Från Irak till Iran

En bekant skickade några bilder från gårdagens massdemonstrationer i USA mot Bushs ockupationskrig i Irak. Jag lägger upp dem längre ned. Som väntat var demonstrationen provocerande hårdbevakad, med cirklande helikoptrar ovanför och polismotorcyklar som ”började ’tjafsa’ med några av de mer vågade demonstranterna, rycka tag i dem och liknande”. En betydelsefull och glädjande manifestation under alla omständigheter. Motståndet mot Bushs krig har funnits hela tiden, också i USA. Men lögnspridningskapaciteten i den västerländska mediesfären är särdeles stor i USA, och de progressiva krafterna i USA har, trots ett respektingivande och innovativt arbete, haft det ännu svårare än i Europa. Nu gör ändå krigets verklighet sitt, irakierna fortsätter att göra hårt motstånd mot ockupationen och Bushs globala misslyckande – för vilket människor runt hela världen betalar ett högt pris i olika valutor – blir allt mer uppenbar.

Motstånd och protester spelar roll – för hur länge eländet ska pågå, för hur reaktionen mot kriget ska förvaltas i positiv riktning och för vilka handlingsalternativ som blir aktuella för den amerikanska ekonomisk-politiska eliten.

Det är något att ha i åtanke när denna elit – den centrala skiljelinjen går naturligtvis inte mellan de båda ”partierna” i USA, utan mellan tunga ekonomiska intressen och vanligt folks – nu så uppenbart och skamlöst arbetar på att skapa sig ett ”case” för att hantera massmordsfiaskot i Irak med ett bisarrt skådespel mot Iran, i syfte att vid behov angripa landet, döda hundratusentals människor och åter försöka skaffa sig skaffa sig kontroll över denna del av Mellanöstern, direkt, genom någon quislingregering, och/eller genom ”balkanisering”.

Nu spelas det häpnadsväckande nukleära kortet mot Iran. På samma sätt som i angreppsförberedelserna mot Irak, så öppnar alltså själva det välkontrollerade faktum att Iran saknar nukleär kapacitet, för ett angrepp.

Iran har – till skillnad från de med USA allierade länderna Indien, Pakistan och naturligtvis Israel – alltid understrukit att man inte önskar utveckla några kärnvapen. Iran har sedan starten undertecknat ickespridningsavtalet, som de tidigare nämnda länderna ställt sig utanför, där man förbinder sig att visa öppenhet i denna fråga, och samtidigt, enligt samma avtal erhåller en internationellt erkänd, ovillkorlig rätt, att utveckla civil kärnkraft. Detta inkluderar anrikning av kärnbränsle. Ändå är det i vår galna värld av imperiell mediehegemoni, möjligt att få försök att utveckla möjligheter att anrika uran, till något som ska stoppas – eventuellt med kärnvapenangrepp!

Nu är det därtill så, att inte heller det civila iranska kärnkraftsprogrammet tycks förlöpa särskilt väl. The Guardian beskriver i en artikel hur bland andra observatörer från IAEA kan konstatera att Iran står mycket långt från en anrikning. Något kärnvapenhot mot omvärlden finns inte ens teoretiskt, om Iran skulle vilja utveckla kärnvapen, vilket det inte har funnits några som helst bevis för. Men som Kurt Nimmo konstaterar i ett inlägg:

Naturally, the Guardian revelations will find their way to memory hole in short order and the Iran demonization effort, gleefully pimped by the corporate media, will continue in earnest, just as it did in 2002, as the neocons prepared to kill 650,000 Iraqis.

Nimmo länkar också till en längre artikel av Edward S Herman och David Peterson: Hegemony and Appeasement: Setting Up the Next U.S.-Israeli Target (Iran) For Another ‘Supreme International Crime’. (Uttrycket inom citattecken är den karaktärisering av angreppskriget, som används i slutdomen från Nürnbergrättegången). Det är en artikel som jag verkligen önskar att många kan ta sig tid att läsa igenom, fundera över och spara. Författarna tar sin utgångspunkt i det närmast ofattbara händelseförlopp som nu i rasande hastighet vecklas ut framför våra ögon (jag skrev om just det häromdagen); nämligen att krigshetsarna kör på med en nästan oförändrad propagandalögn, som dem som legitimerat angreppskrig alldeles nyligen:

The ease with which a supposedly independent media in a supposedly democratic society like the United States can demonize enemies and convert third- and fourth-rate official targets into major threats is almost beyond belief. And the collective amnesia of the establishment media enables them to do the same thing over and over again; they never learn, and most important never have to learn, because the collective amnesia they help instill in the society protects them against correction—an unending series of victories over memory in the exercise of “reality-control” (Orwell). This enables the media to serve as de facto propaganda agents of their state while still claiming to be independent watchdogs.

Sedan går de igenom och släpper nålstick för nålstick ut luften ur den stora lögnballong som också våra medier här i Sverige ihärdigt hjälper till att blåsa upp. Återigen: ta dig tid att läsa!

Samtidigt måste man alltid minnas att det är nödvändigt, men inte tillräckligt att veta mer. Fakta sparkar förvisso, men bullshit i strida strömmar kväver. Att veta är det första steget. Men utan organiserat motstånd, utan agerad motpropaganda, utan ställningstagandet som sträcker sig åtminstone till att dela med sig av det man vet och känner till några fler, kommer de härskande att kunna fortsätta ha ihjäl tusentals och åter tusentals. Och anledningen är trots allt enkel, som det uttrycks på en av bilderna från demonstrationen i Washington:

The world wants peace – a few men want to be very rich.

Det gäller att hindra dem från att bygga dessa rikedomar på ruinerna av miljontals andras liv och välfärd.

- - - - - - - - - - - - - - - -