Mera heder

Idag publicerades i SvD en bra replik av Kalle Larsson och Karin Rågsjö (v), på Ulf Kristerssons obehagliga utspel häromdagen. Några minns förresten kanske att liknande utspel körts som testballonger av en nu rätt aktuell person – Mona Sahlin. Jag hittade i datorn en debattartikel av mig och America Vera-Zavala, från 2001 eller 2002. Tyvärr minns jag inte om artikeln blev publicerad när det begav sig. Jag tror inte det. Jag tycker att den är intressant att läsa nu. Man får hoppas att Sahlin är klokare idag.
- - - - - - - - -

Högerpopulism och nyfascism är på stark frammarsch i Europa. Vi har starka främlingsfientliga partier i nästan alla europeiska länder. Italien är det senaste exemplet. Där ingår nu nyfascister och högerextremister i regeringen. Men betydligt närmare, i Danmark och Norge, finns Dansk Folkeparti och Fremskrittspartiet. Det är starka partier med ett människofientligt budskap.

En viktig effekt av att sådana rörelser dyker upp på den politiska arenan är att själva ramen för vad som är möjligt att tycka, för vad man har att förhålla sig till, förskjuts. I Danmark är det nu socialdemokraterna som talar om muslimer som farliga och invandrare som brottslingar vilka måste tuktas.

Det finns en allmän uppfattning om att Sverige på något sätt skulle ha klarat sig från de problem som finns i resten av Europa. Det är en farlig missuppfattning. Ny Demokratis gästspel på scenen utlöste en rad varningar och fördömanden. Men i praktiken har den flyktingpolitik partiet förordade idag genomförts – huvudsakligen för socialdemokratisk hand. På samma sätt verkar strömningarna i Europa och extremhögerns arbete i Sverige börja ge utslag i den officiella retoriken. Ett flagrant exempel ges av Mona Sahlins uttalanden i DN 8/6.

DN:s artikelserie heter ”Ta seden dit man kommer?” Fokus har varit invandrartjejers situation och kulturkrockar. I den sista delen framträder Sahlin. Hon är, enligt artikeln ”glasklar”. Bland annat har debatten om ”hedersmord […] tvingat integrationsministern att ta ställning”. Sedan följer ett antal uttalanden som visar minst tre saker: 1) Mona Sahlin förstår inte hur integration fungerar. 2) Hon har köpt en ytterst farlig problemformulering kring begrepp som kultur och värderingar, samt 3) Hon saknar grundläggande förståelse för könsmaktsordningen i samhället.

1) Mona Sahlin tycks tro att integration sker genom information eller ännu värre genom undervisning. Hon talar om att ”förmedla värderingar” och om ”en mycket tydligare undervisning i vad som gäller i Sverige”. Hur tror Mona Sahlin att människor som blivit och blir förnedrade i det svenska samhället, människor som ställs utanför arbetsmarknaden, som placeras i segregerade bostadsområden, som behandlas som andra klassens medborgare, kommer att reagera när de blir utsatta för statliga informationskampanjer? Det grundläggande integrationsproblemet är maktlöshet. Människor som inte har makten över sina egna liv kommer att stå – och ställa sig – utanför samhället. En integrationspolitik som inte utgår från detta kommer att misslyckas.

2) Det allvarligaste är att Sahlin blir delaktig i extremhögerns ideologiska projekt. Efter rasistiskt och kolonialt mönster tillskrivs både svenskar och invandrare vissa ”värderingar”. ”I Sverige gäller ett knippe värderingar som det bara är att ställa upp på”, säger ministern. Dessa värderingar är bland annat ”I Sverige har flickor och pojkar lika rättigheter” och ”Alla har rätt till preventivmedel”. Detta är naturligtvis nonsens. Det är frågan om lagstiftning och om resultat av konkret arbete för rättigheter och möjligheter. Men knappast ”värderingar”. Och framför allt är det inte dessa ”värderingar” som avgränsar svensk kultur från alla andra kulturer. Sahlins argumentation baseras på obehagliga och direkt felaktiga antaganden kring kulturbegreppet. Här återfinns en harmonisk svensk kultur som inbegriper ”gratis och fri abort” som en självklar del. Utanför står ”dom”, som alltså har det gemensamt att de inte är svenskar och därmed inte har alla fina saker som Sahlin talar om i sin kultur.

3) En ledande företrädare för ett parti som nu ska börja kalla sig feministiskt tror att kvinnors underordning och våldet mot kvinnor är något i huvudsak onormalt och importerat. För bara några veckor sedan presenterades resultaten från Brottsoffermyndighetens undersökning Slagen dam. Några av dessa är som följer. Nästan hälften av kvinnorna, 46 procent, har utsatts för våld av en man någon gång efter sin 15-årsdag. Våld och/eller sexuella trakasserier är något som nästan sju av tio svenska kvinnor, 67 procent, har erfarenhet av. Var tredje kvinna som separerat eller skilt sig från en man rapporterar att hon har utsatts för våld av en tidigare make eller sambo. Våldet utövas av män inom alla samhällsklasser och av män med olika etniska bakgrunder. Dessutom vet vi att kvinnor fortfarande bara tjänar cirka 70% av vad män får i lön. Vi vet att arbetsgivare systematiskt missgynnar kvinnor. Och mycket mer. Frågan är om allt detta på något mystiskt sätt står helt utanför den svenska kulturen. Hur förhåller sig det faktum att så många arbetsgivare anser kvinnors arbete vara mindre värt till det ”knippe värderingar” Sahlin talar om? Är de svenska män som slår kvinnor eller trakasserar sexuellt inte tillräckligt välinformerade? Har de varit utomlands för ofta?

Begrepp som integration och kultur är komplexa. De måste problematiseras och diskuteras. Och svenska myndigheter måste naturligtvis med alla till buds stående medel se till att svensk lagstiftning följs. Mord, våld, misshandel, frihetsberövande – allt detta måste vara oacceptabelt i Sverige, liksom det är på de flesta andra ställen. Knappast någon ifrågasätter detta och det kan därför inte vara en god utgångspunkt för debatten. Det intressanta är vilka antaganden som finns bakom Mona Sahlins uttalanden och därmed vilka åtgärder som är att vänta.

Det som behövs är ett konkret arbete för att människor ska ingå som en naturlig del av samhället, bli medborgare. Det handlar om diskrimineringslagstiftning, om arbetsmarknadspolitik, om en social bostadspolitik inställd på att bryta segregationen. Människor måste finnas inne i samhället om en samhällelig utveckling ska påverka dem. Det handlar också om att unga tjejer ska ta större plats, höja sina röster, slå tillbaka vid behov. Det är ett arbete som måste föras på många nivåer – i skolan, på fritidsgårdarna, på arbetsplatser. Och det handlar om att polis och sociala myndigheter tar kvinnofridsbrott på yttersta allvar.

Mycket måste göras. Problemet är att åtminstone den ansvarige ministern inte verkar förstå själva frågeställningen. Det är illa.