Q. Vad kan man kalla ett socialt experiment som går ut på att se hur långt det går att driva ett oförskämt skämt som inte är ett skämt?Idag skriver ett gäng direktörer en rolig debattartikel på DN Debatt. Den förkunnar att facket inte borde kräva högre löner, för det vore oansvarigt. Hur skulle det se ut om arbetstagarna försökte motverka något av tendensen till ökande vinstandelar på lönernas bekostnad och till vidagade inkomstklyftor, liksom?
A. Klasskamp uppifrån
Direktörerna skriver bland annat: «Det sämsta vore om avtalsförhandlingarna kommer att präglas av en facklig revanschlusta präglad av en attityd att nu 'ska man ta ut allt som går'».
Tyvärr har efterföljande mening i artikeln fallit bort:
«Denna lusta och denna attityd har vi själva framgångsrikt utvecklat, upprätthållit och operationaliserat i cirka trettio år, dock med särskild intensitet de senaste åren, med en ansvarsfull kompisregering. Detta anser vi sammantaget ger oss intellektuell upphovsrätt.»Hoppas DN tar in rättelsen i morgondagens tidning.
5 kommentarer:
Klockrent!
Och helt sant.
På timbro gråter de floder över facket. Gammamodigt säger de. Men facket har funnits i 150 år, lite drygt, borgerligt förtryck och önskningar om lönesäkningar för arbetarna har pågått sedan vi fick vår första chef som endast hade sin egen börs att älska.
Debattartikeln förkunnar inte alls att lönerna inte ska höjas, utan att man bör försöka hitta en nivå som inte är inflations- eller räntedrivande. För i så fall så spelar de nominella nivåerna ingen roll, det blir ju ändå mindre i plånboken.
Typexemplen på dåliga avtal är de som slöts i Sverige under 70- och 80-talen. Extremt höga nominella löneökningar som helt åts upp av den inflation löneavtalen skapade. Mot detta ska, som direktörerna skriver, de senaste 15 åren ställas, där man haft tydliga reallöneökningar i en takt som endast i undantagsfall varit inflationsdrivande.
Förhoppningsvis kan man även i år hitta en nivå på löneökningarna som ger reallöneökningar för de anställda utan att hota företagens konkurrenskraft.
Dom har skrivit exakt samma artikel varje gång under hela mitt poltiskt medvetna liv och dom har aldrig lyckats med konsttycket att ens symboliskt avstå från något själva som pekade på att det handlar om en gemensam strävan.
Det är inte arbetarna som skapar inflationen. Inflationen uppstår då penningmängden ökar för mycket.
Om arbetsgivarna börja låna för att betala för de högre lönerna så kan så klart inflationen sticka iväg, men om de bara ser till att sparka arbetarna när lönekostnaderna blir för höga (vilket de borde) så är det inga problem.
Inflationen i slutet på 70-talet var således inte arbetarnas fel. Det var staten (en stor arbetsgivare) som under många år gick med kraftiga underskott. Man fick en kreditexpansion med efterföljande inflation.
I England vid mitten av 1800-talet hävdade den tidens laissez-faire-liberaler att det inte kunde tääänkas att förkorta arbetstiden för de tiotusentals personer (ofta barn) som jobbade 12 eller 14 timmar i sträck, varje dygn, i kolgruvorna. Det var ju den fjortonde arbetstimmen som gjorde att det alls blev någon vinst till de hjältekapitalister som hade byggt upp gruvorna, ropade man med armarna i kors. Samma logik låter sig snyggt nog användas idag.
Skicka en kommentar