I en klass för sig

Min krönika i Fokus. Publicerad i fredags.
----------

Högerregeringens första vecka gick i ministerskandalernas tecken. I skrivande stund har handelsminister Maria Borelius avgått, efter åtta dagar på sin post och kulturminister Cecilia Stegö Chilò efter elva. Själv gläds jag över att de inte hann lämna något politiskt avtryck i sina ämbeten. Dock. Risken med mediedrev är att väsentligare frågor försvinner på vägen.

Idén att politiska företrädare ska vara ett särskilt sällskap, på vilka det ska ställas öppet deklarerade eller underförstådda krav att leva särskilt oförvitliga liv, individualiserar politiken och skymmer konfliktperspektivet. Det politiska valet reduceras för medborgarna till att hitta ett lag med motto och maskot, som man för tillfället kan heja på. En sådan dagordning sammanfaller i grunden med en borgerlig syn på hur samhället ska fungera.

Nu har skandalen kring Borelius förvisso varit politiskt genuint intressant, för att den gett en hastig inblick i överhetens vardagsliv; vilka värderingar och världsbilder det föder. Men Borelius går tillbaka till en omgivning där det är självklart att man kan ha en filippinska i källaren, där man kan ha miljoninkomster och anse sig ”inte ha råd” med att betala sociala avgifter för de vuxna kvinnor man kallar barnflickor och där skatteplanering är något lika självklart som att klaga på fusket med sjukförsäkring och a-kassa, det Peter Wallenberg en gång betecknade ”den största fallskärm vi har i det här landet”. Och dit når sällan indignationsdebatten. Fredrik Reinfeldt underströk själv i ett tidigt försvar av sina ministrar att varken Stegö eller Borelius ”levt ett liv i tron att de skulle bli statsråd och därmed utsättas för hård granskning”.

Så kan det skikt som i kraft av ägande och kontakter utövar den tyngsta makten över samhället, utan att behöva ställa upp i några val, fortsätta sin tillvaro i självvald isolering. I Rosenbad huserar samtidigt en regering vars ledande medlemmar i valrörelsen estraderat som ”det nya arbetarpartiet”. Den ”lyssnar” på de besuttnas beskrivning av samhällsproblemen, ungefär som man kan uppskatta sin egen sångröst i duschen. Den tänker därför ta bort fastighetsskatten för deras villor; avskaffa den lilla förmögenhetsskatt som de kanske betalar; med de arbetslösas försäkringspengar subventionera deras hushållerskor, i fall de skulle göra sig besväret att förlora svartarbetets flexibilitet och anmäla innehav. En slags solidarisk arbetsdelning för gemensamma intressen.

Reinfeldt lindade in sin regeringsförklaring i tjocka lager av förskönande omskrivningar och tillsvidareduckande av tydliga konfrontationer. Planen är att genomföra systemskiftet med grodkokarmetoden – höja temperaturen långsamt och omärkligt, tills det är oåterkalleligt kört. För projektets centrala verksamheter ansvarar pålitliga medkokare i de nya moderaterna; Anders E Borg och Sven Otto Littorin. Men på mindre påpassade områden har en mer öppet radikal, oborstad höger erbjudits inträde i regeringskretsarna. I sak är projektet sammanhängande – samma intressen representeras.

Cecilia Stegö Chilòs avhållsamhet från TV-licens var inte den merit på vilken hon utnämndes. Men hon blev utsedd till kulturminister, just för att som nyliberal timbroit gå till angrepp mot den kulturens bredd, tillgänglighet och antikommersialism som högern alltid föraktat. Reinfeldt visste nog inte att hans handelsminister ägde sommarvilla i Falsterbo via bolag i skatteparadis. Valet berodde istället på hennes intresse för privatiseringar i tredje världen, och den extrema, biologistiska antifeminism som hon profilerat sig med i samhällsdebatten. Man bör fundera över vad som utgör huvudproblem.

På valnatten deklarerade Reinfeldt att hans parti vunnit som de nya moderaterna och nu skulle regera som de nya moderaterna. Det är precis det som sker. Högerpolitiken genomdrivs medan illusionsnumret pågår. I augusti 2005 talade Expressen med en av riksdagskandidaterna för de nya moderaterna: ”Jag tycker om omsvängningen som skett inom partiet. Nu handlar det om folkmoderater”, sade hon då, Maria Borelius.