Ett genuint politiskt räntebeslut

Riksbanken höjde alltså häromdagen räntan. Fler höjningar aviseras. Anledningen är att sysselsättningen börjat öka. Då är det fara å färde. Då måste banken ingripa. Riksbanken ser som sin uppgift att genom räntejusteringar försöka hindra den politik som regering och riksdag fattar beslut om, att få tänkt genomslag. Den grundfilosofi som styr riksbankens arbete är att arbetslösheten i princip bara kan fås ned genom ”strukturreformer”/”utbudspolitik”, i klartext att en del får sänka sina löner, att vinster premieras på lönernas bekostnad, att löntagarnas kollektiva makt minskar.

Svensk ekonomi går förvisso mycket bra i många avseenden. Vinsterna är rekordhöga, och utdelningarna till aktieägarna likaså. Svindlande 170 miljarder kronor beräknas i år delas ut! Exportvolymerna är enorma. De offentliga finanserna går med stora överskott. Men det är inte allt detta som föranlett räntehöjningen – så har det varit ett tag nu – utan just sysselsättningsökningen.

Samhällsekonomiskt är det givetvis ett stort resursslöseri att inte agera politiskt för att höja sysselsättningen. Det har vidtagits en del sådana åtgärder i den senaste budgeten, men det är fortfarande långt ifrån tillräckligt. En förnuftig politik skulle innebära ett kraftfullt och omfattande arbete för att de resurser som skapas i ekonomin omdirigeras till och investeras där de behövs: i den offentliga sektorn, i form av infrastruktur och nya anställda. Vad Riksbanken gör är att till och med små tendenser åt detta håll motas, extra anmärkningsvärt när det till och med funnits och finns deflationstendenser i den växande ekonomin.

Detta är en knäpp ordning som måste avskaffas. Jag påminner igen om det de socialdemokratiska reservanterna i riksbanksutredningen skrev, innan den socialdemokratiska ledningen gick ned sig helt i ett nyliberalt ekonomisk-politiskt tankemoras.

"Vi tror inte heller på en ordning där en fristående riksbank ser som sin uppgift att systematiskt ställa sig i motsättning till de folkvalda politiska församlingarnas ekonomiska politik. Att låta penningpolitiken formas i ständig konfrontation mot den allmänna ekonomiska politiken i övrigt kan skada landets ekonomi. (...) För ett lands ekonomi är det bra om en riksbank med integritet inte spelar mot utan i stället spelar med den ekonomiska politiken i övrigt." (SOU 1993:20, s. 215).

Det som måste understrykas är att detta är en genuint politisk fråga. Göran Persson dristade sig före räntehöjningen till att påpeka att svensk ekonomi går bra och inflationstendenserna (som om det vore något livsfarligt!) är svaga. Han sade att det skulle bli intressant att närmare studera riksbankens argumentation för en räntehöjning. Detta föranledde protester, kritik och tal om KU-anmälan från den borgerliga oppositionen. Den nye riksbankschefen Stefan Ingves har dessutom gjort sig oanträffbar och tänker inte säga någonting före ett tal i februari.

Att vi har en borgerlighet som vet att den inte kan vinna val på sin politik har varit uppenbart länge. Därför fokuseras allt på meta- och pseudofrågor utan substans men med hög gnäll- och nedmalningsfaktor; utnämningspolitik, UD:s organisation, Göran Perssons (uppmålade) personliga egenskaper. Där passar kritiken väl in.

Men det är förstås demokratiskt galet att landets statsminister inte bara ska sakna inflytande över en viktig del av den ekonomiska politiken, utan också kritiseras för att ha önskat en politisk debatt om densamma. Med borgerlighetens demokratisyn passar detta dock utmärkt.

Att avföra avgörande delar av politiken från den sfär där de kan diskuteras och påverkas av medborgarna är och förblir en hörnpelare i högerns syn på politik, ekonomi och demokrati. Och det är naturligtvis det som är syftet med riksbankens konstruktion.

För de borgerliga partierna blir det ett sätt att kunna nå valframgångar. På samma sätt som moderaterna nu ligger lågt med sin antifackliga politik och hoppas att EU-systemet ska fixa angreppen mot kollektivavtalen ”juridiskt”, så kan man låta en ”fristående” riksbank skapa tryck för försämrade rättigheter och lägre löner – istället för att behöva argumentera för det själva.

Just därför är det viktigt att både fortsätta att hålla en konkret vänsterkurs i den ekonomiska politiken, och att ifrågasätta de institutionella ramarna som sätts upp för den. Det gäller både socialdemokratin och vänsterpartiet.


----------
Jag har skrivit i ämnet tidigare:
Riksbanken in i valdebatten (april 2005)
Riksbanken vs full sysselsättning (november 2005)
Intressant interpellation och dito freudiansk felsägning (november 2005)