Stänger en dörr

Som bloggens motto antyder har jag undvikit att skriva om mina privata förehavanden här. Men goda principer kan till skillnad från stela dogmer brytas i särskilda lägen. Detta är ett sådant.

Mycket av min gårdag gick i Utøya-attentatets tecken – bortsett från några samtal med medier, bland annat TT och Klassekampen, där jag bekräftade att jag fortfarande var i funderingsfasen när det gäller kandidatur till ordförandeuppdraget i Vänsterpartiet, och att jag skulle delta i Flammans utfrågning på ABF-huset i Stockholm torsdag den 1 september.


På förmiddagen var jag hos Kripos (norska rikskriminalen) för att läsa igenom, komplettera och underteckna protokollet från det förhör som jag tidigare avlagt där.
På eftermiddagen var det dags att åka ut till den plats en bit bortom Utøya, där man förvarar de föremål som insamlats och efter bästa förmåga identifierats på ön. Jag skjutsades dit av min sambo Martes mamma. Marte själv – gravid i sjunde månaden – stannade hemma.

Det var en märklig upplevelse att komma till den tomma industrilokal där kläder, väskor, skor stod prydligt utställda i olika sektioner, omgivna av en doft av skog och fukt. Jag hittade relativt snabbt min ryggsäck. Den hade rimligen varit enkel att identifiera, eftersom jag bland annat hade id-kort i den. Det viktigaste i ryggsäcken – dator och usb-minnen – hade plockats ut och överförts till Kripos som all annan elektronisk utrustning på ön. Men det var ändå fint att få tillbaka almanackan (som fungerar som ett slags minnesbok över saker jag gjort under året) och en del papper. Jackan som jag gav bort under flykten och skorna som var kvar i huset orkade jag inte leta mer än översiktligt efter. Jag fann dem inte.

I bilen på väg tillbaka tog jag en titt på den tag som satts fast på väskan. Upptäckte den kusliga markeringen på baksidan: ”Levende”. Jag tog ett foto av det och sände till Marte med MMS. Så stannade vi en kort stund vid minnesstenen mitt emot Utøya för att ta en titt på blommor och flaggor som lagts ut där.


Precis då kom det besked från Marte. Hon hade fått en kraftig blödning och ringt till ambulans. Hennes syster var skyndsamt på väg hem för att hinna komma med ambulansen. Även om det inte är helt ovanligt med blödningar sent i graviditeten, var det förstås förfärligt att inte veta säkert. Och att vara en bit bort. Vi hastade tillbaka mot Oslo. Trafiken flöt sakta, på grund av en del översvämningar på vägen. Vi körde av huvudvägen och ledsagades telefonledes genom småvägar, av en kollega till Martes mamma, som kände väl till området. Under tiden fick vi veta att ambulansen anlänt tidigt och att de var på väg till Rikshospitalet.

Medan vi närmade oss, kom det ett sms från Martes telefon: ”God Hkw”. Jag ringde upp. Det visade sig att Martes syster försökt sända det glada meddelandet ”God hjertelyd”.
Marte mådde alltså bra. Och det gjorde också det lilla hjärtat inne i hennes mage.
Under natten och på morgonen har det tagits prover och lyssnats på hjärtljud. Allt ser helt fint ut. Marte har det bra och den lilla krabaten har antagligen inte ens märkt något. Hon sparkar och sprätter för fullt och verkar stortrivas.

Men Marte ska för säkerhets skull vara kvar på Rikshospitalet i ett dygn för observation. Och där är jag också. Vi har fått väldigt fin uppföljning och jag har kunnat sova på en madrass i samma rum i natt. Nu sitter jag bredvid och skriver detta medan hon sover en smula.


Och så är det då detta med kandidaturen.

Jag har sett fram mot processen – inte bara, men i huvudsak. Jag har bokat flygbiljetter till Stockholm för torsdagens utfrågning (med egna pengar, bara så ingen får några idéer) och även bokat in en del annat att göra de dagarna. Jag har skrivit stolpar till det som skulle bli en artikel eller ett blogginlägg med en lägesanalys och ”programförklaring”. Jag har längtat efter att besvara skarpsinta frågor från den svenska ledarskribentkåren; som denna.

Jag har förstås också börjat tänka mer seriöst på problem och svårigheter. Den process som nu genomförs med kandidaterna i Vänsterpartiet är av den karaktären att jag inte skulle ha möjlighet att delta fullt ut i den. Den kräver i princip att man är heltidspolitiker idag. Och det hade ändå varit otänkbart för mig att vara i Sverige veckorna före och efter förväntat födelsedatum (20:e oktober). Jag har också börjat reflektera mer seriöst över problemen med avsaknad av riksdagsplats, vad det skulle betyda att vara pappa till ett nyfött barn, flytta från Norge med allt vad det innebär, lämna det oerhört spännande arbetet på Manifest. Och en extra omgång på Vänsterpartiets problem och utmaningar. Vad bör göras? Vad kan göras? Vem förmår göra det?


Mitt hjärta klappar hårt för Vänsterpartiet. Det är idag ett parti i en krissituation. Inte entydigt. Nya medlemmar har strömmat till. De interna politiska konflikterna är färre än på ett tag. Samtidigt pågår en av kapitalismens absolut djupaste kriser. Hegemonen USA vacklar ekonomiskt och socialt. De ekonomiska och politiska eliterna i europeiska välfärdsstater samsas om finansiell självmordspolitik, civilisatorisk nedmontering och utsvältning av den arbetande befolkningen. Och Sverige genomgår ett av de mer dramatiska systemskiftena i det avseendet. Då är det förstås allvarligt att ett parti som Vänsterpartiet inte har lyckats omvandla det skriande behovet av socialistisk och feministisk politik – med en radikal ekonomisk välfärdspolitik och glasklar antirasism – till parlamentariska opinionsframgångar eller utomparlamentarisk mobilisering.

Jag tror att det både har politiska och organisatoriska grunder. Det senare är kraftigt underkommunicerat i den ganska tydligt mediedominerande interna debatt som Vänsterpartiet har navigerat sig in i före och efter Lars Ohlys – i mina ögon beklagliga – besked att inte kandidera till omval.


Men mitt bidrag till vänsterns kamp kommer att behöva ta sig andra former än partiledarskap i Vänsterpartiet. För mig har politik alltid varit något annat än en heltidssyssla – det har varit en livstidsuppgift. Och det betyder att man får göra det man förmår i det specifika politiska och personliga läge man befinner sig i.

För min del innebär det senaste dygnets händelser att beslutet i kandidatfrågan – som i utgångspunkten har försenats på grund av händelserna på Utøya – har mognat fram snabbare än jag hade tänkt. Det är inte möjligt för mig att delta på ett meningsfullt sätt i processen. Jag vill vara närmare det lilla hjärtat som slår inne i Martes mage. Med tanke på komplikationerna har Marte fått rådet att inte åka så långt bort från sjukhuset. Då vill inte heller jag göra det.

Jag tackar alla dem som har kommit med såväl kritiska som uppmuntrande synpunkter. Jag ber också om ursäkt för eventuella problem som den här hattiga processen har skapat (till exempel Klassekampen som i dagens tidningen har en helsida om att jag är aktuell som kandidat).

Men sådant är livet.

Vänsterpartiets kandidatprocess oroar jag mig inte så mycket för på personnivå. Alla de fyra nuvarande kandidaterna är mycket bra. Däremot skulle processen behöva bli mer innehållsrik. Folk måste våga formulera visioner och prioriteringar – det vill säga även säga saker som inte ska ske, peka ut vägar som inte ska beträdas.

Jag återkommer nog i den diskussionen. Men först ska jag sova lite. Och kramas mycket.