Resultatet er at eurosamarbeidet helt fra starten har fungert som en feildimensjonert tvangstrøye for de landene i EUs periferi som i dag er i trøbbel. Altså ikke bare Hellas, men også blant annet Spania og Irland, som ikke hadde like stor grad av statlig gjeld.Läs gärna.
Visar inlägg med etikett EMU. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett EMU. Visa alla inlägg
fredag, mars 09, 2012
Överstatlig tryckkokare
Min ekonomikrönika i norska Klassekampen handlar den här gången om euron som en överstatlig tryckkokare, där vi nu ser tydligare än någonsin hur skevt fördelade de inbyggda riskerna är:
lördag, januari 01, 2011
Stackars Estland
Johan Ingerö har skrivit en ledartext i tidningen Ångermanland där han refererar till Euro-kampanjen, som han deltog i på ja-sidan, som ett ”plågsamt minne”. Det är på sätt och vis ett hedervärt erkännande; Ingerö konstaterar att ja-sidan saknade vettiga argument men hade ”obegränsat med pengar”. Eurons bidrag till att förvärra den ekonomiska krisen i hela Europa förefaller idag uppenbart för de flesta.
Jag tror att många av oss som deltog i kampanjen på nej-sidan känner igen bilden som Ingerö tecknar. Alltså av att ja-sidan hade mycket pengar men inga argument. Medan Ingerö idag skäms över sitt deltagande på ja-sidan är nej-kampanjen bland det jag är allra mest stolt över i den politiska kampen.
Den bestående känslan av EMU-kampanjen var att vi vann på lång föreberedelse (i Ung Vänster ägnade vi vår veckokurs i januari 1997 åt EMU och höll hög beredskap hela vägen till 2003), goda argument, fungerande alliansbyggen och hårt, hårt arbete.
Efter att Ingerös text publicerades var det många på Facebook och twitter som lade upp sina egna minnen av kampanjen. Jag har också många. Till exempel av en stor direktsänd debatt från Göteborg där vi på nej-sidan verkligen var totalt överlägsna. Själv skulle jag duellera med dåvarande Muf-ordföranden Kristoffer Fjellner. Ja-sidan hade pumpat ut det direkt felaktiga budskapet att euro-länderna hade högre tillväxttakt. Fjellner upprepade samma sak i debatten. Själv drog jag bokstavligt talat fram de nyss utskrivna siffrorna från OECD från bakfickan och gav till honom i direktsändning. Det var roligt. Ännu roligare var att det efteråt var en stackare enrollerad av Muf som sprang upp och ned för Avenyn i en ”emu”-dräkt.
Det här är skrivet för några år sedan på samma tema:
Hur som helst. Idag läser jag i Expressen den närmast surrealistiska ledaren ”Grattis, Estland”. Det är, såvitt jag kan bedöma, inte en ironiskt skriven text. Expressen menar alltså att det är bra för Estland att införa euron. Som ”argument” anförs att Estland, i likhet med exempelvis Lettland, redan har haft sin valuta kopplad till euron.
”Lettland har överraskande nog orkat hålla emot en påtvingad devalvering och börjar komma på fötter”, skriver Expressen. Bra gjort Lettland! Istället har man altså genomfört en intern devalvering som ledde till att BNP krisåren 2008-2009 föll med cirka 25 procent, man tvingades stänga ett stort antal sjukhus och skolor och dramatisk sänka lönerna för offentligt anställda. För den som önskar läsa mer om Lettland, och varför den valda penningpolitiska utsvältningsregimen förvärrat krisen där, rekommenderas några artiklar av Jeffery Sommers och Michael Hudson här, här och här. Läs också Mark Weisbrots jämförelse mellan å ena sidan Lettland och Grekland och det tidigare krisdrabbade Argentina å andra sidan.
Estland har klarat sig lite bättre än Lettland, men det är fortfarande så att esterna får betala mycket dyrt för nedskärnings- och lönepressarpolitiken.
Inte alla ester förstås. Också Estland har sin ekonomiska och politiska elit, som söker säkra sina intressen i tandem med europeiska kollegor. Det är det EMU i slutändan handlar om. Och det är det gänget Expressen drar lans för, nu liksom 2003. De som borde skämmas, gratulerar istället Estland.
PS. Läs också Jonas Sjöstedt i Aftonbladet: «Släpp prestigen – ompröva Euron», samt samme Sjöstedt om Sören Wibe, som dessvärre gick bort i dagarna.
Jag tror att många av oss som deltog i kampanjen på nej-sidan känner igen bilden som Ingerö tecknar. Alltså av att ja-sidan hade mycket pengar men inga argument. Medan Ingerö idag skäms över sitt deltagande på ja-sidan är nej-kampanjen bland det jag är allra mest stolt över i den politiska kampen.
Den bestående känslan av EMU-kampanjen var att vi vann på lång föreberedelse (i Ung Vänster ägnade vi vår veckokurs i januari 1997 åt EMU och höll hög beredskap hela vägen till 2003), goda argument, fungerande alliansbyggen och hårt, hårt arbete.
Efter att Ingerös text publicerades var det många på Facebook och twitter som lade upp sina egna minnen av kampanjen. Jag har också många. Till exempel av en stor direktsänd debatt från Göteborg där vi på nej-sidan verkligen var totalt överlägsna. Själv skulle jag duellera med dåvarande Muf-ordföranden Kristoffer Fjellner. Ja-sidan hade pumpat ut det direkt felaktiga budskapet att euro-länderna hade högre tillväxttakt. Fjellner upprepade samma sak i debatten. Själv drog jag bokstavligt talat fram de nyss utskrivna siffrorna från OECD från bakfickan och gav till honom i direktsändning. Det var roligt. Ännu roligare var att det efteråt var en stackare enrollerad av Muf som sprang upp och ned för Avenyn i en ”emu”-dräkt.
Det här är skrivet för några år sedan på samma tema:
I EMU-folkomröstningen stod, på ett närmast övertydligt sätt folket mot eliten. Flera hundra miljoner i kampanjkassa, alla titlar som gick att skrapa ihop, goda bundsförvanter i mediavärlden. Eliterna hade det mesta. Men de hade också fel. Och de förlorade. Folket vann.Läs gärna resten här.
Hur som helst. Idag läser jag i Expressen den närmast surrealistiska ledaren ”Grattis, Estland”. Det är, såvitt jag kan bedöma, inte en ironiskt skriven text. Expressen menar alltså att det är bra för Estland att införa euron. Som ”argument” anförs att Estland, i likhet med exempelvis Lettland, redan har haft sin valuta kopplad till euron.
”Lettland har överraskande nog orkat hålla emot en påtvingad devalvering och börjar komma på fötter”, skriver Expressen. Bra gjort Lettland! Istället har man altså genomfört en intern devalvering som ledde till att BNP krisåren 2008-2009 föll med cirka 25 procent, man tvingades stänga ett stort antal sjukhus och skolor och dramatisk sänka lönerna för offentligt anställda. För den som önskar läsa mer om Lettland, och varför den valda penningpolitiska utsvältningsregimen förvärrat krisen där, rekommenderas några artiklar av Jeffery Sommers och Michael Hudson här, här och här. Läs också Mark Weisbrots jämförelse mellan å ena sidan Lettland och Grekland och det tidigare krisdrabbade Argentina å andra sidan.
Estland har klarat sig lite bättre än Lettland, men det är fortfarande så att esterna får betala mycket dyrt för nedskärnings- och lönepressarpolitiken.
Inte alla ester förstås. Också Estland har sin ekonomiska och politiska elit, som söker säkra sina intressen i tandem med europeiska kollegor. Det är det EMU i slutändan handlar om. Och det är det gänget Expressen drar lans för, nu liksom 2003. De som borde skämmas, gratulerar istället Estland.
PS. Läs också Jonas Sjöstedt i Aftonbladet: «Släpp prestigen – ompröva Euron», samt samme Sjöstedt om Sören Wibe, som dessvärre gick bort i dagarna.
torsdag, februari 18, 2010
Flamman x 3
Väldigt bra nummer av Flamman den här veckan.
Tre höjdpunkter:
Tre höjdpunkter:
- Thaher Pelaseyed intervjuar en av de intellektuella frontfigurerna för den iranska gröna rörelsen, Mohsen KadivarLäs! Och börja prenumerera.
- Jonas Thunberg skriver om Grekland och EMU-krisen
- Aron Etzler briljerar i en ledare med utgångspunkt i Jämlikhetsanden av Wilkinson & Picket: ”Människan är tillbaka. Högern ber henne flytta”
tisdag, mars 24, 2009
Byt regering, inte valuta
På Europabloggen kommenterar Hanna Löfqvist den ganska fåniga diskussion som har dykt upp, om att Sverige bör införa euron som valuta, med den ekonomiska krisen som argument. Läs!
Drar mig förresten till minnes när Ung Vänster utsåg folkpartiets Carl B Hamilton till veckans kampanjarbetare för nej-sidan under EMU-folkomröstningen.
Drar mig förresten till minnes när Ung Vänster utsåg folkpartiets Carl B Hamilton till veckans kampanjarbetare för nej-sidan under EMU-folkomröstningen.
tisdag, november 04, 2008
Ordning och reda
Synd att EU-länderna inte har lika rigida budgetregler som Sverige. Då kunde de nämligen ha kört sina ekonomier mer rejält i botten för att på ett ansvarsfullt sätt upprätthålla absurda regerlverk. Enligt obekräftade uppgifter kommer Mona Sahlin, Peter Eriksson och Maria Wetterstrand att besöka Sarkozy för att meddela honom att han inte får vara med i den rödgröna regeringen om han inte skärper sig. Trion kommer i samband med detta även att överräcka en amulett med foto av Thomas Östros.
Rapporterna om den usla ekonomiska situationen i euroområdet förklarar också varför Jan Björklund nu dammat av förslaget om att Sverige ska gå med i EMU. Björklund förklarar med sin respektingivande hands-on-approach att ”om det blir storm på havet är det tryggare att sitta i ett stort fartyg [som sjunker] än i en liten båt [som flyter, även om regeringen de senaste två åren har gjort allvarliga försök att borra hål i skrovet enligt europeiskt och amerikanskt mönster]”. Björklund är samtidigt ödmjuk inför frågans komplexitet: ”Vill man ha ett högt valdeltagande så är valdagen 2010 ett tänkbart tillfälle, men jag propsar inte på det”, säger Björklund, som ju vet att ett högt valdeltagande missgynnar högern.
Krishanteringsarbetet går hur som helst vidare i regeringskansliet. Även om konjunkturinstitutet har varslat om det, är det ju ännu långt ifrån säkert att Sverige nästa år kommer att kunna uppnå negativ tillväxt. För många traditionsmedvetna borgare skulle detta vara en trist missräkning, med tanke på att alla tidigare borgerliga regeringar i modern tid – och bara de* – har lyckats med att presentera negativa tillväxttal.
* jaja, '91 är ett gränsfall.
Rapporterna om den usla ekonomiska situationen i euroområdet förklarar också varför Jan Björklund nu dammat av förslaget om att Sverige ska gå med i EMU. Björklund förklarar med sin respektingivande hands-on-approach att ”om det blir storm på havet är det tryggare att sitta i ett stort fartyg [som sjunker] än i en liten båt [som flyter, även om regeringen de senaste två åren har gjort allvarliga försök att borra hål i skrovet enligt europeiskt och amerikanskt mönster]”. Björklund är samtidigt ödmjuk inför frågans komplexitet: ”Vill man ha ett högt valdeltagande så är valdagen 2010 ett tänkbart tillfälle, men jag propsar inte på det”, säger Björklund, som ju vet att ett högt valdeltagande missgynnar högern.
Krishanteringsarbetet går hur som helst vidare i regeringskansliet. Även om konjunkturinstitutet har varslat om det, är det ju ännu långt ifrån säkert att Sverige nästa år kommer att kunna uppnå negativ tillväxt. För många traditionsmedvetna borgare skulle detta vara en trist missräkning, med tanke på att alla tidigare borgerliga regeringar i modern tid – och bara de* – har lyckats med att presentera negativa tillväxttal.
* jaja, '91 är ett gränsfall.
torsdag, mars 22, 2007
EMU. Minne och mer
Tredje avsnittet i Perssondokumentären var nog det intressantaste när det gäller återspeglingen av politisk samtidshistoria. Rörande att se bilderna som rörde mordet på Anna Lindh. Spännande med en inblick i de interna slitningarna i regeringen. Och så mäktigt att ett ögonblick återuppleva kämpasegern i folkomröstningen. Åsa Westlunds och Pär Nuders ansiktsuttryck när vallokalsundersökningen presenterats var obetalbara. Det var en stor, stor seger. Dåligt förvaltad, men ändå förbannat viktig. I antologin Skyll på demokratin (red. Emil Berg, Nixon förlag) som gavs ut efter segern bidrog jag med en text, som är för lång för att återge här i sin helhet, men ett utdrag vill jag gärna klippa in ändå.
- - - - - - - - - - -
I EMU-folkomröstningen stod, på ett närmast övertydligt sätt folket mot eliten. Flera hundra miljoner i kampanjkassa, alla titlar som gick att skrapa ihop, goda bundsförvanter i mediavärlden. Eliterna hade det mesta. Men de hade också fel. Och de förlorade. Folket vann.
Visst är begreppsparet folk-elit i många sammanhang trubbigt och begreppen i sig mångtydiga. Men jag tror att det är nödvändigt att laborera med de begreppen om man ska kunna analysera folkomröstningen.
Uppdelningen skar genom alla möjliga samhällssektorer. Inom fackföreningsrörelsen tog många av topparna ställning för EMU, medan en betydande majoritet av LO-medlemmarna höll sig skeptiska kampanjen igenom och röstade till sist nej. I flertalet politiska partier, socialdemokraterna främst men även inom borgerligheten, var ledningarna EMU-positiva medan det visade sig finnas en djup misstro bland både medlemmar och väljare. Rätt många inom kultureliten sade ett ofta bakåtlutat, ibland aggressivt pretentiöst ja till EMU, medan vanliga kulturarbetare knappast var särskilt entusiastiska. Storföretagarna ställde närmast mangrant upp på ja-sidan med pengar och undergångsvarningar. Småföretagare förhöll sig annorlunda, betydligt mer splittrat. Och så vidare.
Grundregeln tycks vara att brist på kontakt med vanligt folks livsvillkor och problem genererade ett ja till EMU. Det är inte konstigt. EMU-projektet är sjösatt – och marknadsfördes i Sverige – i första hand av en förblindad jetset-elit. Ett tunt men högljutt och självsäkert skikt som suttit och peppat sig själv på konferenser i luftkonditionerade rum, där butler-typer ställt fram mineralvatten och nationalekonomer lagt på meningslösa overhead-bilder. Deras verklighet ser ut därefter.
Ett utpräglat drag i ja-sidans konstituering var att överhetens olika element så öppet fraterniserade med varandra och trivdes med det. Det var inget alliansbyggande dem emellan – det var goda vänners lag. En klassisk bild blev det av utrikesminister Anna Lindhs glada kramande med Ericssonchefen Carl-Henric Svanberg. Men bilden bekräftades hela kampanjen igenom. Tjänstemän från regeringskansliet trivdes förträffligt med herrarna i Svenskt Näringsliv. Unga karriärsossar som såg en lyckad ja-kampanj som en biljett till lukrativa tjänster på finansdepartementet kampanjade uppsluppet med borgerliga ungdomsförbundare. Och så såg vi en chic-vänster som föll i armarna på överhetens nyliberala flummare.
[…]
Den som är organiserad på vänsterkanten är inte bortskämd med konkreta segrar. Tittar vi brett och historiskt har vi uppnått en väldig massa saker. Men de enkelt kvantifierbara, direkta segrarna kommer mer sällan. Det gäller att lära sig av dem och utnyttja det utrymme de skapar.
Jag har försökt lyfta fram några viktiga lärdomar. En är att EU-frågorna är viktiga att bry sig om och kommer att vara det framöver. De måste angripas konkret och strategiskt utifrån de faktiska förhållandena i Sverige. Den till internationalism maskerade EU-entusiasm som man ibland kan finna under vänsterflagg bör avvisas med kraft. Det är en konstruerad – och i praktiken uppgiven – ståndpunkt som saknar förankring i verkliga förhållanden. Nära kopplat till detta är att vänstern måste ta frågan om nationellt självbestämmande på allvar. Hayek förstod precis varför europeisk federalism kunde vara bra för det nyliberala projektet. ”Mobben” kunde på så sätt lättare hindras att driva fram kollektiva beslut som påverkade ekonomin. Vi borde fatta att Hayek hade rätt. Och därför avvisa EU-federalismen. En annan lärdom av EMU-folkomröstningen är att det finns goda objektiva grunder för nya kraftfulla folkliga allianser. I ett läge när eliterna drar iväg med sina likasinnade måste vi andra samsas kring några grundfrågor i all vår mångfald.
En mindre glamorös men fullständigt avgörande slutsats att dra av EMU-folkomröstningen är att det inte finns någon genväg till politisk framgång. Vägen går över basorganisering. Jag påstår inte att det slår ut allt annat. Vänstern behöver fortfarande skaffa sig tidningar, debattera viktiga framtidsfrågor och formulera visioner. Men man kommer inte ifrån att man måste bygga nedifrån för att hamna rätt.
Segern i folkomröstningen visar att vi kan vinna mot mycket starka motståndare. Men vi kan inte göra det på deras villkor. Inte genom att samarbeta inom ramarna för en dragkamp vars utgång inte kan bli särskilt intressant ändå, utan genom att flytta kampen till andra arenor. Vi ska ut på gatan, in i hemmen; väsnas, jävlas, diskutera, organisera.
På dagordningen står kamp mot den nya EU-konstitutionen, mot nedskärningar och privatiseringar, för en stärkt arbetsrätt och bättre offentlig välfärd, mot imperialistiska krig och för fred.
Det är klart det inte blir enkelt. Detta var en tillfällig framgång, vars effekter kan vändas till sin motsats om vi inte tar strid för att försvara dem.
Men ändå. Bland alla kampanjminnen vårdar jag särskilt ett från en fordonsteknisk gymnasieklass. Av praktiska skäl skulle deras planerade EMU-timme genomföras tillsammans med en teoretisk samhällsklass. När killarna i fordonsklassen fick reda på det ville de först dra därifrån. De tyckte inte om att prata när det var massa verbala samhällsvetare där samtidigt. Jag fick dividera med dem en stund i korridoren och de gick med på att komma in om de fick sitta längst bak. Där satt de, lite ihopkrupna, med kepsarna neddragna. Men så började vi prata om vilka som drev på för ett ja, och med vilka världsfrånvända argument. När någon lyfte frågan om räntan så replikerade en av fordonskillarna och sa att det är ju strunt samma för dem som inte äger några hus. Så småningom ställde de fler frågor och gav fler svar. När lektionen var slut hade de en helt annan kroppshållning än när de kom in. Det där hände med många andra. Folk sträckte på sig och kände sin egen styrka. Det är en god grund att bygga vidare på.
- - - - - - - - - - -
I EMU-folkomröstningen stod, på ett närmast övertydligt sätt folket mot eliten. Flera hundra miljoner i kampanjkassa, alla titlar som gick att skrapa ihop, goda bundsförvanter i mediavärlden. Eliterna hade det mesta. Men de hade också fel. Och de förlorade. Folket vann.
Visst är begreppsparet folk-elit i många sammanhang trubbigt och begreppen i sig mångtydiga. Men jag tror att det är nödvändigt att laborera med de begreppen om man ska kunna analysera folkomröstningen.
Uppdelningen skar genom alla möjliga samhällssektorer. Inom fackföreningsrörelsen tog många av topparna ställning för EMU, medan en betydande majoritet av LO-medlemmarna höll sig skeptiska kampanjen igenom och röstade till sist nej. I flertalet politiska partier, socialdemokraterna främst men även inom borgerligheten, var ledningarna EMU-positiva medan det visade sig finnas en djup misstro bland både medlemmar och väljare. Rätt många inom kultureliten sade ett ofta bakåtlutat, ibland aggressivt pretentiöst ja till EMU, medan vanliga kulturarbetare knappast var särskilt entusiastiska. Storföretagarna ställde närmast mangrant upp på ja-sidan med pengar och undergångsvarningar. Småföretagare förhöll sig annorlunda, betydligt mer splittrat. Och så vidare.
Grundregeln tycks vara att brist på kontakt med vanligt folks livsvillkor och problem genererade ett ja till EMU. Det är inte konstigt. EMU-projektet är sjösatt – och marknadsfördes i Sverige – i första hand av en förblindad jetset-elit. Ett tunt men högljutt och självsäkert skikt som suttit och peppat sig själv på konferenser i luftkonditionerade rum, där butler-typer ställt fram mineralvatten och nationalekonomer lagt på meningslösa overhead-bilder. Deras verklighet ser ut därefter.
Ett utpräglat drag i ja-sidans konstituering var att överhetens olika element så öppet fraterniserade med varandra och trivdes med det. Det var inget alliansbyggande dem emellan – det var goda vänners lag. En klassisk bild blev det av utrikesminister Anna Lindhs glada kramande med Ericssonchefen Carl-Henric Svanberg. Men bilden bekräftades hela kampanjen igenom. Tjänstemän från regeringskansliet trivdes förträffligt med herrarna i Svenskt Näringsliv. Unga karriärsossar som såg en lyckad ja-kampanj som en biljett till lukrativa tjänster på finansdepartementet kampanjade uppsluppet med borgerliga ungdomsförbundare. Och så såg vi en chic-vänster som föll i armarna på överhetens nyliberala flummare.
[…]
Den som är organiserad på vänsterkanten är inte bortskämd med konkreta segrar. Tittar vi brett och historiskt har vi uppnått en väldig massa saker. Men de enkelt kvantifierbara, direkta segrarna kommer mer sällan. Det gäller att lära sig av dem och utnyttja det utrymme de skapar.
Jag har försökt lyfta fram några viktiga lärdomar. En är att EU-frågorna är viktiga att bry sig om och kommer att vara det framöver. De måste angripas konkret och strategiskt utifrån de faktiska förhållandena i Sverige. Den till internationalism maskerade EU-entusiasm som man ibland kan finna under vänsterflagg bör avvisas med kraft. Det är en konstruerad – och i praktiken uppgiven – ståndpunkt som saknar förankring i verkliga förhållanden. Nära kopplat till detta är att vänstern måste ta frågan om nationellt självbestämmande på allvar. Hayek förstod precis varför europeisk federalism kunde vara bra för det nyliberala projektet. ”Mobben” kunde på så sätt lättare hindras att driva fram kollektiva beslut som påverkade ekonomin. Vi borde fatta att Hayek hade rätt. Och därför avvisa EU-federalismen. En annan lärdom av EMU-folkomröstningen är att det finns goda objektiva grunder för nya kraftfulla folkliga allianser. I ett läge när eliterna drar iväg med sina likasinnade måste vi andra samsas kring några grundfrågor i all vår mångfald.
En mindre glamorös men fullständigt avgörande slutsats att dra av EMU-folkomröstningen är att det inte finns någon genväg till politisk framgång. Vägen går över basorganisering. Jag påstår inte att det slår ut allt annat. Vänstern behöver fortfarande skaffa sig tidningar, debattera viktiga framtidsfrågor och formulera visioner. Men man kommer inte ifrån att man måste bygga nedifrån för att hamna rätt.
Segern i folkomröstningen visar att vi kan vinna mot mycket starka motståndare. Men vi kan inte göra det på deras villkor. Inte genom att samarbeta inom ramarna för en dragkamp vars utgång inte kan bli särskilt intressant ändå, utan genom att flytta kampen till andra arenor. Vi ska ut på gatan, in i hemmen; väsnas, jävlas, diskutera, organisera.
På dagordningen står kamp mot den nya EU-konstitutionen, mot nedskärningar och privatiseringar, för en stärkt arbetsrätt och bättre offentlig välfärd, mot imperialistiska krig och för fred.
Det är klart det inte blir enkelt. Detta var en tillfällig framgång, vars effekter kan vändas till sin motsats om vi inte tar strid för att försvara dem.
Men ändå. Bland alla kampanjminnen vårdar jag särskilt ett från en fordonsteknisk gymnasieklass. Av praktiska skäl skulle deras planerade EMU-timme genomföras tillsammans med en teoretisk samhällsklass. När killarna i fordonsklassen fick reda på det ville de först dra därifrån. De tyckte inte om att prata när det var massa verbala samhällsvetare där samtidigt. Jag fick dividera med dem en stund i korridoren och de gick med på att komma in om de fick sitta längst bak. Där satt de, lite ihopkrupna, med kepsarna neddragna. Men så började vi prata om vilka som drev på för ett ja, och med vilka världsfrånvända argument. När någon lyfte frågan om räntan så replikerade en av fordonskillarna och sa att det är ju strunt samma för dem som inte äger några hus. Så småningom ställde de fler frågor och gav fler svar. När lektionen var slut hade de en helt annan kroppshållning än när de kom in. Det där hände med många andra. Folk sträckte på sig och kände sin egen styrka. Det är en god grund att bygga vidare på.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
