USA, Israel och nyhetesvärdering

Det blev en – för att vara en varm julidag i Stockholm – mycket välbesökt demonstration mot Israels terror. Ungefär 2000 personer hade slutit upp för att visa sitt ställningstagande, och demonstrationen gick från Kungsträdgården till USA:s ambassad, med ett stopp utanför den israeliska.

Allt fler börjar också runt om i Världen diskutera USA:s avgörande roll i Israels övergrepp. Att USA och Israel är täta allierade är ingen nyhet. Såväl Israels militära kapacitet som politiska handlingsutrymme är avhängigt USA:s roll som global hegemon. USA:s stöd till och allianser med de auktoritära arabiska regimerna i området är fundamentalt viktigt för att Israel ska kunna fortsätta våldföra sig på de arabiska folken under stor tystnad från de arabiska regeringarna.

När nu Israel så flagrant trappar upp våldet och begår dagliga krigsförbrytelser, är USA åter garanten för att man till och med ska slippa fördömanden i FN:s säkerhetsråd. FN blir därmed – trots att det bör och ännu kan vara en central del av en fredlig lösning på konflikten – i många människors ögon i den fattiga världen ett sällskap för att klä stormaktshyckleriet i vackra ord; ett forum för hävdande av människovärdet endast i de fall då det inte handlar om araber och dylika, globalt perifera folk.

Det kan i sammanhanget vara värt att påminna om att Israel, trots flitiga USA-veton mot fördömanden av dess människo- och folkrättsbrott, är världsledande i att nedtrampa FN-resolutioner. Här är en lista på resolutioner 1955-1992 – i säkerhetsrådet – som fördömer Israels agerande. Och här en lista på USA-veton när FN försökt kritisera Israel.

Vad gör USA i detta läge? Man vill inte ens skenbart verka för ett stopp på blodbadet. Israel ges fria händer att fortsätta mörda palestinier och libaneser. Condoleezza Rice säger att ett eldupphör är “poänglöst”. Givetvis. Arabiskt blod är billigt. Hennes företrädare Madeleine Albright sade som bekant öppet att 500.000 döda irakiska barn inte var något större problem. Rice vill att man ska se på konfliktens ”root cause”. Det bisarra är att hon då menar Hizbollah. Israels ockupation och de ständiga överträdelserna av libanesisk suveränitet, mord på libanesiska politiker osv. osv. är tydligen inte en ”root cause”. (Läs också Kurt Nimmos kommentar)

Men som om det inte var nog, så hjälper USA till, genom att just i dagarna snabba på en leverans av bomber till Israel, så att fler människor kan tas av daga snabbare. (New York Times rapporterar, här återberättat på Aljazeera).

De är kumpaner i brott – inte bara mot palestinier och libaneser, utan mot hela mänskligheten.


PS. Efter att demonstrationen var slut var vi några som tog oss till Kungsträdgården och satt där för att äta en macka och njuta av solen. Någon timme senare fick vi höra talas om någon slags uppståndelse. Som de allra flesta såg jag inget av det. Det är intressant att till och med polisen säger så här:

– Vi har haft bra kontakt med arrangören av demonstrationen under dagen så ingen skugga ska falla över dem för det som inträffat. Oroligheterna är ett resultat av enskilda bråkmakare som inte hade med demonstrationen eller budskapet att göra, säger Mats Nylén

Ändå bär DN:s och Ekots rapporterar från demonstrationen rubrikerna ”Våldsamt upplopp i centrala Stockholm”, respektive ”Libanondemonstration urartade” (Artikelrubriken på DN.se har blivit ”Oroligt efter demonstration i Stockholm” – upploppsrubriken är det som finns på huvudsidan). Kvällstidningarna kör på samma tema. DN har också i hela demonstrationen med två tusen personer hitta de troligen enda två (jag såg noll) som har någon duk över näsan, och fotograferat dem vid ett polisstängsel.

Istället för att uppmärksamma budskapet i en stor demonstration som hålls samtidigt som hundratals andra runt om i världen, blir ändå den utkablade bilden till dem som inte såg demonstrationen på plats, kaos och bråk. Samtidigt är det uppenbart att för varje gång folk själva deltar i ett politiskt evenemang som dagens breda demonstration, och sedan får se samma händelse återspeglas i medierna, så får ytterligare några människor sitt förtroende för mediernas rapportering och nyhetsvärdering raserat. Det är en positiv bieffekt av att så många människor runt om i Sverige deltog i manifestationer mot Israels våldspolitik.