Federley hör en intressant intervju

Fantastiskt. Federley har hört en CNN-intervju med Amine Gemayel. Intervjun var tydligen ”mer än intressant”. Gemayel berättade nämligen hur det ligger till. Hizbollah gör statskupp och finansieras av Iran. Hizbollahs ”agerande gentemot Israel”, alltså att till skillnad från den libanesiska armén slå tillbaka en invasion, var ”ett undergrävande av den libanesiska demokratin”. Federley misstänker att dessa faktauppgifter inte är något som den vänstern i Sverige bryr sig om, men Gemayels visdomsord är alltså tydligen sådana som ”väl förtjänar att upprepas”. Om Gemayel säger det, måste det vara sant, för det är en bra kille som dessutom varit president förut.

Amine Gemayel kommer från en kristen maronitisk klan som har haft ett mycket stort inflytande på libanesisk politik. Hans far Pierre grundade på 1930-talet det falangistiska partiet, med bas i en paramilitär fascistisk ungdomsrörelse, med mottot ”Gud, Fosterlandet, Familjen”. Den direkta inspirationskällan var Hitlerjugend, som Pierre imponerades av vid sitt besök på Berlinolympiaden. Gemayel nämnde vid sidan av Hitler också Mussolini och Franco som politiska förebilder. Rörelsen bekämpade såväl den franska kolonialmakten som den antikoloniala panarabiska strömningen. Efter al-Naqba kom den i praktiken att ställa sig omväxlande kallsinnig och direkt fientlig till den palestinska befrielsekampen.

Falangisterna var på olika sätt lierade med Israel redan innan det blodiga libanesiska inbördeskriget bröt ut. När inbördeskriget väl var ett faktum, växte alliansens betydelse och militariserades i högre utsträckning. 1978 besökte Pierre Gemayel exempelvis Israel för att underteckna ett avtal om vapen och militär träning.

Samarbetets troligen mest kända resultat är massmordet i flyktinglägren Sabra och Shatila den 16 september 1982. Den israeliska armén hade då, under ledning av Ariel Sharon, omringat flyktinglägren och släppte efter konsultationer in falangisterna i syfte att ”rensa upp”, vilket man gjorde med synnerlig glädje. Så här beskriver Robert Fisk, som kom till lägret strax efter slakten situationen:

there were women lying in houses with their skirts torn up to their waists and their legs wide apart, children with their throats cut, rows of young men shot in the back after being lined up at an execution wall. There were babies - blackened babies because they had been slaughtered more than 24 hours earlier and their small bodies were already in a state of decomposition - tossed into the rubbish heaps alongside discarded US army ration tins, Israeli army medical equipment and empty bottles of whisky. [längre citat här]

Över tusen civila mördades på detta sätt under en dag.

Innan dess, den 23 augusti 1982, hade Amine Gemayels bror Bashir utsetts till Libanons president, under israelisk ockupation. Han hade i denna egenskap gått med på upprensningsaktioner. Bashir var endast president i några veckor. Han mördades den 14 september, vilket gav Israel en förevändning för att gå in i Västra Beirut och förbereda den massaker som skulle följa. Amine Gemayel efterträdde Bashir.

Under 1980-talet bidrog den falangistiska rörelsen också till uppbyggnaden av den sydlibanesiska milisen SLA. Till SLA:s mer bestående insatser hör byggandet av det ökända tortyrcentret i Khiam, också det ett samarbetsprojekt med Israel.

Jag vet inte om detta kanske ger den omdömesgille herr Federley en liten, liten ledtråd till Amine Gemayels beskrivning av situationen i Libanon. Under tiden kan vi alla fundera över hur man gör när man ”i allt väsentligt ursäktar de ickedemokratiska krafternas agerande”.