fredag, september 22, 2006

I goda vänners lag

Göran Persson försämrade under sin tid som partiledare och statsminister kraftigt den svenska utrikespolitiken. Framför allt i synen på konflikten i Mellanöstern gick Sverige från att spela en viss roll för fred och rättvisa, till att sälla sig till dem som ställde sig på en rasistisk ockupationsmakts sida, mot ett ockuperat folk under ofattbart dagligt tryck. Protesterna mot Israels mördande har bara kommit när vidrigheterna gått till ”överdrift” – normaltillståndet har varit acceptans av förtrycket.

Men som med det allra mesta annat som kan skrivas på socialdemokratins misslyckandekonto – kan och kommer det att bli värre nu, med den nya grotthögerregeringen.

Nu jublas det där det jublas bör. Gunnar Hökmark, moderat EU-parlamentariker och tillika ordförande i samfundet Sverige-Israel, tror att politiken nu blir mer ”balanserad”. Och den ”balanserade”, numer hemförlovade terrorambassadören Zvi Mazel, som gick loss på en konstinstallation på historiska museet, varpå han utropade att alla palestinier är terrorister samt att det inte finns någon ockupation, håller med.

Jag tror inte att högeralliansen aktivt kommer att försöka hålla hög profil i utrikespolitiska frågor. Reinfeldt ansträngde sig under valet att lägga sig extremt nära Persson och helt ducka konflikt till och med i nyansfrågor. Men efter valet är utrymmet något större. Och grundhållningen blir som synes annorlunda. Det påverkar samhällsklimatet i stort. Påminner om det jag skrev i en krönika i Fokus för ett tag sedan:
Se sedan på merparten av dem som gjort det till sin mission att hylla USA:s och Israels uppträdande; samhällets stöttepelare, de vant privilegierade. De stödjer inte USA och Israel trots våldsexcesserna, kärnvapenutvecklingen, det njutningsfyllda föraktet för internationell rätt. De gör det just därför att USA och Israel tar sig rätten att dominera och härska. Det är inte specifika handlingar de stödjer – det är en global ordning. Instinktivt begriper de att deras positioner hemma vilar på våldet borta.


PS. Jag läser förresten Ulf Bjerelds funderingar om utrikesministerposten. Håller med om att Reinfeldt inte vill desarmera utrikespolitiken. Å andra sidan vill han kanske också desarmera Lars Leijonborg. Det talar för att vi kan få Leijonborg som utrikesminister, istället för kringfarande landet, i kannibaliseringsärenden)

PSS. Här är artikeln i Jerusalem Post.

4 kommentarer:

Guardian sa...

Jag har även kommenterat detta på min blogg!

En ny utrikespolitik?

Anonym sa...

Frågan är hur långt de kommer att gå, om de också kommer att sända soldater för att delta i Imperiets aktiviteter. I högre utsträckning än vad som redan görs. Men nu när vänsterpartiet är frigjorda från regeringssamverkan kanske de kan börja artikulera lite kritik mot den nya svenska utrikespolitiken?

Anonym sa...

Utrikesministern är nog den minister som verkligen måste väga sina uttalanden allra mest noggrannt. Och dermed är ju både Lars Leijonborg och Maude Olofsson hopplösa, även om det säkert skulle vara underhållande!

Anonym sa...

Man märker inte så mycket kritik mot Iran eller något annat diktaturland. Konstigt...