tisdag, augusti 30, 2011

Stänger en dörr

Som bloggens motto antyder har jag undvikit att skriva om mina privata förehavanden här. Men goda principer kan till skillnad från stela dogmer brytas i särskilda lägen. Detta är ett sådant.

Mycket av min gårdag gick i Utøya-attentatets tecken – bortsett från några samtal med medier, bland annat TT och Klassekampen, där jag bekräftade att jag fortfarande var i funderingsfasen när det gäller kandidatur till ordförandeuppdraget i Vänsterpartiet, och att jag skulle delta i Flammans utfrågning på ABF-huset i Stockholm torsdag den 1 september.


På förmiddagen
var jag hos Kripos (norska rikskriminalen) för att läsa igenom, komplettera och underteckna protokollet från det förhör som jag tidigare avlagt där.
På eftermiddagen var det dags att åka ut till den plats en bit bortom Utøya, där man förvarar de föremål som insamlats och efter bästa förmåga identifierats på ön. Jag skjutsades dit av min sambo Martes mamma. Marte själv – gravid i sjunde månaden – stannade hemma.

Det var en märklig upplevelse att komma till den tomma industrilokal där kläder, väskor, skor stod prydligt utställda i olika sektioner, omgivna av en doft av skog och fukt. Jag hittade relativt snabbt min ryggsäck. Den hade rimligen varit enkel att identifiera, eftersom jag bland annat hade id-kort i den. Det viktigaste i ryggsäcken – dator och usb-minnen – hade plockats ut och överförts till Kripos som all annan elektronisk utrustning på ön. Men det var ändå fint att få tillbaka almanackan (som fungerar som ett slags minnesbok över saker jag gjort under året) och en del papper. Jackan som jag gav bort under flykten och skorna som var kvar i huset orkade jag inte leta mer än översiktligt efter. Jag fann dem inte.

I bilen på väg tillbaka tog jag en titt på den tag som satts fast på väskan. Upptäckte den kusliga markeringen på baksidan: ”Levende”. Jag tog ett foto av det och sände till Marte med MMS. Så stannade vi en kort stund vid minnesstenen mitt emot Utøya för att ta en titt på blommor och flaggor som lagts ut där.


Precis då kom det besked från Marte. Hon hade fått en kraftig blödning och ringt till ambulans. Hennes syster var skyndsamt på väg hem för att hinna komma med ambulansen. Även om det inte är helt ovanligt med blödningar sent i graviditeten, var det förstås förfärligt att inte veta säkert. Och att vara en bit bort. Vi hastade tillbaka mot Oslo. Trafiken flöt sakta, på grund av en del översvämningar på vägen. Vi körde av huvudvägen och ledsagades telefonledes genom småvägar, av en kollega till Martes mamma, som kände väl till området. Under tiden fick vi veta att ambulansen anlänt tidigt och att de var på väg till Rikshospitalet.

Medan vi närmade oss, kom det ett sms från Martes telefon: ”God Hkw”. Jag ringde upp. Det visade sig att Martes syster försökt sända det glada meddelandet ”God hjertelyd”.
Marte mådde alltså bra. Och det gjorde också det lilla hjärtat inne i hennes mage.
Under natten och på morgonen har det tagits prover och lyssnats på hjärtljud. Allt ser helt fint ut. Marte har det bra och den lilla krabaten har antagligen inte ens märkt något. Hon sparkar och sprätter för fullt och verkar stortrivas.

Men Marte ska för säkerhets skull vara kvar på Rikshospitalet i ett dygn för observation. Och där är jag också. Vi har fått väldigt fin uppföljning och jag har kunnat sova på en madrass i samma rum i natt. Nu sitter jag bredvid och skriver detta medan hon sover en smula.


Och så är det då detta med kandidaturen.

Jag har sett fram mot processen – inte bara, men i huvudsak. Jag har bokat flygbiljetter till Stockholm för torsdagens utfrågning (med egna pengar, bara så ingen får några idéer) och även bokat in en del annat att göra de dagarna. Jag har skrivit stolpar till det som skulle bli en artikel eller ett blogginlägg med en lägesanalys och ”programförklaring”. Jag har längtat efter att besvara skarpsinta frågor från den svenska ledarskribentkåren; som denna.

Jag har förstås också börjat tänka mer seriöst på problem och svårigheter. Den process som nu genomförs med kandidaterna i Vänsterpartiet är av den karaktären att jag inte skulle ha möjlighet att delta fullt ut i den. Den kräver i princip att man är heltidspolitiker idag. Och det hade ändå varit otänkbart för mig att vara i Sverige veckorna före och efter förväntat födelsedatum (20:e oktober). Jag har också börjat reflektera mer seriöst över problemen med avsaknad av riksdagsplats, vad det skulle betyda att vara pappa till ett nyfött barn, flytta från Norge med allt vad det innebär, lämna det oerhört spännande arbetet på Manifest. Och en extra omgång på Vänsterpartiets problem och utmaningar. Vad bör göras? Vad kan göras? Vem förmår göra det?


Mitt hjärta klappar hårt för Vänsterpartiet. Det är idag ett parti i en krissituation. Inte entydigt. Nya medlemmar har strömmat till. De interna politiska konflikterna är färre än på ett tag. Samtidigt pågår en av kapitalismens absolut djupaste kriser. Hegemonen USA vacklar ekonomiskt och socialt. De ekonomiska och politiska eliterna i europeiska välfärdsstater samsas om finansiell självmordspolitik, civilisatorisk nedmontering och utsvältning av den arbetande befolkningen. Och Sverige genomgår ett av de mer dramatiska systemskiftena i det avseendet. Då är det förstås allvarligt att ett parti som Vänsterpartiet inte har lyckats omvandla det skriande behovet av socialistisk och feministisk politik – med en radikal ekonomisk välfärdspolitik och glasklar antirasism – till parlamentariska opinionsframgångar eller utomparlamentarisk mobilisering.

Jag tror att det både har politiska och organisatoriska grunder. Det senare är kraftigt underkommunicerat i den ganska tydligt mediedominerande interna debatt som Vänsterpartiet har navigerat sig in i före och efter Lars Ohlys – i mina ögon beklagliga – besked att inte kandidera till omval.


Men mitt bidrag
till vänsterns kamp kommer att behöva ta sig andra former än partiledarskap i Vänsterpartiet. För mig har politik alltid varit något annat än en heltidssyssla – det har varit en livstidsuppgift. Och det betyder att man får göra det man förmår i det specifika politiska och personliga läge man befinner sig i.

För min del innebär det senaste dygnets händelser att beslutet i kandidatfrågan – som i utgångspunkten har försenats på grund av händelserna på Utøya – har mognat fram snabbare än jag hade tänkt. Det är inte möjligt för mig att delta på ett meningsfullt sätt i processen. Jag vill vara närmare det lilla hjärtat som slår inne i Martes mage. Med tanke på komplikationerna har Marte fått rådet att inte åka så långt bort från sjukhuset. Då vill inte heller jag göra det.

Jag tackar alla dem som har kommit med såväl kritiska som uppmuntrande synpunkter. Jag ber också om ursäkt för eventuella problem som den här hattiga processen har skapat (till exempel Klassekampen som i dagens tidningen har en helsida om att jag är aktuell som kandidat).

Men sådant är livet.

Vänsterpartiets kandidatprocess oroar jag mig inte så mycket för på personnivå. Alla de fyra nuvarande kandidaterna är mycket bra. Däremot skulle processen behöva bli mer innehållsrik. Folk måste våga formulera visioner och prioriteringar – det vill säga även säga saker som inte ska ske, peka ut vägar som inte ska beträdas.

Jag återkommer nog i den diskussionen. Men först ska jag sova lite. Och kramas mycket.

28 kommentarer:

Hampus Eckerman sa...

Synd, men du får en till kram här. *kram*

Yasmine sa...

Ett liten stund så gjorde det ont att läsa dina rader - av rädsla för vad som skulle komma längre ner i texten. Så glad att höra att allt är bra med din sambo och med det lilla hjärtat som slår därinne i henne.
Det är ju ändå det som spelar nån roll.
Hälsning från Yasmine i Sthlm

Veronica sa...

Fina fina Ali. Livet är så viktigt. Viktigare än allt annat.

Annamaria Bauer sa...

Tack för att du är klok och gör kloka val. Jag hoppas du kan tänka dej att ställa upp längre fram som partiledarkandidat. Jag har hoppats på det sedan du var ordförande i Ung Vänster.

Amelia sa...

Grattis till ett klokt beslut. Du är en klok människa och kommer att bli en underbar pappa. Jag önskar er all lycka och välgång.

Erik sa...

Synd! Och samtidigt ändå bra. Rätt, liksom.

Unknown sa...

Jag blir tårögd och försöker säga nåt vettigt. Det enda jag kan formulera är att du är så klok och bra. Ta hand om dig och Marte och ert fina blivande tillskott i familjen.

Heming Olaussen sa...

Til Ali.

Vi kjenner hverandre ikke personlig. Men jeg har stor respekt for deg, og ditt piolitiske virke. Jeg tror du kunne blitt en veldig god leder for Vensterpartiet. Men jeg har 100 % respekt og forståelse for din beslutning. Som bestefar. Som medmenneske. Uansett avskaffes ikke kapitalismen på noen år. Du har desverre god tid. Bruk den godt, smamen med Marte og den lille. Kramas mycke!!!

Heming Olaussen
leder Nei til EU

Hans Persson sa...

Har full förståelse för ditt beslut. Hoppas ändå att du kan ställa upp i partistyrelsen, du behövs där!

Sara sa...

Jag tror att du hade blivit en fantastiskt bra partiledare för Vänsterpartiet, men du har redan påverkat mig mer än vad exempelvis Lars Ohly har. Hela vänstern är ju i kris och då behöver vi vara många som för kampen, också i fler former än genom ett partiledarskap. Stort lycka till med familjen och allt möjligt.

Walle sa...

Moget och väl genomtänkt. Tycker att de som var irriterade över att vissa (Rossana D) inte svarade "ja" direkt på frågan borde läsa det här inlägget. Särskilt för någon med familj borde det inte vara ett beslut som tas lättvindigt som du så tydligt visar!

Helena Duroj sa...

Stöder dig helt, Ali!

M. E. sa...

Det är ju sant att på lång sikt är den enskilde förstås som en stjärna bland flera. Och det är klart att när man får ett barn ska man vara närvarande på ett sätt man inte kan vara som partiledare. Jag antar att det 'r så man måste resonera. Personligen, som en som har Asperger, tycker jag väl att det borde gå att säga att "till en början kommer jag vara en partiledare med ganska mycket privatliv, för jag har just fått ett barn". Men jag vet ju hur de flesta fungerar på något sätt, jag vet ju att den sociala dynamiken är på ett särskilt sätt och man kan inte göra så mycket med det.

Så det är säkert ett alldeles rätt beslut.

Sedan tycker jag inte om någon av de andra kandidaterna. Det har att göra med det lilla intryck jag har fått som medborgare. V behöver en fräsch fläkt. Det kommer nu inte att komma anser jag. Men som sagt, på det stora hela gör du nog ett alldeles rätt beslut. Du har framtiden för dig. Och kanske tillhör den progressiva framtiden snarare den typ av rörelse man kanske kan skymta i sånt som händer i till exempel Spanien, som river sig lös från korrumperade fack och partier, kanske är det inte så att V ska spela en central roll i framtidens progressiva rörelse. Mycket händer just nu, därför är det kanske också med tanke på det kanske inte så dumt att avvakta, inte binda sig på det sätt man gör som partiledare. När allt kommer till allt fungerar den sociala dynamiken deterministiskt, och det är inte säkert att det är en bra ide att låsa sig fast vid partiledarrollen i V i dag.

Robin Färdig sa...

En mycket fin och förståelig förklaring till ditt beslut. Jag är en av dem som hade sett fram emot vad din kandidatur hade inneburit för diskussionen kring partiets mål och visioner. Och jag önskar dig lycka till med allt!

Jens Holm sa...

Ali, vad bra att allt, trots allt, gick bra på sjukhuset. Det är det viktigaste. Barn får man bara en gång i livet (eller två eller tre, beroende på hur många man får) och - det här kan låta ekonomistiskt (men i brist på bättre språk...) - men ju mer man investerar i sina barn, desto mer får man tillbaka.
Jag är övertygad om att du kommer att fortsätta att spela en viktig roll för vänstern i Sverige, norden och, kanske, Europa även i fortsättningen.
Sov vidare och ge familjen all tid ni behöver.
Jens

Anonym sa...

Fint skrivet. Önskar dig, Marte och snart tillökningen all lycka. Du fattar ett förnuftigt beslut. Ingen kan säga något annat.

Ta hand om er!

Nils Weijdegård sa...

Tråkigt att du inte ställer upp, ty du behövs även i Sverige. Men dina skäl är självklart giltiga och värda all respket.
Lycka till med barnet och livet!

terjax sa...

Vi håper det går bra med dere! Vi har jo erfart din omsorg og omtanke for barn. Vi snakket tidligere i dag om at det ville være kult å kjenne en partileder i Sverige, men som du beskriver blir prioriteringen enkel år det gjelder ens nærmeste. ... Og så får vi kanskje gleden av å ha dere i Norge, med klare meldinger både fra Manifest og Dagbla'.

Hilsen familien til Bjørn
Terje

Anonym sa...

Grattis Ali, för det kommande barnet! Du har redan gjort fantastiskt mycket för vänstern, och det kan du fortsätta göra, när och hur du har tid, ork och lust. Lycka till, och njut av familjen!

Anonym sa...

Hej Ali. Jag tror faktiskt inte att du minns mig men jag bodde en vecka hos dig i din lägenhet i Rinkeby när vi hade förberedelser inför Ung Vänsters kongress för många år sedan. Jag kom från Skåne och vi hade roligt åt att du inte förstod dialekten. När jag såg ditt ansikte i TV efter attentatet blev jag alldeles kall. Det blev så verkligt för mig, på ett sätt som nyheter inte alltid blir. Jag önskar varmt lycka till med din familj och med politiken. Hälsningar Rebecka.

Magnus Ahlkvist sa...

Jag kan inte ta in - kommer aldrig att kunna - det du och många med dig var med om i somras. Jag är oerhört lättad över att du ännu finns.

Att bli förälder är en så stor händelse, ett så stort mysterium att utforska att jag inte tror att det är möjligt att kombinera med ett partiledarskap, varken med enskilt eller tudelat partiledarskap. Livet byter på ett enda litet ögonblick huvudperson. Därför är jag helt säker på att du gör rätt, för din egen skull och för din växande familjs skull.

Josia sa...

men du kan väl svara wolodarski iaf? om du har tid, det är ett inlägg som jag vill läsa!

jardenberg sa...

Vi hann inte prata så mycket i somras. Ändå hann jag direkt fatta stort tycke för dig, du är en människa som känns.

Nu läser jag det här och ser hur rätt jag hade.

Ta hand om er!

Spiring sa...

Re: Wolodarski - beklämmande att se hur även den officiella "liberalismen" urartat på senare år. (Fast det är väl kanske ingen nyhet.) Ge folk en etikett, och pang på, bara. Ge dem fullt upp med att tvätta bort skiten man sprättat på dem, så behöver man inte diskutera sakfrågor.

Insinuant dravel via Twitter - kan man kalla det Dritter?

Anonym sa...

Jag respekterar och förstår din prioritering. Jag önskar allt väl till din växande familj. Vi har en liten själva och en till på väg om ett par veckor. Vår framtid är hotad av vanstyret i vårt land och i hela västvärlden.

Därför är det väl ändå sjutton! När vänstern äntligen har ett ledarämne som du, som förstår den politiska ekonomin och ställer den historiska frågan "Vad bör göras?", så kan du inte kandidera.

Alltså, mycket är sjukt i vänsterpartiet: NATO-stöd och samarbete med sossar och borgerliga partier i val. Varför inte låta de i partiet som företräder en klassfientlig politik helt enkelt lämna till SAP eller MP?

V ramlar ju ut ur riksdagen ändå genom sitt klassamarbete om inget görs.

Järven

Joel K-F sa...

Ali, när jag fick beskedet att du inte skulle kandidera blev jag lite ledsen. Nu när jag tagit mig tid att läsa om orsakerna till varför kan jag inget annat än välkomna ditt beslut. Jag förstår både känslan av att vilja vara nära, hellre än något annat. Det gläder mig att barnet, mamman och du mår bra after omständigheterna. Det viktigaste är naturligtvis att det fortsätter så. Sköt om er alla tre, njut av tiden som är kvar och förbered dig på en stark och omvälvande upplevelse när barnet kommer. Det är det finaste jag varit med om. Jag önskar såklart dig detsamma.

Göran S. sa...

Ta hand om dig, om Marte, den lilla och framförallt om er.

Vi i partiet väntar på den dag då det passar det politiska och framförallt personliga läget att du axlar posten, jag tror nämligen du skulle göra det oerhört bra.

Tills dess, lev livet och fortsätt kampen. (gärna i Sverige :))

Anonym sa...

Saa fint at dere er levende alle sammen. Lykke til med aa gjoere verden et bedre sted.

Hege