Debatt om social dumpning

God morgon

P1 morgon ordnar i morgon ett slags strategisamtal på invandrares bekostnad, om två olika sätt att vara högerextrem på

Sverige bidrar med flygplan till flyktingjakt

Sverige ska skicka bevakningsplan för att bidra till flyktingjakt utanför Grekland och därmed till den inhumana, flerfaldigt kritiserade behandling av asylsökande. Med hjälp av EU:s växande flyktingjaktorganisation FRONTEX förhindras människor från att överhuvudtaget söka asyl, och tvingas utstå ett kränkande och många gånger livsfarligt bemötande. Det är inget annat än en skandal att Sverige blir djupare medskyldigt till detta.

Lyssna på detta inslag, som avslutas med en debatt mellan Vänsterpartiets Kalle Larsson och Fredrick Federley från Centern. Federleys försvar är bara så patetiskt.

Alliansfritt Sverige skriver också om saken.

Thatcherism 2.0

Min krönika i veckans Flamman:

Centerpartisterna lät sig nu inte bekymras av fakta ur verkligheten. Att Sverige har haft högre sysselsättning och lägre arbetslöshet än länder med svagare skydd för de anställda, till exempel USA, är inget som hindrar ordinering av marknadsfundamentalistisk medicin. Att svensk arbetslöshet är strukturellt högre idag, när arbetsrätten urholkats av undantagsregler och olika typer av visstidsanställningar, än på 1980-talet, dämpar inte heller Centerns avvecklings­iver. Den forskning som visar att trygghet på jobbet ger högre produktivitet och bättre hälsa, står sig också slätt mot fantasifulla arbetsmarknadsmodeller som kan plockas fram ur den nyliberala liturgin.

Läs hela.

Inte vår budget

Ja, det är som Håkan A. Bengtsson skriver i Dagens Arena, i den gott rubricerade kommentaren ”Regeringen småsatsar mot arbetslösheten”.

Säga vad man vill. Den borgerliga regeringen lyckas spinna i medierna. I går meddelade Dagens Nyheter att Anders Borg ”storsatsar mot arbetslösheten”.

Spinning, det visade den här alliansen att den behärskade, och just på det området har den också kunnat kompetensutveckla sig i regeringsställning.

För huvudsakligen gör regeringen ingenting i vårbudgeten. Och det den gör är huvudsakligen ganska dåligt – det handlar om passiva åtgärder och mer betoning på ”sökaktivitet”. Det som är bra – som att kommunerna får mer pengar – är så ohyggligt lite att det i det här läget nästan kan avskrivas som PR-utlägg. Pengarna kommer dessutom först nästa år.

Men när verklighetsuppfattningen i så stor grad är mediedriven, bidrar sådant till att sätta tonen i debatten. Och så får vi – som på Aktuellt igår – en dramaturgi där Anders Borg framställs som god socialdemokrat, medan socialdemokraterna framställs som gnälliga moderater. Borg får en del oförtjänt sympati (även om han faktiskt gjorde en ganska slät figur i tv-debatten mot Östros), medan Svenskt Näringslivs och Stefan Fölsters absurda beskrivning av situationen sätter tonen för en del av rapporteringen.

Dock. Risken för att den rödgröna oppositionen ska anpassa sina politiska förslag till denna dagordning är överhängande. När regeringen drar ned ambitionsnivån för krispolitik till ett minimum är det lätt hänt att oppositionen placerar sina förslag i kategorin minimum-plus-minimalt-mer-för-att-det-ska-kunna-presenteras-som-en-höjning.

Det vore synd. Sverige behöver en helt annan sorts ekonomisk politik för att välfärden ska gå att rädda och utveckla, och för att man ska slå in på en annan väg än den som just gått in i en strukturell och förväntad bergvägg.

I sammanhanget kan man hur som helst inte låta bli att påpeka det högeralliansen sade före valet:

För att vända utvecklingen och skapa fler jobb måste det bli mer lönsamt att arbeta, mer lönsamt att anställa och enklare för den som förlorat jobbet att ta sig tillbaka till arbetsmarknaden. Allians för Sverige presenterar idag de första delarna i ett ”Program för arbete” som ska ge fler jobb i nya och växande företag.

Så här bra har det gått och kommer det att gå, enligt regeringens egen prognos (grafik från Ekot):



I det läget är det Thomas Östros som av Fredrick Federley utnämns till Baghdad Bob. Nåväl. Inte så lätt det där, med folk som annars förlitade sig på de hårda sanningarna från Bush och Cheney. Alliansfritt Sverige har illustrerat några av Anders Borgs smoking guns:



[DN][DN][DN][DN][DN][SvD][SvD][SvD][SvD][AB][AB][SR][SR]

[Ung Vänster][Alliansfritt][Badlands Hyena]

Fri med Federley (och USA)

Ser att Fredrick Federley skickar sina varmaste gratulationer ”till USA”, vars regering Federley nyligen gick till mötes genom att rösta för legaliserad massavlyssning av svenskar, med efterföljande försök till bortbubbling. Fredrick Federleys kompis farsa hälsar dessutom att det handlar om frihet. ”Det kanske kan behövas lite sånt i dessa tider”, understryker Federley, med en sådan där charmig twist som lämnar en i osäkerhet om det är ett hot eller ett försök att vara självironisk på någon annans bekostnad. Att det är frihet handlar om en nationaldag som denna, det tycker också Killer Mike og Ice Cube, som valt att tonsätta sitt grattis.

Den nya dansmusiken

”Så rätt hon har, Rankka”, skriver Fredrick Federley, och länkar till Maria Rankka, som skrivit en text som går ut på att Fredrick Federley har rätt.

Det hela handlar om den djupt bisarra och exceptionellt farliga lag som regeringen nu driver igenom och som ska ge Försvarets radioanstalt rätt att avlyssna alla i Sverige hej vilt.

Federley har skaffat sig massa medietid genom att snacka aynrandskt tomt och högstämt om individuella friheter. Nu ska han troligen rösta för förslaget, så att det går igenom och den individuella friheten att slippa avlyssnas av staten blir åtgärdad.

Vilken slutsats drar nu Federley-Rankka av detta? Jo: Eftersom Fredrick Federley inte orkar utnyttja sin grundlagsfästa rätt att rösta mot Stasi-lagen, så bör vi införa mer personval, så att vi får ännu fler jippoister i parlamenten, en valdebatt där de stora inriktningsbesluten torktumlas väck, och en syn på politiken där ingen egentligen kan ställas till svars för något viktigt.

Under tiden vi väntar på detta, ska vi undvika att diskutera varför vi har en regering som vill ge repressiva myndigheter extraordinära befogenheter att kontrollera medborgarnas kommunikation, och istället tända ett ljus i våra hjärtan för Fredrick Federleys välbloggade inre kval.

Vilt och fräscht, typ

Fortsatta festligheter under 60-årsfirandet

I och för sig har palestinier i åratal kunnat redogöra för systematisk, rasistisk misshandel och tortyr i samband med de dagliga gripanden och razzior som Israel genomför. Det är inte heller någon nyhet att koloniala ockupationer alltid utvecklar den typen av självförhärligande och avhumaniserande handlingsmönster. Men lite mer ovanligt – om än långt ifrån första gången – är det i alla fall när israeliska soldater själva kliver fram och berättar. Här till exempel i norska Dagbladet, om hur soldater på skoj brukar framkalla kvävning hos palestinier i samband med slumpmässiga räder:

Kvel dem, ville en si, og late som han skulle ransake en palestiner. Plutselig ville han skrike som om han ble tilsnakket, og kvele dem... blokkere luftveiene ved å klemme inn adamseplet. Det er ikke behagelig. Se på klokka mens du gjør det, helt til han besvimer. Den som besvimer sist, vinner, forteller soldaten.

Säkert kommer den här typen av frågor att få en framträdande plats på den glamourfest som Fredrik Federley planerar för staten Israel. Men det känns viktigt att inte stanna där. Även om det är lätt att hålla med om att Israel har en slags särställning här, kan man kanske ändå ödmjukt föreslå att det ordnas en mer allmän fest för tortyr – något som en så pass trendkänslig person som Federley borde kunna se blir en alltmer framträdande del av den västerländska livsstilen; demokratin och marknadsekonomin.

Syftet med en sådan pr-fest bör vara att vända den negativa svenska opinionen mot tortyr. En flott fest helt enkelt, riktad mot alla dem som på kultursidor och annat på ett vidrigt sätt protesterar mot tortyren. I det här landet är det nämligen kontroversiellt att säga att tortyr är demokratiskt (beundransvärda försök har dock gjorts). På festen kan man blanda politiker och kändisar. Kändisar behövs nämligen för att lyfta diskussionen och förändra unga människors syn på tortyr.


Läs mer:
Independent-artikel (källan till Dagbladet)
Andra bloggar: Jinge, Rawia Morra
SvD: Nya räder mot Gaza

(Typ) nazidumt

Efter vissa ”avslöjanden” i den bloggosfäriska bajsfontänen ”Politikerbloggen” har det blivit riksbaloobas kring ett förlupet blogginlägg av någon SSU:are som heter Ingiberg Olafsson. Den västerländska civilisationen tycks åter hotad av en (typ) karikatyr. Det är naturligtvis både jävligt dumt och helt fel att kalla Fredrick Federley nazist, eller för den delen ”(typ) nazist”. Att stödja folkfördrivning och glamourisera statsterror kan man värdera olika. Men nazism är det i det här fallet inte frågan om. Det är även fel att kalla Israel för ett nazistisk regim. Rasistisk apartheid-politik är inte automatisk ”nazistisk”. Det är ett slappt och missvisande bruk av terminologin som grumlar tanken och ger upphov till pseudodebatter. Låt bli.

Annars säger Petter ett och annat som behöver sägas, och avslutar: ”Så, kan vi inte återgå till att diskutera folkmordet i Palestina nu?”


PS. Apropå jämförelser och folkmord, kan vi även konstatera att Stockholmsderbyt igår tydligen ledde till att massa folk fick ”ett fett jävla skott i nacken”.

Grytan

Dominika Peczynski har en minnesvärd kommentar till den festliga rasism- och folkfördrivningsgala som hon och Fredrick Federley planerar:

Alltid kul med lite turbulens, ha ha

Nedan några tråkmånsar som råkade ramla ur när grytan blev omrörd.

60 år sedan:


Ett och ett halvt år sedan:


En och en halv månad sedan:


En och en halv dag sedan:


Och det fortsätter att röras om varje dag. Det måste förstås firas.

Början på slutet - och/eller dags för nystart

Det kommer säkerligen att behöva sägas mycket mer om detta, men grundfrågan är enkel: EU är ett marknadsfundamentalistiskt statsbygge, och det faller sig därför naturligt att EG-domstolens perukgubbar nu har dömt bort den svenska arbetsmarknads- och välfärdsmodellen i det så kallade Laval-målet. Och katastrofalt, förstås, för alla som tycker att principen om lika lön för lika arbete är viktigt, och som söker verksamma vägar att tillgodose värdiga arbetsvillkor för människor.

Nu är tid för omvärdering och reorganisering på sina håll. Så här skrev den socialdemokratiske trotjänaren Arne Kjörnsberg, fram till valet ordförande i riksdagens finansutskott, på sin blogg i lördags:

Om EG-domstolen går emot Byggnads tycker jag att det är skäl för att vi skall lämna EU.

Det är ett rättframt ställningstagande som nu måste upp till seriös debatt i fackföreningsrörelsen. Det blir logiskt ohållbart att omfamna en politisk organisation och process, som principiellt och praktiskt underminerar själva grunden för fackens verksamhet.

Till att börja med måste man konstatera att dessa marknadsfundamentalistiska principer får en fastare form i den nya konstitutionen. Steg 1A är att vi ska få folkomrösta om denna konstitution. Här skulle facken kunna inträda i en avgörande folkbildningsroll.

Fredrick Federley konstaterar att dagen ”blev mer spännande” än han ”vågat hoppas på”. Och mannen som kallas ”Lavals juridiska ombud” – alltså Svenskt Näringslivs politiska bulvan för att vid sidan av folkstyret och den demokratiska debatten rasera den svenska modellen – kallar domen för ”en bra pusselbit i de diskussioner som arbetsmarknadens parter har”.

Det är dags att börja spela ett helt annat spel nu.


[DN][DN2][SvD][SvD Ledarbloggen][Aftonbladet]

OBS: Hanna Löfqvist (som skriver kort om domen här) samlade för ett tag sedan länkar till en rad texter om Vaxholmsfallet. Värdefullt. Läs på!

Varm borgerlighet. Eller: Hur regeringsskiftet i Sverige gjorde hela världen förträfflig (även om det på sina håll kan vara lite ”rörigt”)

Fredrick Federley på sin blogg, den 29 maj 2005 (före valet):

Vad är det för land vi har när tiotusentals flyktingar tvingas gå under jorden och leva sämre än våra husdjur för att svenska myndigheter inte litar på deras berättelse? Vad är det för samhälle vi har när människor ses som en budgetutgift och ett problem? […] Jag tycker det är hög tid att vi kör det inhumana styret i Sverige på porten och ger plats för en varm borgerlighet med hjärtat som medmänsklig drivkraft och inte en kall skattsedel.

Fredrick Federley på sin blogg, den 1 juni 2005 (före valet):

När rättstryggheten minska krävs starka individer. Ett exempel på samhällets hårdnande attityd och den växande rättssäkerheten [sic!] är svensk flyktingpolitik. Migrationsverket hävdar att attityderna inte har hårdnat men om vi bara ser till statistik och handläggningstider får vi konkreta exempel på det allt tuffare klimatet. […] Frågan är om svenska handläggare anser att det är så politiskt förträffligt i vår omvärld att det inte finns behov att ge människor politisk asyl?

Fredrick Federley till TT, den 8 juli 2007 (efter valet):

Centerpartiets Fredrick Federley tycker också att lagen fungerar bra som den gör och han delar Migrationsverkets bedömning att situationen i Irak inte kan betecknas som en väpnad konflikt.

- Det är väl ingen tvekan om att det är rörigt i Bagdad och ett par andra ställen men det är ju inget krig i den bemärkelsen, säger Federley.

[Angående svensk flyktingpolitik rekommenderas vänsterpartiets rapport Kanarieöarna – Sveriges nya yttre gräns].

Vad gör den härskande klassen när den härsknar?

Säljer.

"Vi kunde inte föreställa oss hur mycket jobb det skulle bli".

Antingen gör vi så... eller så har vi kollektivavtal.

Upp ur svackan

Fredrick Federley är idag föremål för en längre intervju i SvD. Han levererar där några spirituella och språkligt skimrande funderingar om samtiden, och inte minst historien:

Glad att slippa: ”Sovjet. Det var helt galet, fatta vad de höll på med.”

Bäst är den gode Federley kanske när han karaktäriserar Margaret Thatcher:

– En enastående kvinna. Allt hon gjorde var definitivt inte rätt, men en hel del. Hon slet upp England ur en total svacka. Den tanten vågade.

Thatcher kom till makten 1979. Hon gjorde onekligen oerhört mycket för att chockintensifiera en nyliberal politik som lite smygande hade börjat vinna gehör redan hos Labour. Såväl arbetslöshet som inkomstskillnader kunde därmed ”slitas upp” för att sedan hålla sig kvar på strukturellt höga nivåer. Nu har vi i Sverige också tanter och gubbar som vågar. Det känns tryggt.

By 1987 Thatcher had cut £12 billion from the welfare state. As a result, basic state benefits for the unemployed covered only 55% of the basic necessities of life. The number of working poor had increased by 300%. By the time she was forced out of power, her ‘home-owning democracy’ had led to a 300% increase in private-sector rents and a 100% increase in the rents of the dwindling number of council houses. The money that Thatcher saved was poured into the pockets of the very rich. One tax cut alone gave the richest 550,000 people an extra £33,000 a year each. Altogether, billions were transferred from the pockets of the majority into the moneybags of the very rich.

Debatt om kollektivavtalen, mot Federley

Ska vara med i Studio Ett och diskutera arbetsmarknaden, med utgångspunkt i Fredrick Federleys idé om uppköp av kollektivavtalslösa Wild n’ Fresh. Efter klockan fem någon gång.

[Uppfresha minnet]

Uppdatering: Här kan man lyssna på debatten.

Hälsa hem med storebror

Under min uppväxt i Iran var det en självklarhet att utlandssamtal regelmässigt avlyssnades av staten. Det kunde vara ganska uppenbara grejer, till och med så att någon ibland gick in och sade att nu var slutpratat. När det nu är så mycket prat om Iran i medierna är det ju inte utan att man får lite hemlängtan. Det är alltså glädjande att Mikael Odenberg nu agerar för att det ska kännas hemtrevligt igen, också för alla oss som lämnat totalitära stater. Den svenska avlyssningen kommer förstås att vara mer sofistikerad, och inte så omodern så att den stannar vid utrikessamtal, eller samtal över huvudtaget för den delen. Man får liksom det bästa av världar. Vi kan kalla det globalisering.

PS. Milton Frihetsson jublar också: Big Brother is Good!
PPS. ”Skämt” åsido: förutom den uppenbart ångestskapande allmänna utvecklingen irriterar jag mig också på trenden att se lagrådet som ett slags överprövande guruorgan. Lagrådet ska komma med juridiska synpunkter på utformningen av lagar, så att de är inbördes konsistenta och inte strider mot grundlagen. Det är regeringen som ansvarar för förslagen till lagar och riksdagen som ansvarar för bedömning och beslut. Detta är politiska processer, inte juridiska. I DN säger till exempel Fredrick Federley att han efter allt hallå köper förslaget eftersom ”Lagrådet är väldigt tydligt med att förslaget inte strider mot grundlagen, vilket sätter hela debatten i ett annat ljus”. Jaha… vilket då? För det första är också den frågan fortfarande uppenbart öppen för tolkning. En tolkning som Federley som riksdagsledamot har att göra. För det andra ryms väldigt mycket inom grundlagen – det betyder inte att lagar blir bra för det. Och om man inte kan placera in denna lag i ett sammanhang med mängder av andra beslut som går i integritetskränkande, demokratiurholkande och statsparanoid riktning, då är det inte så värst mycket man har förstått.

Federley hör en intressant intervju

Fantastiskt. Federley har hört en CNN-intervju med Amine Gemayel. Intervjun var tydligen ”mer än intressant”. Gemayel berättade nämligen hur det ligger till. Hizbollah gör statskupp och finansieras av Iran. Hizbollahs ”agerande gentemot Israel”, alltså att till skillnad från den libanesiska armén slå tillbaka en invasion, var ”ett undergrävande av den libanesiska demokratin”. Federley misstänker att dessa faktauppgifter inte är något som den vänstern i Sverige bryr sig om, men Gemayels visdomsord är alltså tydligen sådana som ”väl förtjänar att upprepas”. Om Gemayel säger det, måste det vara sant, för det är en bra kille som dessutom varit president förut.

Amine Gemayel kommer från en kristen maronitisk klan som har haft ett mycket stort inflytande på libanesisk politik. Hans far Pierre grundade på 1930-talet det falangistiska partiet, med bas i en paramilitär fascistisk ungdomsrörelse, med mottot ”Gud, Fosterlandet, Familjen”. Den direkta inspirationskällan var Hitlerjugend, som Pierre imponerades av vid sitt besök på Berlinolympiaden. Gemayel nämnde vid sidan av Hitler också Mussolini och Franco som politiska förebilder. Rörelsen bekämpade såväl den franska kolonialmakten som den antikoloniala panarabiska strömningen. Efter al-Naqba kom den i praktiken att ställa sig omväxlande kallsinnig och direkt fientlig till den palestinska befrielsekampen.

Falangisterna var på olika sätt lierade med Israel redan innan det blodiga libanesiska inbördeskriget bröt ut. När inbördeskriget väl var ett faktum, växte alliansens betydelse och militariserades i högre utsträckning. 1978 besökte Pierre Gemayel exempelvis Israel för att underteckna ett avtal om vapen och militär träning.

Samarbetets troligen mest kända resultat är massmordet i flyktinglägren Sabra och Shatila den 16 september 1982. Den israeliska armén hade då, under ledning av Ariel Sharon, omringat flyktinglägren och släppte efter konsultationer in falangisterna i syfte att ”rensa upp”, vilket man gjorde med synnerlig glädje. Så här beskriver Robert Fisk, som kom till lägret strax efter slakten situationen:

there were women lying in houses with their skirts torn up to their waists and their legs wide apart, children with their throats cut, rows of young men shot in the back after being lined up at an execution wall. There were babies - blackened babies because they had been slaughtered more than 24 hours earlier and their small bodies were already in a state of decomposition - tossed into the rubbish heaps alongside discarded US army ration tins, Israeli army medical equipment and empty bottles of whisky. [längre citat här]

Över tusen civila mördades på detta sätt under en dag.

Innan dess, den 23 augusti 1982, hade Amine Gemayels bror Bashir utsetts till Libanons president, under israelisk ockupation. Han hade i denna egenskap gått med på upprensningsaktioner. Bashir var endast president i några veckor. Han mördades den 14 september, vilket gav Israel en förevändning för att gå in i Västra Beirut och förbereda den massaker som skulle följa. Amine Gemayel efterträdde Bashir.

Under 1980-talet bidrog den falangistiska rörelsen också till uppbyggnaden av den sydlibanesiska milisen SLA. Till SLA:s mer bestående insatser hör byggandet av det ökända tortyrcentret i Khiam, också det ett samarbetsprojekt med Israel.

Jag vet inte om detta kanske ger den omdömesgille herr Federley en liten, liten ledtråd till Amine Gemayels beskrivning av situationen i Libanon. Under tiden kan vi alla fundera över hur man gör när man ”i allt väsentligt ursäktar de ickedemokratiska krafternas agerande”.