Filtrerad s-kongress

I onsdags var jag i Falun. Deltog i ett samtal som ABF ordnat, med temat Arbetarrörelsens utmaningar, ungefär. Det var ett sånt där möte man blir glad och hoppfull av, i all enkelhet. Deltagarna var i huvudsak socialdemokrater, fackligt aktiva de flesta. Om somligt gick åsikter isär, förstås, men det fanns en insikt om de verkliga hoten mot den gemensamt uppbyggda och uppburna välfärden, om behovet av att bredda förståelsen av politisk makt och maktlöshet bortom regeringskansliet, och en vilja att sätta igång att arbeta. Ett litet hörn av det stora, skrovliga och fina som är svensk arbetarrörelse, helt enkelt.

På väg till mötet var vi några som funderade högt över den socialdemokratiska partikongressen – den rör ju flera än sossarna. Vi funderade på om rapporteringen skulle bli så skev, ja närmast hatisk, som den varit den senaste tiden när det gällt precis allt som rört arbetarrörelsen. Nej, riktigt så illa kunde det väl inte bli.

Men visst kunde det det.

Det mest intressanta är att se hur dramaturgin fastställdes innan kongressen satte igång, till exempel med den ”analys” av Henrik Brors som jag skrev om tidigare. Man kan också läsa Lena Mellins lika oförblommerat antipatiska ”analys”. Svenska dagbladet tar en organisatorisk fråga som torde kännas igen från varenda förening – hur man ska hantera balansen mellan förtroende och öppenhet i ledningen – och gör om till en jätterubrik som ska bekräfta dramaturgin, med Göran Persson tilldelad huvudrollen som översittande buffel på övertid. Expressen gör hela den verkliga och intressanta debatten om individualisering av föräldraförsäkringen till ”Perssons strid mot kvinnorna”. ”Rapporteringen” har ingenting alls att göra med ett intresse för att föra ut verkliga händelser och diskussioner, men allt att göra med viljan att bekräfta en framstampad bild, helt oavsett om och i så fall på vilket sätt den är sann. Tove Nandorf (DN) och Göran Eriksson (SvD) skriver lite annorlunda, men med samma sorts blinkning åt det som vi redan förväntas känna inför Göran Persson och socialdemokratin – förakt. Vi ska varken uppröras eller upplysas. Vi ska fnysa.

Här finns ett illa dolt underliggande förakt för arbetarrörelsen och inte minst för arbetarrörelsens demokratiska processer. De politiska journalisternas utgångspunkter är så oerhört samstämmiga – ett flockbeteende i en bestämd social riktning. De som skriver har ungefär samma inkomster och umgänge, uppskattar samma saker, ser samma saker som viktiga och svarar inte för sina ställningstaganden mot någon, utom förstås i grunden dem som äger och leder verksamheten.

Att detta är ett demokratiskt problem är självklart. Att vi inte kommer att läsa om det i samma medier är ännu mer självklart.

Socialdemokraternas partiaktiva i allmänhet och mediefolk i synnerhet borde förstå detta mer och mer nu och agera utifrån det. Det är inte möjligt att ducka för debatten om debatten. Eller att tro, att samhällsförändring i motsättning till kapitalets önskemål, hur beskedlig den än skulle vara, är möjlig med mindre än att man tar allvarligt på uppgiften att bygga fungerande kanaler för kommunikation.

För övrigt anser jag att beslutet om att stödja könsneutral äktenskapslagstiftning är viktigt och på tiden. Och signalerna om ett eventuellt kompromissande steg framåt för individuell föräldraförsäkring är glädjande. Att partiledningens agerande i utrikes- och flyktingpolitik får slinka igenom utan större kritik är dock trist, faktiskt skamligt. Det ska bli intressant att se om de dramaturgiska intentionerna kan ge åtminstone lite vika för en faktisk politisk rapportering kring de här frågorna så småningom. Men jag skulle inte satsa några slantar på det.