Resursstark marginaliseringspose

Kajsa Ekis Ekman är briljant i DN:

För att legitimera sig som ”marginaliserad” krävs i själva verket att man kan koderna, att man vet exakt hur man presenterar sig som tystad. Det är en avancerad konst. Vem som helst klarar det inte och definitivt inte någon som är politiskt marginaliserad. Därför blir ett system som detta, byggt på marginalisering, betydligt mer uteslutande än ett system byggt på kunskap. Här räcker varken praktisk eller teoretisk kunskap – man måste kunna orientera sig i ett komplext och minerat system och positionera sig rätt.

Läs, läs, läs!

Till innantilläsningens försvar

Jag struntade i att kommentera Anders Svenssons inlägg om min kommentar till Maciej Zarembas artikelserie. Utgick från att det byggde på slarvig läsning. Ser nu att Peter Karlberg vevar vidare på samma tema. Men han överträffar sig själva och många andra genom att tillskriva mig (och Åsa Linderborg) ett

klassiskt debattknep och som förstås måste tas fram för att kunna försvara de identitetspolitiska ståndpunkterna - det är ju dessa som under rätt lång tid varit politiskt korrekta hos de förment vänsterorienterade “radikala”.

Detta blir bara genuint orimligt. Jag har nämligen varit uttryckligen kritisk mot just den identitenspolitiska utgångspunkten i samhällsdebatten, inte minst ”hos de förment vänsterorienterade ’radikala’”. Senast just i det inlägg som Karlberg kritiserar, eller tror sig kritsera:

Att Zaremba är något viktigt på spåren är alltså något som Linderborg också explicit nämner. Det blir därför lite märkligt att läsa exempelvis Katrine Kielos avfärdande av Linderborg i Dagens Arena. I övrigt skriver Kielos också om något oerhört viktigt – om orättvisornas privatisering och de kollektiva lösningsmodellernas upplösning. Precis som Kielos skriver, finns det all anledning att kritiskt titta på utvecklingen i USA. Just denna varning utvecklade också Josefin Brink häromdagen: Zaremba skördar högersådden [som jag uppskattande länkade till]. Men sådana påpekanden och analyser står inte i motsättning till det som Linderborg plockar fram. När hon plockar isär Zaremba, är det den tendesiösa blicken hon karvar fram: det är syftet.

Det hela får därmed en lätt surrealistisk touch. Jag vill också understryka att jag tycker Kajsa Borgnäs har en helt riktig – och mycket viktig – politisk analys av orättvisornas privatisering och behovet av en sammanhållande, kollektiv välfärdsordning.

Det jag menar att hon har fel i, det är att tillskriva Zaremba det syftet. Jag menar att Zaremba använder sig av en försåtlig debatteknik som suggererar en stämning snarare än blottlägger en systematik. Jag menar vidare att Zarembas syfte är det rakt motsatta mot Borgnäs. Och jag menar att detta inte bara är Zaremabas syfte – utan också blir resultatet. Och det är detta som Åsa Linderborg förtjänstfullt lyfter fram.

Då var vi förhoppningsvis klara för den här gången och kan gå vidare till desserten.

* * * * *
Bara som extraspår lägger jag upp ett utdrag ur en text jag skrev om rasism och diskriminering, som en utvecklad konferensinledning i början av förra året. Också här torde det framgå att jag tycker man visserligen ska ha en diskrimineringslagstiftning, men att vi från vänstern måste vara väldigt försiktiga med hur vi närmar oss en sådan lagstiftning, så att inte resultatet blir kontraproduktivt.

I Sverige har en parlamentarisk diskrimineringskommitté under många år slitit med frågor bland annat om olika diskrimineringsgrunder, om en samlad diskrimineringslagstiftning bör införas och om positiv särbehandling ska kunna användas inom högskolan och arbetslivet. En hel del konkreta problem har kunnat ringas in i samband med detta utredningsarbete. Det handlar till exempel om hur man ska definiera etnicitet, om det är möjligt att kartlägga etnisk tillhörighet eller om det blir kränkande, om hur olika diskrimineringsgrunder förhåller sig till varandra, om ålder ska vara en diskrimineringsgrund och i så fall på vilket sätt. Från vänsterpartiet har vi alltid varit aktiva och pådrivande i den här processen. Det är en mycket viktig kamp, den att bekämpa strukturell och annan diskriminering, och det är viktigt att det finns en bra och fungerande lagstöd för det. Samtidigt finns det en risk med att reducera kampen för lika rättigheter och kampen mot rasism till en fråga om lagar mot diskriminering. För att undvika det måste man kunna diskutera frågeställningar av en annan karaktär.

Diskrimineringsbegreppet gäller både individer och grupper. I princip kan man säga att ingen individ ska bli annorlunda behandlad än någon annan för att hon tillhör en grupp. Men hur ser man på de sätt som dessa grupptillhörigheter konstitueras, uppfattas och reproduceras? Hur blir man utlänning/invandrare/paki till att börja med – det säger diskrimineringsbegreppet inget om.

Vidare finns det en risk att diskrimineringsansatsen förflyttar fokus bort från politiska och maktmässiga analyser av en underordningssituation till juridiska. Finns det överhuvudtaget utrymme för en diskussion över- och underordning i en lagstiftning? En möjlig konsekvens av detta är att diskrimineringslagstiftningen används för att försvåra arbete mot strukturell underordning. Vårt arbete för feministiskt självförsvar har exempelvis ibland angripits på de grunderna.

Har ansatsen mer djupgående effekter för synen på politiska förändringar i samhället? I vänsterpartiets samhällssyn har organisering utifrån kollektiva, objektiva intressen en central plats. Vi kan identifiera grupper av människor som politiska subjekt i en värld av intressemotsättningar. Men vem är det politiska subjektet i ett synsätt där individens rättigheter ska garanteras av att hon inte missgynnas gentemot någon annan, baserad på någon av de uppradade diskrimineringsgrunderna?

Det är också troligt att det finns strukturella faktorer som man bör beakta när det gäller individers möjligheter att ta tillvara sina lagliga rättigheter. Hur förhåller vi oss till detta? Och vilka uttryckliga och underliggande berättiganden finns för att klass inte ska vara en diskrimineringsgrund? Vad får detta för konsekvenser för samhället och den politiska debatten?

I arbetet med att förbättra lagstiftningen om diskriminering är det avgörande viktigt för vänstern att inte fastna i att utifrån en välvillig utgångspunkt ersätta sin maktanalys med ett ganska tomt och legalistiskt liberalt synsätt.

Och aldrig så starka antidiskrimineringslagar kan inte ersätta behovet av en generell välfärdspolitik.

Bakom stormen utspelar sig ett större drama

I Aftonbladet har Åsa Linderborg tagit sig an Maciej Zaremba, nogsamt och skarpt, så att det inte blir mycket kvar av hans stort uppslagna argumentation kring den gastkramande kränkningshysterins pågående vansinne runt om i landet. Linderborg tar ett helhetsgrepp – hon visar att Zarembas sliriga retorik helt säkert kan undvika att blotta uppenbara öppningar; men slutresultatet blir likaväl falskt. Det finns mycket som Zaremba påstår, som inte är direkt falskt. Men den bild som han etablerar och befäster, den är just det: falsk.

Man kan säga att Zaremba är något viktigt på spåren när han hävdar att begreppet kränkt har blivit ett vapen för den enskilda individen som ersatt den kollektiva ilskan. Det är resultatet, en draksådd, av en postmodern identitetspolitik som Zaremba angriper från höger men som man lika gärna kan attackera från vänster. Men han är ute efter något annat.

[…]

Den oförvägne sanningssägaren är den borne opportunisten. Han formulerar sig i trygg förvissning om att det han skriver landar mjukt hos en tyst men privilegierad opinion som tycker att nu, nu får det fan i mig vara slut på daltet. [Mina kurs.]

Att Zaremba är något viktigt på spåren är alltså något som Linderborg också explicit nämner. Det blir därför lite märkligt att läsa exempelvis Katrine Kielos avfärdande av Linderborg i Dagens Arena. I övrigt skriver Kielos också om något oerhört viktigt – om orättvisornas privatisering och de kollektiva lösningsmodellernas upplösning. Precis som Kielos skriver, finns det all anledning att kritiskt titta på utvecklingen i USA. Just denna varning utvecklade också Josefin Brink häromdagen: Zaremba skördar högersådden. Men sådana påpekanden och analyser står inte i motsättning till det som Linderborg plockar fram. När hon plockar isär Zaremba, är det den tendesiösa blicken hon karvar fram: det är syftet.

Det går inte att på ett meningsfullt sätt diskutera Zarembas artikelserie, utan att ta in det sammanhang som Linderborg gör; vem Zaremba kittlar och hur hans metod går igen. Titta på vilka som verkligen gått i spinn över Zarembas artiklar – över den stämning de suggererar! Det är just dem som Linderborg sätter sökljuset på i slutet av citatet ovan.

Det är för övrigt upplysande att jämföra den här diskussionen med den absurda uppståndelsen kring Andreas Malms lysande artikelserie om islamofobi. Eller snarare det faktum att uppståndelsen uteblivit. Istället har det varit en sinnesslö diskussion med inkvisatoriska övertoner, om en mening där Johan Norberg figurerar. Norberg ansåg sig – med viss rätt, menar jag – slarvigt citerad och fick genmäle; en generositet som är få förunnat. End of story? Tvärtom. Det är detta som blivit huvudsak – medan den helt avgörande frågan om västerländsk nyrasism och samspelet mellan nyliberalism och islamofobisk hets, skyfflats ut till periferin. Med samma skränande hejarklack som i fallet Zaremba ovan!

Andreas Malm skriver själv med beundransvärd saklighet och skärpa om detta i Expressen:

När stormen på den svenska kulturdebattens arena lagt sig för den här gången kan jag möjligen komma att ångra att jag spillde en mening på att berätta för DN Kulturs läsare vilka debattörer som passar in i Bawers Sverigebild (för övrigt meddelar Bawer att även han föredrar Expressen framför Dagens Nyheter) enär diskussionen kommit att handla om detaljer.

Men det finns en principiellt intressant fråga här. En återkommande tankefigur i Eurabienlitteraturen är just att den socialdemokratiska välfärdsstaten fråntagit medborgarna deras driftighet, handlingskraft och vaksamhet. De har blivit förslöade, passiviserade, dåsigt oförmögna att ta reda på sitt eget bästa och befria sig från de muslimska invandrarnas olidliga tyngd.

Här sker en glidning. En nyliberal problemformulering kanar över i en rasistisk. Det är en process i den västerländska offentligheten som – om det ändå vore så väl! – inte begränsar sig till Eurabienlitteraturen. Den återkommer hos de flesta av kontinentens högerpopulistiska partier, men vi kan se den i rörelse även här, i vårt eget land [...]

I bästa fall finns det fortfarande en chans att höja den här debatten från sin nuvarande nivå, så att den blir något mer än en fallstudie i sårad borgerlig narcissism. En av många frågeställningar av reellt värde kunde vara denna: hur är det egentligen med gränserna mellan liberalism och rasism – islamofobi i synnerhet – i vår tid? Är de skarpa? Har de flyttats? Blir de suddigare? Den som följer internationell debatt, och utvecklingen i vårt eget liberala folkparti, kommer att få svårt att hävda att ingenting händer.

Ställda bredvid varandra ger oss de här två debatterna något vidare att fundera över.

Fall 1: Zaremba ger inga enskilda citat att gå loss på. Men den sammantagna bild som han presenterar är grundfalsk. Resultat: Ge killen journalistpriser och eter-tid! Stig fram och grupp-oja er över alla gnälliga typer som ska komma här och komma!

Fall 2: Andreas Malm begår ett minimalt referatmisstag. Men den sammantagna bild som han presenterar är tydlig, analytiskt riktig och ohyggligt viktig. Resultat: Lägg ner! Sparka! Brännmärk! Vägra diskutera sakfrågan!

Den inskränkta, sinnesbedövande symfoni vi har fått avnjuta kring dessa fall, är borgerlig hegemoni. Den skymmer sammanhangen och därmed sanningen. Låt oss diskutera och utmana den.

- - - - -
Zarembas artikelserie: [1] [2] [3]
Malms artikelserie: [1] [2] [3]

Integrationspolitiken måste vara antirasistisk

Idag har jag en debattartikel i norska Dagbladet. Den inleder en debattserie om integrationspolitiken i Skandinavien. ”Tropehjelm” är alltså tropikhatt.

Fett med blogg

Mitt tvångsmässiga ventilbloggande på fritiden har föranlett ett omnämnande av undertecknad hos ekonominyheterna.se som ”en av Sveriges 11 tyngsta bloggare”.

Man tackar. Men heter det inte tyngaste?

Kielos gästanalyserar

Katrine Kielos är nästan alltid lysande när hon diskuterar klass och kön. Det gör hon här, apropå Mona Sahlins installationstal och frågan om identitetspolitik som (djupt problematisk) motpol till klassanalys. En välformulerad, populariserad utgångspunkt för en mycket viktig debatt. Som förstås gäller både socialdemokratin och andra på vänsterkanten. Läs!

PS. Jag noterar att Kielos bevärdigats ett pris från Socialdemokratiska studentförbundet, för ”radikal, kritisk och välformulerad idédebatt i Ola S Svenssons anda”. Välförtjänt. Gratulerar.

Kielos kommenterar

Läs kommentar nummer 1 på det här inlägget. Som en kniv.