Avrättning som politisk temperaturmätare

Polisen bekräftar nu att den man som trycktes ned (som det nu verkar av två andra agenter) och sedan sköts ihjäl med flera skott inte var skyldig till något annat än att vara [eller, som det ju visade sig, se ut som en] asiat. En civilklädd polis har alltså jagat en kille med för stor jacka och utan vidare tömt sitt magasin i honom, medan andra passagerare såg på. Det är groteskt och skrämmande.

Som jag har påpekat i tidigare inlägg (här och här) så var det centrala inte vad mannen skulle ha gjort förut, utan att det är frågan om en avrättning, genomförd utan rättegång eller bevis. Den sociala funktion som detta har är att skrämma människor till tystnad och lydnad, att sätta skräck i en befolkning och flytta ramarna för vad som är acceptabelt.

En polistalesman säger – vilket i och för sig även det motsägs av flera ögonvittnen – att mannen inte lydde polisens instruktioner. Med tanke på att han låg ned med poliser över sig när han blev mördad så är det inte särskilt troligt att han skulle överlevt om han följt några påstådda instruktioner. Men inte heller detta är egentligen avgörande, utan att polisen antyder att den som inte följer instruktioner ska kunna avrättas på plats. Statsmakterna tar sig själva rätten att göra precis vad som helst i en hetsstämning som de själva skapar.

Den mördade asiaten kommer inte att komma till liv igen. Vad den här incidenten, och de reaktioner som omedelbart följde den säger oss, är något om det politiska klimat som Bush, Blair och deras anhang skapar, och vad det innebär för vanliga medborgare. Läs gärna kommentarerna jag postade igår igen. Och fundera lite över vad en vanlig britt, särskilt om hon har ”asiatiskt utseende” har att vara rädd för egentligen – fantasier om ”al-Qaida franchise” eller civilklädda poliser som smyger omkring och har ihjäl människor.

Någon trevligt prick skrev efter mina tidigare inlägg, en text med rubriken ” Nästa gång polisen skjuter ihjäl en terrorist hoppas jag det är Ali Esbati”. Jag skriver om det här, eftersom den är intressant som tidsdokument. Resonemangen är talande för hur fort det kan gå, vad vi som medborgare har att akta oss för, kämpa mot. Den som samtycker till utvecklingen, som inte höjer rösten när de myndiga männen på TV talar om nödvändigheten om ”hårdare tag” och ”tillfälliga undantag” från fri- och rättigheter, bidrar till normaliseringen av fascistiska, människofientliga strömningar. (Att skribenten samtidigt hyllar Israels apartheidmur och skriver att kvinnor är dummare män är bara logiskt i sammanhanget. Och läs gärna kommentarerna).

Vi lever i mörka tider. Men vi är inte hjälplösa. Bara om vi håller käften, kan vi vara säkra på att det blir ännu mörkare.