4 +2 x Sverige (och lite Norge och ca. alla andra länder)

Jag ska framför allt tipsa om några artiklar här. Men de hänger ihop.

Idag berättar Dagens Nyheter om ännu ett privat drivet äldreboende (av vårdjätten Carema) där profitimperativet ger helt väntade resultat. Personalen har äntligen tagit bladet från mun och berättar om hur ”allt som kostar ifrågasätts”. Och pratar vi till exempel om fungerande lampor och sängar.

I våras gick en äldre mans säng sönder vilket löstes genom att man tog en annan patients säng och lät denne ligga på golvet i flera månader. En tredje patient var alldeles för lång för sin säng, men det tog sex månader innan han fick en ny, trots krav från personal som tvingades binda ihop sängen provisoriskt.

Vid inköp måste Caremas nyckeltal följas, oavsett storleken på de boendes behov, berättar anställda.

– Var det slut så var det slut. Oavsett om det fattades blöjor, mat eller toalettpapper.

Så ser marknadiserade välfärdstjänster ut. Vinsten plockas ut genom att pressa de anställda, undergräva kvaliteten på tjänsten, eller, som oftast, bägge.

Häromdagen skrev Mikael Nyberg om en annan del av välfärden – tågtrafiken. Nyberg, som kommer med en bok i ämnet, berättar om hur uppstyckning och marknadsutsättning av svensk tågtrafik får – återigen systemiskt väntade – kontracivilisatoriska effekter. Också här är det ”riskkapitalister”, ofta med placering i skatteparadis, som äter sig in på ett område som borde ha tagit det definitiva steget förbi den blinda marknadshysterin. De kalasar på tidigare investeringar och bidrar till att det blir för lite av nya.

Det yrkeskunnande som höll vagnarna rena och tåg och bana i skick sätts på undantag i vinstjäktet. Bemanningsföretag skickar ut oerfarna i livsfarlig spårmiljö, duktiga hantverkare tvingas utföra fuskjobb och de kunskaper som självständiga arbetslag genom åren samlat på sig skingras i upphandlingar och företagsaffärer.

Jan Nygren och hans kollegor i karriären ser ”upplysta, ekonomiskt fria människor … öka sina valmöjligheter”.

Jag ser något annat: en kapitalism som förgör förutsättningarna för fortsatt social utveckling.

Ett inlägg som förklarar en viktig del av varför de här företeelserna hänger ihop har skrivit av professorn i statsvetenskap Marie Demker. Det bär den rimliga titeln: ”Varför kommer inte ambulansen, polisen, strömmen eller tågen?”. Demker skriver bland annat:

När marknadslösningar införs på områden där inte den s k kunden har något reellt val och där företaget inte tar någon ekonomisk risk genom att bete sig illa mot kunden, ja då lämnar vi ett samhälle som tar ansvar för sina medborgare, oavsett dessa medborgares egna resurser. Alltså, när det är en marknadsfråga att få en ambulans till akuten när man håller på att dö – ”kunden” kan inte välja, ambulansföretaget snarare vinner än förlorar på att låta bli att köra patienten och sjukhuset får en utgift mindre att bokföra.

Läs inlägget!

Och läs gärna också min krönika i norska Dagsavisen om "politisk risk", från mars i år.

I mørket er alle katter grå. Og for finansielle investorer er alle virksomheter reduserbare til den prosentvise avkastning de gir. Den «effektiviteten» man er «eksperter» på å drive fram er uavhengig av om det er snakk om jordbruksproduksjon, gruvedrift eller barnehager. Men i virkeligheten er det forskjell på hvordan avkastningen kan oppstå. En annen talsmann for bransjen formulerer i samme artikkelserie dette som at man fremmer «en mer effektiv bruk av personalet» gjennom at de «er tilgjengelige når de trengs».

Och så något annat, men ändå inte. Den massiva tillbakarullning av välfärden som nu genomförs i Sverige, hänger också nära samman med skärpt exploatering av breda lager av arbetarklassen. Och där går staten och kapitalet verkligen hand i hand. Ett flagrant exempel ges av två artiklar som kommer ungefär samtidigt.

Medan Dagens Arbete berättar om hur vinsten per anställd mer än fördubblats i de största industriföretagen de senaste tio åren, så kan vi läsa i Dagens Arena om Fas3-eländet och hur det pågår en aggressiv jakt på gratisarbete.

Så länge man orkar, pressas man hårt på mervärde, av vilken en fallande andel går till den egna plånboken och till den skattefinansierade, gemensamma välfärden. När man är slut pressas man av staten för att fortsatt ”stå till arbetsmarknadens förfogande” – att antingen genomföra vinstgivande sysslor utan att få betalt, och/eller göra meningslösa ting för att bidra till att hålla de andra knegarna på alerten, så att de inte kommer på tanken att kräva högre löner, bättre villkor och gud förbjude en annan samhällsmodell.

Det är arbetslinjen, det.

Folk och rövare i Förenta staterna

Idag har jag skrivit i Dagsavisen om USA:s roll i världsekonomin, modern fattigdom och klassiskt rofferi:

Høyresiden i USA, som overalt ellers, stiller spørsmål ved om de fattige «egentlig» er fattige. Det har vært populært med statistikk om at også visse fattige har råd til kjøleskap og DVD-spiller. I all sin empatiløshet avslører det et grunnleggende problem. Det er nettopp annet enn elektriske apparater som koster mer i industrialiserte land; sånt som utdannelse og helsetjenester. 50 millioner amerikanere er i dag uten helseforsikring. Forsikringer via arbeidsgiverne har stupt. Kapitaleierne øker utsugingsgraden både ved å betale lavere lønner, bidra mindre til velferden gjennom skatter og kutte i sosiale goder knyttet til ansettelsesforholdet. Resultatet blir en moderne fattigdom – manglende tilgang til høykvalitative sosiale tjenester for en voksende andel av befolkningen.

Läs gärna hela!

Marika Lindgren Åsbrink: Högern och vetenskapen

Högerns ansträngda förhållande till fakta och forskning om samhälleliga förhållanden är väl känt. Det visar sig i stort och smått, från det ilskna avfärdandet av tre decenniers socialmedicinsk forskning om ojämlikhet, sammanställd i boken The spirit level, till allmänt felaktiga och märkliga påståenden om tillstånden i socialförsäkringssystemen eller effekterna av jobbpolitiken.

Detta är, som jag har skrivit om flera gånger tidigare, en anledning till att nationalekonomin i sin mest sterila, verklighetsfrånvända tappning, gärna uppskattas i nämnda kretsar.

Detta i ordets sämsta bemärkelse ideologiska förhållningssätt har sällan kommit så gott till uttryck som i den samlade högerkommentariatets reaktioner på SNS' mycket försiktigt hållna rapport om privatiseringarnas effekter. Det är chock och hån och ursinne.

I ett lysande inlägg går Marika Lindgren Åsbrink, som deltog på det seminarium där rapporten lades fram, igenom flera av kommentarerna. Det är mycket intressant läsning.

Det är inte utan att det känns lite obehagligt, denna kompakta ovilja att ta till sig forskningsresultat som inte stämmer helt överens med den egna ideologiska övertygelsen. Särskilt obehagligt blir det när Peje Emilsson [grundare av "Kunskapsskolan"] börjar ropa på att SNS ska korrigera vad han menar är felaktigheter, det vill säga: rätta till forskningen så att den bättre passar Peje Emilssons smak.

Rekommenderar starkt!

Täpp till sugrören

Häromdagen kunde facktidningen ST Press berätta att stora bemanningskoncerner dominerar i den nyskapade jobbcoachingbranschen (som har blivit ett eldorado för bedragare och som har gett oss rubriker som ”DÅ: VD för sekt, NU: jobbcoach”). Störst är Adecco, som här i Norge har varit väldigt i ropet under våren. Företaget har nämligen varit inblandat i en rad skandaler inom offentligfinansierade verksamheter, i första hand äldreomsorgen. Företaget tjänar gott på sin verksamhet. 2009 lämnade det 1,4 miljarder norska kronor i utdelning.

Nåväl. Detta kom bara upp i huvudet när jag egentligen skulle tipsa om min ledare i veckans nummer av Flamman:

”Så lyckades brottslingar ta sig in i en ny miljardindustri: den svenska skolan”. En ingress i Aftonbladets granskningsserie häromveckan säger något viktigt om svensk offentlig sektor idag. På område efter område pumpas skattemedel in i privata fickor. Ibland är profitörerna så ivriga att de passerar lagens gråzoner, men det mesta sker genom att lagar och regler läggs till rätta just för att denna dränering ska kunna ske. Profitörerna har inte sällan själva varit med och öppnat upp för dessa färdigpackade affärsmöjligheter.

Läs gärna hela!

"Eva". Ännu ett enskilt fall.

Det här är från ett av de tal som hölls i samband med Påskupproret igår. Jag tycker verkligen, verkligen att du ska ta och läsa hela:

Mitt namn är Hjalmar Åsbrink. Jag jobbar i socialtjänsten i Stockholm stad, och jag vill berätta för er om en kvinna som vi kan kalla Eva. I januari i år kontaktade Eva en kollega till mig för att ansöka om socialbidrag. Anledningen var att Evas tidsbegränsade sjukersättning skulle upphöra i februari: hon skulle utförsäkras, och istället skrivas in på Arbetsförmedlingen. Eva själv var orolig för den här övergången. För min kollega berättade hon om några av de diagnoser hon hade: astma, diabetes, diskbråck, hypertoni, kol och ett förstorat hjärta som månaden innan hade lett till att Eva fått läggas in efter att ha drabbats av en infarkt. En av de många läkare som Eva träffat trodde dessutom att Eva eventuellt led av posttraumatiskt stressyndrom. Detta hade dock inte utretts närmre.

[...]

I mars meddelade Försäkringskassan att det inte ansågs vara styrkt att Evas arbetsförmåga var nedsatt med minst en fjärdedel.

Och så när ni gjort det, kan ni ta del av några högerkommentarer till de landsomfattande protesterna. Utöver dem som tas upp under länken kan man också läsa Gunnar Hökmarks höjdare till reaktion, där han undrar varför de präster som idag reagerar mot att fattiga och sjuka söker hjälp i kyrkorna, inte istället manifesterade mot "1980-talets gränslösa expansion av offentliga utgifter".

[DN][SvD][SvD][GP][GP]

Välfärdskvävning

Kommunalarbetarens artikel om sysselsättningsutvecklingen inom vården, skolan och omsorgssektorn säger så väldigt mycket mer om svensk ekonomi än regeringens triumfatoriska tillväxtprognoser (som för övrigt kommer ungefär samtidigt med rapporter om fortsatt växande klyftor och fortsatt ökning av socialbidrag)

Svensk BNP är väsentligt högre idag än 1990. Det bor ca 750.000 fler i landet, ca 500.000 fler i arbetsför ålder. Bemanningsbehovet i välfärdssektorn växer snabbare än andra sektorer eftersom arbetets karaktär gör det svårare med rationaliseringar än i exempelvis industrin. Ändå är det färre som arbetar inom välfärdssektorn idag än 1990 – i absoluta tal! Då har man ändå räknat in alla som jobbar inom dessa sektorer i privat regi.

Detta är en civilisatorisk tillbakarullning. Den innebär kronisk tids- och resursbrist i välfärden samtidigt som det privata konsumtionsutrymmet har vuxit, särskilt för dem som redan har mycket från förr.

Varje progressivt politiskt alternativ värd namnet måste ta tag i det här och vända utvecklingen.

Jag har skrivit utförligt om den här problematiken förut. Till exempel i den här antologiartikeln «Världens bästa välfärd, någon?».

Men också i Flamman-ledaren «Subventionerad avmodernisering» och i eftervalsartikeln «Börja med att se världen i vitögat»

«The battle ahead»

Min ekonomikolumn i dagens nummer av Klassekampen tar utgångspunkt i ett nummer av The Economist:

Avisen The Economist – på lederplass den vestlige kapitalmaktens politiske stemme – innledet året med et spesialnummer om fagforeninger i offentlig sektor. Overskriften er «The battle ahead» – striden som venter.

I den verden The Economist tegner et bilde av, utgjør lærere, sykepleiere og togkonduktører den største utfordringen som kloke politikere må våge å ta seg av. Nå er, skriver avisen, «industrielle relasjoner» tilbake i politikkens hjerte, men ikke som en «gammaldags» strid mellom arbeid og kapital, som på Thatchers tid. I stedet står dragkampen mellom skattebetalere og «skatteetere». Det sistnevnte er altså de offentlig ansatte. Nå begynner folk i privat sektor å innse hvilken «fest» de offentlig ansatte har hatt, med «enormt mye bedre» pensjoner, og sikrere ansettelser.

Slik kan vi altså ikke ha det, ifølge The Economist. Penger må «spares». «Produktivitet» må piskes fram.

Läs gärna resten här.


Såg förresten att Richard D. Wolff och Max Faad-Wolff skrivit på ungefär samma tema igår, mer specifikt om USA: «The Public Sector Squeeze»

En aktiv fattigdomslinje

Jag hade en artikel i norska Klassekampen dagen före julafton. Om destruktionen av den svenska välfärdsmodellen, och om den norska högerns sneglande mot sina svenska kollegors retorik och strategier.

Det finnes en svensk historie om en gutt og hans pappa. Gutten sitter og ser ut gjennom vinduet. «Pappa, hva slags fugl er det?» spør han når han ser en kråke, så en svale, og så en blåmeis. Pappaen sitter og leser avisen og svarer hver gang: «Det er nok en bokfink.» Til slutt må gutten spørre: «Får en bofink se ut hur fan som helst?»

Spørsmålet er berettiget også når vi snakker om «den norske modellen». Den siste tiden har det blitt stadig mer populært fra høyrehold å hevde at det er «konsensus» om grunntrekkene ved dagens velferdsmodell. Ulike politiske forslag om organisering av den felles velferden framstilles som marginalt forskjellige varianter av en og samme velferdsbokfink. Som Kristin Clemet, leder i høyresidens tankesmie Civita, skrev i VG 15. desember: «Alle politiske partier har et mål om små forskjeller. Det er også stor oppslutning om de fleste midlene for å oppnå det, som for eksempel velferdsstaten og den liberale markedsøkonomien».

Dette er et retorisk grep som har blitt brukt med stor suksess av høyresiden i Sverige. Nå eksporteres metoden til Norge.

Hela artikeln här.

Tack snälla frun

Ok. Så här är det, att

• Sverige har numera en av västvärldens sämsta a-kassor
• Om två år kan det vara endast en fjärdedel av de arbetslösa som får a-kassa
• Som ett direkt resultat av detta har fattigdomsnivån bland de arbetslösa ökat dramatiskt
• Det har också bidragit till att antalet barn som växer upp i familjer med långvarigt beroende av försörjningsstöd har ökat fem år i rad.
• Och så har vi ”Fas 3” som idag är en ovärdig, nedbrytande, repressiv avstjälpningsplats för många långtidsarbetslösa. Tusentals anvisas arbete utan lön. Samtidigt gör de företag som ordnar verksamheten profit – och de arbetslösa berövas möjligheter att kritisera sin situation.

Moderaten Helena Rivières slutsats av detta, det är att ”Arbetslösa borde vara mer tacksamma för hjälpen” och att journalister som försöka belysa de problem de arbetslösa har, ska akta sig så att de inte råkar ”falla in i den snällism som nu utgör socialdemokratins interna problem i relation till ett modernt samhälles krav”.

Wiwi-Anne Johansson från Vänsterpartiet sa i riksdagsdebatten om socialförsäkringarna idag: ”Ja vissa står långt från arbetsmarknaden medan andra, i likhet med Ulf Kristersson och regeringen, står långt från verkligheten”. Helena Rivière står för samma ståndpunkt som sina mer taktiska partivänner. Hon gör bara den människosyn som finns bakom politiken lite mer explicit. Det är möjligt att vi ska vara mer tacksamma för just den hjälpen, medan vi konstaterar att den svenska välfärdsmodellen nu på avgörande punkter slagits i spillror, inte för att det råkade bli så, utan som resultat av medveten, kalkylerad politik.

«Utanförskapet» som undergrävande innovation

Idag har Manifest Analyse presenterat rapporten «Lanseringen av 'utenforskapet' – hvordan høyresiden svekker tilliten til trygdeordningene».

I Norge försöker högern nu importera «utanförskapet» – som begrepp och som angreppspunkt mot välfärdssystemen. Det är en direktimport av giftigt gods. Effekterna i Sverige är stora och grundläggande. Rapporten beskriver och analyserar det som har hänt i Sverige och belyser samtidigt den norska importverksamheten. Huvuddelen av rapporten är på svenska (det är jag som skrivit den delen).

Perspektivförändringen i svensk välfärd är avgörande. Från att se det som välfärdssystemens roll att människor inte ska bli fattiga om de får problem i livet till att de ska rycka in först när folk har blivit fattiga. I genomförandet av det perspektivskiftet har ett begrepp som «utanförskapet» spelat en mycket viktig roll. Eller för att klippa in några av slutsatserna:

”Utanförskapet” bär inom sig en motvilja mot välfärdssamhällets principer. Det smusslar undan den nordiska modellens dokumenterade styrka i att få in relativt många i arbetslivet. Det riggar statistiken, så att det inte blir det exkluderande arbetslivet som problemstämplas, utan det att vi försöker ta ett gemensamt ansvar för de människor som drabbas. Det vänder även uppochned på det faktum att arbetslivet också i Norge sliter ut människor och att profitjakten gör det svårare att finna en individanpassad plats för alla. Förändrade ”incitament” för individen – inte ett förändrat arbetsliv – blir på så sätt den lösning som framstår som det naturliga.

Begreppet upplöser också en mängd sociala och ekonomiska förhållanden i en enda sörja: kostnader i statsbudgeten. Genom att göra sig okänslig för om ”utanförskapet” består i att man får ersättning i form av AFP, sosialstøtte eller arbeidsavklaringspenger, etableras en mental bild av en grå massa av ”tärande”. Också detta är ett viktigt moment i att undergräva den nordiska välfärdsmodellens legitimitet. Modellen bygger på förståelsen av att ersättningar inte går ut till någon permanent underklass som är utanför, men att alla kan och kommer att behöva hjälp från det gemensamma under olika faser av livet och beroende på hur tillva-ron utspelar sig. ”Utanförskapet” pekar fram mot det motsatta av den solidariteten. Kommunikativt fungerar det som en signal till dem som för tillfället inte be-höver utbetalningar från välfärdssystemet – någonstans därute finns det ett närmast permanent och hotfullt växande ”utanförskap” som suger upp dina skatte-pengar.

- - - - -

En intervju med mig i norska LO-Aktuelt kan läsas här (sid 52-53). En kommentar av Stig H. Christensen på frifagbevegelse.no kan läsas här.

- - - - -

Försämringar i Sverige går så fort att det dyker upp massa viktigt hela tiden. Till exempel att härbärgena fylls av arbetslösa och sjuka, att antalet barn i långvarigt fattiga familjer har ökat fem år i rad, att fler arbetslösa tvingas till arbete utan lön.

«Inte allvarlig sjukdom i lagens mening»

Detta har den svenska högeralliansen gjort. Det är för jävligt.

Stora värden – välfärdsindustrin kartlagd

Det råder ”huggsexa om den svenska välfärden bland de kritstrecksrandiga investerarna i London City”, rapporterade Affärsvärlden för ett tag sedan. En avgörande anledning till det lär vara att stat, kommuner och landsting årligen slussar 50 miljarder skattekronor till privata aktörer.

Nu kan vi avslöja hur skattemedel blir till enorma vinster i de privata bolag som driver skattefinansierad vård- och skolverksamhet. Förra året kunde de 15 största räkna hem drygt två miljarder kronor, en vinstökning med nästan 30 procent jämfört med 2008. Med hela denna sektor inräknad hamnar vinsten på minst tre miljarder kronor. Och ofta är bolagen skrivna i skatteparadis – Triton har valt Jersey och EQT Guernsey – med obefintlig insyn.

Kent Wernes granskning är gedigen och viktig. Detta är och kommer att vara en avgörande politisk fråga de närmaste åren, oavsett riksdagsmajoriteter. Med en högerregering kommer dock de som sitter på politiska beslutspositioner att vara aktivt och entydigt lierade med dem som önskar kalasa på gemensamma resurser – få vinsterna medan räkningar och risker skickas till allmänheten; vrida välfärden från behovsstyrning till marknadskontroll.

Detta har regeringen gjort med sjukförsäkringen

Läs Marika Lindgren Åsbrinks sammanfattning. Och sprid.

Det stora, organiserade resursslöseriet i offentlig sektor

Jag och Erik Hegelund skriver om det i Expressen idag: "Tio miljarder per år till välfärdskapitalisterna"

Så har Sverige gjorts fattigare och otryggare

Alla måste läsa Marika Lindgren Åsbrinks inlägg om det som hänt med a-kassan och vad det betyder för framtiden. Notera särskilt den oerhört tydliga vidgningen av de sociala klyftorna när det gäller a-kassan. Förutom att göra Sverige fattigare och mer otryggt, har den medvetna, från radikalt högerhåll betraktat framgångsrika politiken lett till att a-kassans roll som inkomstförsäkring totalt urholkats. Där kan vi verkligen snacka om en politik för utanförskap: folk föses ut ur de gemensamma försäkringssystemen och in i socialbidragssystemet som ska vara den yttersta garanten när det gått snett - ett behovsprövat stöd som ges enligt andra principer än a-kassa eller sjukpenning, när andra möjligheter är uttömda. Det är ett systemskifte: med rekordfart tillbaka mot en fattigvårdsmodell med arbetsplikt, förbi uppbyggnaden och utvecklandet av de breda samhälleliga välfärdssystemen. Diagrammen nedan är hennes (statistiken från SCB, IAF, USK, länkar finns i inlägget):

De har reat ut vår gemensamma egendom!

Visa större karta

Kartan här uppe är från sajten stockholmsrean.se. Där kan man se hur mycket av de gemensamma tillgångarna som har sålts ut i Stockholm. Och man kan jämföra rådande marknadspris med det pris som högern har sålt ut egendomarna för. Det är ett chockerande slöseri som är mycket svårt att reparera. Detta måste få ett slut efter valet. Kolla in!

Föregångslandet Sverige!

Från tidningen Kommunalarbetaren som granskat antalet jobb i välfärdssektorn. Under den här tiden har samtidigt Sveriges befolkning vuxit med över två hundra tusen personer - och därmed behoven i den gemensamma sektorn. Man ska komma ihåg att jobbminskningen troligen ändå bromsats av det tillfälliga krisstödet still kommunerna, som regeringen nu tar bort.

Konkurrens om vad?

Jag har skrivit ledare i senaste numret av ETC Stockholm. Jag blir märkligt och felaktigt titulerad där – skriver inte artikeln som ekonom i norsk tankesmedja och har inte varit V-riksdagsman. Men hur som helst:

Men konkurrensen handlar i verkligheten inte om brukarna, utan om upphandling från kommuner och landsting – vilkas ekonomier pressas av sänkta eller frysta skatter. Prispressen som gör att upphandlingar kan vinnas går ut över kvaliteten och personalen. De långa listor med skandaler runt vårdbolag – listor som hade varit längre om inte många kände sig tystade av osäkra anställningsvillkor – vittnar om detta.

I ett välfärdssamhälle ska den som är i den närmast definitionsmässigt utsatta situation det innebär att behöva vård eller äldreomsorg, kunna förvänta sig det bästa samhället kan erbjuda – inte en klämkäck uppmaning att bli aktiv kund.

Läs gärna hela.

Flamman!

Flamman blir allt bättre. Nu har tidningen också fått en fräsch, snygg och översiktlig hemsida med delningsfunktioner och annat gôtt. Kolla in.

I senaste numret har jag skrivit krönika om krisen som blev vår: Visst är det kris.

Utanförskapet, the real deal

Diagrammet är baserad på statistik från Eurostat och kommer från ett inlägg av briljanta Marika Lindgren Åsbrink. Hon skriver:

Efter att ha legat ganska konstant runt 25 procent i flera år, ökade andelen arbetslösa fattiga kraftigt efter 2006 och ligger nu på 38 procent. Inget annat EU-land har utvecklats på motsvarande sätt. Tvärtom har de flesta länder legat still eller minskat andelen fattiga arbetslösa under denna tidsperiod. Bara Sverige sticker ut – och detta mitt under en högkonjunktur. Efter att under lång tid ha legat långt under EU:s genomsnitt, ligger vi nu mycket nära.

Det här är en kärnfråga. På många områden är högerns förändringar av Sverige rekordsnabba. När de rör människor som inte är i samhällsdebattens centrum, märks det kanske inte lika gott, i alla fall inte lika fort. Men det är grundläggande systematiska försämringar som genomförts. På område efter område där Sverige har stuckit ut på ett bra sätt, blir det nu en «normalisering». Ras ned mot genomsnittet. En framkämpad, framgångsrik samhällsmodell plockas isär. Vi måste sätta stopp och börja bygga nytt.

Läs hela Lindgren Åsbrinks inlägg.

Uppdatering: Läs också Lindgren Åsbrink om regeringens egna fattigdomsstatistik – som visar samma utveckling.