EMU. Minne och mer

Tredje avsnittet i Perssondokumentären var nog det intressantaste när det gäller återspeglingen av politisk samtidshistoria. Rörande att se bilderna som rörde mordet på Anna Lindh. Spännande med en inblick i de interna slitningarna i regeringen. Och så mäktigt att ett ögonblick återuppleva kämpasegern i folkomröstningen. Åsa Westlunds och Pär Nuders ansiktsuttryck när vallokalsundersökningen presenterats var obetalbara. Det var en stor, stor seger. Dåligt förvaltad, men ändå förbannat viktig. I antologin Skyll på demokratin (red. Emil Berg, Nixon förlag) som gavs ut efter segern bidrog jag med en text, som är för lång för att återge här i sin helhet, men ett utdrag vill jag gärna klippa in ändå.
- - - - - - - - - - -


I EMU-folkomröstningen stod, på ett närmast övertydligt sätt folket mot eliten. Flera hundra miljoner i kampanjkassa, alla titlar som gick att skrapa ihop, goda bundsförvanter i mediavärlden. Eliterna hade det mesta. Men de hade också fel. Och de förlorade. Folket vann.

Visst är begreppsparet folk-elit i många sammanhang trubbigt och begreppen i sig mångtydiga. Men jag tror att det är nödvändigt att laborera med de begreppen om man ska kunna analysera folkomröstningen.

Uppdelningen skar genom alla möjliga samhällssektorer. Inom fackföreningsrörelsen tog många av topparna ställning för EMU, medan en betydande majoritet av LO-medlemmarna höll sig skeptiska kampanjen igenom och röstade till sist nej. I flertalet politiska partier, socialdemokraterna främst men även inom borgerligheten, var ledningarna EMU-positiva medan det visade sig finnas en djup misstro bland både medlemmar och väljare. Rätt många inom kultureliten sade ett ofta bakåtlutat, ibland aggressivt pretentiöst ja till EMU, medan vanliga kulturarbetare knappast var särskilt entusiastiska. Storföretagarna ställde närmast mangrant upp på ja-sidan med pengar och undergångsvarningar. Småföretagare förhöll sig annorlunda, betydligt mer splittrat. Och så vidare.

Grundregeln tycks vara att brist på kontakt med vanligt folks livsvillkor och problem genererade ett ja till EMU. Det är inte konstigt. EMU-projektet är sjösatt – och marknadsfördes i Sverige – i första hand av en förblindad jetset-elit. Ett tunt men högljutt och självsäkert skikt som suttit och peppat sig själv på konferenser i luftkonditionerade rum, där butler-typer ställt fram mineralvatten och nationalekonomer lagt på meningslösa overhead-bilder. Deras verklighet ser ut därefter.

Ett utpräglat drag i ja-sidans konstituering var att överhetens olika element så öppet fraterniserade med varandra och trivdes med det. Det var inget alliansbyggande dem emellan – det var goda vänners lag. En klassisk bild blev det av utrikesminister Anna Lindhs glada kramande med Ericssonchefen Carl-Henric Svanberg. Men bilden bekräftades hela kampanjen igenom. Tjänstemän från regeringskansliet trivdes förträffligt med herrarna i Svenskt Näringsliv. Unga karriärsossar som såg en lyckad ja-kampanj som en biljett till lukrativa tjänster på finansdepartementet kampanjade uppsluppet med borgerliga ungdomsförbundare. Och så såg vi en chic-vänster som föll i armarna på överhetens nyliberala flummare.

[…]

Den som är organiserad på vänsterkanten är inte bortskämd med konkreta segrar. Tittar vi brett och historiskt har vi uppnått en väldig massa saker. Men de enkelt kvantifierbara, direkta segrarna kommer mer sällan. Det gäller att lära sig av dem och utnyttja det utrymme de skapar.

Jag har försökt lyfta fram några viktiga lärdomar. En är att EU-frågorna är viktiga att bry sig om och kommer att vara det framöver. De måste angripas konkret och strategiskt utifrån de faktiska förhållandena i Sverige. Den till internationalism maskerade EU-entusiasm som man ibland kan finna under vänsterflagg bör avvisas med kraft. Det är en konstruerad – och i praktiken uppgiven – ståndpunkt som saknar förankring i verkliga förhållanden. Nära kopplat till detta är att vänstern måste ta frågan om nationellt självbestämmande på allvar. Hayek förstod precis varför europeisk federalism kunde vara bra för det nyliberala projektet. ”Mobben” kunde på så sätt lättare hindras att driva fram kollektiva beslut som påverkade ekonomin. Vi borde fatta att Hayek hade rätt. Och därför avvisa EU-federalismen. En annan lärdom av EMU-folkomröstningen är att det finns goda objektiva grunder för nya kraftfulla folkliga allianser. I ett läge när eliterna drar iväg med sina likasinnade måste vi andra samsas kring några grundfrågor i all vår mångfald.

En mindre glamorös men fullständigt avgörande slutsats att dra av EMU-folkomröstningen är att det inte finns någon genväg till politisk framgång. Vägen går över basorganisering. Jag påstår inte att det slår ut allt annat. Vänstern behöver fortfarande skaffa sig tidningar, debattera viktiga framtidsfrågor och formulera visioner. Men man kommer inte ifrån att man måste bygga nedifrån för att hamna rätt.

Segern i folkomröstningen visar att vi kan vinna mot mycket starka motståndare. Men vi kan inte göra det på deras villkor. Inte genom att samarbeta inom ramarna för en dragkamp vars utgång inte kan bli särskilt intressant ändå, utan genom att flytta kampen till andra arenor. Vi ska ut på gatan, in i hemmen; väsnas, jävlas, diskutera, organisera.

På dagordningen står kamp mot den nya EU-konstitutionen, mot nedskärningar och privatiseringar, för en stärkt arbetsrätt och bättre offentlig välfärd, mot imperialistiska krig och för fred.

Det är klart det inte blir enkelt. Detta var en tillfällig framgång, vars effekter kan vändas till sin motsats om vi inte tar strid för att försvara dem.

Men ändå. Bland alla kampanjminnen vårdar jag särskilt ett från en fordonsteknisk gymnasieklass. Av praktiska skäl skulle deras planerade EMU-timme genomföras tillsammans med en teoretisk samhällsklass. När killarna i fordonsklassen fick reda på det ville de först dra därifrån. De tyckte inte om att prata när det var massa verbala samhällsvetare där samtidigt. Jag fick dividera med dem en stund i korridoren och de gick med på att komma in om de fick sitta längst bak. Där satt de, lite ihopkrupna, med kepsarna neddragna. Men så började vi prata om vilka som drev på för ett ja, och med vilka världsfrånvända argument. När någon lyfte frågan om räntan så replikerade en av fordonskillarna och sa att det är ju strunt samma för dem som inte äger några hus. Så småningom ställde de fler frågor och gav fler svar. När lektionen var slut hade de en helt annan kroppshållning än när de kom in. Det där hände med många andra. Folk sträckte på sig och kände sin egen styrka. Det är en god grund att bygga vidare på.