Vi måste våga låta bli att «ta debatten»

Förra året skrev jag en lång essä i den norska tidskriften Samtiden, med rubriken «Vi må våge å ikke ’ta debatten’», alltså, «Vi måste våga låta bli att ’ta debatten’». Essän handlar om hur rasism och islamofobi fördjupas genom själva det sätt som frågorna allt oftare diskuteras i västerländska offentligheter. Det är en kritik av de slentrianmässiga utropen om att man måste «våga ta debatten» – när det inte är en lösningsstrategi utan själva problemet.

Det är en lång text. Men jag tycker att du ska läsa den. Själv tycker jag att det är en av de viktigaste saker jag har velat få sagt, och det är ett komplext ämne, så det krävde den platsen. Artikeln utgår från situationen i Norge i sina exemplifieringar, men poängerna är allmänna, och den som läser med exempelvis svenska ögon, kommer att känna igen det allra mesta, antingen i saker som har hänt, eller i starka tendenser i dag. Därför lägger jag upp texten som pdf, här på norska och här på svenska.

Jag klipper in ett avsnitt här nedan också. Noterna är inte med här, men i pdf-filen. Jag hoppas att du tar dig tid att läsa hela.

- - -

En av de vanligaste motiveringarna till att ”vi måste våga ta debatten”, är att det rör sig om något som ändå finns bland ”folk flest”. Att kommentatorer, producenter och redaktörer inte har rätt att hålla den typen av strömningar i skymundan, samtidigt som troll spricker i solljus, det onda gror i mörker, och så vidare. När deltagarna i det distanserade utspels- och kommentarskiktet håller varandra om ryggen och tillsammans skiftar fot, kan de därmed landa tryggt i värmande liberala dygder: dels pliktuppfyllelsen för yttrandefriheten som bärare av ett demokratiskt egenvärde, dels det intellektuella bidraget till en rationell och folkbildande belysning av samhället.

Det låter trevligt, men är långt från verkligheten. I den reellt existerande samhällsdebatten, är det grundläggande skillnader mellan allmänna kommentarer om muslimer fällda runt ett köksbord någonstans i Norge, och liknande kommentarer presenterade på ledarsidor, framförda i Stortingsdebatter eller upprepade i stort uppslagna debattartiklar. Det är de senare som är världsbildsskapande; linjerna som sätter ihop punkterna, rastret som föder tolkningen.

I vår diskussion är den här skillnaden helt avgörande. Den återspeglar och understryker distinktionen mellan fördomar och rasism. Fördomar finns i alla möjliga mänskliga sammanhang, men rasism är något som inte går att förstå bortom samhälleliga maktförhållanden. Om jag, möjligen på grund av alltför begränsad erfarenhet, tror att norrmän egentligen inte kan göra något annat än att gå på tur och äta Kvikk Lunsj, då lider jag av en tråkig fördom. Men om samhället struktureras så att jag utifrån den uppfattningen har makten att utestänga norrmän från arbete, tvinga norrmän att bo på vissa ställen, eller få norrmän att känna sig illa till mods i vardaglig social interaktion – då är det något annat vi har att göra med. Med en direkt parallell till diskussionen om mobbing ovan, kan vi säga att rasism «forutsetter ubalanse i styrkeforholdet».

Varje försök till förståelse av rasismen kräver en analys av hur den reproduceras. Dagordningsmakten över den samhälleliga diskursen – vad som diskuteras, utifrån vilka utgångspunkter, och hur – är en del av reproduktionsmekanismerna. Den makten utövas inte av ”folk flest”. Men ett skiftande debattklimat – för vilket ansvaret måste sökas ovanför vardagens fördomar – kan skapa en rasistisk häxkittel i vardagen, där också ”folk flest” blir deltagare, delaktiga i reproduktion och upprätthållande av diskursen genom sitt agerande i olika sammanhang.

Den holländske forskaren Teun A. van Dijk har länge arbetat med det han benämner ”diskursiv elitrasism”. Han konstaterar att det är vanligt för väletablerade och inflytelserika politiker, journalister och forskare att distansera sig från rasism – det är något marginaliserade högerextremister eller outbildade och fattiga håller på med. Men samtidigt vet vi historiskt att eliter av olika slag haft en viktig roll i att skapa och upprätthålla etniska hierarkier. Och vi kan se att rasism inte är något medfött – den lärs in genom en diskurs, där just eliterna har en ojämförligt viktigare roll.

Van Dijk pekar genom sin forskning på hur idéer och politiska linjer som till en början kännetecknat rasistiska partiet övergår till en allmänt accepterad argumentation via de etablerade partierna. Men det sker också, understryker Van Dijk, en samtidig förändring av massmediernas roll och självbeskrivning: ”Pressen och många andra eliter [har] gjort stora ansträngningar för att markera att islamofobiska och invandringsfientliga hållningar inte ska ses som former av rasism. Så fort främlingsfientligheten blir till vanligt sunt förnuft, till något som ’vi’ instämmer i, så ska den inte längre benämnas ’rasism’”.

Så kan till exempel Aslak Nore ge carte blanche till islamofobi genom att stämpla det som ”en myte skapt av muslimske ledere og eurpeiske liberalere”. ”Faktisk rasisme” finns enligt Nore, men den riktar sig mot afrikaner. Så avproblematiseras alltså den tydligaste och viktigaste formen av hur västerländsk rasism faktiskt framträder idag – genom att ställas i falsk motsättning till den rasism som drabbar människor på grundval av hudfärg. Det är inte särskilt svårt att konstatera att dessa typer av rasistiska uppfattningar samverkar och att acceptansen för den ena just faktiskt leder till en lägre tröskel för den andra. Men det är ett privilegium för den diskursskapande eliten att kunna dra gränsen så att den går strax utanför den egna position för stunden.

Idén om att islamofobi och projicering av allehanda samhällsproblem på invandrare som grupp inte kan vara rasism, om synpunkterna antas delas av ”folk flest” – och då alltså som ”spontant” framväxta föreställningar – har blivit en varmt omhuldad ansvarsfriskrivelse i de kommenterande skikten. Så kan den privilegierade positionen till och med marknadsföras som chict kättersk. Det kan inte vara rasism för det handlar om ”debatten”.

Här anlitar Expressen fyra rasstatsentusiaster som modeexpertis

Ett år gammalt foto kommenteras av bisarra snubbar.

Se också illustration på bloggen Andrea Doria.

Veckans graf

Vill tipsa om en nyttig och folkbildande blogg: Veckans graf. En del av graferna har ni som följer den här bloggen möjligen redan sett. Hur som helst bra saker att påminna sig om.

Till exempel, med anledning av ett självförhärligande pressmeddelande om fuskjakt från Försäkringskassan, som helt okritiskt vidareförts i olika medier idag, kan det vara bra att se de här skattningarna på kostnader för olika typer av fusk och felaktiga utbetalningar:



(grafen är hämtad från S-studenternas 10-talsprogrammet, men jag har inte tillgång till mitt exemplar just nu och kan inte återge deras källa)

3 +1 texter att läsa

Alltför ont om tid, alltför mycket som händer. De senaste dagarnas dramatik i klimatförhandlingarna har kommenterats insiktsfullt av många. Detsamma gäller den danska polisens hårda repressiva takter, underlättade av en fundamentalt rättsosäker lag med udden riktad mot politisk aktivitet: den så kallade lømmelpakken. Jag har twitter-tipsat om en del. Några kommer här också.

1. Elin Grelsson har skrivit ned några vittnesmål från folk som blev slumpmässigt gripna utan att ha begått något brott:

Siri fick sitta på marken i flera timmar och blev så kall att hon inte kunde stå upp. Hon fick så småningom en panikattack och hade turen att kunna åka med en ambulans, andra människor i liknande situationer hade inte samma tur. Folk svimmade, kräktes, låg i sina egna spyor och kissade på sig då de förvägrades gå på toa. En kille låg avsvimmad i en timme innan han fick hjälp. Stämningen var mycket obehaglig och de som ställde sig upp för att de inte klarade av att sitta ner trycktes brutalt ner igen. Viktoria och Olof fick stanna bakbundna på den iskalla trottoaren i mycket obekväma ställningar under mer än 4 timmar och Olof transporterades därefter till häktet (som en av poliserna kallade "Danmarks Guantanamo") där han tvingades sitta i samma outhärdliga ställning i ytterligare flera timmar, fortfarande utan mat, vatten eller tillgång till toalett.

Läs!

2. Isobel Hadley-Kamptz frågar sig utifrån en ärligt liberal utgångspunkt hur det kunde bli så här – och undrar vem som nu litar på polisen.

3. Petter Larsson skriver i Sydsvenskan om ”den rädda demokratin” och dess brutalitet – i ett grannland.

- - - - -

När jag håller på och tipsar, vill jag uppmana alla att läsa Roya Hakimnias utmärkta artikel på SVT Debatt om mediernas roll i reproduktion av den strukturella rasismen: ”Medierna stirrar sig blinda på SD”

[D]et finns en exotism kring Sverigedemokraterna som fyller en viktig roll: kolla där är rasisterna. Därför tog Fredrik Malm från folkpartiet chansen och debatterade mot Jimmie Åkesson. Det är inte en slump att det retoriskt mest rasistiska etablerade partiet skyndade sig för att ställa upp mot Sverigedemokraterna.

Läs!

Resursstark marginaliseringspose

Kajsa Ekis Ekman är briljant i DN:

För att legitimera sig som ”marginaliserad” krävs i själva verket att man kan koderna, att man vet exakt hur man presenterar sig som tystad. Det är en avancerad konst. Vem som helst klarar det inte och definitivt inte någon som är politiskt marginaliserad. Därför blir ett system som detta, byggt på marginalisering, betydligt mer uteslutande än ett system byggt på kunskap. Här räcker varken praktisk eller teoretisk kunskap – man måste kunna orientera sig i ett komplext och minerat system och positionera sig rätt.

Läs, läs, läs!

Basen

Svenska Dagbladet erfar att Christer Elmehagen, tidigare vice VD på Svenska Arbetsgivarföreningen SAF, inte kommer att beviljas ansvarsfrihet på bolagsstämman för AMF Pension, där Elmehagen varit VD och roffat till sig miljoner genom att flytta sitt eget pensionskapital på basis av information som han hade, innan bolagets pensionssparare drabbades. Det kommer också att resas skadeståndskrav på Göran Tunhammar, tidigare VD på Svenska Arbetsgivarföreningen SAF, som varit styrelseordförande och dealat med sin polare från tiden på Svenska Arbetsgivarföreningen SAF.

Detta, menar artikelförfattaren, kastar en skugga även på styrelseledamoten Urban Bäckström, VD på Svenskt Näringsliv, tidigare Svenska Arbetsgivarföreningen, SAF. I styrelsen har även ordföranden i LO, Wanja Lundby-Wedin suttit.

Den rubrik som SvD väljer är följande: LO-basen riskerar nytt bakslag.

Den svenska pressen däremot, firar nya triumfer.

Byte av konstnärlig ledare

Janne Josefsson slutar som regissör och dirigent för programmet Debatt. Så länge inte formatet och den marknadsauktoritära det-ska-vara-bra-tv-filosofin bakom programmet inte ändras är jag tveksam till om det kan bli så mycket av belysande samhällsdebatt där. Men det är i alla fall tänkbart att det nu blir lite mindre av aggressiva egotrippar i utförandet och unken rasistpropaganda i premisserna.

I en patetisk avskedsartikel i Expressen försöker Janne Josefsson framställa sin gärning som ett slags folkligt uppror mot eliterna. Som skämt hade det kunnat vara roligt. Istället för att ”vanligt folk” ska vara ”en tyst publik, en kuliss”, har Josefsson istället velat ”göra dem aktiva, deltagande och ta dem på allvar”. Det har gjorts genom att några Volvoarbetare fått ifrågasätta Sven-Otto Littorin. Det är ju bra. Men den röda tråden i de ”möten mellan folket och makten” som Josefsson gläder sig över att ha arrangerat, är att ett enskilt fall plockas ut ur sitt sammanhang och blir så hårdvinklat att det dels helt omöjliggör debatt, dels skymmer snarare än belyser möjligheterna att göra något strukturellt och systematiskt åt saken.

Hos den tittare som inte stänger av, slutar det hela i en allmän frustration, som gärna koncentreras och riktas mot någon byråkrat eller politiker som fått släpas fram för att bli ställföreträdande spottkopp. Det är en metodik som Josefsson utvecklat i Uppdrag Granskning och som ibland ger mycket värdefulla resultat när det gäller att avslöja samhällsproblem och maktmissbruk. Men samtidigt är formen hårt sluten. Om man bestämt sig för en dramaturgi ska aktörerna fan i mig tryckas ned i rollerna, oavsett vad som är sant och inte. Nyanserna – och alla andra konfliktlinjer än dem programmakarna slagit fast – bränns väck med studiolampor och Josefssons testosteronstinna svada. Som upplägg för ”debatt” om samhällsfrågor funkar det för det mesta väldigt dåligt.

Förljuget är det också när Josefsson försöker framställa sitt programupplägg som ett där ”det kringflackande cirkussällskap av proffstyckare som valsar omkring i vartenda tv-program” fått en mindre roll. Sanningen är snarare att programmet odlar fram en egen kader av proffstyckare, som delvis består av politiker och debattörer som lyfts fram för att de säger det Josefsson vill ska sägas, på det sätt han vill, och delvis av politiker och debattörer som är så illa tvungna att anpassa sig för tillfället.

Form och innehåll hänger ihop. Genom det upplägg som Debatt har valt och Josefsson präglat, blir det omöjligt att debattera ämnen som kräver varsamhet med fakta eller möjligheten att röra sig mellan konkret och abstrakt, mellan det enskilda fallet och de bestämmande systemen. Programmet blir på så sätt ett eldorado för de krafter i samhället som bygger sig starka runt enkelspårig demagogi – läs nätkommentarerna till Josefssons Expressen-artikel för ett smakprov – samtidigt som verkliga makthavare och maktförhållanden sällan blir föremål för Josefssons regisserade vrede. Istället målar han upp Dan Josefsson och Åsa Linderborg som Makten, och går loss på dem. Han får ta i hårt för att väderkvarnarna ska börja mala.

Janne Josefsson har alltid varit känslig för tidsströmningar och haft ett öga för social dramatik. Av det har han gjort några oförglömliga, banbrytande reportage som måste räknas till svensk tv-historia. Men på senare tid har han allt oftare vecklat ut sitt ego till ett segel och låtit tidsvindarna gripa tag i det. Det han gör nu är, som Olle Svenning skrev om Jyllands-Posten och Muhammed-karikatyrerna, att ”pissa i de förligaste av medvindar”. Den egna mediemakten använder han för att iscensätta sin gärning som motsatsen. Gott så. Men av Public Service har vi rätt att kräva mer.

Lite självmålsgnäll

Det är mycket chockrapporter nuförtiden. Nyligen fick vi veta att det förekommer rasism i rasistpartiet Sverigedemokraterna. Och nu får vi veta att Socialdemokraterna blir hårdare åtgångna än borgarna i det kompakt borgerliga svenska medielandskapet.

Nåväl. Det kan säkert vara nyttigt att påminnas om självklarheter ibland. Och ingen behöver ändå oroa sig för att det ska leda till några meningsfulla politiska reflexioner inom ramen för det som fortfarande brukar kallas det offentliga samtalet.

Medieforskaren Kent Asp konstaterar förstrött att orsaken ”i huvudsak” är ”deras egna tillkortakommanden och nästan självmål”, utan att nudda vid det faktum att vad som räknas som ett tillkortakommande eller framställs som ett självmål i huvudsak bestäms av en medial dynamik.

Idag är det till exempel i huvudsak inte ett tillkortakommande för den borgerliga regeringen att man tokkör svensk ekonomi i botten, medan det för den socialdemokratiska regeringen före valet blev ett tillkortakommande att världen drabbades av en gigantisk naturkatastrof som för svenska mediekonsumenter stundtals föreföll ha varit personligen skapad av godsherren Göran Persson. Likaledes har det varit ett självmål när till exempel medlemmar i socialdemokratiska partiet haft synpunkter på socialdemokratiska partiets politik och allianser, medan den borgerliga oppositionen kunde ”utlova mer enighet” och därmed få sitt arbete rapporterat på mysfrekvens.

Som det många gånger har påpekats här, beror inte det på någon mediekonspiration hos medierna, utan på relativt enkelt observerbara sociala processer. Det finns ett starkt flockbeteende hos medierna, som förstärks av att mångfalden är liten – ett naturligt utfall av verkande marknadskrafter – och att journalistiken ”rationaliseras” – också det ett naturligt utfall av verkande marknadskrafter. När det är så, får den som sätter och håller dagordningen ett mycket stort inflytande på hur nyheter sållas och tolkas. Då spelar till exempel ledarsidorna, vilka nästan alla är borgerliga – ett naturligt utfall av verkande marknadskrafter – en viktig roll, i samspel med de politiska journalisternas klasspositioner och yrkesmässiga socialisering.

Ibrahim Baylan gör förstås en riktig bedömning när ha säger att han inte gärna vill sätta betyg på medierna och att det ”under rådande omständigheter skulle […] mest ses som gnäll”. Att i medierna försöka initiera en diskussion om mediernas roll – som dessutom antyder att de tongivande nyhetsförmedlarnas självbild är ideologisk och falsk – blir så att säga ett självmål. Baylan har gjort sin läxa och säger att ”när det gäller hur medierna väljer och inte väljer att göra i en demokrati så är det en diskussion som medierna själva måste ta”. Det är rätt svarat, och garanterar som sig bör att någon sådan diskussion inte tas.

Därmed kan den situation där medierapporteringen i tilltagande grad lever ett liv som är självständigt från verkligheten, men som i likaledes tilltagande grad påverkar verkligheten, fortgå enligt sin egen logik.

Samtidigt är det viktigt att understryka att socialdemokraterna och hela arbetarrörelsen har ett avgörande eget ansvar. Dels ökar utrymmet för en snuttifierad och personfokuserad politisk debatt och journalistik, när man drar ned på ambitionsnivån i samhällsförändrandet; något som gynnar borgerligheten. Dels har frågorna om borgerlig ägarhegemoni i medierna och om egen opinionsbildning i praktiken stått långt ned på dagordningen. Det straffar sig.


[SR][SvD][DN][AB][Dagen]

Visst nappar det. Eller: en högerpopulistisk lektion i hur man kan bortse från verkligheten för att istället skapa den

Efter norska Fremskrittspartiets utspel och efterföljande ”debatt” om en förestående ”smygislamisering” av Norge efter svensk modell, baserat bland annat på den påhittiga, av Sveriges regering beställda rapporten som Försvarshögskolan tog fram om Rosengård, kommer skatteåterbäringen: Frp går upp 6,3% på en månad, till 29,4%. Den rödgröna regeringens återhämtning i opinionen är därmed åter upphävd ett drygt halvår före valet.

Upphävt är också Frp:s planerade besök i Rosengård. Efter sina surrealistiska påståenden om att Rosengård numera lyder under Sharialagar, blev ju Frp inbjudna till att kanske själva se hur det är i Rosengård. När framgångarna nu är inkasserade är partiet betydligt mindre intresserat av besöket. På ett fantastiskt utstuderat sätt får de till och med detta att hamna på pluskontot, genom att sprida olika rykten om hur besöket skulle ha sett ut.

Siv Jensen själv får komma till tals med ”repliker” i både Aftenposten och Dagbladet idag. I bägge undviker hon nogsamt att bemöta några av de argument som riktats mot hennes dyngspridning. Istället refererar hon till sina åsiktsfränder Nyamko Sabuni i Sverige och Karen Jespersen i Danmark. Rykten bekräftas genom rykten. Hets legitimeras genom andra hetsare.

De korta inläggen är uppvisningsstycken i högerpopulistisk retorik. Att Aftenposten har låtit människor som inte känner igen Siv Jensens bild och är kritiska till den komma till tals beror på att tidningen ”åpenbart lett etter folk på ethvert gatehjørne som kan kritisere Frp”. Att göra så är en besvikelse: ”jeg hade håpet at avisen ville tatt en debatt om radikal islams påvirkning på Norge og religionens undertrykking av kvinner, på alvor”. Samma med Dagbladet: ”I letningen etter personer som er uenig i min kritikk av forholdene i Rosengård, har ikke Dagbladet avslørt annet enn at de skyr debatten om fundamentalistisk islam”. Och så konstaterar Jensen, efter att kort och gott ha avfärdat Mattias Gardell som ”uintressant” samt åter upprepat flera av sina lösryckta påståenden och buzzwords: ”Dessverre står Frp alene i å reise debatten om fundamentalistisk islam og mangefull integrering”.

Med andra ord: Om man inte vill hålla med Frp, så upprepar Frp sina lögner och säger att hallå där, detta vågar ni inte upprepa. Om man håller med Frp så upprepar man Frp:s lögner, varpå Frp upprepar lögnerna och säger att titta, detta är ju saker som stämmer, eftersom det är andra som redan har sagt dem.

Summa summarum har alltså Frp, genom att påstå en massa saker som inte stämmer, genom att överdriva rykten i en rapport som inte har undersökt den verkliga situationen i Rosengård, samt genom att inte besöka verklighetens Rosengård, fått igenom en verklig framgång i opinionsmätningarna, och tar ett steg närmare möjligheten att i verkligheten sänka skatterna för de rikaste, privatisera offentliga verksamheter och underlätta fördjupningen av segregering och social nöd.

Nyamko Sabuni kan glädja sig åt att ha hjälpt sina norska kamrater på traven. Och Magnus Ranstorp kan komplettera sitt CV.



Tidigare inlägg: [Sharia som shareware][Trist sa Siv...]

[VG][VG][Dagbladet][Aftenposten][Aftenposten]

Nyttan med EU

Ett flagrant exempel på varför EU är bra för borgare. En redan rättmätigt impopulär regering kan låta bli att komma med förslag om att ytterligare strömlinjeforma och kommersialisera den redan chockerande strömlinjeformade och enahanda svenska pressen – och bara lämna över frågan till att blötas och malas i EU-systemet. Man backar för politiskt tryck som kan skapas på hemmaplan (glädjande, förstås) men räknar med att saken kommer tillbaka som något halvruttet och trekvartsglömt, som man bara får svälja utan vidare krusiduller (läs: allmän debatt)

Exemplet är också till hjälp för att begripa det naturliga i att miljöpartiet vill göra sig regeringsfähigt genom att ”modifiera” sin syn på EU. För ett borgerligt parti med det urbant radikala poserandet som affärsidé, är EU ett svårlaget bekvämt ställe att lämna sina ideal till kemtvätt, samtidigt som man bedyrar för dem som då och då undrar, att man minsann har kvar dem, ämnade att plockas fram renare än någonsin, vid högtidliga tillfällen som man dessvärre inte helt säker kan säga just nu om man hinner närvara på.


Jens Holm skriver också om presstödet.

Biståndet som ännu ett exempel

Hans Linde skriver om hetsen mot det svenska biståndet – och verkligheten. Läs det!

Gången i den hr frågan uppvisar en välkänd systematik. Först ett skamlöst, osakligt malande från högern, vilket skapar en allmän stämning av det-där-är-ju-märkligt-för-det-har-man-ju-hört-misstänksamhet. Sen en ”granskning” som görs utifrån utgångspunkter som garanterar ett fördelaktigt utfall – gärna levererad av Konjunkturinstitutet, Statskontoret, eller som i det här fallet Riksrevisionen. Därefter en okritisk, okunnig lämmeljournalistik med krigsrubriker. Och så något bisarrt utspel från grotthögern, som flyttar fram positionerna.

När väl en saklig och reflekterande motbild hunnit målas upp av någon annan, är tankemönstren redan inristade i det kollektiva medvetandet och cirkusen har dragit vidare till nästa anhalt.

Sådär har det varit med ”debatter” om ungdomsarbetslösheten, plusjobben, salladsbarskonflikter, utnämning av generaldirektörer, regeringskansliets krisberedskap, jobbgaranti, fusket med det ena och det andra…

Ibland finns element av direkta felaktigheter som får eget liv. Men minst lika ofta – och mer försåtligt – handlar det om urval och fokus. Det finns, exempelvis, självklart folk som fuskar och det är självklart inte bra. Men, genom upprepandet av enskildheter lösryckta ur sitt sammanhang övergår kvantitet i kvalitet – den sammanlagda uppfattning som kommuniceras ut blir inte bara obalanserad; den blir lögnaktig.

Så fungerar världsbildsskapande i borgerlig mediehegemoni.


Noterar för övrigt att DN lyckas skriva en artikel om saken, där man i huvudsak upprepar den etablerade bilden och placerar det som är viktigt och nytt i slutet.

Medial rundgång

Illustrationen via Pierre Gilly, som skriver om hur en nyhet skapas. Läs!

Klassisk predikan

Jävlar i min låda – nu är det terrorexpertisen i gasen. De är överallt. Och mest av alla vet förstås Magnus ”jag har varit i USA” Ranstorp, som, naturligtvis, varnar för att ”spekulera”. Här spekuleras inte – här snackar vi skickliga yrkesmän som skapar en härligt spännande stämning i samhället. Det är klassiker-vibbar på det här:

Om Pakistan är inblandat innebär det, enligt Magnus Ranstorp, att det kan finnas ledtrådar till det ”klassiska al-Qaida”, med Usama bin Ladin som ledare.

DET KAN ÄVEN VARA SÅ att en intern terrorismcell i Storbritannien själv bär huvudansvaret.

- Den kan ha radikaliserats och sätter detta i verket, säger Magnus Ranstorp.

- Magnus Ranstorp misstänker att attacken mot flygplatsen i Glasgow kom i förtid, på grund av att bilbomberna i London oskadliggjordes.

- På ytan ser det ut som att uppptäckten i London ledde till att planen accelererade och Glasgow attackerades.

Det kan också, ska det tilläggas, vara så, enligt mig, att den ”klassiske” tolfte imamen ”M to the E – groom to the boom” Mehdi är tillbaka för att röka juju-muju i Glasgow (förklarar lätt att bilattacken blev så ogudaktigt amatörmässig), innan han leder de hemliga skägg-and-breakfast-cellerna i hela Västvärlden i kampen mot demokrati, marknadsekonomi och beach-volley.

Det kan vara så.

Men det kan naturligtvis inte vara så att terrorexpertisen snackar skit i extatisk symbios med det som i Västvärlden ännu kallas journalistik.


Också: Paolo Pissoffi här och här.

JLP om GP

Jag tror att första gången jag fick frågan om vem jag hade som ”politisk förebild” eller möjligen ”idol” var i samband med att jag blev vald till Ung Vänsters ordförande 2001. Då svarade jag CH Hermansson och Jenny Lindahl Persson. Det har jag gjort också sedan dess. Båda de nämnda är imponerande i skärpa och förmåga till nytänkande. Båda är också oefterhärmliga när det gäller att hitta ett alldeles eget politiskt tonfall.

Vad CH tycker om Göran Persson och debatten om honom vet jag inte. Men jag konstaterar att Jenny idag slår till på Expressen med en debattartikel som bär hennes signum: Intelligent, rolig, skär igenom hyckleriet och säger väsentligheter på ett litet utrymme.

Läs ordentligt. Och särskilt den demokratiskt avgörande – från Perssons i sammanhanget rätt oviktiga personliga karriärval särskilda – varningen för en debatt där man beskriver ”politiken” som ”en särskild yrkessektor i samhället, där man har till uppgift att bestämma och stifta lagar, och där partitillhörighet är mindre viktigt än att man är politiker”. Det tycker jag för övrigt att den annars djupt sympatiske och mycket angelägne Göran Greider göra, istället för att hålla på och bli deprimerad.

Igen

Återigen har polisen spridit felaktiga uppgifter, uppgifter som satt tonen i den ”debatt” som följt i samhället. Det finns inga belägg för gatstenskastning mot polisen i Rosengård. Det var inte ”hundratals” ungdomar som upploppade. Polisen påstod bägge saker. Medierna rapporterade det vitt och brett.

Det är en jätteskandal. Men det passerar återigen som ett perifert efterspel.


Sist var det Hjällbo i Göteborg:
Blogginlägg: Och vem försvarar oss från polisen?
Thaher Pelaseyd i GP: Skev bild av förorten gynnar extremismen

Etnifiering

Exempel från Norge. De som begår lagbrott och misshandlar är somalier. Den som misshandlas av dem är norsk-somalier. En händelse som kan passas in i en rätt obehaglig, rasistisk dramaturgi exploateras till max för att bekräfta redan framodlade stämningar. Det är europeisk vardag. Via Audun Herning, som kommenterar.

Klargörande

Tidningen Expressen passar på att slå två flugor i en smäll - ge den grävande journalistiken (minst) ett ansikte och fördjupa en viktig debatt om mediernas samhälleliga roll och ansvar:

Inte bara Valla

Ester Pollacks krönika i SvD idag måste läsas. Frågeställningen är karaktäristisk för den tid vi lever i. Ändå - eller just därför - finns en beröringsskräck för den. Att medierna inte förmår diskutera sig själva på ett rimligt sätt blir allt mer uppenbart. Behovet att diskutera dem likaså.

Nyhetsbevakning av makthavares hantering av statliga medel respektive personal är legitim och har offentligt intresse. Men regisserat som mediedrama förvandlas kritik, också berättigad sådan, till en moralitet. Vi har sett det förr, en Laila Freivalds, en Tiina Rosenberg, en och annan minister i Reinfeldts regering. Medieskandalens regi gör att redaktioner förlorar förmågan till urskillning. Och när avgången, de politiska konsekvenserna är ett faktum, kan ingen ställas till ansvar. Pressen har ingen politisk agenda. Inte heller dess källor, väl? Kritiken av journalistiken avfärdas ofta som konspirationsteorier. Saken var stor, den krävde sin insats. Att alla värderade händelseutvecklingen på samma sätt blir ett bevis för sans och vett.

Brink om järnnäven mot facket

Josefin Brink skriver, med utgångspunkt i Anders Mildners mycket läsvärda artikel om mediedramaturgin i den pågående fackbashingen, ett lysande inlägg som bör vara obligatorisk läsning.

Metoden är klassisk: vänd på perspektiven. Utmåla löntagarnas organisationer som överheten och kapitalets företrädare som underdogs. Med den taktiken lyckades George W Bush övertyga den amerikanska arbetarklassen om att han, som fötts in i en miljardärfamilj, och vars hela politik går ut på att gynna den ekonomiska eliten och skicka iväg de fattiga som kanonmat i krig, var deras man. Överheten var de fjolliga demokraterna med sina collegepoäng och sitt vurmande för bögar och kultur. (Liksom för en viss inkomstutjämning och åtminstone ett minimum av välfärd, skulle man kunna tillägga, fast det gjorde förstås aldrig Bush.)