Idag berättar Dagens Nyheter om ännu ett privat drivet äldreboende (av vårdjätten Carema) där profitimperativet ger helt väntade resultat. Personalen har äntligen tagit bladet från mun och berättar om hur ”allt som kostar ifrågasätts”. Och pratar vi till exempel om fungerande lampor och sängar.
Så ser marknadiserade välfärdstjänster ut. Vinsten plockas ut genom att pressa de anställda, undergräva kvaliteten på tjänsten, eller, som oftast, bägge.
I våras gick en äldre mans säng sönder vilket löstes genom att man tog en annan patients säng och lät denne ligga på golvet i flera månader. En tredje patient var alldeles för lång för sin säng, men det tog sex månader innan han fick en ny, trots krav från personal som tvingades binda ihop sängen provisoriskt.
Vid inköp måste Caremas nyckeltal följas, oavsett storleken på de boendes behov, berättar anställda.
– Var det slut så var det slut. Oavsett om det fattades blöjor, mat eller toalettpapper.
Häromdagen skrev Mikael Nyberg om en annan del av välfärden – tågtrafiken. Nyberg, som kommer med en bok i ämnet, berättar om hur uppstyckning och marknadsutsättning av svensk tågtrafik får – återigen systemiskt väntade – kontracivilisatoriska effekter. Också här är det ”riskkapitalister”, ofta med placering i skatteparadis, som äter sig in på ett område som borde ha tagit det definitiva steget förbi den blinda marknadshysterin. De kalasar på tidigare investeringar och bidrar till att det blir för lite av nya.
Det yrkeskunnande som höll vagnarna rena och tåg och bana i skick sätts på undantag i vinstjäktet. Bemanningsföretag skickar ut oerfarna i livsfarlig spårmiljö, duktiga hantverkare tvingas utföra fuskjobb och de kunskaper som självständiga arbetslag genom åren samlat på sig skingras i upphandlingar och företagsaffärer.Ett inlägg som förklarar en viktig del av varför de här företeelserna hänger ihop har skrivit av professorn i statsvetenskap Marie Demker. Det bär den rimliga titeln: ”Varför kommer inte ambulansen, polisen, strömmen eller tågen?”. Demker skriver bland annat:
Jan Nygren och hans kollegor i karriären ser ”upplysta, ekonomiskt fria människor … öka sina valmöjligheter”.
Jag ser något annat: en kapitalism som förgör förutsättningarna för fortsatt social utveckling.
När marknadslösningar införs på områden där inte den s k kunden har något reellt val och där företaget inte tar någon ekonomisk risk genom att bete sig illa mot kunden, ja då lämnar vi ett samhälle som tar ansvar för sina medborgare, oavsett dessa medborgares egna resurser. Alltså, när det är en marknadsfråga att få en ambulans till akuten när man håller på att dö – ”kunden” kan inte välja, ambulansföretaget snarare vinner än förlorar på att låta bli att köra patienten och sjukhuset får en utgift mindre att bokföra.Läs inlägget!
Och läs gärna också min krönika i norska Dagsavisen om "politisk risk", från mars i år.
I mørket er alle katter grå. Og for finansielle investorer er alle virksomheter reduserbare til den prosentvise avkastning de gir. Den «effektiviteten» man er «eksperter» på å drive fram er uavhengig av om det er snakk om jordbruksproduksjon, gruvedrift eller barnehager. Men i virkeligheten er det forskjell på hvordan avkastningen kan oppstå. En annen talsmann for bransjen formulerer i samme artikkelserie dette som at man fremmer «en mer effektiv bruk av personalet» gjennom at de «er tilgjengelige når de trengs».
Och så något annat, men ändå inte. Den massiva tillbakarullning av välfärden som nu genomförs i Sverige, hänger också nära samman med skärpt exploatering av breda lager av arbetarklassen. Och där går staten och kapitalet verkligen hand i hand. Ett flagrant exempel ges av två artiklar som kommer ungefär samtidigt.
Medan Dagens Arbete berättar om hur vinsten per anställd mer än fördubblats i de största industriföretagen de senaste tio åren, så kan vi läsa i Dagens Arena om Fas3-eländet och hur det pågår en aggressiv jakt på gratisarbete.
Så länge man orkar, pressas man hårt på mervärde, av vilken en fallande andel går till den egna plånboken och till den skattefinansierade, gemensamma välfärden. När man är slut pressas man av staten för att fortsatt ”stå till arbetsmarknadens förfogande” – att antingen genomföra vinstgivande sysslor utan att få betalt, och/eller göra meningslösa ting för att bidra till att hålla de andra knegarna på alerten, så att de inte kommer på tanken att kräva högre löner, bättre villkor och gud förbjude en annan samhällsmodell.
Det är arbetslinjen, det.
3 kommentarer:
Jag läser inte Demker av princip. Har blivit avstängd från hennes blogg.
Men bra om det hon tjänar som professor kan komma folket till användning ibland. Hoppas hon kan tillföra något för det hon tjänar, utöver sig eget uppehälle osv.
Sedan kan man undra om det är förenligt att få lönen betalad av skattepengar när hon åtminstone på sin blogg verkar ha en uppifrån och ner-attityd. Det känns som att man även om man är professor (eller kanske just därför) borde försöka vara pedagogisk och tolerera det fria yttrandet inom rimliga gränser. Folkupplysning osv. (jag var tydligen bak flötet, men man kan ju försöka annat än att stänga av folk).
Bara för att säga att det finns en elit i samhället där tyvärr sådana som Demker ingår. Jag vill hävda att denna elit bara accepterar samhällsförändring i den grad det inte förändrar på de strukturer som ligger till grund för denna elit. Jag vill hävda att denna elit saknar verklighetskontakt.
Jag vill även hävda att vissa ur denna elit skulle behöva förstå oss andra bättre. För vissa ur denna elit säger sig vara "progressiva".
Annars tycker jag det Esbati skriver som det som oftast brukar vara låter bra. Han är ett föredöme skulle jag säga i förhållande till hur man förhåller sig till kommentarer som bloggare.
M.E.: Demker har en helt annan stil och syfte än Esbati när hon skriver, betydligt mer teoretisk och akademisk, vilket kanske kan tas för en översittarattityd. Jag tycker snarare att hon skriver insiktsfullt,även om jag såklart inte alltid instämmer. Hon har också, vad jag sett, diskuterat med de kommentatorer som ifrågasatt henne på ett vettigt och relevant s.tt
Jag tror du ska försöka komma över din bitterhet.
nils: i min värld känns det mer naturligt att rikta den sista meningen mot demker. hon valde att stänga av mig.
dock kunde jag hitta fram till en annan av hennes bloggar och skriva följande:
"
Hej, jag skulle vilja att du tog bort mina kommentarer på ”Vänstra stranden”, jag vill inte närvara där man arbiträrt stänger av kommentarmöjligheten. Ber om detta här eftersom inga andra kontaktmöjligheter finns. Du får gärna blockera mig från framtida deltagande också om du har den möjligheten (vilket du tydligen redan försökt göra tycker jag det verkar som).
Apropå vad du skrev:
”Du har helt enkelt inget att säga i sakfrågan som jag diskuterar. Dessutom är vare sig bipolaritet eller majoritetsval typiskt för europeiska demokratier.”
Jag tolkade sakfrågan som en frågeställning om Frankrike vill regeras från ”mitten” såsom jag nu tror mig ha förstått att du definerar ”mitten” i det inlägg det rör sig om. Jag skriver min reaktion på detta, det vill säga att jag snarare ser en tendens till att fransmännen liksom i Sverige och andra länder söker sig till partier som upplevs mindre bundna till makten (som inte haft regeringsmakt eller företräds av någon som ej varit i regering). Jag köper alltså inte Bayrous resonemang/logik.
Jag kan förstå vad du menar med bipolaritet och majoritetsval nu, men med tanke på hur du definerade ”mitten” tänkte jag att majoritetsval helt enkelt kunde betyda att majoriteten styr och bipolaritet block som ställs mot block. Fast jag skulle kanske inte vänta mig samma flexiblitet från dig som väntades av mig. Kontentan av vad jag skrev var oavsett att ifrågasätta hur fruktbart det är att vilja se så annorlunda på Frankrike och andra länder i förhållande till polariserandet i politiken och hur representanter väljs, förvisso kan man hitta tekniska skillnader, men som sagt tror jag inte resultatet, den reella politiken som förs vid makten och hur den upplevs för folk motiverar att dra särskilt stora växlar på detta.
En annan gång kunde du kanske ta upp den elitistiska kulturen i Frankrike, om jag inte missminner mig har Bourdieu ganska klarsynt visat hur det segmenterade samhället bidrar till att vem som kommer till makten av PS och UMP inte gör så stor skillnad, eftersom de alla hör till samma sfär. Det samma skulle man kunna säga om ledarskiktet i (S) och (M) till exempel.
—————————————————————
ps. Jag har Asperger och tycker det är förvånande hur konformismen breder ut sig, hur låg umgängestärskeln är för vissa, en tendens som tyvärr gör att ständigt flera måste diagnostiseras i samhället, att ständigt flera diagnostiseras som havande ADHD, Asperger osv. Jag vet att jag har många med mig när jag säger såhär: OK att jag kanske kräver lite mera energi än andra för att man ska få rätta intrycket av mig, OK att jag ibland känns svår för folk, men den dagen (som tyvärr delvis redan är här) som man bara har tid med vissa, bara de man är på ”våglängd” med sådär strax, ja, den dagen har vi som mänsklighet förlorat. Kom ihåg att lika svårt som du har för mig, lika svårt har jag för dig. Jag förväntar mig inte att alla ska hantera mig lika bra som på min favoritblogg till exempel, men jag förväntar mig ett minimum av respekt och skulle själv aldrig göra som du gjort mot mig.
"
Skicka en kommentar