Ja, vad finns det mer att säga egentligen?

Bild via Alliansfritt och Andrea Doria.

PS: Den nya arbetsförmedlingen, januari 2007.

Veckans graf

Vill tipsa om en nyttig och folkbildande blogg: Veckans graf. En del av graferna har ni som följer den här bloggen möjligen redan sett. Hur som helst bra saker att påminna sig om.

Till exempel, med anledning av ett självförhärligande pressmeddelande om fuskjakt från Försäkringskassan, som helt okritiskt vidareförts i olika medier idag, kan det vara bra att se de här skattningarna på kostnader för olika typer av fusk och felaktiga utbetalningar:



(grafen är hämtad från S-studenternas 10-talsprogrammet, men jag har inte tillgång till mitt exemplar just nu och kan inte återge deras källa)

Kaos som strategi

Läs gärna min ledare i veckans Flamman. Handlar om kaoset på Försäkringskassan och nedmonteringen av den offentliga förvaltningen.

Liberal diskurs

Banal ger en blixtbelysning av hur landet ligger.

Perspektiv

Det handlar om vem som ställer frågorna, vem som definierar problemet. Människor blir sjuka på och av sitt arbete. Det gäller särskilt kvinnor. Man bränner ut sig. Drabbas av depressioner. Det är inte alltid uppenbart varför – människan är en komplex social varelse – men det känns, binder, fräter inuti. Uppenbart är också att ett uppdrivet arbetstempo – ”besparingar”! – kombinerat med små möjligheter att påverka sin egen situation; den brygd som puttrar av egna och andras krav, får många att må dåligt.

Man skulle kunna tänka sig att frågan då blir hur den negativa stressen ska minska. Eller hur den vetenskapliga förståelsen av ”diffusa” – med andra ord negligerade – symptom ska stärkas. Eller hur den som blir deprimerad – depression är en folksjukdom – ska få bättre stöd att lysa upp livet igen.

Man skulle. Men det handlar om vem ställer frågorna, vem som definierar problemet. Här har det en tid suttit folk med trygga, spännande, högavlönade jobb, bostadsrätter som stiger i värde och årslöner på banken om något skulle gå snett, och så har de sagt att ojdå, det var ju mycket pengar som betalas ut till de här människorna eftersom de är så många. Pengar som skulle kunna bli till sköna slantar till oss fastighetsägare och kämpande miljonärer. Och så har vi fått en debatt som rasat från den utgångspunkten. Om ”skenande” kostnader, om ”fusk” och ”överutnyttjande”, och om behovet av ”uppstramning”. Nu kommer ännu ett utslag av den debatten. Utbrända och deprimerade ska stressas och hetsas.

Visst är det bra om människor inte sjukskrivs och lämnas vind för våg. Visst kan ibland det vara en del av rehabiliteringen att arbeta i eget tempo, att bibehålla en social kontakt med arbetskamrater. Men det som nu händer är något annat. Det är ett sätt att banka på redan nedtryckta människor. En del – de som inte alls orkar – kommer om förslaget slår igenom med full kraft, att försvinna ut från arbetslöshetsstatistiken och in i samhällets periferi. Och så blir det pengar till mer skattesänkningar. Det är en obehaglig politik, ovärdig. Håller vi käften, kommer det betydligt mer av de varorna.

Josefin Brink gör efterlängtad comeback efter sommaruppehållet med en text om detta, som alla måste läsa: Borgarpusslet. Idag: de sjuka



Andra som skriver: Hanna Löfqvist, Bloggaden, Jinge.

Artiklar: [SvD] [DN1] [DN2] [DN3] [DN4]