Slaraffenland for hvem?

Publisert i festivalavisen til Kåkånomics i Stavanger 2026

Den som skriver inn ordet «latskap» i en søkemotor i Norge, kan av AI-verktøyet bli hjulpet frem til Pieter Brueghels maleri Slaraffenland fra 1567. Slaraffenland var en middelaldersk forestilling om en tilstand av slik overflod at latskap var blitt en dyd heller enn en dødssynd. Her kunne for eksempel delikat ferdigstekte spurver fly rett inn i munnen. På Brueghels maleri ligger flere mennesker mette og utslåtte under et tre. Illustrasjonen er på Wikipedia blant annet til følgende setning: «Enkelte mener en del av sykefraværet i norsk arbeidsliv skyldes latskap og bevisst giddeløshet.»

En mer moderne og mindre moraliserende tilnærming er å undersøke rikdommens fordeling og konsentrasjon. Intet menneske er en øy, og rikdom påvirker relasjoner mellom individer, ikke (i alle fall ikke bare) gjennom indre karakter, men gjennom samfunnsmessige forutsetninger.

For Norge som land skaper rikdommen fra olje og gass særlige utfordringer. Hvordan utvikler seg for eksempel de delene av økonomien som oljepengene først strømmer inn i, i forhold til andre deler? Skaper store investeringer i oljesektoren en skadelig stiavhengighet når økonomien må omstilles?

Det ville rett og slett vært utmerket om noen kunne skrive en bok om disse temaene. Den kunne for eksempel ha hett Landet som ble for rikt.

Som kjent ga økonom og konsulent Martin Bech Holte ut en bok med denne tittelen i 2025, som ble en solid bestselger. Dessverre er den reelt eksisterende Landet som ble for rikt (Kagge) mer en fortelling krydret med grafer enn en robust analyse av norsk økonomisk historie og samtid. Mange av grunnpremissene for denne fortellingen – en offentlig sektor som «eser ut»; en tapt markedsliberal gullalder som kontrasteres mot en angivelig «stivbeint» etterkrigsøkonomi; særnorsk lav produktivitet; et arbeidsmarked der mange heller er syke og uføre enn produserer verdi i sitt ansikts sved – holder rett og slett ikke for en kritisk granskning opp mot fakta og statistikk.

Men! Den store interessen for å diskutere økonomisk-politiske problemstillinger har åpenbart inspirert flere til å skrive og debattere. Blant annet har det vært impulsen til antologien For rikt for hvem? (ResPublica), som jeg har hatt gleden av å være redaktør for.

Man kan og bør ikke oppsummere en antologi med selvstendige tekster. Her følger likevel noen punkter – inspirert av, men ikke nødvendigvis direkte refererende til, innholdet i antologien.

• De tjenestene som vi gjør tilgjengelige for hverandre i offentlig sektor, er en betydelig del av vår rikdom. De er et konkret uttrykk for den sivilisatoriske fremgangen som ligger i å knytte viktige goder som utdanning, helsetjenester og omsorg til det å være samfunnsborger, snarere enn til kjøpekraft i markedet.

• Man kan ikke hevde at offentlig sektor i Norge «eser ut». Så vel offentlige utgifter i forhold til oljekorrigert bruttonasjonalinntekt som andelen sysselsatte i offentlig sektor har vært påfallende stabile over lang tid. Det er snarere dette som er et problem. Med en voksende andel eldre i befolkningen vil det være behov for flere som arbeider med velferdstjenester. Hvis vi vil beholde god kvalitet på disse tjenestene – i tråd med det de fleste i befolkningen gir uttrykk for – trenger vi å rigge det økonomiske systemet vårt for å overføre mer ressurser dit – ikke mindre.

• Norge har internasjonalt sett en høy andel av befolkningen i lønnet arbeid. I for eksempel Sverige har man over lang tid «strammet inn arbeidslinjen» gjennom strengere tiltak mot langtidssyke og lavere skatt for dem som kan arbeide. Sverige har ikke høyere sysselsettingsgrad enn Norge. Derimot er arbeidsledigheten høyere, og ikke minst er livssituasjonen vanskeligere for den som blir langtidssyk eller ufør.

• Relativ likhet og en aktiv stat utgjør ikke noe hinder for sterk innovasjonsevne. En konkret analyse av økonomisk historie gir et bedre bilde av fremgangsfaktorene enn fokuset på enkeltstående entreprenør-genier. Da blir det viktig å legge til rette for en klok nærings- og investeringspolitikk med samspill mellom akademia, privat næringsliv og offentlige instanser.

• Oljefondets konstruksjon har hatt betydning for Norges vellykkede utvikling. Det betyr ikke at det er fornuftig å tro at vi må la «markedet» snuse seg frem til alle de investeringene som er nødvendige for fremtiden. Klimaomstillingen krever politiske tiltak. Det er ikke penger vi kan leve av i fremtiden, men fortsatt vårt felles arbeid, ut fra de ressursene og produksjonsforutsetningene som da er tilgjengelige.

• Stor ulikhet er et alvorlig samfunnsproblem som påvirker økonomien og demokratiet negativt. Ikke minst fører det til at selve forutsetningene for demokratisk meningsdannelse og debatt kan kontrolleres og fordreies av de aller rikeste.

«For rikt for hvem?» er med andre ord et godt spørsmål å stille i en økonomisk-politisk debatt med ambisjon om å være faktabasert og opptatt av mulige veivalg i et demokratisk samfunn.

Ali Esbati

Utreder i De Facto, redaktør for antologien For rikt for hvem? – Fakta, myter og framtidsvisjoner i norsk økonomisk politikk

Skakad demokrati

I Sverige ser vi en gränslös höger, beredd att undergräva förtroendet för allmänna val 

[Publicerad i Klassekampen den 5 oktober 2026, i norsk översättning]

“Ryster Sverige: –En varslet katastrofe”. “Påstander om valgjuks ryster svensk politikk”. Rubrikerna är från Dagbladet respektive Aftenposten. Saken rör efterspelet till det svenska valet som hölls den 13 september. I Dalarna fick en kandidat från Vänsterpartiet, Mohamed Abdulkadir Ali, som stod en bit ned på riksdagslistan, 648 personröster. Dessa räckte för att ta sig förbi den som toppade partiets lista i Dalarna och väljas som ledamot. 

Det som har skapat rubriker i Sverige – och vidare i Norge – är uppgifter som kom fram efter valet. Polisens enhet mot korruption hade fått en anmälan riktad mot några personer med somalisk bakgrund i Borlänge. Påståenden om förkryssade valsedlar (vilket inte är olagligt), transporter till vallokaler (inte olagligt) och uttag från bankomater (inte olagligt) för att betala enskilda att rösta på ett visst sätt (strikt olagligt) har framförts. Utredningen hade lagts ned i brist på bevis. Nu återupptogs den. 

I skrivande stund har ingen delgivits misstanke om brott. Tre personer har varit föremål för utredning. Mohamed Abdulkadir Ali är inte en av dem. Detta har inte hindrat ett massivt mediedrev. Tidningen Aftonbladet lyckades prestera rubriken: “Mohamed Ali (V): Erkänner inte skuld”, med stor bild på nämnde Ali, som alltså inte är under utredning för brott. 

Ingen som har uttalat sig om saken, har haft någon annan ståndpunkt än att varje misstanke om problem runt valprocessen måste undersökas. Samtidigt kan man inte förstå det verkligt dramatiska som nu händer i Sverige, om man inte lyckas sätta in efterspelet i ett sammanhang.

Efter förra valet i Sverige, 2022, analyserade FOI, Totalförsvarets forskningsinstitut, propaganda och debatt på nätet. De noterade att diskussioner om valfusk “drevs på av ett fåtal inflytelserika konton på Twitter och av vissa alternativmedier”, bland annat med hjälp av “icke-autentisk aktivitet på sociala medier”. 

Även fyra år tidigare spreds påståenden om valfusk. Och också då tog de sig över gränsen, via ytterhögerns medier som Resett och document.no, och Facebook-grupper som  «Vi som ønsker Sylvi Listhaug som statsminister». Faktagranskarna på faktiskt.no kunde då, alltså 2018, sammanfatta med att “noen av påstandene er åpenbart grunnløse, mens andre har ført til nærmere undersøkelser og etterforskning.”

 

Det fanns inte då och det finns inte heller nu något som tyder på annat än att svenska val är trygga och rättvisa. Detta gäller oavsett hur enskilda misstankar om oegentligheter i årets val löses upp, 

Det som har förändrats är att ytterhögerns position har rört sig från den politiska periferin in mot det etablerade. 

Sverigedemokraternas Jimmie Åkesson förberedde scenen redan dagarna före valet, genom att basunera ut att de rödgröna partierna “åker runt och mobiliserar i moskéer” och att detta skulle kunna bli “det första valet i historien som avgörs av den muslimska invandringen”. Det är i denna tolkningsram som både faktiska incidenter, fördomsdrivna situationsbeskrivningar och odokumenterade rykten har skrivits in.

I Svenska Dagbladet – grundat 1884 och länge en central kraft mot allmän och lika rösträtt i Sverige – hade man till exempel redan före valet misstänkliggjort politiskt arbete för att mobilisera människor i storstädernas etniskt mångfaldiga arbetarklassområden. Ledarsidan följde upp detta efter valet, med enskilda anonyma valförrättare som uttryckte oro över att många eritreanska kvinnor från en kristen församling anlänt samtidigt till vallokalen, eller helt enkelt att det hade känts som “Mellanöstern”. Sådant blev nu viktigare än valnämndens samlade bedömning om att det “inte noterats avvikelser som föranlett varningssignaler om otillåtet verkande vid röstning”.

Förskjutningen handlar om narrativ och proportioner. Men det är inte bisak här – det är huvudsak. Det vi ser är klassiskt demokratiförakt –  skepsis mot att människor från lägre samhällsskikt ska påverka samhällsutvecklingen – som återupplivas med rasistiska konsprationsteorier om “folkutbyte” och med starkt stöd från den bottenlösa islamofobi som omgärdar stödet till Israels pågående folkmord.

I Sverige konstaterar FOI att de ser liknande aktiviteter som vid tidigare val: “I två–tre månader har det hela tiden funnits ett underliggande narrativ om en delegitimering av vissa gruppers rösträtt”, säger forskaren Mattias Svahn.

Efter fyra år av misstänkliggörande av svenskar med invandrarbakgrund, har fler än tidigare från denna grupp tagit sig till valurnorna. Valdeltagandet bland ekonomiskt utsatta – oavsett bakgrund – är fortfarande betydligt lägre än i överklassens segregerade enklaver. Men för den som är van vid privilegier kan även små rörelser bland samhällets sämre ställda förefalla hotfulla. 

Det vi ser i Sverige – liksom i USA – är en höger där långt mer väletablerade krafter än förr är beredda att undergräva till och med förtroendet för allmänna val. Detta utgör hot mot grundläggande demokratiska framsteg som en gång har vunnits med kamp. Hot som nu behöver begripas och slås tillbaka. 

 

"Köttben" och "röda linjer"

Ok, först en väldigt tydlig deklaration här: Jag är är varken direkt eller indirekt med i någon av de instanser i Vänsterpartiet som har att behandla eller besluta om partiets agerande efter valet. Jag deltar inte och kommer inte att delta i några konkreta förhandlingar. Detta är alltså inte ett utspel, testballong eller något annat fräsigt i den stilen.

MEN. Jag blir både förundrad och förbannad över det fakta- och sammanhangssvaga kommenterande, analyserande och propagandiserande som nu för fullt pågår i svenska medier. Och något brast med Stefan Löfvens utkommendering i Altinget.

Det är nämligen just på grund av den uppfattning som Stefan Löfven illustrerar här, som Vänsterpartiets krav på att ingå i en svensk regering som man utgör det parlamentariska underlaget för – det som lustigt nog nästan bara i V:s fall kallas ”ministerposter” – har uppstått och fått stöd av en partikongress för nämnda parti.

Historiskt har Vänstpartiets (under olika namn) gett ett aktivt eller passivt stöd till socialdemokratiska statsmininstrar i samband med sådana voteringar i riksdagen. Detta har varit en följd av det politiska läget. En socialdemokratiska statsmininster har varit det enda rimliga alternativet för ett Vänsterparti. Och – nota bene – man har då kunnat räkna med en socialdemokratisk regering som för socialdemokratisk politik. En politik som vänsterpartiet då har förhållit sig till beroende på sakpolitiskt innehåll.

Senast 2014-2018 så gick Vänsterpartiet med på att istället för regeringsmedverkan ha ett budgetsamarbete med regeringen Löfven (S-mp). Detta ledde till viktiga erfarenheter. Sverige har sedan 1990-talet en budgetlag som ger stor makt till regeringen på bekostnad av riksdagen. Det är en väldigt begränsad möjlighet i praktiken att ändra saker med omröstningar i riksdagen, om det inte kan förankras i en helhetlig statsbudget.

Det finns också stora skillnader mellan politiska beslut som får direkt effekt i en budget – som att höja eller sänka ett anslag – och sådant som kräver processer över tid. De flesta större politiska förändringar hör till den senare kategorin. Och över dem har en regering dramatiskt mycket större kontroll än en budgetpartner. Särskilt om det finns en politisk oenighet i grunden. Detta fick Vänsterpartiet erfara. Det krävdes mycket energi för att försöka övervaka och konkretisera överenskomna politiska beslut.  

Dessa politiska förutsättningar har därefter ytterligare förändrats drastiskt. Sverigedemokraterna bröt som någon kanske minns parlamentarisk praxis och röstade på de så kallade allianspartiernas budget, vilket ledde till kris, decemberöverenskommelse och samtidigt färden på borgerlig sida med att ompositionera sig i förhållande till SD.

Efter valet 2018 hade konvulsionerna inom borgerligheten kommit till den punkten att M och KD var fullt beredda att regera i koalition med SD. C och L var det inte. Socialdemokraterna (med Mp i passivt släptåg) förhandlade då fram Januariavtalet med C och L. Här förväntade sig Stefan Löfven att Vänsterpartiet skulle släppa fram honom som statsminister, även om V inte bara var uteslutet från Januariavtalet, utan Januariavtalet uttryckligen och vanföreställningsvis stipulerade att Vänsterpartiet inte skulle ha något politiskt inflytande.

Vänsterpartiet avvisade detta i en första runda. Men eftersom det politiska läget var sådant att det var helt öppet om C och/eller L i det läget skulle gå in i ”Tidö-konstellation” så accepterade V att släppa fram Stefan Löfven. Det som Stefan Löfven verkar ha uppfattat som ett ”köttben” (av olika skäl var jag med i rummet på Sagerska tillsammans med Jonas Sjöstedt).var några röda linjer mot katastrofal högervridning av systemisk karaktär. Detta i ett läge när Socialdemokraterna (med Mp i passivt släptåg) hade förhandlat bort det mesta av viktiga politiska frågor för socialdemokratin till nyliberalismens representanter i C och L.

Som bekant var Stefan Löfvens regering till och med beredd att köra över dessa röda linjer. Först agerade och trixade man för att leverera fackföreningsrörelsens stöd till försämringar i LAS, vilket gjorde det omöjligt för Vänsterpartiet att stoppa dessa försämringar. Så försökte man också passera den röda linjen om marknadshyror. Där fick Vänsterpartiet – med en enorm insats och höga insatser – till sist fälla regeringen Löfven för att få stopp på planerna.

Notera nu detta: Kravet som ställs på Vänsterpartiet att ”släppa kravet på minsterposter” handlar om MYCKET MER än detta. Nu skulle alltså Vänsterpartiet med berått mod och i en situation som är mycket mer avklarad i allmänna val än de ovan beskrivna, gå med på att regeringsmakten utformas med Centerpartiet – vars politik i viktiga frågor är precis det som inte minst socialdemokratiska väljare har velat rösta bort – utan att agera för att representera sina egna drygt halv milion väljare på mest effektiva sätt! Detta då i utbyte mot ett ”köttben” – som historiskt har visat sig vara helt upp till givaren att i praktiken dimensionera och preparera.

I kontrast till detta är alltså Vänsterpartiets krav – till skillnad från Centerpartiets, som handlar om Vänsterpartiet – att de egna mandaten vunna genom framgångar i allmänna val, ska respekteras och ge plats vid förhandlingar om styrningen av Sverige under alla de kommande fyra åren. När företrädare för Socialdemokraterna, Miljöpartiet och Centerpartiet korrekt konstaterar att de ser ut att ha vunnit valet i betydelsen att Tidö-regimen har fått rött kort, så är alltså detta helt och hållit beroende på Vänsterpartiets väljare.

Det är det mandatet som nu Vänsterpartiets ledning har att förvalta in i reella förhandlingar – om politik, som rör människor liv och vardag – och omvandla till reella politiska kompromisser. Man får ju ta och parafrasa Palmes fråga till Fälldin i valdebatten 1982: Men vad är egentligen Stefan Löfvens mandat?

Att ta socialdemokratin på allvar

Ok, jag lägger ut en blowout från Facebook här också. Det är en större sak som har gnagt i mig och det är den socialdemokratiska strategin, som har blivit alltmer uttalad och allenarådande ju närmare valdagen vi har kommit. För det har trots allt att göra med hela valrörelsen och Sveriges politiska framtid, inte bara det socialdemokratiska partiet. 

Detta är en strategi som har gått ut på att vara utpräglat vag när det gäller egna politiska ställningstaganden – jag talar då inte i första hand om antagna dokument och tillsatta arbetsgrupper utan faktisk kommunikation från och i närheten av partiledaren – samtidigt som man har velat tala om Sverigedemokraterna som det enda verkliga hotet – och då inte SD-politik som man i allt väsentligt har ägnat sig åt att assimilera till sin egen, utan närmast på inpackningspappernivå; nu senast komprimerad till mantrat om “tolv sverigedemokratiska ministrar”,

En integrerad del av denna sakpolitiskt tomt ekande strategi har varit att markera avstånd från Vänsterpartiet men hylla och fria till Centerpartiet, och nu närmare valet även Kristdemokraterna, plus lite kompletterande men i grunden inte allvarligt menade testballonger om samverkan med Moderaterna.

Resultatet av denna förment sluga och till besatthet gränsande demonstrativt pragmatiska linje har varit mätbart katastrofalt. Socialdemokraterna har fortfarande svensk politiks starkaste varumärke. Massa människor känner att om det som är högerpolitik inte är bra – och det kan bero på många olika saker – så är alternativet socialdemokraterna. Man projicerar sina egna förhoppningar – diffusa eller mer konkreta – på detta parti. Sånt gav socialdemokraterna siffror på över fyrtio procent ett år efter valet. Det har varit väntat att man riskerar att tappa en del av dessa väljare om man preciserar sin politik. Men som de flesta andra än socialdemokratiska partistrateger och medberoende politiska kommentatorer har kunnat lista ut, så skulle det att inte vara politiskt tydliga alls däremot riskera att man tappar väldigt många fler. Det har också skett. Det är dumt och dåligt. 

Man kan förstås tänka sig att detta är väljare som Vänsterpartiet borde ha kunnat knipa. Och ja, det är en svaghet för Vänsterpartiet att det inte blir så. Men även om Vänsterpartiet faktiskt har blivit bättre på att göra sig till ett hållbart alternativ för fler, så är detta mycket segare processer.

Det centrala här är dock vad den socialdemokratiska signaleringen i regeringsfrågan betyder för den konkreta politiska debatten och de konkreta politiska vägvalen i Sverige.  

Åren 2014-2018 hade jag förmånen att få vara med på ett hörn och förhandla budgetpropositioner med den dåvarande S-Mp-regeringen, med Magdalena Andersson som finansminister. Efter dessa intensiva år har jag stor respekt för Magdalena Anderssons kompetens och förmåga att leda komplexa processer – även om det också grundlade en insikt om betydande politiska meningsskiljaktigheter, främst i andra frågor än ekonomisk-politiska. Samtidigt med detta förhandlade vi också fram förslag för att begränsa vinster i välfärden – som alltså som väntat fälldes i riksdagen av de fyra borgerliga partierna plus Sverigedemokraterna.

Det främsta intrycket av bägge dessa förhandlingsprocesser, men främst den sistnämnda, var att Socialdemokraterna helt enkelt inte ville göra några större förändringar på de flesta områden men var beredda att använda ganska mycket energi och fotarbete för att aktivt motverka förändring när det gällde kommersiella aktörer utanför skolan, och på budgetområdet när det gällde allt som kunde binda betydande ekonomiska resurser till strukturellt stöd till förstärkt jämlikhet, utvidgad välfärd och varje utmaning av kapitalstarka grupper. (Miljöpartiet var mer allmänt ointresserade utanför sina egna snäva fögderier) 

Likväl blev det under denna period genomfört flera bra reformer. Och det lades ändå fram en proposition om vinster i välfärden, som höll liv i frågan och mobiliserade enorma resurser från välfärdskapitalet, trots att de visste att själva voteringen i riskdagen var säkrad på förhand på grund av SD:s tydliga position.

Detta var inte frågor som Vänsterpartiet bara “tryckte på” för eller “bidrog till att lyfta”. Det handlar om att det mesta överhuvudtaget inte hade blivit av utan Vänsterpartiets närvaro vid förhandlingsbordet och ständiga krav. 

Under perioden tydliggjiordes också begränsningarna i att förhandla utanför regeringen. Sverige har sedan 90-talet ett budgetsystem som ger regeringen mycket mer makt på bekostnad av riksdagen. Men det gör också att sådant som kan förhandlas in i en statsbudget kan förverkligas om det handlar om att höja eller sänka ett konkret anslag. Men allt som kräver större processer – och det mesta som är viktigt gör det – ger väldigt stora möjligheter för en regering med handen på ratten att kollra bort avtalsparter. (Det är därför Tidö-avtalet i så stor grad handlar om SD:s roll i olika processer, och då är SD alltså det största partiet i konstellationen. Sittande regeringspartier är tillsammans mindre än S ensamt)

Det går inte att komma runt detta, när man nu följer socialdemokraternas slutspurt. S har flera bra vallöften: Borttagen karens, ut med vinstdriften från skolan, en tandvårdsreform (äntligen!). Men det är just dessa vallöften som blir omöjliga att genomföra utan att Vänsterpartiet finns med. Och detta är dessvärre en avgörande del av den – sorry not sorry – usla socialdemokratiska strategin. Signaleringen i regeringsfrågan är likalydande med att detta är löften man kommer att vilja krypa ur. Det skulle ha extremt negativa implikationer för människors redan tilltufsade tilltro till politikens möjligheter att leverera progressiva, materiella förbättringar. Det vill säga den allra mest potenta gödseln till den med rasism dopade högerpopulismens och högerradikalismens grogrund. 

Detta är ett av de allra tyngst vägande skälen till att en röst på just Vänsterpartiet är viktig i valet imorgon. Det går långt utöver sistaminutentaktiserande. Skulle man vilja säga det i parollform, kan man säga att Vänsterpartiet tar socialdemokratisk politik på allvar.  

En värld att förlora

Angreppet på Iran ger oss en farligare värld, där folkliga frihetssträvanden kvävs under geopolitiskt våld.

De iranska universiteten öppnade igen den 21 februari, några veckor efter de stora protesterna och den efterföljande repression som ledde till tusentals dödade på gatorna. Detta sammanföll med markeringar av chehlum – minnesstunder som hålls 40 dagar efter att någon dött – för fallna studenter. På många orter blev detta en nytändning för protester mot regimen. Regimen och dess paramilitära våldsmän försökte undertrycka också dessa. Men studenter och skolelever fortsatte göra sina röster hörda.

Vad satte slutligt stopp för denna runda av folkliga manifestationer? Israeliska och amerikanska bomber, missiler och drönare. 

De som protesterar kläms nu mellan å ena sidan en allt mer militariserad regim och å andra sidan massivt våld från statsmakter som öppet manifesterar sitt förakt för varje aspekt av internationell humanitär rätt. Den militära logiken reducerar de samhälleliga konflikternas komplexitet till våldets dualitet: förstöra eller förstöras. Som den svensk-iranske författaren och kritikern Shora Esmailian uttrycker det i en historiskt grundad analys i tidskriften Clarté: “När bomber faller tystnar allt annat”. 

Det iranska folket har uppenbart inte en gemensam ståndpunkt. Men det som skulle kunna vara politiska menings- och intressemotsättningar dras nu ned i en geopolitisk malström. De drivande aktörerna blir stater med militära resurser. Det går då inte att förhålla sig till det som sker utan att analysera dessa aktörers mål och handlingar. 

Genom dimman i Trump-regimens utspel – marinerade i megalomana vanföreställningar och performativ maskulinitet – kan de flesta skymta att detta är Israels krig. Det som materialiseras på marken är de israeliska ledarnas vision om ett Mellanöstern där inget annat land kan vara en självständig aktör – inte bara militärt utan också politiskt, ekonomiskt och vetenskapligt. 

Angreppet mot Iran kan inte frikopplas från det som nu genomförs i Libanon, där broar sprängs, hela byar läggs i ruiner och lönnmord genomförs var som helst i landet. Det kan framförallt inte separeras från folkmordet i Gaza, som nu pågår parallellt med en våldsam upptrappning av folkfördrivningen på den ockuperade Västbanken. 

Den gränslösa idén om att egen säkerhet ska byggas på att förstöra livsvillkoren för potentiella konkurrenter har stegvis etablerats som statsdoktrin av den israeliska höger som Benjamin Netanyahu leder. Den handlar om rå militär styrka, men också massiv övervakning, påverkansoperationer via traditionella och sociala medier och en speciell relation till den överlägsna globala militärmakten USA. Genom smicker och snabbhet har Netanyahu äntligen fått med USA på att sätta Mellanöstern i brand. Den sargade supermakten måste nu försöka växla in sin militära styrka i fortsatt politisk och ekonomisk kontroll över den fossila världsekonomins mörka hjärta. Ingen kan säga hur det slutar.

Men vi vet redan att den israeliska doktrinen har haft betydelse långt utanför grannskapet. Det demonstrativa överskridandet av humanitära gränser i Gaza påskyndade upplösningen av efterkrigstidens strukturer, skapade för att utgöra en motvikt till statligt våldskapital som enda organiserande princip för mellanfolkliga relationer. Med angreppskriget mot Iran rör vi oss i ruinerna av detta byggverk – en okänd och farlig terräng.

I en artikel The Guardian skriver Avner Gvaryahu, forskare vid Oxford och till nyligen ledare för den israeliska organisationen Breaking the Silence, om användningen av AI för att bestämma vilka som ska dödas i krig. Han visar där hur den israeliska militärens metoder för att utse och angripa mål, baserade på beteendemönster snarare än konstaterade hot, har överförts till AI-modeller. De producerar nu resultat på slagmarken. När USA under Iran-krigets första dag angrep en flickskola i staden Minab och dödade runt 180 människor, de flesta barn, var det med all sannolikhet resultatet av en sådan AI-förstärkt process. Gvaryahu är tydlig: “Gaza var laboratoriet. Minab är marknaden”. 

Vår värld hänger ihop, inte bara genom priserna på den olja som ska passera Hormuz-sundet. När förlust av nationell suveränitet kan innebära att någon långt borta i ett annat land kan bestämma att en politisk ledare ska mördas, ett kraftverk bombas eller evakuering av ett helt område beordras, förvrids både förståelsen av människovärde och av möjligheterna till politisk förändring.  

Ett av de tusentals mål som Israel och USA har bombat i Iran är delar av Teherans universitet. Motiveringen är en “koppling” till Irans kärnenergiprogram. I Gaza förstörde Israel samtliga universitet. Ingetdera lär stärka möjligheterna för palestinier eller iranier att lösgöra sig från inhemskt förtryck och bygga en bättre framtid. Som Esmailian skriver: Iranierna kunde ha “haft en möjlighet att skaka av sig sina tyranner och stiga in i det nya [persiska] året och andas in vårvindarna. I stället tvingas de leva under gangsterimperialismens projektiler, där ingen får luft. Varken palestinier, libaneser eller iranier.” 

Krönika publicerad i norsk översättning i Klassekampen den 30 mars 2026. Dagarna innan artikeln trycktes, hade Israel och USA hunnit lägga flera andra iranska universitet i ruiner.

Reaktionens röst: en samtida iransk högerextremism

 

Jag har skrivit i norska Klassekampen (23/2-2026) om Iran. Lägger upp den svenska texten här. 

Reaktionens röst

Iranierna förtjänar bättre än både islamistisk repression och högerextrem monarkism

Vid årets säkerhetskonferens i München dikterade USA:s utrikesminister en pro-kolonialistisk historierevisionism, underkände internationell rättsordning och gav ideologisk ammunition till Europas ytterhöger. 

Konferensen valde också att dra tillbaka inbjudan till Irans utrikesminister. Istället visades den USA-baserade Reza Pahlavi – son till den genom revolutionen 1979 avsatte siste kungen – upp på en pressträff. Där talade han om demokrati. Själv “kandiderar han inte” till någon post, utan ska “bara” leda en övergångsprocess inför vars utkomst han intar “en neutral position”. Det framgick dock att denna process inte kommer att kunna starta tillräckligt snart utan utländsk intervention. 

Sedan sommaren 2025 står dock Pahlavi bakom en “emergency booklet”. Där slås det fast att hela övergången från dagens islamiska republik ska kontrolleras av Pahlavi personligen. Han utropas till “ledare för det nationella upproret” och får som sådan makt att utse (och avsätta) ledare för de organ som ska förbereda en folkomröstning och leda landet tills den har kunnat genomföras – samt godkänna alla viktigare beslut som dessa fattar.

Många monarkistiska anhängarna i diasporan har översatt denna linje till förberedande praxis. På nätet kan man ta del av otaliga klipp där grova förolämpningar och hot riktas mot alla andra iranier. Löften om att gator ska kantas av hängda kroppar. Rop om sexuellt våld mot alla som inte ställer sig okritiskt bakom “Hans majestät”. Mafiösa besök på affärsställen drivna av iranier, med krav om att det ska hängas upp bilder av Pahlavi. Verbala och fysiska utfall mot oppositionella som kritiserar monarkistiska manifestationer.

Till och med slagordet “kvinna, liv, frihet” – parollen för protesterna mot den iranska regimen 2022 – är oacceptabelt. För att den stöds av liberaler och vänsteranhängare, men också för att den särskilt starkt burits upp av kurdiska grupper. Den monarkistiska positionen präglas av en våldsam persisk chauvinism.  

I München fick Reza Pahlavi en fråga av en fransk journalist, om han inte kunde förstå somligas misstänksamhet mot hans löften, med tanke på att han undvikit att kritiskt adressera sina fars och farfars diktaturer. Han sade sig irriterat fokusera på framtiden. Anhängarnas idé om framtiden sammanhänger dock starkt med deras föreställning om historien. Den iranska revolutionen 1979 mobiliserade människor från så gott som alla samhällsgrupper. Den regim som störtades bars upp av ett tunt och korrumperat skikt runt hovet. Politisk och facklig organisering undertrycktes med övervakning och tortyr. De sociala klyftorna var extrema. Stora delar av landet var gravt negligerat. Analfabetism och kort förväntad livslängd präglade särskilt landsbygden. Den som inte vill problematisera denna ordning kan knappast ställa sig i bräschen för demokratisk och progressiv samhällsomvandling i Iran.

Den iranska monarkismen fungerar idag som en högerextrem, nationalchauvinistisk och antidemokratisk rörelse. Dess uppsving kan inte förstås oberoende av de geopolitiska tendenser som rycker och drar i vår samtid. Ideologiskt är den besläktad med och har fått en boost av den fascistoida högervåg som Trump:s USA nu ställt sig i täten för. Den har också fått en konkret roll i Israels strävan att omvandla regionen. Medan den israeliska policyns tyngdpunkt tidigare har varit att stödja auktoritära styren som i Egypten och gulfstaterna, har den mer skiftat mot att se möjligheterna i statskollaps och inbördeskrigsliknande tillstånd. En luftlandsatt regim utan självständig social bas i Iran passar väl in i en sådan strategi. Reza Pahlavi har särskilt sedan sitt besök i Israel 2023 varit en ivrig budbärare för den folkrättsfientliga israeliska synen på världsordningen. 

Naturligtvis är detta inte vad alla de som i och utanför Iran projicerar sitt hopp på Reza Pahlavi tycker. Jag har egna vänner och släktingar som med utgångspunkt i helt olika politiska och sociala positioner har gjort den vandringen. Dagens regim i Iran är en av världens mest repressiva, uppenbart beredd att begå massmord på egna medborgare. En kombination av sanktioner och ekonomisk misskötsel har gjort livsvillkoren för breda folklager mycket svåra. I desperata lägen kan det mesta ske.

Men den som kan, bör anstränga sig för att förstå villkoren för att det iranska folket ska kunna forma sitt öde på egen hand. En uppgörelse med dagens islamistiska regim kommer att kräva allianser, strider och kompromisser. Att en högerextrem, elitistisk och intolerant klick skulle fungera “enande” i en sådan organisk process är en dålig satsning. Exil-reaktionärer som ska ersätta inhemsk basorganisering med amerikanska bomber och israeliska lönnmord, är inte den framtid det iranska folket förtjänar. 

Solidaritet handlar om att inse att vi delar värld och mänsklighet; att värna informationsflöde, asylrätt och grundläggande mänskliga rättigheter. Alltså motsatsen till det som USA dikterade i München, till många räddhågsna europeiska ledares stående ovationer. 

Vapen eller välfärd?

Propagandan om att militär upprustning måste innebära stramare välfärd är både osaklig och historielös  

1913 gav tre av den svenska socialdemokratins radikala profiler, Z Höglund, Hannes Sköld och Fredrik Ström, ut den antimilitaristiska pamfletten Det befästa fattighuset. Författarna hade gjort viktiga erfarenheter i ungdomsförbundets framgångsrika agitation mot den svenska överhetens vapenskrammel mot Norge före unionsupplösningen 1905. Boken innehåller målande beskrivningar av nöd och förtryck. Militär upprustning under dessa förhållanden skulle ytterligare utarma arbetarklassen och förstärka den våldsapparat som de härskande förlitade sig på i klassförtrycket.

Efter första världskrigets fasor, kom försvarsutgifterna att krympa i förhållande till ekonomins storlek, inte bara i Sverige, som höll sig utanför kriget, bland annat tack vare trycket från den uppstigande arbetarrörelsen. Samtidigt började demokratin slå igenom i Europa. Det andra världskriget var ur arbetarrörelsens perspektiv annorlunda. Kampen mot fascismen och för försvaret av demokratin kunde på de flesta håll i Europa få en sammansmält folklig och nationell form. Under det kalla kriget ser vi i Västeuropa en helt annan utveckling av militärutgifterna, än efter första världskriget. 50-, 60- och 70-talen är årtionden av upprustning. Men detta är också på många håll en tid för förbättrade reallöner och för samtidig utbyggnad av samhälleliga välfärdsordningar.

Försvarsbudget i förhållande till BNP, Sverige

I Norden blir arbetarrörelsens prägel på välfärdsstatens utbyggnad särskilt markant. Under samma period är satsningarna på försvaret stora. Både Nato-landet Norge och det alliansfria Sverige ligger under perioden långt över dagens Nato-mål om försvarsanslag motsvarande minst 2 procent av BNP.  

Det kalla krigets slut medförde lägre försvarsanslag i Europa sammanföll detta med nyliberalismens segertåg, stagnerad eller tillbakarullad offentlig välfärd och växande ekonomiska klyftor.

Idag är det ett fascistiskt och expansionistiskt Ryssland som krigar i vårt närområde. Samtidigt har USA blivit en politiskt allierad till Putin och ett konkret hot mot frihet och självbestämmande också i vår del av världen. En progressiv politik som förhåller sig till dessa realiteter kan inte komma runt behovet av mer resurser till det militära försvaret.

Försvarsbudget i förhållande till BNP, Norge

Men lika nödvändigt som det är att ha en gemensam front för en bred förstärkning av försvaret, är det att snarare skärpa striden om dess finansiering. 

Den 5 mars sammanfattades det borgerliga etablissemangets linje av Financial Times kolumnist Janan Ganesh, under rubriken “Europe must trim its welfare state to build a warfare state” – välfärdsstaten “måste” skäras ned. Presentationen av NRK Debatten den 11 mars lät som ett eko: “Velferd eller våpen? 600 milliarder skal gå til forsvar. Men hvor skal det kuttes for å få råd til satsingen?”

Detta är en fundamentalt osaklig utgångspunkt. Inte en enda krona som staten betalar för inköp av försvarsmateriel har blivit tillgänglig genom att den kronan inte betalats ut till välfärdstjänster (och vice versa). Statens finanser fungerar helt enkelt inte som ett privat bankkonto. 

Däremot blir effekterna för den reala ekonomin och för verkliga människor i samhället olika, beroende på de prioriteringar som görs. 

Om staten rustar upp och samtidigt drar in resurser från välfärden, är detta ett aktivt val i riktning mot ett “befäst fattighus”. Om staten istället går med större budgetunderskott – i Norges fall skulle det vara frågan om något större finansiella “uttag” från oljefonden – så blir fördelningsprofilen delvis annorlunda. 

Det som verkligen behövs är en förstärkt snarare än nedskuren välfärd. Det skulle också utgöra ett värn mot social söndring och ressentiment – ge mer att försvara för fler. Då behöver en del resurser vridas bort från privat konsumtion, främst hos dem som har mycket från förr. Med andra ord högre skatter.

Fred är bättre än krig. En militär upprustning innebär naturligtvis realekonomiska prioriteringar. Fysiska resurser och arbetskraft binds upp i produktion av sådant som vi helst inte vill ska användas. Men de propagandistiska utropen om att det måste vara just den gemensamma välfärden som då stramas åt, är kort och gott grundlösa, både i sak och om man ser till vår nära historia. I Europa har det varit just välfärdsstaten som fungerat som “warfare state”. Hur det blir nu avgörs av en klasskamp med särdeles höga insatser.  

Publicerad i norsk översättning (och utan graferna) i Klassekampen den 25 mars 2025

Ny bok: En osynlig hand som stjäl våra liv

Jag har skrivit en bok. En samling texter från 2008-2024 med fokus på ekonomisk politik, samt en nyskriven essä som förord. Utgiven på Verbal förlag. Det fina omslaget är gjort av Jesper Weithz (Revoluform).

 

De senaste decennierna har världen förändrats snabbt takt. Det ekonomiska systemet och den dominerande ekonomiska politiken har gjort våra samhällen mer sårbara och mindre jämlika. Mänsklig potential har hindrats från att blomma ut. Istället har en fertil grogrund bildats för en alltmer auktoritär och rasistisk samhällsutveckling. 

I Sverige har den här omkastningen varit exceptionellt dramatisk. I ett urval av texter och krönikor skrivna under åren 2008-2024 synliggör Ali Esbati den nyliberala marknadsfundamentalismens effekter och dess nära koppling till en  reaktionär människosyn, där arbetslöshet och andra sociala problem är utslag av individuella val eller kulturella defekter. 

Tillsammans utgör texterna ett tidsdokument, men framförallt en inbjudan till att se samhället och ekonomin ur ett helt annat perspektiv – för att med utgångspunkt i det gemensamma finna vägar ut ur mörkret.  

 

Mittårsrapport om 90-talet

 

I somras spelade jag in ett slags "sommarprat" med snack och musik hos Teater Tribunalen. Det finns att lyssna på här (men också på andra ställen där poddar finns, som till exempel Spotify). Lyssna gärna!

"Alis MittÅrsrapport tar – med Ny Demokrati och Lasermannen som fond – avstamp i 90-talets Sverige, och letar sig via nyliberalismens 2000-tal fram till nutidens krackelerande välfärd, där samhällsutvecklingen präglas av en auktoritär vändning och av politisk underkastelse inför den Sverigedemokratiska diskursen."

1 maj. En anmälan till Granskningsnämnden.

 Den 1 maj sände Aktuellt i SVT ett inslag om ursprunget till första majfirandet. I ett inslag av redaktionen beskrevs ursprunget som ”Strejkerna och demonstrationerna vid Haymarket på 1880-talet som slutade i ett blodbad där åtta poliser dödades och ett okänt antal arbetare”. Det var lätt av inslaget att tolka det som att huvudsaken var de dödade poliserna och att detta var direkt kopplat till demonstrationstraditionens etablerande. Efter inslaget bereddes Mattias Karlsson (SD) utrymme att ge sin syn på första majfirandet. Karlsson konstaterade då att ”Det är problematiskt att vi har en nationell högtidsdag som instiftades för att hylla terrorister som dödade poliser i ett terroristattentat.”. Detta fick stå oemotsagt. Det framstod i kombination med redaktionens inslag som att detta var ett historiskt faktum.

För det första är ursprunget till första maj-firandet inte oomstritt. Enbart genom att vända sig till wikipedia hade redaktionen kunnat finna ”Första maj är arbetarrörelsens internationella högtidsdag som firas sedan 1890. Initiativet till demonstrationen 1890 togs av Andra internationalen, som genom en internationell manifestation ville kräva åtta timmars arbetsdag. Första maj har också kommit att firas till åminnelse av Haymarketmassakern 1886.” samt att ”Det är en utbredd uppfattning att det var till minnet av Haymarketmassakern som första maj antogs som arbetarrörelsens internationella kampdag. Denna historieskrivning är emellertid omdiskuterad. På Andra internationalens första kongress i Paris 1889 enades man om en resolution där man krävde lagstiftning om åtta timmars arbetsdag och att för att driva detta krav organisera en internationell kampdag den 1 maj året efter. Haymarket nämndes inte i resolutionen och det saknas evidens för att Haymarketmassakern nämndes under diskussionerna som ledde fram till beslutet. Däremot har olika grupper i efterhand lyft minnet av Haymarketmassakern på första maj.”

För det andra nämns inte att det var en fredlig massdemonstration för åtta timmars arbetsdag och att det finns inga bevis för att den bomb som ledde till att poliser och demonstranter dödades, hade någon som helst koppling till demonstrationen. Det som är klarlagt är dock att åtta anarkister arresterades och fälldes för Haymarketmassakern. Några år senare togs dock ärendet upp igen av domstol och det blev redan då klarlagt att ett justitiemord hade skett. Vi den tidpunkten hade dock fyra av de anklagade avrättats och en begått självmord i fängelset. De tre fortfarande levande försattes på fri fot.

Det är sålunda djupt osakligt att påstå att första maj firas för att hylla terrorister och denna kunskap hade redaktionen möjlighet att tillgodogöra sig med en rimlig kontroll före sändning. Det borde ha framgått av inslaget hur kontexten kring händelsen de facto såg ut och Mattias Karlsson påstående skulle ha korrigerats och inte stått oemotsagt. I inslaget blev den historiska kontexten ytterligare förvriden genom ett inslängt påstående om att demonstrationerna "fram till 1990" skulle ha varit "en stor sak runt om i världen, bland annat i forna Sovjet", något som blir märkligt både med hänsyn till startpunkten för traditionen, till dess internationella genomslag och mångfald, och till dess konkreta utformning i Sverige. Kombinationen av inslaget gjorde och Mattias Karlssons påstående gjorde att dennes framställning av historien istället framstod som ett okontroversiellt faktapåstående.

Jag anser därför att SVT har brustit mot sändningstillståndets krav på:

1. Opartiskhet. Kontroversiella ämnen eller händelser får inte behandlas ensidigt så att endast en parts version eller synpunkter klart dominerar.

2. Saklighet. Uppgifter som är av betydelse ska vara korrekta. Inslag får inte vara vilseledande, till exempel genom att betydelsefulla uppgifter utelämnas. Om programföretaget har gjort en rimlig kontroll före sändning och uppgifter senare visar sig vara felaktiga, så strider inte inslaget mot kravet på saklighet. En felaktig sakuppgift måste dock alltid rättas när det är befogat.

Jag begär därför att Granskningsnämnden granskar inslaget.