Ändå är det i Norge, liksom det har varit i Sverige, vanligt att det politiska kommentariatet utifrån sin bekväma mellanskiktsposition ordinerar den platta och beprövat misslyckade lösningen att socialdemokratin måste ”gå åt höger” för att vinna ”medelklassen”. Här är ett exempel från VG. På detta skriver Julie Lødrup och Magnus Marsdal från (min arbetsplats) Manifest Analyse ett svar som är mycket väl värt att läsa.
Intet sted går Ap så oppsiktsvekkende fram som i Fredrikstad. De siste tre årene har det lokale LO kjørt kampanjen «Rødgrønt Fredrikstad 2011», med store konferanser for tillitsvalgte, 70-80 bedriftsbesøk, høy medieprofil og hard konfrontasjon med Frps ordfører. Resultatet ble 49 prosent til Ap etter 30 prosentpoeng framgang, og regimeskifte.Läs gärna!
I Oslo – landets mest klassedelte by – signerte lederne i Ap og SV på at selv ikke de rikeste av de rike skal ut med ett øre i eiendomsskatt. Gevinsten ble fortsatt blått styre av hovedstaden.
(För den svenske läsaren av ovanstående. I Norge är utformningen av fastighetsskatt en möjlighet för kommuner, inom vissa lagligen fastställda gränser)
2 kommentarer:
Den här diskussionen har varit stor i Sverige också. Men: Varför vill partier på vänstersidan, t ex socialdemokrater, bedriva en "högerpolitik"? Det framstår som obegripligt och jag frågar mig: Varför stanna kvar i ett vänsterparti som tänker bedriva högerpolitik? Vilken ideologi har egentligen de personer (och de verkar vara många) som förespråkar traditionell högerpolitik (i stort och smått)?
Varför inte byta parti om man vill bedriva en annan politik?
Är det så att de personer som förespråkar en sådan förändring är rädda om sina egna positioner? Och/eller är det så att de tillhör en särskild elit (politiker- eller maktelit) som har (och får alltmer) liknande värderingar och åsikter, åsikter som uppenbarligen ligger ganska långt från majoriteten. Med andra ord, en sorts "group think" eller socialisering(?)
Det är väl så att ledande yrkespolitiker har en livssituation och en inkomst som motsvarar övre medelklassen och - medvetet eller omedvetet - tillägnar sig åsikter som andra inom övre medelklassen har.
Hur var det nu Marx sa om detta?
Samtidigt har exempelvis socialdemokratiska politiker sitt parti att tacka för denna position. De kanske i några fall skulle kunna byta parti, men alla kan inte byta parti. Alltså återstår den möjlighet som faktiskt också förverkligas.
Inte ska vi moralisera mot dom inte, däremot mot oss själva som låter det ske. Det är ju vi som hela tiden belönar dom genom att rösta på dom och inte på något vis (annat än genom mutter på bloggars kommentarsfält och i tidningars insändare) bestraffar dom för deet.
Skicka en kommentar