lördag, januari 21, 2006

Ett genuint politiskt räntebeslut

Riksbanken höjde alltså häromdagen räntan. Fler höjningar aviseras. Anledningen är att sysselsättningen börjat öka. Då är det fara å färde. Då måste banken ingripa. Riksbanken ser som sin uppgift att genom räntejusteringar försöka hindra den politik som regering och riksdag fattar beslut om, att få tänkt genomslag. Den grundfilosofi som styr riksbankens arbete är att arbetslösheten i princip bara kan fås ned genom ”strukturreformer”/”utbudspolitik”, i klartext att en del får sänka sina löner, att vinster premieras på lönernas bekostnad, att löntagarnas kollektiva makt minskar.

Svensk ekonomi går förvisso mycket bra i många avseenden. Vinsterna är rekordhöga, och utdelningarna till aktieägarna likaså. Svindlande 170 miljarder kronor beräknas i år delas ut! Exportvolymerna är enorma. De offentliga finanserna går med stora överskott. Men det är inte allt detta som föranlett räntehöjningen – så har det varit ett tag nu – utan just sysselsättningsökningen.

Samhällsekonomiskt är det givetvis ett stort resursslöseri att inte agera politiskt för att höja sysselsättningen. Det har vidtagits en del sådana åtgärder i den senaste budgeten, men det är fortfarande långt ifrån tillräckligt. En förnuftig politik skulle innebära ett kraftfullt och omfattande arbete för att de resurser som skapas i ekonomin omdirigeras till och investeras där de behövs: i den offentliga sektorn, i form av infrastruktur och nya anställda. Vad Riksbanken gör är att till och med små tendenser åt detta håll motas, extra anmärkningsvärt när det till och med funnits och finns deflationstendenser i den växande ekonomin.

Detta är en knäpp ordning som måste avskaffas. Jag påminner igen om det de socialdemokratiska reservanterna i riksbanksutredningen skrev, innan den socialdemokratiska ledningen gick ned sig helt i ett nyliberalt ekonomisk-politiskt tankemoras.
"Vi tror inte heller på en ordning där en fristående riksbank ser som sin uppgift att systematiskt ställa sig i motsättning till de folkvalda politiska församlingarnas ekonomiska politik. Att låta penningpolitiken formas i ständig konfrontation mot den allmänna ekonomiska politiken i övrigt kan skada landets ekonomi. (...) För ett lands ekonomi är det bra om en riksbank med integritet inte spelar mot utan i stället spelar med den ekonomiska politiken i övrigt." (SOU 1993:20, s. 215).
Det som måste understrykas är att detta är en genuint politisk fråga. Göran Persson dristade sig före räntehöjningen till att påpeka att svensk ekonomi går bra och inflationstendenserna (som om det vore något livsfarligt!) är svaga. Han sade att det skulle bli intressant att närmare studera riksbankens argumentation för en räntehöjning. Detta föranledde protester, kritik och tal om KU-anmälan från den borgerliga oppositionen. Den nye riksbankschefen Stefan Ingves har dessutom gjort sig oanträffbar och tänker inte säga någonting före ett tal i februari.

Att vi har en borgerlighet som vet att den inte kan vinna val på sin politik har varit uppenbart länge. Därför fokuseras allt på meta- och pseudofrågor utan substans men med hög gnäll- och nedmalningsfaktor; utnämningspolitik, UD:s organisation, Göran Perssons (uppmålade) personliga egenskaper. Där passar kritiken väl in.

Men det är förstås demokratiskt galet att landets statsminister inte bara ska sakna inflytande över en viktig del av den ekonomiska politiken, utan också kritiseras för att ha önskat en politisk debatt om densamma. Med borgerlighetens demokratisyn passar detta dock utmärkt.

Att avföra avgörande delar av politiken från den sfär där de kan diskuteras och påverkas av medborgarna är och förblir en hörnpelare i högerns syn på politik, ekonomi och demokrati. Och det är naturligtvis det som är syftet med riksbankens konstruktion.

För de borgerliga partierna blir det ett sätt att kunna nå valframgångar. På samma sätt som moderaterna nu ligger lågt med sin antifackliga politik och hoppas att EU-systemet ska fixa angreppen mot kollektivavtalen ”juridiskt”, så kan man låta en ”fristående” riksbank skapa tryck för försämrade rättigheter och lägre löner – istället för att behöva argumentera för det själva.

Just därför är det viktigt att både fortsätta att hålla en konkret vänsterkurs i den ekonomiska politiken, och att ifrågasätta de institutionella ramarna som sätts upp för den. Det gäller både socialdemokratin och vänsterpartiet.


----------
Jag har skrivit i ämnet tidigare:
Riksbanken in i valdebatten (april 2005)
Riksbanken vs full sysselsättning (november 2005)
Intressant interpellation och dito freudiansk felsägning (november 2005)

27 kommentarer:

Anonym sa...

Ali du påstås ha pluggat till ekonom, blev du godkänd på tentorna?

Nu är iofs de flesta ekonomer mer intresserade av sin frisyr än att plugga till tentor men verkar inte som att mycket gick in i din skalle Ali.

Tex faktumet att en politiskt styrd ränta historiskt alltid orsakar mer skada än nytta. Även den arbetarklass som vissa ur den övre medelklass som Ali tillhör brukar säga sig värna drabbas av detta.

Anonym sa...

Du menar förstås de stora skador vi sett under 1900-talet: förstärkt demokrati, närmast full sysselsättning, en god och rättvist fördelad vård och utbildning, med mera.

Anonym sa...

Haha.

Anders sa...

5:11. Så nu har vi alltså inte en politiskt styrd ränta? Eller är det bara politik när det inte är nyliberalism, som då är något slags naturtillstånd?

Jisses, you people cracketh me up.

Engelmarx sa...

Vad "enkelt" det egentligen är. Låt inflationen öka kraftigt och arbetslösheten kommer att sjunka kraftigt!

Är det några som skulle gynnas av hög inflation så är det de rika, inga andra. Investeringar gynnas av låg inflation - spekulation gynnas av hög inflation.

Anonym sa...

Hohoho! Patetisk äggkastning mot det anonym 5:11 anför.

Patrik Renfors sa...

Jag har här ett bra citat som kommer från en förträfflig skrift som kallas v-partiprogram.

"Stärk arbetarklassens ställning!
De arbetandes position i förhållande till kapitalägare och administratörer skall förbättras genom facklig organisation och kamp. Arbetsrätten och strejkrätten skall försvaras och stärkas. Fasta anställningar och kollektivavtalsmodellen skall försvaras. Individuell lönesättning skall motverkas. Den ekonomiska politiken skall gynna full sysselsättning. Riksbanken skall ställas under demokratisk kontroll och ha full sysselsättning som övergripande mål. Fackföreningsrörelsen skall ha ett avgörande inflytande över lönebildningen. Sex timmars arbetsdag med bibehållen lön skall genomföras. Arbetsplatsdemokratin – makten över det egna arbetets utformning och förläggning – skall stärkas."

Dessutom beskriver vår valplattform detta tydligt.

"Vänsterpartiet vill föra en ekonomisk politik där arbete åt alla är målet. Full
sysselsättning ska gå före inflationsbekämpning. Systemet med utgiftstak, som
samtidigt motverkar offensiva välfärdssatsningar och tillåter ofinansierade
skattesänkningar, skall avskaffas. Överskottsmålet för den offentliga sektorns
finanser ska ersättas med en politik för god hushållning och långsiktig hållbarhet.
Den ekonomiska politiken ska stimulera efterfrågan och uppmuntra till hållbara
investeringar så att fasta och varaktiga jobb skapas."

Alltså vi vill aktiv föra en kamp om ekonomisk demokrati och full sysselsättning framför inflationsbekämpning.

Då är det extra tydligt att löntagarna måste överta den demokratiska kontrollen över riksbanken igen.

Anonym sa...

Bäckström, Heikensten och nu Ingves, bunkern behåller greppet om riksbanken. Allihopa var med när man surrade sig vid masten och ingen stod vid rodret i början av 90-talet i början.

Visst är det fint med dessa självständiga oberoende penningpolitiker.

Antar att M som anser att vi har 20 – 25 procents arbetslöshet är grymt besvikna på denna åtstramning av ekonomin mitt i rekordartad massarbetslöshet.

Oldtimern sa...

Tanken med fri riksbank är som med "elektörsrösterna" i Usa:s presidentval..hindra att folk i "demokratis" namn väljer fel. Det måste finnas ett backupp system.

Gruv.avb sa...

Jag undrar om någon kan upplýsa mig om varför man tycker att Riksbanken skall vara utanför politikers kontroll.

Anonym sa...

Förläst Djävel said...

Såg SVT's dokumentär om Enron-skandalen i USA. Det nuvarande ekonomiska och kapitalistiska systemet kan när som helst egentligen kollapsa på många håll och kanter i samhället. Inflytesrika och korrupta kontaktnät kan hur och när det passar perverst håsa upp priser tills halva befolkningen försätts i andnöd.

Det är inte bara Ali som påpekat det kvasivetenskpliga i Nationalekonomin. Ekonomin och företagen behöver demokratiseras och bli en del av arbetarna. Inför lönetagarfonder ! dvs det ursprungliga förslaget ! Så kan kapitalisterna äta upp varandra utan att vanligt folk drabbas.

Anonym sa...

Gurkan...

Så Ali har studerat ekonomi! Det var väldans, politisera hela Riksbanken och försöka skapa räntor som passar expansiva utgifter. Även en totalidiot begriper att det inte funkar. Men det finns ju fina gamla förebilder så som den Öst-Tyska D-marken. Enligt kommunisterna var den likvärdig Väst-Marken, problemet för den som hållt i dessa socialistiska mynt, var att de inte ens sjönk när man kastade dom i vattnet.

Jösses, så mycket dumhet det ryms på denna blogg.

Bobbo sa...

Ekonomin och företagen behöver demokratiseras och bli en del av arbetarna.

Men det där har ju redan provats! man kom fram till att det var skit o inte funkade....?

Anonym sa...

Gurkan...

Nä,... Bobo just det. Ingen skall ju arbeta, klart det går åt helvete. 6 timmar enligt VPK, snart är det väl nere i 4 timmar per dag. Arbeten som finns skall delas, men till samma lön som förr. Hur korkad skall vänstern tillåtas bli egentligen? Mervärdet, det som skall fördelas i vårt klassamhälle blir ju inte större av att vi lägger oss på soffan. Ibland undrar jag vad dessa vinddrivna existenser på vänsterkanten tänker med. Det är i vart fall inte hjärnan.

Anonym sa...

Huva ... liberalhögerns begåvningsreserv har återigen känt sig manade att kommentera Alis inlägg om penningpolitiken.

Misströsta inte det finns hjälp för er också, börja här.

Erik sa...

Haha, hur är det med det ekonomiska kunnandet?

Riksbanken har redan agerat nyttig idiot åt sossarna med den rekordlåga räntan som blåser falskt liv i ekonomin lagom till valet. Men sen kommer ju problemet att de investeringar som har kommit till under artificiellt låg ränta (marknaden blir lurad att konsumenterna föredrar framtida konsumtion i stället för nutida konsumtion ifall det blir enkelt att låna = ökade investeringar och nyanställningar) alltid innbär felaktiga och överdrivna investeringar som kostar mer än de smakar. Man slösar bort kapital och resurser. Kortsiktigt ger det arbetstillfällen som sossarna och vänstern gillar, men folket får ju betala notan senare när det upptäcks att företag går omkull eller bantas eftersom de har gjort galna investeringar och ingen köper de som de har producerat.

ps. till er marxister så har ni här förklaringen till "kapitalismens överproduktionskriser", statligt kreditskapande är boven, INTE kapitalismen.

Mr Darcy sa...

Ali lovar guld och gröna skogar med låg ränta (ja, nu är den ju så hiiimla hög!). Jippi!!! Drag under galoscherna!!! Tjoho!!!

Anonym sa...

9:16 AM Erik said...
”felaktiga och överdrivna investeringar”
”Man slösar bort kapital och resurser.”

Någon speciell sektor i den svenska ekonomin där det varit synligt med de relativt låga räntor som varit?

På vilken nivå ligger realräntan när den inte är artificiellt låg eller hög?

Erik sa...

Anonymous 2:33 PM

"Någon speciell sektor i den svenska ekonomin där det varit synligt med de relativt låga räntor som varit?"

En sektor som där räntan påverkar priser på ett väldigt synligt sätt fastighetsbranschen. Det gäller dock alla branscher mer eller mindre, beroende på hur kapitalintensiva de är, hur långsiktiga investeringarna är osv.


"På vilken nivå ligger realräntan när den inte är artificiellt låg eller hög?"

den bestäms av hur mycket pengar som finns tillgångliga för utlåning. Om väldigt många sparar mycket (väljer framtida konsumtion före samtida) innebär det att bankerna har mycket pengar att låna ut, vilket leder till att de lånar ut till en lägre ränta. Om det däremot råder en brist på kapital som kan utlånas kan bankerna låna ut till en högre ränta. En hög ränta betyder alltså att bara de som är väldigt säkra på att en investeringen verkligen är bra lånar pengar, till skillnad från med en låg ränta då betydligt fler kan chansa på en investering.

Intressant i sammanhanget är också i vilken takt staten trycker upp pengar. Om man nu tvunget ska ha en valuta som inte är säkrad mot tex en värdefull metall så borde den "naturliga" nivån för pengaskapande ligga på samma nivå som ökningen på ett helt lands ekonomi. Detta är dock inte fallet i något land vad jag vet, vilket gör att stater i praktiken beskattar invånarna med en dold inflationsskatt på några procent varje år. Detta gör att man kan lägga till några procents "inflationsskatt" på den skattesats på runt 70% som tas ut idag.

Erik sa...

För att komplettera svaret till anonym så kan man säga att det är svårt att säga vilka dåliga investeringarsom har gjorts pga den nuvarande låga räntan. Det är bara att vänta och se. Om man med säkerhet visste innan vilka affärsideer eller investeringar som skulle fungera bra skulle det ju aldrig vara en risk att låna pengar.

Det är inte ens säkert (även om jag tror att så är fallet) att den låga räntan idag är lägre än vad en "naturlig" ränta skulle vara. Det är alltid svårt att sia om vad exakta nivåer skulle vara utan de olika regleringarna vi har idag.

Mr Darcy sa...

Vad tyst du är, Ali. Du brukade ju spetsa nek-tentorna på Handels, eller hur var det nu..? Mer inflation åt folket!

stefankarlsson sa...

Ali, det enda sätt på vilket en höginflationspolitik kan sänka arbetslösheten är att genom att sänka reallönerna. dvs just det result du avfärdar som alternativ lösning på arbetslösheten.

pontus sa...

Stefan,

Jag tror jag har papekat det for Ali ungefar 136484816516 gånger. Det går liksom bara inte in.

Jag tror Ali har gett ett ansikte åt money illusion; även när man påpekar sambandet, så ignoreras det.

Anonym sa...

Erik said...3:50 PM, 3:50 PM

Fastigheter är väl där den relativt låga räntan synts tydligast. Även om nyinvesteringarna har ökat en del så var det från en extremt låg nivå. Det mesta har varit värdestegring/inflation på befintliga investeringar. Men varje gång fastigheterna omsätts kan en ny avskrivningscykel börja.

Men inflation på befintliga brälappar och tegelstenar är inte mycket till produktiva investeringar.

Historiskt sett är väl investeringsnivån låg, även om mycket av den låga nivån lär berott på de relativt låga bostadsinvesteringarna. Nu vet jag inte hur investeringsnivån ser ut för 2005, det kanske har klättrat rejält pga relativt låga räntor. På 50- och 60-talet då det iofs var en period med realräntor på ca 1,5% låg näringslivets investeringar på ca 19-20% av BNP de senaste 10 åren på drygt 13,5%. Men det är ju också först nu som realräntorna blivit relativt låga annars har de varit relativt höga under 80 och 90-talet. Har för mig att någon hade tittat på räntan över ett ar hundra år och att realräntan varit ca 2% i snitt har jag för mig.

Numer har vi ju även konsumentkrediter som en del i kalkylen för räntans betydelse, förr i de gamla teorierna fanns detta inte.

Om artificiellt låga räntor genererar onödiga investeringar borde väl artificiellt höga räntor göra att nödvändiga invest

Anonym sa...

… och
Idagens globala värld med ”papperspengar” och fria kapitalrörelser finns det väl knappast någon brist på pengar. Dessutom har riksbanken inget penningmängds mål.

Erik sa...

Hmm, färglada papperslappar råder det knappast någon brist på, det är billiga att producera. Däremot finns det alltid en brist på tillgängligt kapital. Det råder en ständig dragkamp mellan viljan att konsumera nu eller att konsumera mer senare, eller mellan att göra investering A eller investering B. Även om både investering A och B kommer att ge avkastning kan man bara välja en eftersom det helt enkelt inte finns resurser att genomföra båda. Detta gäller överallt, det finns miljontals lönsamma investeringar runt om i världen som inte genomförs pga att det inte finns tillgängligt kapital. Kapitalet går istället till de investeringarna som ger allra största avkastning, vilket försäkrar att det så snabbt som möjligt
frigörs så mycket avkastning som
möjligt som kan användas till de investeringar som fick vänta första gången. Det finns ett evigt behov av kapital, och för varje reglering som hindrar kapitalbildning och investeringar i första ledet förskjuts processen till nästa investering osv. En kapitalbildning som förstörs av skatter och annat innebär alltså i förlängningen väldigt stora effekter på ekonomiska effektiviseringar och välstånd.

Anonym sa...

Trodde att sparande och konsumtion först kom i konflikt vid fullt kapacitets- resurs utnyttjande. Hur sen detta skall definieras kan man tvista om.

Det är väl just detta som våra politiker, på en del ekonomers inrådan, försökt göra det senaste kvartsseklet - strama åt och hålla tillbaks konsumtionen för att man skulle ”framtvinga” investeringar. Resultatet har förvisso blivit en betydligt svagare konsumtionsutveckling än jämförbara länder utan att det blivit någon ökad investeringsvolym.