Ett tack till Bemanningsföretagen

Josefin Brink och Ida Gabrielsson om Centerns lönesänkningsförslag

Centerpartiet har föreslagit att staten ska hjälpa till att sänka lönerna för en grupp som redan har sämre löner och arbetsvillkor, nämligen ungdomar. Josefin Brink skriver om det i en artikel i Aftonbladet:

Centerpartiet tycks utgå från att 19-20-åringar och nyutexaminerade har samma löner som äldre och mer erfarna kollegor, och att det är därför unga har svårt att få jobb. Det är fel. Unga har redan lägre löner än äldre; i alla kollektivavtal på den svenska arbetsmarknaden är lönen för den som saknar arbetslivserfarenhet lägre än lönen för den som jobbat ett antal år. Hänsyn är alltså redan tagen till att den som är helt ny på ett jobb inte är fullärd.

Vad centerpartiet föreslår är alltså att ytterligare ett steg under den lägsta lönen ska införas, men bara för ungdomar. Hur mycket lägre lön unga ska ha framgår inte av den artikel där förslaget presenteras i dagens Aftonbladet, men Annie Johanssons uttalanden avslöjar en hel del. Enligt Johansson kan det handla om att en heltidslön på 15 000 kronor i månaden ska reduceras till knappt 10 000 kr i månaden, vilket ger 8 700 kronor kvar efter skatt. Unga ska alltså förlora en tredjedel av lönen jämfört med dagens nivå!

Läs hela!

Att den typen av faktauppgifter om den reellt existerande arbetsmarkanden skulle rubba centerpartisterna i sin nyvunna klockartro på marknadsmodeller är förstås inte troligt. Det blir ännu tydligare om man tittar på det här inslaget med Ung Vänsters Ida Gabrielsson, som tålmodigt plockar isär Cuf:s ordförande Magnus Andersson i en debatt på SVT Morgon (inslaget börjar drygt två minuter in). Det är ganska underhållande, särskilt när Andersson mot slutet tar oss med till sina egna fantasier om femårsplaner och ungdomars längtan till osäkra anställningar.

Recept för jämställd ekonomi

Den som säger att man med några enkla klubbslag i Riksdagen kan ordna jämställdhet mellan män och kvinnor är antingen okunnig eller oärlig. Men det betyder inte att inget kan göras. Tvärtom. Det har till exempel dagens regering visat. Beslut som försämrat socialförsäkringarna och försvagat fackföreningsrörelsen har haft tydliga effekter på den ekonomiska maktfördelningen mellan män och kvinnor. Orättvisorna har vuxit.

Josefin Brink och Ulla Andersson från Vänsterpartiet har idag presenterat en rapport om vad man kan göra för att gå i motsatt riktning. Det är en resonerade skrift som drar upp viktiga långsiktiga linjer.

Det är lätt att stirra sig blind på vad jämställdhet kostar. Vi menar att det är hög tid att betrakta samhällsekonomin och den ekonomiska politiken från ett annat perspektiv. Vad kostar ojämställdheten och vem betalar?

[...]

I den här rapporten presenterar vi huvudlinjerna för en feministisk inriktning på den ekonomiska politiken och ett antal strategiska reformer som vi vill genomföra; feministiskt perspektiv på statsbudgeten, uppgradering av jämställdhetspolitiken, reformer för jämställt arbetsliv, familjeliv och bättre kvalitet i den gemensamma välfärden.

Det är uppenbart att det behövs en nystart för jämställdhetspolitiken. Centrala frågor är bland annat rätten till fasta jobb på heltid, rätten till barnomsorg på obekväm arbetstid och en jämställd föräldraförsäkring. Helt enkelt en ordentlig, framtidsriktad reformpolitik, i kontrast till regeringens uppsägnings- och nedmonteringspolitik.

Läs rapporten.

Sälj hela skiten!

Ja, apropå utförsäljningar, har jag precis läst ut boken Sälj hela skiten!, skriven av Josefin Brink, Jens Ergon, Peter Gustavsson och Kent Werne. Hinner inte skriva något uttömmande nu, utan nöjer mig med två mycket starka rekommendationer: Skaffa den! Läs den!

Boken redogör på enkelt och solitt för marknadiseringen av välfärden och vad det har fått för effekter. Mycket information och samtidigt ett viktigt debattinlägg. Som Ammar Makboul skrev i sin recension i Aftonbladet:

"Det skulle kunna vara en kriminalroman om det inte vore för det monotona uppräknandet av brott sida upp och ner. Dramatiken övergår i illamående när jag inser att det är min egen verklighet det handlar om. Barnens förskola, närakuten där vi bor, och kollektivtrafiken jag åker med varje dag till jobbet. Sälj hela skiten! är en berättelse om övergreppen på vår gemensamma välfärd..."

Läs också Paolo Pissoffi och Helena Duroj.

Boken har också fått en blogg.

Brink igen

Glada nyheter: Josefin Brink har börjat blogga igen.

Bakom stormen utspelar sig ett större drama

I Aftonbladet har Åsa Linderborg tagit sig an Maciej Zaremba, nogsamt och skarpt, så att det inte blir mycket kvar av hans stort uppslagna argumentation kring den gastkramande kränkningshysterins pågående vansinne runt om i landet. Linderborg tar ett helhetsgrepp – hon visar att Zarembas sliriga retorik helt säkert kan undvika att blotta uppenbara öppningar; men slutresultatet blir likaväl falskt. Det finns mycket som Zaremba påstår, som inte är direkt falskt. Men den bild som han etablerar och befäster, den är just det: falsk.

Man kan säga att Zaremba är något viktigt på spåren när han hävdar att begreppet kränkt har blivit ett vapen för den enskilda individen som ersatt den kollektiva ilskan. Det är resultatet, en draksådd, av en postmodern identitetspolitik som Zaremba angriper från höger men som man lika gärna kan attackera från vänster. Men han är ute efter något annat.

[…]

Den oförvägne sanningssägaren är den borne opportunisten. Han formulerar sig i trygg förvissning om att det han skriver landar mjukt hos en tyst men privilegierad opinion som tycker att nu, nu får det fan i mig vara slut på daltet. [Mina kurs.]

Att Zaremba är något viktigt på spåren är alltså något som Linderborg också explicit nämner. Det blir därför lite märkligt att läsa exempelvis Katrine Kielos avfärdande av Linderborg i Dagens Arena. I övrigt skriver Kielos också om något oerhört viktigt – om orättvisornas privatisering och de kollektiva lösningsmodellernas upplösning. Precis som Kielos skriver, finns det all anledning att kritiskt titta på utvecklingen i USA. Just denna varning utvecklade också Josefin Brink häromdagen: Zaremba skördar högersådden. Men sådana påpekanden och analyser står inte i motsättning till det som Linderborg plockar fram. När hon plockar isär Zaremba, är det den tendesiösa blicken hon karvar fram: det är syftet.

Det går inte att på ett meningsfullt sätt diskutera Zarembas artikelserie, utan att ta in det sammanhang som Linderborg gör; vem Zaremba kittlar och hur hans metod går igen. Titta på vilka som verkligen gått i spinn över Zarembas artiklar – över den stämning de suggererar! Det är just dem som Linderborg sätter sökljuset på i slutet av citatet ovan.

Det är för övrigt upplysande att jämföra den här diskussionen med den absurda uppståndelsen kring Andreas Malms lysande artikelserie om islamofobi. Eller snarare det faktum att uppståndelsen uteblivit. Istället har det varit en sinnesslö diskussion med inkvisatoriska övertoner, om en mening där Johan Norberg figurerar. Norberg ansåg sig – med viss rätt, menar jag – slarvigt citerad och fick genmäle; en generositet som är få förunnat. End of story? Tvärtom. Det är detta som blivit huvudsak – medan den helt avgörande frågan om västerländsk nyrasism och samspelet mellan nyliberalism och islamofobisk hets, skyfflats ut till periferin. Med samma skränande hejarklack som i fallet Zaremba ovan!

Andreas Malm skriver själv med beundransvärd saklighet och skärpa om detta i Expressen:

När stormen på den svenska kulturdebattens arena lagt sig för den här gången kan jag möjligen komma att ångra att jag spillde en mening på att berätta för DN Kulturs läsare vilka debattörer som passar in i Bawers Sverigebild (för övrigt meddelar Bawer att även han föredrar Expressen framför Dagens Nyheter) enär diskussionen kommit att handla om detaljer.

Men det finns en principiellt intressant fråga här. En återkommande tankefigur i Eurabienlitteraturen är just att den socialdemokratiska välfärdsstaten fråntagit medborgarna deras driftighet, handlingskraft och vaksamhet. De har blivit förslöade, passiviserade, dåsigt oförmögna att ta reda på sitt eget bästa och befria sig från de muslimska invandrarnas olidliga tyngd.

Här sker en glidning. En nyliberal problemformulering kanar över i en rasistisk. Det är en process i den västerländska offentligheten som – om det ändå vore så väl! – inte begränsar sig till Eurabienlitteraturen. Den återkommer hos de flesta av kontinentens högerpopulistiska partier, men vi kan se den i rörelse även här, i vårt eget land [...]

I bästa fall finns det fortfarande en chans att höja den här debatten från sin nuvarande nivå, så att den blir något mer än en fallstudie i sårad borgerlig narcissism. En av många frågeställningar av reellt värde kunde vara denna: hur är det egentligen med gränserna mellan liberalism och rasism – islamofobi i synnerhet – i vår tid? Är de skarpa? Har de flyttats? Blir de suddigare? Den som följer internationell debatt, och utvecklingen i vårt eget liberala folkparti, kommer att få svårt att hävda att ingenting händer.

Ställda bredvid varandra ger oss de här två debatterna något vidare att fundera över.

Fall 1: Zaremba ger inga enskilda citat att gå loss på. Men den sammantagna bild som han presenterar är grundfalsk. Resultat: Ge killen journalistpriser och eter-tid! Stig fram och grupp-oja er över alla gnälliga typer som ska komma här och komma!

Fall 2: Andreas Malm begår ett minimalt referatmisstag. Men den sammantagna bild som han presenterar är tydlig, analytiskt riktig och ohyggligt viktig. Resultat: Lägg ner! Sparka! Brännmärk! Vägra diskutera sakfrågan!

Den inskränkta, sinnesbedövande symfoni vi har fått avnjuta kring dessa fall, är borgerlig hegemoni. Den skymmer sammanhangen och därmed sanningen. Låt oss diskutera och utmana den.

- - - - -
Zarembas artikelserie: [1] [2] [3]
Malms artikelserie: [1] [2] [3]

Två tips om fack och arbetsmarknad

Josefin Brink skriver en viktig artikel i senaste LO-tidningen, om Vaxholmsfallet och det nya EU-fördraget:

[M]an ska inte, som Transportarbetareförbundets Peter Lövkvist uttryckte det, behöva ha en jurist i byxfickan för att våga utnyttja sin grundlagsfästa strejkrätt.

Men det finns ett sätt att hålla EG-juristerna borta från strejkrätten och de svenska kollektivavtalen, och läget för att göra det kunde inte vara bättre. Lissabonfördraget har ännu inte godkänts av Sveriges riksdag. Om riksdagen vägrar att godkänna fördraget så kan det inte träda i kraft. Det vore ett magnifikt nederlag för EU:s stats- och regeringschefer som fick underkänt på sitt förra fördrag genom folkomröstningarna i Frankrike och Holland.

Det ger Sverige ett starkt förhandlingsläge gentemot EU. Vi kan kräva ett juridiskt bindande undantag i det nya EU-fördraget för kollektivavtal och strejkrätt. Med tanke på vilken oro och upprördhet Vaxholmsmålet rönt i Europas fackföreningsrörelse är det inte heller otänkbart att liknande krav kommer att ställas från fler länder – och då kan en omförhandling av hela fördraget bli aktuell.

Läs hela!

Och apropå juridik och strejkrätt, så skriver Petter en läsvärd redogörelse för turerna kring Lilla Karachi, restaurangen som inte betalat ut lön till en av sina mest utsatta anställda och därmed hjälteförklarats av en allt mer hämningslös blåbrun höger.

Som jag återkommit till flera gånger, är det en grundläggande karakteristik hos den borgerliga sociala reaktionsform som kallas fascismen, att vara plastisk och ombytlig när det gäller enskilda ställningstaganden – men tydlig i sin inneboende samhälleliga funktion. Det repressivt antifackliga förhållningssättet är därför ett nyckelelement i förståelsen av vartåt det barkar. Vackert är det inte.

Debilt, var ordet

Ny undersökning: Pengar på banken ändrar attityderna

Detta är en autentisk rubrik hos Timbro idag.

Ja, vad fan ska man säga? Josefin Brink gör vad hon kan, i alla fall.

Parti't e på't

Arbetarbladet har insett vad som egentligen sticker ut rätt ofta - att Lars Ohly är en det svenska politiska livets allra bästa debattörer:

I gårdagens partiledardebatt var Lars Ohly politikens svar på Charlotte Kalla. Totalt överlägsen motståndet och det med ett leende på läpparna.

Kul.

Lars Ohly skriver också idag, tillsammans med Josefin Brink och Eva-Britt Svensson, en väldigt viktig debattartikel i Aftonblandet, om EU-fördraget och löntagarintresset, apropå EG-domstolens marknadsfundamentalistiska utslag i Vaxholmsmålet.

Målet diskuterades idag i riksdagen, och Josefin Brink hade som vanligt skarpa anföranden som man bör läsa och begrunda. Sedan är ju debatten i riksdagen ibland så erbarmligt usel. Eller som Brink skriver:

Där var anförandet slut, och tills riksdagsprotokollet publiceras kan jag för den intresserade leverera en liten teaser:

Littorin replikerade att det är typiskt Vänsterpartiet att komma med ryggmärgsmässiga krav på omedlebart utträde ur EU. (Vilket jag ju inte nämnde med ett ord.)

Annika Qarlsson från centerpartiet levererade en lång och känslosam harang om livet bakom järnridån och att det verkligen inte är dit hon vill återgå. (Och här debatterade vi alltså huruvida en estnisk byggjobbare ska ha samma lön som en svensk för samma jobb i samma land eller inte.)

En vanlig dag med svensk borgerlighet alltså.

Brink i SvD

Missa inte intervjun med Josefin Brink i SvD idag. Tydligt och engagerat:

... anställ 150 000 fler i offentlig sektor de närmaste åren, till en kostnad av 30 miljarder kronor.

– Det svarar mot reella behov. Vad är det för fel att använda de jättestora överskotten i ekonomin till att anställa personer i den kommunala hemtjänsten, i barnomsorgen och i skolan?

Den som vill läsa mer i detalj om vänsterpartiets ekonomiska politik i allmänhet och jobbsatsningen i synnerhet, kan kolla in vänsterpartiets budgetmotion. I kapitel 6 diskuteras jobbsatsningen mer i detalj.

Djävulen trippar vidare

Josefin Brink utvecklar djävulstemat.

Brink om Ekström

Dagens nödvändiga läsning: Josefin Brink om Saco-ordföranden Anna Ekströms SvD-haveri kring LO:s satsning på högre löner i kvinnodominerade sektorer.

Får man förresten ödmjukt påminna om Peter Wolodarskis ledarkrönika om nämnde Ekström, från april 2005, med den fantastiska titeln ”Hon står inte i vägen” (kommenterad här). Wolodarski skriver där bland annat:

Om socialdemokrater som hon fick styra landet skulle det inte behövas ett maktskifte.

Idag framstår detta som ett mycket viktigt konstaterande, inför nästa val.

Per Schlingmann tar sig an Full Sysselsättning

Josefin Brink skriver om några mycket viktiga – men medialt helt undanskymda – rader i regeringens budget senaste budget. På sidan 47 i finansplanen kan man läsa följande:

Sysselsättningspolitikens främsta uppgift är att öka den sysselsättningsnivå som är förenlig med stabil inflation och ekonomisk balans. Det är viktigt att full sysselsättning relaterar tydligt till denna uppgift

[…]

En nackdel med de kvantitativa delmålen var att det var svårt att bedöma om en eventuell måluppfyllelse berodde på ett gynnsamt konjunkturläge eller var resultatet av en framgångsrik politik. Dessa delmål beaktade inte heller om de uppfylldes till priset av ett ökat inflationstryck eller andra typer av ekonomiska obalanser.

Detta kan låta torrt och tekniskt, men indikerar ännu en schlingmannsk make-over. Som Brink påpekar:

Vad det betyder i klartext är helt enkelt att beteckningen ”full sysselsättning” enligt regeringen bara ska ses som en angivelse av hur hög arbetslöshet som krävs för att hålla inflationen nere. Det är i sig en helt bisarr definition av begreppet som utgår från de extrema nyliberala teorier som Borg och Reinfeldt inte gärna skyltar öppet med inför väljarna.

Som pr-trick är det tämligen genialt. ”Full sysselsättning” låter bra. Regeringen har ingen som helst politik för full sysselsättning, utan en ekonomisk-politisk doktrin som tvärtom omöjliggör full sysselsättning. Vad man då gör är att helt enkelt benämna denna doktrin – ”Full sysselsättning”.

Josefin Brink skriver mer och bättre. Läs hela!



[Jag har tidigare skrivit en längre artikel om jämviktsarbetslöshet som teoretiskt begrepp, här. Frågeställningen utvecklas också i vänsterpartiets budgetmotion, se särskilt avsnitt 7.1; Ändrade ramverk för att uppnå full sysselsättning, sid. 52-58]

Budgettips

Själv är jag bara matt och trött. Men Josefin Brink är som vanligt väldigt bra. Läs hennes analys av en politik som är antifeministisk på ett ”sofistikerat och genomgripande sätt”.

- - - - -
Protokollet från debatten har kommit upp. Notera, förutom det Josefin nämner, till exempel hur Anders Borg helt enkelt låter bli att svara på Ulla Anderssons fråga om studenternas situation, anf. 13-14.

Notera även att DN:s ekonomiske analysman Johan Schück kallar regeringens chockhögerbudget för ”hyggligt välbalanserad”.

Skarpa jämställdhetsförslag

Kvinnor är kraftigt överrepresenterade bland dem som får arbetslöshetsersättning samtidigt med ett deltidsarbete. Ca hälften av alla kvinnor som får arbetslöshetsersättning arbetar deltid. Vad skönt att regeringen har upptäckt detta och ser till att klämma där det gör mest ont.

(Snabba kommentarer från Josefin Brink, Handels respektive Kommunal)

Borgerlig trafiklogik

Poängen med en trängselavgift i Stockholm har varit att föra över en del av biltrafiken till kollektivtrafik och därigenom förbättra miljön. Alltså skulle pengar från bilisternas avgifter användas till att bygga ut kollektivtrafiken. Detta röstade stockholmarna ja till.

Kollektivtrafiken är avgörande för en god stadsmiljö och en rationell lösning av människors transportbehov. Det är nödvändigt att satsa mer på kollektivtrafiken så att man kan öka kapaciteten och sänka priserna. Detta hör till det offentligas viktigaste uppgifter idag.

Nu ska borgarna istället höja avgiften i Stockholms kollektivtrafik. Och argumentationen är helt fantastiskt – det är för att klara av det ökade behovet på grund av trängselavgifterna. Det är så man kan bli galen.

Josefin Brink skriver mer och bättre: Straffavgift för kollektivtrafikresenärer – hur dumt kan det bli?

Brink om vårdnadsbidraget

Regeringen tänker införa en veckopeng för vuxna kvinnor, även kallad vårdnadsbidrag. Regeringen vill med detta "öka valfriheten", med andra ord förstärka en familjebildning där kvinnor är beroende av högre avlönade män, anvisa fler kvinnor bort från arbetsmarknaden och skapa en privat halvmarknad för barnomsorg till extremt låga kostnader. Fräscht.

Josefin Brink har skrivit om frågan här (Uppdatering: mer utförligt här) och debatterade mot Göran Hägglund i TV4 imorse.

Två tips

1. Syrran skriver läsvärt och tankekrävande om den demokratiska tortyren.

2. Josefin Brink skriver, apropå trädgårdsrökning, om nyckelord i den juridiska bedömningen.

Pang i Bygget med Totto

Regeringen har med en i såväl historiskt som internationellt perspektiv anmärkningsvärd systematik och aggressivitet monterat ned de institutioner som ska bidra till att forska om, förebygga och beivra arbetsmiljöproblem. Detta vill nu regeringen kompensera genom ett system där arbetsgivare som inte bryter mot lagen ska kunna få – en smiley.

”Om det hade varit ett skämt hade det varit ganska roligt”, konstaterar Josefin Brink, i ett inlägg som måste läsas.

För övrigt ordnar regeringen idag seminariet ”Arbetsmiljön och utanförskapet - en tankeram för den framtida arbetsmiljöpolitiken”. Att föreslå resurser till att faktiskt beivra arbetsmiljöbrott, eller för all del att minska de osäkra anställningar, som för med sig stor psykisk stress, sämre utvecklingsmöjligheter och minskad vilja att påtala brister i arbetsmiljön – det ligger dock av regeringens politik att döma, uppenbarligen utanför ”tankeramen”.

[Josefin Brink: Smile - It’s the Government!]

Brink i LO-tidningen

LO-tidningen har i senaste numret en fin porträttintervju med Josefin Brink. Läs den.

För övrigt är LO-tidningen en tidning som man bör prenumerera på. Intressanta reportage, bra kultursidor och väldigt mycket matnyttigt – både statistik och kommentarer – om arbetslivet och arbetsmarknaden. Så bra att man faktiskt blir beklämd varje gång tidningen kommer. Över att arbetslivsfrågor – det gäller alltså en överväldigande majoritet av den vuxna befolkningens dagliga livsvillkor! – är lågt värderat i det dagliga nyhetsflödet. Och över att det är så sällan som dagstidningar, och TV-nyheter tar upp och utvecklar det som LO-tidningen. Det säger också något om vår tid. Hur som helst: det är billigt att prenumerera. 395 kronor per år, 210 kronor för LO-medlemmar.