Andreas Malm prisbelönt. Gratulerar!

Andreas Malm får det årliga Johan Hansson-priset som delas ut av Natur & Kultur, som satt sig uppdraget att ”motverka totalitära idéer och statsskick samt främja politisk och ekonomisk frihet”.

Malms bok Hatet mot muslimer är en stor intellektuell gärning i striden mot dagens främsta form för rasism – en rasism som spelar en central roll för legitimeringen av en totalitär politisk utformning; vi skulle kunna kalla det fascistisering.

Stort grattis till Andreas Malm.

Utmärkelsen kommenteras även av representanter för såväl den politiska som mediala grenen av ovannämnda reaktionära rörelse.

PS1. Martin Gelin får också pris för sin bok Det amerikanska löftet. Grattis även till honom. Har själv dessvärre inte hunnit läsa boken, men han är ju en lysande skribent, vars rapporter från USA slår det mesta i svensk utrikesjournalistik.
PS2. Ett blogginlägg från i april, då striden om Malms bok pågick för fullt.

Chat med Andreas Malm

Andreas Malm har blivit intervjuad i norska Dagbladet på nätet. Läs gärna.

Ännu mer intressant är chatten med Andreas, som kommer längst ned, efter artikeln. Det är en fröjd att läsa så intelligenta och koncisa svar, som vittnar om såväl djup empati som bred förståelse. Dessutom på frågor som varierar mellan nyfikna funderingar och öppen legitimering av folkmord.


PS. Hege Storhaug som får vara med och kommentera i artikeln – eller rättare sagt upprepa grejer som hon annars säger oavsett vad saken rör – driver sajten ”Human Rights Service”, som med statsunderstöd sprider rasistisk desinformation om och hets mot invandrare i allmänhet och muslimer i synnerhet. Bara det säger väl en del läget.

PPS. En sak som är mycket bättre i Norge än Sverige, är språkpolitiken. Det är inte direkt vanligt i svensk offentlighet att man till exempel har en chatt med en norsk författare, på blandad svenska och norska. Det är dock, förstås, fullt möjligt. Över huvudtaget går man i Sverige miste om en enkel möjlighet att ta tillvara den spännande språksituationen i Skandinavien, med skilda men ömsesidigt enkelt begripliga språk, och därmed vidga och fördjupa den egna språkhorisonten. Det är synd.

Om du ska läsa en enda artikel i påsk, om du ska läsa en enda bok i år

Jag hade tänkt skriva ett samlat inlägg om bemötandet av Andreas Malms storverk Hatet mot muslimer när recensionerna kom i förra veckan. Men tiden har inte räckt till. Och på sätt och vis också orken. För medan Malms bok tänder ett ljus i tätnande mörker, är det samtidigt förbannat skrämmande, det man anar i skenet. Man vet inte var man ska börja.

Inte heller underlättas det när ”kritiken” tar sig så geléaktigt korkade former som hos Johanne Hildebrandt i Aftonbladet häromdagen, där hon, efter att oombett ha påtalat att det inte var hennes personliga fel att USA bombade afghanska byar, undrar varför ”minsta lilla kritik mot islam [måste] stämplas som islamofobi”, för att själv därefter sammankoppla islam med tröttsamma rasistiska schabloner om ”självmordsbombare, hedersmord, synen på kvinnor”, och yada yada. Som Hampus Eckerman påpekar har Hildebrandt uppenbarligen producerat sin formulär 1A-tirad utan att ens bläddra i förordet till Andreas Malms bok. Bäst är Hildebrandts kritik mot boken, baserad på att ”människorna kommer knappast att förändra sina liv för att en vänsterdebattör talar om för dem vad de ska tycka”. Nu handlar visserligen Malms bok inte om att ”människorna” ska ”förändra sina liv”, men det ger ett intressant perspektiv på vilka böcker Hildebrandt menar bör och inte bör skrivas.

"Kritik mot islam gör mig inte till islamofob", är rubriken på Johanne Hildebrandts artikel. Nej, Johanne Hildebrandt. Kanske islamofobi gör dig till islamofob. Men det är hur som helst inte poängen med Andreas Malms bok, att göra den typen av personbedömning. I en artikel i Aftonbladet har Malm nu själv gett ett samlat svar på flera av recensionerna, och det är mycket, mycket viktig läsning. Om påståendena att han stämplar ”alla” som islamofober skriver han:

Detta ord – ”islamofob” – förekommer två gånger i min bok, båda gångerna som citat. Den ena gången är det Dilsa Demirbag-Sten som säger ”jag vägrar att tystas ner av rädsla för att bli kallad islamofob”. Den andra gången är det Melanie Phillps som i Neo koketterar med att hon med sina konspirationsteorier riskerar att ”dra på sig det livsfarliga epitetet islamofob”. Faktum är att jag inte klassar en enda person på 700 sidor som ”islamofob”: väsensbestämningen existerar här enbart i föreställningsvärlden hos dem som tror sig vara stämplade.

Jag vill frilägga en tendens i samhället, en process där aktörerna inte är av ond art, men där vissa sätt att se på och tala om muslimer griper omkring sig. Här finns massor av nyanser – men här finns, framför allt, rörelse.

Ändå är det inte bara i en slarvig Hildebrandt-kolumn som den preventiva indignationen över att anse sig ha blivit utpekad leder till själviscensättelse som offer. Det är en grundton i det ”liberala” mottagandet. Nils Schwartz’ kokett tillfluffade önskan att inte bara få ha sina fördomar i fred, utan också få både förtjänst- och tapperhetsmedalj för dem, är viktig att se och förstå som ett exempel på just hur det allmänborgerliga motståndet mot islamofobi blir poröst. Den gode borgaren anser viss islamofobi vara för vulgär för att han över huvudtaget ska kunna relatera till den och samtidigt, under det skimmer av respektabilitet som eliterna hjälps åt att upprätthålla åt varandra, glatt reproducerar samma diskurs på andra arenor. Så sänks trösklarna. Så tippar planet. Så rör sig fältet.

Nåväl. Jag har som sagt inte kunnat uppbåda tid och ork att skriva det jag önskade om mottagandet av Malms bok. Men Malm gör det ju själv bättre än någon annan hade kunnat.

Läs den här artikeln!

Och läs boken. Den må vara lite lång, men det är också delvis en poäng. För den fungerar inte bara som ett debattinlägg, utan som ett centralt tidsdokument, ett som samlar upp och pekar vidare.

Det vi genomlever nu är ett strukturellt skifte i hela det västerländska samhällsklimat – ett som för rasismen, i form av islamofobi, tillbaka till den politiska verktygslåda som ligger närmast till hands för de i maktens huvudkorridorer. Man kan blunda för det, men man blir förr eller senare involverad på ett eller annat sätt. För den som tror på och vill kämpa för centrala värden som jämlikhet, frihet och demokrati gäller det att skönja stridslinjerna, för att inte få obehagliga överraskningar.

Och då är det som förläggaren Richard Herold skriver:

I pressmeddelandet som följde med recensionexemplaren av ”Hatet mot muslimer” inledde jag med det kaxiga påståendet att Andreas Malms bok var årets viktigaste. Efter att ha tagit del av den första veckans diskussioner är jag rädd att boken inte bara är det här årets viktigaste. Den kan dessvärre visa sig vara det kommande decenniets viktigaste.

Trots att den är lite lång.

Missa inte den.

- - - - -
Några andra recensioner: [AB][DN][SvD][GP]

"Inte på drygt 60 år har fascismen haft en så ljus framtid i Europa"

Andreas Malm skriver i Expressen om islamofobin i Europa.

Ännu ligger Sverige i lä. Den islamofobiska orkan som sveper över Europa har haft aningen svårare att fälla jämlikhetsidealen här än i exempelvis våra grannländer. Men Sverigedemokraterna gör vad de kan för att segla in i riksdagen på de kontinentala vindar som de så gärna, så gärna vill se också i Sverige.

Läs!

Malm kommer nu ut med en bok: "Hatet mot muslimer". Förlaget sticker inte ut hakan särskilt långt genom att utnämna den till årets viktigaste.

Bakom stormen utspelar sig ett större drama

I Aftonbladet har Åsa Linderborg tagit sig an Maciej Zaremba, nogsamt och skarpt, så att det inte blir mycket kvar av hans stort uppslagna argumentation kring den gastkramande kränkningshysterins pågående vansinne runt om i landet. Linderborg tar ett helhetsgrepp – hon visar att Zarembas sliriga retorik helt säkert kan undvika att blotta uppenbara öppningar; men slutresultatet blir likaväl falskt. Det finns mycket som Zaremba påstår, som inte är direkt falskt. Men den bild som han etablerar och befäster, den är just det: falsk.

Man kan säga att Zaremba är något viktigt på spåren när han hävdar att begreppet kränkt har blivit ett vapen för den enskilda individen som ersatt den kollektiva ilskan. Det är resultatet, en draksådd, av en postmodern identitetspolitik som Zaremba angriper från höger men som man lika gärna kan attackera från vänster. Men han är ute efter något annat.

[…]

Den oförvägne sanningssägaren är den borne opportunisten. Han formulerar sig i trygg förvissning om att det han skriver landar mjukt hos en tyst men privilegierad opinion som tycker att nu, nu får det fan i mig vara slut på daltet. [Mina kurs.]

Att Zaremba är något viktigt på spåren är alltså något som Linderborg också explicit nämner. Det blir därför lite märkligt att läsa exempelvis Katrine Kielos avfärdande av Linderborg i Dagens Arena. I övrigt skriver Kielos också om något oerhört viktigt – om orättvisornas privatisering och de kollektiva lösningsmodellernas upplösning. Precis som Kielos skriver, finns det all anledning att kritiskt titta på utvecklingen i USA. Just denna varning utvecklade också Josefin Brink häromdagen: Zaremba skördar högersådden. Men sådana påpekanden och analyser står inte i motsättning till det som Linderborg plockar fram. När hon plockar isär Zaremba, är det den tendesiösa blicken hon karvar fram: det är syftet.

Det går inte att på ett meningsfullt sätt diskutera Zarembas artikelserie, utan att ta in det sammanhang som Linderborg gör; vem Zaremba kittlar och hur hans metod går igen. Titta på vilka som verkligen gått i spinn över Zarembas artiklar – över den stämning de suggererar! Det är just dem som Linderborg sätter sökljuset på i slutet av citatet ovan.

Det är för övrigt upplysande att jämföra den här diskussionen med den absurda uppståndelsen kring Andreas Malms lysande artikelserie om islamofobi. Eller snarare det faktum att uppståndelsen uteblivit. Istället har det varit en sinnesslö diskussion med inkvisatoriska övertoner, om en mening där Johan Norberg figurerar. Norberg ansåg sig – med viss rätt, menar jag – slarvigt citerad och fick genmäle; en generositet som är få förunnat. End of story? Tvärtom. Det är detta som blivit huvudsak – medan den helt avgörande frågan om västerländsk nyrasism och samspelet mellan nyliberalism och islamofobisk hets, skyfflats ut till periferin. Med samma skränande hejarklack som i fallet Zaremba ovan!

Andreas Malm skriver själv med beundransvärd saklighet och skärpa om detta i Expressen:

När stormen på den svenska kulturdebattens arena lagt sig för den här gången kan jag möjligen komma att ångra att jag spillde en mening på att berätta för DN Kulturs läsare vilka debattörer som passar in i Bawers Sverigebild (för övrigt meddelar Bawer att även han föredrar Expressen framför Dagens Nyheter) enär diskussionen kommit att handla om detaljer.

Men det finns en principiellt intressant fråga här. En återkommande tankefigur i Eurabienlitteraturen är just att den socialdemokratiska välfärdsstaten fråntagit medborgarna deras driftighet, handlingskraft och vaksamhet. De har blivit förslöade, passiviserade, dåsigt oförmögna att ta reda på sitt eget bästa och befria sig från de muslimska invandrarnas olidliga tyngd.

Här sker en glidning. En nyliberal problemformulering kanar över i en rasistisk. Det är en process i den västerländska offentligheten som – om det ändå vore så väl! – inte begränsar sig till Eurabienlitteraturen. Den återkommer hos de flesta av kontinentens högerpopulistiska partier, men vi kan se den i rörelse även här, i vårt eget land [...]

I bästa fall finns det fortfarande en chans att höja den här debatten från sin nuvarande nivå, så att den blir något mer än en fallstudie i sårad borgerlig narcissism. En av många frågeställningar av reellt värde kunde vara denna: hur är det egentligen med gränserna mellan liberalism och rasism – islamofobi i synnerhet – i vår tid? Är de skarpa? Har de flyttats? Blir de suddigare? Den som följer internationell debatt, och utvecklingen i vårt eget liberala folkparti, kommer att få svårt att hävda att ingenting händer.

Ställda bredvid varandra ger oss de här två debatterna något vidare att fundera över.

Fall 1: Zaremba ger inga enskilda citat att gå loss på. Men den sammantagna bild som han presenterar är grundfalsk. Resultat: Ge killen journalistpriser och eter-tid! Stig fram och grupp-oja er över alla gnälliga typer som ska komma här och komma!

Fall 2: Andreas Malm begår ett minimalt referatmisstag. Men den sammantagna bild som han presenterar är tydlig, analytiskt riktig och ohyggligt viktig. Resultat: Lägg ner! Sparka! Brännmärk! Vägra diskutera sakfrågan!

Den inskränkta, sinnesbedövande symfoni vi har fått avnjuta kring dessa fall, är borgerlig hegemoni. Den skymmer sammanhangen och därmed sanningen. Låt oss diskutera och utmana den.

- - - - -
Zarembas artikelserie: [1] [2] [3]
Malms artikelserie: [1] [2] [3]