Operationen lyckades - patienten dog

Peter Kadhammar fortsatte igår ett intressant reportage om svälten i Niger, som det annars rapporteras sparsamt ifrån. Av artikeln framgår att IMF:s och världsbankens politik, som påtvingas Niger, är en direkt orsak till svälten. Processen beskrivs konkret och tydligt. De kooperativ som organiserat grundläggande livsmedelsförsörjning för hundratusentals fattiga har förbjudits, då de hotade den ”fria marknaden” (vilket förstås är poängen). Priskontroller på mat har tvingats bort, vilket lett till hamstring och efterföljande svält. Människor svälter alltså inte för att mat saknas, utan för att de saknar ”köpkraft”.

Vad som inte riktigt framgår av artikeln, är att detta på intet sätt är unikt för Niger. Precis tvärtom. Detta har varit IMF:s och Världsbankens politik i tredje världen under ett flertal decennier. Överallt, alldeles särskilt i Afrika, har den lett till katastrof – svält, utslagning, regression, förstörda utvecklingsmöjligheter. Mot denna politik har miljoner människor runt om i världen organiserat sig i proteströrelser. Informationen är inte ny. Den har funnits hela tiden. Det är många – vi är många – som talat och skrivit om detta.

Vad som också ska påpekas är att detta inte är en tragisk bieffekt av politiken. Med den marknadsliberala syn som IMF och Världsbanken grundar sin politik så är Niger ett lyckat exempel, ett land på rätt väg. Det är ju så här det ska fungera i en marknadsekonomi. De som obehindrade av prisregleringar säljer mat till skyhöga priser och därmed orsaker svält hos stora befolkningsgrupper är marknadssamhällets älskade hjältar, smarta entreprenörer.

Det som Niger utsatts för följer alltså en exakt one-size-fits-all-mall som land efter land i tredje världen angripits med. Jag skriver angripits med, och menar det. IMF:s och världsbankens politik förstör brutalt, cyniskt och systematiskt utvecklingsmöjligheterna i tredje världen. Kraven är att man ska fokusera på export, av det man har ”komparativa fördelar” i, alltså fortsätta med råvaror och inte utveckla industrier; att man ska privatisera offentlig verksamhet; att man ska skära ned i de offentliga utgifterna (som ofta är mycket små, bortsett från militärutgifter); att man ska avgiftsfinansiera mer av den sociala omsorgen; att man ska föra en högräntepolitik tillsammans med fasta valutakurser (för att gynna utländska investerare); att man ska ta bort skyddstullar (vilket slår ut de egna industrierna). Till och med en ”insider” som chefsekonomen på WB, Joseph Stiglitz, insåg hur politiken körde ned länder i botten och lämnade sitt jobb, med att påpeka att ”medicinen” helt enkelt brukade döda patienten.

Journalisten Gregory Palast nämner bara några exempel på detta i ett reportage:

Step two is what the World Bank calls a poverty reduction strategy. In Tanzania, the bank's idea of a poverty reduction strategy was to require the government to raise the price of medicine during an AIDS epidemic. In Bolivia, the bank's poverty reduction strategy was to demand increases in the price of water. That strategy produced riots. In Ecuador, the poverty reduction strategy included increasing the price of cooking gas by 60%. The nation exploded.

Exemplen kan mångfaldigas. 80 av världens länder hade en lägre BNP/capita 1999 än 1989. Många av dem står under IMF/WB-diktat. I Ryssland var IMF/WB pådrivande i en total utarmning av landets produktiva resurser, där allt värdefullt såldes till utlandet och samtidigt skapade ett av världshistoriens största explosioner av ojämlikhet, en kleptokratisk härskarklass (ofta samma personer som under Sovjettidens sista år) och en sjunkande medellivslängd som antagligen saknar motstycke i fredstid.

Tillväxten i de latinamerikanska länderna var 5,5% respektive 6,0% på 60- och 70-talen. Enter Friedman boys (under benäget militärt understöd). På 80-talet var tillväxttakten 1,3%, 1991-1995 2,8%. Från 1960 fram till första oljekrisen 1973 hade 42 U-länder tillväxttakter på över 2,5% per år. Sex afrikanska länder söder om Sahara var bland de 20 snabbast växande ekonomierna i tredje världen. Alla dessa länder praktiserade på ett eller annat sätt en importsubstitutionspolitik, alltså att medvetet försöka importera mindre och bygga upp egen produktion. Det fanns problem med den politiken, men inte alls av den typ som IMF/WB hävdat och byggt sin politik. Resultatet med öppna marknader och sårbarhet för de starkaste aktörerna är inte direkt lysande.

Exemplet Sydostasien är en historia för sig, som jag kanske återkommer till i ett (minst lika långt) inlägg någon gång. I korthet kan sägas att den duktiga eleven i klassen fick betala ett dyrt pris för IMF/WB:s krav i krascherna 1997/1998. Kina och Indien, som gick sin egen väg, klarade sig. 40 miljoner gick ned sig i fattigdom i Indonesien. Över sex miljoner i Thailand.

IMF/WB agerar rationellt utifrån bakomliggande intressen. De öppnar upp varje hörn av världen för västerländskt kapital och anpassar ekonomierna i periferin till centrums behov. Att miljoner dör under tiden, är inte ett problem. Det märks inte ens som brus på Nasdaq. Brecht skrev för decennier sedan: ”Svält uppstår inte –den organiseras av spannmålshandeln”. Den organiseringen är betydligt mer sofistikerad idag. Men det är samma kapitalism då som nu.

(Noterar att Johan Norberg är sin vana trogen och istället efterlyser mer av samma sak i Niger. Som vanligt har de som drabbas och protesterat bara missuppfattat sin situation. De borde läsa Norbergs bok istället för att kräva en politik som kan förse dem med mat).