En bild på hundra fotografer säger mer än tusen ord

«Now y’all go have a discussion on how the media produce social reality rather than “just report” on it»

Heder, nyheter och ansvar

Anders R Olsson har skrivit en viktig artikel i DN om mediernas roll i reproduktion och underblåsande av rasismens idag mest framträdande form: hatet mot muslimer.

Han tar upp frågan om hedersrelaterade brott, som ju över huvudtaget inte har något med islam som religion att göra, men som likafullt kommit att bli en del av den mer allmänna demoniseringen av muslimer – som inte heller kan förstås i snäv relation till religionen islam. Olssons poäng är de dubbla måttstockar som gör att mäns våld mot kvinnor individualiseras, bagatelliseras och osynliggörs, när den begås under andra omständigheter, inte minst när alkohol är med i bilden, medan den kulturaliseras och extremexponeras i fall där förövare (och offer) är De Andra.

Läs artikeln!

(Jag har tagit upp frågan om hedersvåld och utnyttjandet av det i en rasistisk diskurs flera gånger. Till exempel här i Flamman. Och andra gånger på bloggen)

Men Olssons artikel har som sagt ett bredare anslag än förståelse av och rapportering om hedersrelaterat våld. Den handlar om den avgörande roll som nyhetsvärdering har för opinionsbildning och därmed för politisk förändring på samhällelig nivå. Den holländske forskaren Teun van Dijk har skrivit mycket på det temat. På svenska finns bland annat en läsvärd text, Elitdiskurser och institutionell rasism, i den här SOU:n som är en del av den stora, bortkollrade Utredningen om makt, integration och strukturell diskriminering, som leddes av Masoud Kamali.

Jag citerar här ett längre stycke:

Ledande massmedia i Europa har, med få undantag, misslyckats med att bekämpa den tilltagande rasismen och främlingsfientligheten i europeisk politik och allmän opinion. Tvärtom har pressen och många andra eliter, som i fallet med det politiska fenomenet Fortuyn i Nederländerna, gjort stora ansträngningar för att markera att islamofobiska och invandringsfientliga hållningar inte ska ses som former av rasism. Så fort främlingsfientligheten blir till vanligt sunt förnuft, till något som ”vi” instämmer i, så ska den inte längre benämnas ”rasism”.

Och själva rapporteringen om det mångkulturella samhället inskränker sig till bevakning av ett litet antal ”problemämnen”, som illegal invandring, integrationssvårigheter eller brottslighet. Som vanligt bland eliterna blir all kritisk analys av deras praktiker, och i synnerhet slutsatser om pressens rasism, våldsamt avvisad. Mer allmänt kan man säga att media ägnar mycket mer uppmärksamhet åt de problem som tillskrivs minoriteter än åt de som upplevs av minoriteter. Och om rasism över huvud taget tas upp hänförs den oftast till extremhögern, sällan till de traditionella eliterna, och aldrig till pressen själv.

Genom att fokusera på illegal invandring, integrationssvårigheter, brottslighet, våld, terrorism, bakåtsträvande och andra negativa attribut som tillskrivs de Andra, kan elitdiskurser således producera, sprida eller befästa de allmänt spridda fördomar och ideologier som både vållar och legitimerar vardagsdiskrimineringen inom områden som invandring, arbetsmarknad, bostadsfrågor, politik, utbildning, säkerhet, kultur, etc. Diskursiv elitrasism är således inte bara ”ord” eller ”idéer”, utan en inflytelserik och genomgripande social praktik som ger upphov till konkreta former av etnisk ojämlikhet och dominans i minoriteters vardagsliv.

Medierna kan inte bli kvitt sitt ansvar genom att gömma sig i en falsk, ideologisk självuppfattning. Det är bra att påminna om det då och då.


PS. Olssons artikel blir förstås mött med chock och struntprat av extremhögern: Säfflemannen, Ingerö, Robsten, Erixon.

Manifest Analyse i media

Några fler kommentarer i medierna, till Manifest Analyse och pamfletten Tankekrigen:

- Ida Søraunet Wangberg hos tankesmedjan Res Publica
- En lite svårbegriplig kritik signerad Åshild Mathisen i Dagens Næringsliv
- Ett svar till ovannämnda kommentar, av Henrik Fjeldsbø från fackförbundet Industri Energi
- Kulturredaktören i Dagbladet Peter Raaum skriver också med utgångspunkt i Mathisens kritik.
- Frank Rossavik skriver i Morgenbladet om kulturradikalismen, och tar avstamp i pamfletten.

”Ersatt” president får ”snöpligt slut” – och allt visar sig vara Chavez fel

DN:s ledarsida följer upp och preciserar rubriceringen på nyhetsplats tidigare i veckan. Håkan Boström försöker sig på en kritisk blick, men ger upp och säger att allt är Chavez fel.

Fast lite var det den bortkuppade presidentens fel också, eftersom han ”radikaliserades”, fjärmade sig från ”beskyddaren” USA – landet som i decennier behandlat Honduras som en avkrok på sin egen bakgård, tillsatt och avsatt ledare och organiserat dödspatruller – och knöt an till det suspekta gänget ”vänsterpresidenterna” i Latinamerika. Fast det sistnämnda är förstås mest Chavez fel, eftersom han haft den dåliga smaken att inte bli vald och omvald som ”vänsterpresident”, utan också använt sin post till att ändra saker i enlighet med sina vallöften. Nåväl, det hela har lett till ett ”snöpligt slut” för Zelaya. Typ, synd. Lite som andra försök till ”reformism” i tredje världen fått ett ”snöpligt slut” med militärkupp och sånt som de håller på med i tredje världen. En sådan kupp, och därmed ett sådant ”snöpligt slut”, som den maktfullkomlige Chavez också råkade ut för, men som han på ett maktfullkomligt sätt – alltså genom folklig massmobilisering – lyckades undvika.

Kanske kan vi kalla Boströms inlägg en tragisk läxa i liberalism. Men vem ska lära sig?

- - - - -
Läs också Greg Grandin i The Nation:

For those who presume to rule behind the scenes, Zelaya took a step too far when he began to push for the convocation of a constituent assembly in order to democratize Honduras's notoriously exclusionary political system. Expectedly, these efforts were opposed by the national Congress and the Supreme Court, both of which are controlled by an inbred clique of career politicians and judges invested in keeping Honduran politics restricted--including members of Zelaya's Liberal Party. For its part, the US media seem intent on reporting on events in Honduras through the prism of its obsession with Venezuela's Hugo Chávez. The New York Times, for instance, ran an op-ed by free-market ideologue Alvaro Vargas Llosa, who claimed that the most unfortunate aspect of the coup is not that it derailed Honduran democracy but--wait for it--that it has allowed Chávez to defend democracy and thus claim the "moral high ground."

Analys

OSLO. DN:s politikrapportering har åtminstone sedan valet förlorat all kontakt med verkligheten, men redaktionens slutsats verkar vara att det är full fart framåt i samma riktning som gäller. Budskapet från Analysmannen är det kända – mer magsura utfall mot vänsterpartiet, presenterat som analys.

PS. Vänsterpartiet har presenterat en rapport med analys och förslag med anledning av finanskrisen. Den som vill läsa rapporten istället för en klumpig DN-version av moderaternas kampanjvärldsbild, kan göra det här (just nu utan försättsblad).


[Expr][SvD][SvD][AB][AB]

Tankekrig: Manifest Analyse

Igår var det frukostlansering för Manifest Senter for samfunnsanalyse, där jag kommer att jobba halvtid som ekonomianalytiker framöver, tillsammans med Magnus Marsdal, utredare, och Ingrid Wergeland, som är chef.

Till lanseringen ger vi ut pamfletten Tankekrigen (sv. Tankekriget) som jag har skrivit. Den utgår från svenska erfarenheter av näringslivets opinionsbildningsarbete, med Timbro som en operativ spindel i nätet. Eftersom Norge och Sverige är så pass lika i många avseenden, finns det all anledning för den norska arbetarrörelsen och vänstern att känna oro, när Timbros lillasyster Civita trappar upp sitt arbete, i synnerhet när mycket av det som görs är direktimporterat från Sverige.

Därför är det också kul att fackföreningsrörelsen i Norge tar utmaningen på stort allvar och förhoppningsvis kan ta strid innan högern i Norge har lyckats skaffa sig det försprång som de organiserade kapitalintressena i Sverige har lyckats göra.

Lanseringen har uppmärksammats i många norska medier. Här är en förklarande debattartikel av Ingrid Wergeland i Dagbladet igår. Och:

- Artikel i Dagens Næringsliv/e24
- Frifagbevegelse.no
- Fagbladet
- Kommentar i Dagsavisen
- Intervju i Dagbladet
- Kulturredaktör Peter Raaum, också i Dagbladet.
- Uppdatering: Aftenposten.

Och så en del som inte ligger ute på nätet. Klassekampen hade ett stort uppslag igår och trycke också ett utdrag ur pamfletten.

Ikväll blir det fest. Alla som har vägarna förbi Oslo är välkomna:

Onsdag, 24. juni 2009, 19-01
Manifests lokaler på Tullinløkka
Kristian Augusts gate 11, bakgård og 1. etg

Vi feirer etableringen av Manifest Senter for samfunnsanalyse – «Manifest Analyse» blant venner.

Vi markerer at tre nyansatte er i sving, og i samme slengen lanserer vi vår første utgivelse: «Tankekrigen. Hvordan høyresiden vinner de viktige slagene» av Ali Esbati.

Bar: øl, vin og Tankekrigen

Manifest Senter for samfunnsanalyse

Idag har jag börjat på ett nytt jobb.

Jag kommer att på halvtidsbasis arbeta med Manifest Senter for samfunnsanalyse (i folkmun Manifest Analyse). Vi ska sträva efter att sätta dagordningen i norsk politik genom ett kunskapsbaserat, folkligt upplysningsarbete, och vi ska dokumentera samhällsproblem, analysera orsakssamband och lansera lösningar som befrämjar deltagande, demokrati och rättvisa.

Centret är självägt, självständigt och partipolitiskt oberoende. Starten har möjliggjorts huvudsakligen genom stöd från fackföreningsrörelsen. Driftbidragen kommer inledningsvis från ett stort antal fackliga organisationer, i huvudsak lokalt, genom ett abonnemangssystem.

Vi kommer att vara tre personer som arbetar operativt. Ingrid Wergeland, sociolog och tidigare bland annat redaktör i feministiska RadiOrakel, är anställd på heltid som chef (”daglig leder”), medan alltså undertecknad, samt Magnus Marsdal – känd i Sverige främst för sin bok Frp-koden; även översatt som Högerpopulismen dissekerad – kommer att jobba halvtid som projektledare.

Det är ett spännande pionjärarbete som jag har fått privilegiet att få vara med i, på ett hörn. Progressiva krafter, inte minst arbetarrörelsens organisationer, har ett stort behov av att själva sätta dagordningen för samhällsdebatten – att själva formulera problemen; att kliva längre in på idéproduktionens stridsfält. Erfarenheterna från inte minst Sverige visar tydligt hur hårt vänstern och arbetarrörelsen kan trängas tillbaka, om man inte är uppmärksam på, och tar upp kampen mot, högerns massiva tankesmedjande och problemformuleringsinitierande.

I Norge har Civita på senare tid följt storebror Timbro tätt i spåren. Nu finns det kanske anledning för arbetarrörelsen och vänstern i Sverige att inspireras i motsatt riktning.


PS. Arbetet befinner sig fortfarande i uppstartsfasen, så det finns inte en egen hemsida. Men det kommer mera. Adressen www.manifest.no går till Förlaget Manifest, som vi alla tre sitter i redaktionen för, och som kommer att vara en närstående samarbetspartner.