Terrorn. Kampen mot den, förstås

Efter att Etiopien på signal från USA invaderat Somalia och drivit de besegrade trupperna från de islamiska domstolarna mot Kenyas stängda gräns, samtidigt som amerikanska krigsfartyg därefter positionerade sig utanför Somalias kuster, var en av mina första tankar att det nu fanns en risk för en sorts blekare upprepning av massakern på Dödens motorväg, vägen mellan Kuwait City och Basra.

Vet du vad jag pratar om? Kanske, men det är långt ifrån säkert. För detta vidriga massmord på retirerande, flyende irakiska soldater i mars 1991 är på en och samma gång ett av de mest omfattande krigsförbrytelserna i modern tid och ett av de för allmänheten minst kända. Med berått mod stängde amerikanskt bombflyg in kilometer efter kilometer av irakiska fordon – däribland civila bilar, lastbilar, kärror – för att sedan i lugn och ro, i strid med krigslagarna, metodisk bränna ihjäl de soldater som var i färd med att dra sig tillbaka. Det är ännu oklart hur många som dödades. Troliga över tio tusen människor. Inte förrän långt senare tilläts nyheterna om detta komma ut – och då försvann de i förnekelser, desinformation och axelryckningar. Den som vill ha en påminnelse kan läsa här, eller titta på bilder (obs: mycket starka) här.

Nåväl. Det var en parentes. Jag tänkte att så kunde det bli, eftersom också de somaliska soldaterna så uppenbart berövats sitt människovärde i krigspropagandan. Riktigt så kanske det ändå inte blir, eftersom det nog är något lättare för de här trupperna att upplösas över ett större område, och eftersom de inte fullskaligen möter USA som motpart. Istället fick vi dock i morse ett annat märkligt angrepp, där världspolisen skrupelfritt flygmördade en grupp bedömt misshagliga individer och deras husdjur. Det är följdriktigt att denna terrorverksamhet kallas ”kamp mot terrorism” – grova brott kan generera grov humor.

Men det frånstötande är inte bara stormaktens totala arrogans. Det är också hur ”våra” medier så servilt agerar taltrattar åt de mäktiga. Förruttnelsen i vår civilisation stinker i språket. I morse kunde svensk statstelevision meddela att de av USA flygbombade var ”misstänkta al-Qaidamedlemmar”. Jaha, men då så – ska vi tänka. Är det ok att flygbomba människor i främmande länder för att de är ”al-Qaidamedlemmar”? Eller, förlåt, misstänkta ”al-Qaidamedlemmar”. Möjligen kunde man väl bara skymta delar av medlemskorten från satelliterna, men det är ju bara att köra hårt. SvD har hittat en i vanlig ordning upphetsad svensk militäranalytiker som bara upprepar den amerikanska militärens version: ”Det är en attack riktad direkt mot misstänkta terrorister som säkerligen varit planerad sedan länge. Målen verkar ju ha varit personer som misstänks ligga bakom bland annat bombningarna av USA:s ambassader i Kenya och Tanzania 1998”. Och Ekot understryker att ”Anfallet hade fullt stöd av Somalias övergångsregering”. Vi talar här alltså om en regering vars president satte sin fot i landets huvudstad för första gången på tre år, tack vare en etiopisk-amerikansk invasion. Fat chance, att en marionett skulle göra annat än ge ”fullt stöd” till den som drar i trådarna.

Definitionen på en av västerlandetss ädelsten – de fria medierna – tycks allt mer vara att dessa gjort sig fria från sanningssökande och källkritik vid vissa sorters rapportering. De mest bisarra pressmeddelanden från en aktiv krigsmakt körs okritiskt som självklara nyheter. ”Al-Qaida” räcker som viskad besvärjelse – utan krav på materiell substans – för att vad som helst ska passera.

Tricket skulle inte räcka för att lura ett normalbegåvat barn mer än i några månader. Men med en enstämmig orkester av papegojmedier kan stora delar av den västerländska publiken hållas i diffus oro år efter år.

För övrigt skriver Kurt Nimmo bra om spektaklet:

Thus the attack against “al-Qaeda” may be considered yet another in a series of attacks against “Islamofascists” in Africa, as effete and bilious chicken hawks, hiding out in their comfy academic and think-tank lairs, are keen to chase Muslims hither and thither—or have National Guard kids from Nebraska chase them—as the neocon “clash of civilizations” plan dictates. Oh, coincidentally, the American oil giants Conoco, Amoco, Chevron and Phillips hold concession rights in Somalia. According to the Los Angeles Times, “corporate and scientific documents disclosed that the American companies are well positioned to pursue Somalia’s most promising potential oil reserves the moment the nation is pacified,” that is to say after a suitable number of Muslims are killed and a requisite dictatorship takes hold, as the rule of Mohammed Siad Barre didn’t exactly work out as planned back in the 90s.

Läs hela inlägget. Och klicka in den lilla kommentaren på Banal.