och så här ser ändringen i disponibel inkomst ut enligt SCB:s siffror:



Diagrammet är taget från Marika Lindgren Åsbrink som har belyst problematiken föredömligt med riktiga siffror från denna värld och inte en parallell. Se här, här, här och här.

Moderaterna har sammanfattningsvis inte bara fel. De är också ohyggligt fräcka. Det borde vara ett minimalt krav på den politiska journalistiken att avslöja åtminstone deras allra mest våghalsiga faktaakrobatik. Men det förefaller i dagsläget mer utopiskt än att Moderaterna själva ska börja föra en politik som minskar fattigdomen.

Beskatta de rikaste för att öka produktiviteten i ekonomin

Rätt självklart egentligen, men bra beskrivet av ekonomiprofessor Michael Hudson. En transkription av intervjun finns här.

Hur tänkte Arena Idé?

I veckans nummer av Flamman har jag skrivit om välfärdens framtida finansiering, och den så kallade Borg-kommissionen – en uppmärksammad kommission som satts samman av Timbro och Arena Idé tillsammans:

Riskerna med att vingklippa den politiska konflikten bakom kulisserna känner vi redan till. Demobilisering av arbetarväljare, öppning för fanflykt och högerpopulism, nya år med socialt frätande marknadsfundamentalism.

Läs gärna!

Utmaning att välja utmaningar

Har skrivit veckans inrikeskrönika i Flamman. Den handlar om välfärdens framtida finansiering, och om behovet av att ta samhällsbyggargrepp.

Extra bra 1 maj-nummer av Flamman förresten. Läs till exempel Aron Etzlers ledare om blå betongpolitik. Och intressanta kommentarer om valet i Storbritannien.

Onödig nöd

Har skrivit i norska Dagsavisen om behovet av en skattepolitik anpassad till behoven i en modern välfärdsekonomi:

«Vi drømmer om grønne byer» rapporterte Aftenposten forrige uke. Innbyggerne i Norges 13 største byer sier i en undersøkelse at de ønsker seg satsing på T-baner, trikker, trikker og busser som går ofte, flere parker og sykkelveier, fjernvarme og kildesortering. Slik kan det offentlige bidra til at utslipp av klimagasser reduseres, samtidig som mennesker opplever større velferd i et moderne samfunn.

Det folk etterlyser er altså utviklede kollektive goder, selv om det ikke er sånn det uttrykkes i presentasjonen av undersøkelsens resultater. Det som kjennetegner disse moderniseringstiltakene er at de bør være felleskaplige for å fungere bra. T-bane er ikke noe man kan dra ut og fikse selv eller med sin nærmeste krets av slekt og venner. Poenget med bra sykkelveier er at de går flere steder enn til nabohuset. Og den sosiale rekreasjonsfunksjonen som en velholdt park inne i byen fyller, kan ikke erstattes av mange blomsterkrukker på enkelte balkonger.

Läs fortsättningen här.

Illa RUTet. Några rader om dumghandism och den eländiga mellanskiktsjournalistiken

Enligt en flockjagande journalistkår är det skandal och riksnyhet att några av de höginkomsttagare som får avdrag för «hushållsnära tjänster», är socialdemokrater.

I Aftonbladet ställer Lena Mellin den tröttsamma frågan: «Man ska leva som man lär, eller hur?»

Jag vill gärna passa på att som bekymrad medborgare ge ett tydligt svar på Lena Mellins fråga: Nej, det ska man inte.

Varför det? Jo, för att skattepolitik inte är en «lära» och socialdemokratiska politiker vare sig är eller bör vara vare sig gurun eller profeter.

Det talas alltså om hyckleri. Detta ord är ett av de mest missförstådda och inflaterade i politiska sammanhang. Hyckleri är till exempel om man säger att ingen ska ha sex före eller utanför äktenskapet och sedan ägnar sig åt detsamma. Detta – alltså inte sex, utan hyckleri – bör man huvudsakligen avhålla sig från.

Nu handlar dock inte diskussionen om avdraget för «hushållsnära tjänster» om något som kan liknas vid ovanstående. Om socialdemokratiska politiker hade stått vid skattekontoren och med ena handen på partiprogrammet varnat dem som gör skatteavdrag för helvetets personliga kval, då hade vi kunnat snacka hyckleri. Det har de nu – tack och lov – inte gjort.

Problemet med avdraget är att det finns i skattesystemet, inte att det används av dem som köper sådana tjänster. Det politiska förslaget från motståndare till avdraget är att avskaffa avdraget – inte att söka upp dem som använder avdraget för att ge dem dåligt samvete.

De vid varje tid gällande skatteregler gäller också socialdemokrater. Alternativet är naturligtvis fullständigt bisarrt. Ska den som yrkar på högre skatter åsiktsregistreras och tvingas betala högre skatt även om något sådant beslut inte fattats? Ska förresten högersympatisörer och privatiseringsivrare förvägras tillgång till offentlig sjukvård eller studiemedel?

Mer allmänt: ska varje person som främjar ett politiskt förslag om samhällsförändring leva som om den förändringen redan förverkligats?

Detta är en viktig fråga, som gör skandaljournalistiken runt RUT-avdraget ännu mer problematisk än att den för in diskussionen om högerns ekonomisk-politiska fiasko på ett stickspår.

Leva-som-man-lär-diskursen blir ett hinder för varje seriös diskussion om genomgripande social transformation. De förändringar som man kan genomföra genom att själv «föregå med gott exempel» är alltid mycket begränsade till sin karaktär. Själva poängen med samhällsförändring är ju att det handlar om organiseringen av samhället, om villkoren för våra sociala relationer i bred bemärkelse.

Det ger ingen mening att försöka ändra inkomstfördelningen i samhället, bygga ut kollektivtrafiken eller förbättra den offentliga servicen genom att «föregå med gott exempel». Detsamma gäller för all del också skattesystemet.

En journalistisk och politisk diskurs som för bort samhällsdebatten till ett privatmoraliserande dimlandskap fungerar konserverande och reaktionärt.

En mer intressant diskussion hade kunnat vara hur ledande journalisters och politikers inkomster och klassrelaterade självuppfattning påverkar deras uppenbart stora intresse för ett samhällsekonomiskt ineffektivt och orättvist skattepåhitt. Men man kan ju inte diskutera allt i medierna – man får prioritera att skriva om sådant som alla andra skriver om.


[AB][DN][SvD][GP][SR][Exp]

Veckans graf

Vill tipsa om en nyttig och folkbildande blogg: Veckans graf. En del av graferna har ni som följer den här bloggen möjligen redan sett. Hur som helst bra saker att påminna sig om.

Till exempel, med anledning av ett självförhärligande pressmeddelande om fuskjakt från Försäkringskassan, som helt okritiskt vidareförts i olika medier idag, kan det vara bra att se de här skattningarna på kostnader för olika typer av fusk och felaktiga utbetalningar:



(grafen är hämtad från S-studenternas 10-talsprogrammet, men jag har inte tillgång till mitt exemplar just nu och kan inte återge deras källa)

Samband mellan skatter och tillväxt

Så här ser det ut om man plottar genomsnittlig BNP-tillväxt per capita och genomsnittliga skatteförändringar under olika presidenter i USA i modern tid. Förvånansvärt tydlig samvariation, får man ju säga. (Hämtat från ett inlägg på bloggen Angry Bear). Högre tillväxttal under skattehöjarpresidenter. Det säger förstås inget om kausalitet, och det är inte meningen att säga att det ena direkt påverkar eller "förklarar" det andra. Men det är ett av otaliga exempel på det faktum att ortodox ekonomisk teori svävar fritt den ekonomiska verkligheten. De teorierna är fel ställe att börja, om man vill säga något meningsfullt om världen.

Investera Sverige ur krisen

Idag har oppositionen presenterat sina skuggbudgetar. Jag har hunnit titta lite närmare på vänsterpartiets budgetmotion – som innehåller både en omfattande och riktigt intressant analys av den nuvarande ekonomiska situation, och ett omfattande investeringsprogram för fler jobb och en modernisering av Sverige.

Rekommenderar läsning. En sammanfattning här. Motionen som pdf här. Budgetpresentation som Power Point-presentation här. Och som YouTube-video här och här.

Efter att ha tittat igenom tidnings- och tv-inslag om skuggbudgetarna kan man konstatera att den som vill veta något om vad som föreslås i dem, själv måste söka upp informationen. Den politiska journalistiken och kommentariatet har ägnat sig åt att skriva helt likadana artiklar som avhandlar dels huruvida motionerna liknar varandra, dels om skatter.

En sådan rapportering fördummar den politiska debatten. Och så utgår den ju helt och hållet från en borgerlig grundutgångspunkt, men that goes without saying.

Vi har alltså en situation med massarbetslöshet, välfärdssystem i fritt fall, ökande fattigdom, med mera. Att regeringens skatte- och arbetsmarknadspolitik bidragit till detta är uppenbart. Ändå kommer de förslag som faktiskt presenteras för att göra något åt situation helt i skuggan av

Det borde nog också vara en tankeställare för socialdemokraterna. Fastän man redan lovat bort en hel del av möjligheterna att förbättra välfärden för att framstå som ”ansvariga”, möts man ändå av märkliga rubriker som beskriver ganska begränsade skatteökningar som ”chockhöjning”. Så kommer det att vara för oppositionen så länge dagordningen sätts av högern. Anpassar man sig till det steg för steg, tappar man också steg för steg möjligheten att vända frågeställningarna och skapa entusiasm för förändring.

Men som sagt, glöm det där en stund, och läs vänsterpartiets budgetmotion.


[Expr][Expr][Expr][Expr][SvD][DN][AB][AB][AB]

24 bilder säger mer än tusen ord

Alliansfritt Sverige tar en skön titt på påståendet "Vi moderater måste alltid vara beredda att ompröva vår politik"

Jobbskatteavdragets effekter som "vetenskap och beprövad erfarenhet"

I princip består hela regeringens jobbpolitik av att sänka skatten genom det så kallade jobbskatteavdraget. Som ett mantra upprepar Anders Borg att detta är "den effektivaste åtgärden" enligt "vetenskap och beprövad erfarenhet". Det han mindre sällan nämner är att effekten ska gå via sänkta löner och löneanspråk - något som vi har beprövad erfarenhet av är dåligt för ekonomins långsiktiga utveckling. Förutom att det är dåligt för folk på kort sikt då. Det saknas likafullt vetenskapligt stöd för tesen, i alla fall om man lämnar modellerna. Den beprövade erfarenheten i Sverige känner vi ju annars gott till. Det är den raka motsatsen till de fantasifulla siffror Anders Borg uppger.

På TCO:s blogg Utredarna skriver Roger Mörtvik om samma ämne, med länkar till några vetenskapliga studier.

Jag skrev förresten om saken i somras: Evidensbaserat fiasko.


[DN][DN]

Diskussion om välfärdens framtida finansiering

Timslångt seminarium om välfärdens framtida finansiering. Anne-Marie Lindgren (utredningschef på Arbetarrörelsens Tankesmedja), Johan Lönnroth (tidigare vice ordförande Vänsterpartiet) samt undertecknad. (Ingen koll på hur kvaliteten på inspelningen blev; det är från en livesändning)



Några som var där och har bloggat: här, här och här.

Nyliberal ekonomisk teori hämmar verklighetsförståelse

Skriver i norska Klassekampen idag:

En av trossetningene i Fremskrittspartiets program er at ”skatter og avgifter er hemmende for økonomisk vekst og utvikling”. Ut fra dette ønsker Frp ”et lavest mulig skatte- og avgiftstrykk”. I den globale konkurransen må Norge ”tilpasse og senke sitt skattetrykk for å kunne tiltrekke seg lønnsomme bedrifter og internasjonal kompetanse”. Dette ”skal spore til innsatsvilje” og ”føre til best mulig utnyttelse av ressursene”.

Også Høyre har programfestet at man ønsker å ”føre en dynamisk skattepolitikk med lavere skatt”. På hjemmesiden kunne man i juni få følgende svar på spørsmålet ”Hva mener Høyre om at skattelette betyr mindre til velferd?”: ”Hei! Vi ser at Høyres skattereduksjoner skaper flere og tryggere arbeidsplasser, som gir mer verdiskapning og derfor større inntekter til staten. Når vi skaper mer, så blir det mer til velferd. Ganske logisk :o)”

Det finnes flere problemer med dette glade budskapet. Et er at det savner grunnlag i virkelige forhold.

Läs gärna resten av artikeln här.

Lä(s)tips

Bra ledare av Katrine Kielos i Aftonbladet idag.

Och positivt att socialdemokraterna går ut och säger att skatterna måste höjas. Men som Mats Engström påpekar, är det vaga löften och små höjningar. Det kommer att skapa allvarliga problem om man binder sig fast vid de höjningar som socialdemokraterna ska föreslå i sin budgetmotion om en månad. För om målet för en ny regering ska vara att bryta med den nuvarande inriktningen på politiken – och det måste det vara – så behövs det ett betydligt större manöverutrymme.

Naturligtvis är det inte så att man ska gå till val på att höja skatter per se. Det handlar om att sätta det uppochnedvända politiska samtalet på fötter igen. Först: vad önskar vi göra, vart vill vi med samhället, vilka reformer innebär det och vilka prioriteringar. Sen: hur utformas bland annat skattesystemet för att nå de målen.

Skattepolitik i det blå

Idag har Manifest senter for samfunnsanalyse kommit med en ny rapport som handlar om skatt. Rapporten tar sin utgångspunkt i Fremskrittspartiets programfästa trossats om att ”skatter og avgifter er hemmende for økonomisk vekst og utvikling”. Som bekant är det en idé som är central för hela högersidan.

Rapporten tittar på hur dessa hämningar påverkat olika länder i OECD. Norge jämförs med Storbritannien, som har lägre skatter, och USA, som har mycket lägre skatter.

Det visar sig att Norge har lägre arbetslöshet och högre produktivitet. Dessutom klarar sig Norge betydligt bättre när det gäller en rad sociala indikatorer.

Siffror från hela OECD bekräftar bilden. Norge är inte unikt i det avseendet. Länder med högre skatter klarar sig generellt lika bra eller bättre – ofta bättre – än ”ohämmade” lågskatteländer.

Rapporten resonerar också en del kring mytbildningen om skatters ”hämmande effekt”.

Läs gärna rapporten (pdf)! Den är förstås fullt relevant också för svenska förhållanden. En superkort sammanfattning här.

Uppdatering: Nu ligger också min debattartikel i Dagbladet igår på nätet.

För övrigt skriver Per Wirtén på Dagens Arena idag om jämlikhet är en central del i lösningen av sociala problem. Jämlika samhällen klarar sig bättre. För det finns det massivt med empiriska bevis. Och det är förstås en viktig anledning till att länder med högre skatter klarar sig bättre, inte sämre.

Se också Roger Mörtvik (TCO) om jämlikhet och social mobilitet.

Dynamiska effekter

De dynamiska effekterna av drygt 80 miljarder i skattesänkningar låter inte vänta på sig särskilt länge. För första gången har förgångslandet Sverige nu högre arbetslöshet än EU-genomsnittet. (Förutom 200 miljarder i underskott utan att ha genomfört några aktiva satsningar då.)

“The rich must be reined in”

Talande för den politiska debatten i allmänhet och tillståndet i brittiska Labour i synnerhet, att det är liberaldemokraterna som ska behöva säga sådant här, i och för sig inbäddat i liberala förbehåll, men ändå:

The public has been remarkably patient about the way some rich individuals and companies get away without paying their proper contribution to the society they live in. I sense that this will change in the next few years as the squeeze on public finance begins to bite.

Läs hela inlägget av Vince Cable I Guardian.

Pressad gemenskap

[Tryckt på norska i Klassekampen idag]

Tycker du att det har blivit dyrt att anlita rörmokare? Det känns nog ännu dyrare, om du räknar om kostnaden, med någon elektronikprodukt som betalningsenhet. Alltså: hur många små iPods skulle man ha kunnat köpa istället för en liten påhälsning av hantverkare? Låt oss bara konstatera att det är fler än för åtta år sedan (då den första iPoden kom på marknaden).

Produktivitetsutveckling i industriell varuproduktion skiljer sig från den i tjänstesektorn. Visserligen används bättre organisation och teknisk innovation för att höja produktiviteten också i tjänstesektorn. Tvättmaskin istället för handtvätt, självbetjäning på nätet hos Skatteetaten. Men rörmokaren kan likafullt inte pressa sitt besök på samma sätt som vid massproduktion av DVD-spelare. Med nya maskiner kan fler brödrostar produceras under samma (arbets-)tid. Men en matematiklektion i grundskolan, eller en måltid på äldreboendet som avklaras på halva tiden, blir inte nödvändigtvis dubbelt så ”effektiv”. Dito operaföreställning.


Både varor och tjänster förbättras. Det kan dyka upp nya (och lite dyrare) iPod-modeller, medan kvalitet och kunskapsinnehåll i tjänster kan öka. Men tendensen är att tjänster blir mer arbetsintensiva – och i princip dyrare – relativt varuprodukter.

En del av de ekonomiska aktiviteterna i dagens kapitalism pågår i offentlig sektor. Och där sysslar man huvudsakligen med tjänster – inte med att producera iPods. Det är därför rimligt att den offentliga sektorns andel av den samlade ekonomin ska växa i takt med den allmänna produktivitetsökningen i samhället. Som ekonomin är organiserad idag, måste det huvudsakligen ske genom skattesedeln. Och om det står politisk konflikt.


Vad är alternativet till en växande offentlig konsumtion? Vissa tjänster som det offentliga erbjudit, kan avvecklas: färre bibliotek, nedlagda tågturer. Det kan sättas press på lönerna inom det offentliga, så att de släpar efter privat sektor. Det kan uppstå kronisk tidspress som går ut över kvaliteten: mindre tid att tala eller gå på promenad med de gamla i äldreomsorgen, mer stress för barnomsorgspersonalen. Och en del av det offentlig sektor har gjort, kan överföras till ”marknaden”. Det betyder förstås inte att det blir samhällsekonomiskt billigare. USA:s sjukvårdssystem, som förbrukar ojämförligt mest resurser i världen, för att bidra till ofattbart dyr byråkrati och Västvärldens sämsta folkhälsoresultat, är ett monument över motsatsen. Men den sociala fördelningen blir annorlunda. Vissa har inte råd att köpa båt eller åka på dyr semester. Marknadisering av offentliga tjänster, innebär att dessa tjänster underkastas samma logik.

Skatter behövs alltså för att det är effektivt och rättvist att organisera många viktiga saker gemensamt. Om dessa tjänster ska kunna bibehållas, deras kvalitet förbättras, och de som utför dem få rimligt betalt, måste skatterna kunna stiga. Det ger ett mer förnuftigt bruk av resurser. De allra flesta tjänar på det, konkret och individuellt.


I valet ställer Frp upp med ett handlingsprogram där man kan läsa följande: ”Veksten i offentlig sektor må holdes lavere enn veksten i privat sektor. […] Flere tjenester som i dag leveres av det offentlige, bør kunne konkurransestimuleres eller overlates til frivillige eller kommersielle aktører”. Partiet har med andra ord programfäst utsvältning av gemensamt tillhandahållna tjänster – en forcerad civilisatorisk tillbakarullning.

Det ekonomiska resonemanget bakom, motsvaras av att säga att vi måste avstå från rörmokarbesök, bara för att det blivit billigare med iPods. Kombinerat med en fundamentalistisk idé om att en tjänst köpt över disk ger mer välfärd än samma tjänst finansierad över skattesedeln.

Mot detta, ställer den rödgröna regeringen upp devisen om att man ”har valgt fellesskap og velferd foran store skattelettelser”. Det är sant och bra. Problemet är, att om man samtidigt stänger dörren för skattehöjningar – i praktiken indirekt för att offentlig konsumtion ska växa mer än privat – så fortsätter resurser att glida från sjukvård och äldreomsorg för alla, till storbildsskärmar och villarenovering för vissa. Det vore ödesdigert om det i slutändan blir den verkliga betydelsen av stridsropet ”Mer forandring!”.

Chockbesked idag: vanligt folk vill inte ha det som på 1800-talet

Sveriges kommuner och landsting har gjort en opinionsundersökning som visar att ungefär 9 av 10 föredrar bättre sjukvård, skola och äldreomsorg framför skattesänkningar. Cirka 85 procent kan tänka sig att höja skatten för bättre sjukvård åt alla.

Sedan tidigare är det också känt att offentlig sjukvård och omsorg är mer kostnadseffektiv och ger väsentligt bättre allmänna välfärdsresultat. De välfärdssamhällen av nordisk modell som valt relativt sett högre skattenivåer och mer av offentligt fördelade välfärdstjänster uppvisar sådant som längre medellivslängd, mindre barnfattigdom och färre mord.

Och, vi vet att skattehöjningar är nödvändiga i moderna ekonomier där den offentliga sektorn är tjänstetung och lönerna därför blir en relativt sett växande del av kostnaden för verksamheterna.

Vad ska man dra för slutsats av detta i det politiska och ekonomiska etablissemanget? Självklart – att skatterna ska sänkas och välfärdstjänsterna privatiseras så att alla inte kan ta del av dem!

Det allvarliga är att vanligt folk insisterar på att fortsätta göra anspråk på högkvalitativ välfärd till alla, när samhällets resurser växer. Det rationella är givetvis att överföra dessa växande resurser till Danderyds- och Båstadsregionerna så att folk kan investera i större villor samt spruta mer champagne på varandra.

Den nuvarande reaktionen visar på hur illa det är ställt i den svenska skolan. Frågan för regeringen blir nu om man ska sätta igång den nya posttsunamistiska krisberedskapsordningen, eller om det istället drar ihop sig till en kampanj om marginalskatternas brott mot mänskligheten.

[GP][DN][SvD]


Läs mer:
* Josefin Brink
* Aron Etzler i Flamman
* Ulla Andersson kommenterar på vänsterpartiets hemsida
* Ett tidigare inlägg på bloggen

Lördagsläsning – 3 tips

1.
Josefin Brink och Ulla Andersson skriver i LO-tidningen om en politik som rullar jämställdheten tillbaka – och om hur regeringen anpassar sitt sätt att räkna till det:

Regeringen räknar med att standarden ska öka ungefär lika mycket för kvinnor och män (2,2 procent mot 2,3 procent). Men i en liten fotnot kan man läsa följande: ”Inom hushållen antas en solidarisk fördelning, det vill säga kvinnor, män och barn i ett och samma hushåll antas alla ha samma standard”. Denna byråkratiska fotnot är i själva verket en sensationell ny(gammal)ordning i synen på privatekonomi och ett oerhört kliv tillbaka för decennier av jämställdhetssträvanden. […] En logisk konsekvens av detta resonemang blir rimligen att lönediskriminering, deltidsarbetslöshet och sänkta ersättningsnivåer i socialförsäkringssystemen bara är problem för ensamstående och lesbiska kvinnor. Gifta, heterosexuella kvinnor bör däremot nöja sig med de villkor som erbjuds och glädjas åt mannens höjda inkomster.

Läs hela artikeln!

2.
Joseph Stiglitz gör grundligt bokslut över Bush-åren i en oundgänglig artikel i Vanity Fair. Stiglitz påpekar att det elände som Bush-administrationen åsamkat det amerikanska folket sträcker sig bortom det katastrofala Irakkriget, den skamliga legaliseringen av tortyr och övergrepp, och attackerna på medborgerliga fri- och rättigheter. Sammanhängande med detta har det förts en ekonomisk politik som varit katastrofal för folkflertalet på kort och lång sikt, men till glädje för ett svinrikt toppskikt. Det är upplysande läsning i sig, men också för att det i flera centrala avseenden beskriver samma sorts politik som vår nuvarande regering här hemma har sjösatt.

The first major economic initiative pursued by the president was a massive tax cut for the rich, enacted in June of 2001. Those with incomes over a million got a tax cut of $18,000—more than 30 times larger than the cut received by the average American. The inequities were compounded by a second tax cut, in 2003, this one skewed even more heavily toward the rich. Together these tax cuts, when fully implemented and if made permanent, mean that in 2012 the average reduction for an American in the bottom 20 percent will be a scant $45, while those with incomes of more than $1 million will see their tax bills reduced by an average of $162,000. [...] A rising tide lifted all yachts. Inequality is now widening in America, and at a rate not seen in three-quarters of a century. A young male in his 30s today has an income, adjusted for inflation, that is 12 percent less than what his father was making 30 years ago. Some 5.3 million more Americans are living in poverty now than were living in poverty when Bush became president. America’s class structure may not have arrived there yet, but it’s heading in the direction of Brazil’s and Mexico’s.

Läs hela artikeln!

3.
Röda Raketer har tittat på den antikommunistiska propagandan från 1955 och funnit Leland Stowes varningar för att ”Obegränsad sexuell 'frihet' är det lockbete som dagens kommunistregimer främst använder för att demoralisera ungdomen i de underkuvade länderna och kedja dem vid Moskvas syften”. Det är en skrämmande bild av socialismens fasor som tecknas:

”Kommunisterna utnyttjar varje tillfälle att fösa ihop män och kvinnor och ge dem möjlighet att träffas vid alla tider på dygnet. Tonåringar drivs in i de röda ungdomsorganisationerna under hot om att annars bli impopulära och isolerade. Där finns mycket som lockar dem: ideliga idrottsevenemang, nattutflykter, partiarrangerade danstillställningar, ungdomsläger och ’hem’ av alla de slag. Överallt lämnas dörren på vid gavel för sexuella äventyr. Sovrummen ligger omedelbart intill samlingslokalerna, och alla kontrollanter försvinner diskret före stängningsdags. Det är bara att låta naturen ha sin gång.”

Läs vidare och begrunda!