Överstatlig tryckkokare

Min ekonomikrönika i norska Klassekampen handlar den här gången om euron som en överstatlig tryckkokare, där vi nu ser tydligare än någonsin hur skevt fördelade de inbyggda riskerna är:

Resultatet er at eurosamarbeidet helt fra starten har fungert som en feildimensjonert tvangstrøye for de landene i EUs periferi som i dag er i trøbbel. Altså ikke bare Hellas, men også blant annet Spania og Irland, som ikke hadde like stor grad av statlig gjeld.

Läs gärna.

Bankmannen som bestämmer

Jag har skrivit i norska Dagsavisen den Europeiska Centralbanken och dess planer för "strukturreformer" i Europa.

En av Europas aller tyngste politiske makthavere ble intervjuet i Wall Street Journal i forrige uke. Sjefen for Den europeiske sentralbanken, Mario Draghi, fikk blant annet spørsmål om han trodde at framtidas Europa vil bli mindre preget av den sosiale modellen som har definert kontinentet.

«Den europeiske sosiale modellen har allerede forsvunnet, når vi ser den ungdomsarbeidsløsheten som råder i visse land», svarer Draghi. Ut fra dette gjentar han flere ganger at Europa har skrikende behov for «strukturelle reformer».

Läs gärna resten.

Greklandsmyter

Medan det grekiska folket utsätts för ett nytt "räddningspaket", fortsätter de ekonomiska och politiska eliterna i andra europeiska länder att sälja in berättelsen om de slappa grekerna till sina egna befolkningar. Folk ställs mot folk, medan försöken säkra finanskapitalisternas tillgångar och stärka EU-byråkratins makt kräver allt större offer. Grekland är inte först (Lettland har till exempel redan utsatts för eländet) och kommer definitivt inte att vara sist.

Jag var med i norsk (tv-sänd) radio om saken igår. Lyssna gärna här. Och idag skriver jag och kollegan Lars Gunnesdal i Aftenposten om mytbildningen runt Grekland:

Hellas blir rammet fordi EU-byråkratene ønsker å «vinne tid». For hva? For å prøve å sikre mest mulig av posisjonene til mektige finansinstitusjoner. Det er selvfølgelig helt uanstendig at det hardt prøvde greske folket skal betale den prisen. Vi skal være takknemlige for at den jevne greker ikke aksepterer å bli lurt og presset, men tar opp kampen. De fortjener vår støtte, ikke arroganse og ignoranse.

… är slutsatsen. Läs gärna hela artikeln här.

"Den late greken"

Jag har skrivit om mytbildningen runt Greklands ekonomiska kris flera gånger tidigare. Se till exempel Greklands nota (maj 2010) och Støtt en greker (juli 2011).

Nu har Manifest Analyse (där jag jobbar, dock för tillfället tjänstledig) gett ut ett PM om de myter som sprids om Grekland och hur de lägger argumentationsgrunden för katastrofala förslag på "lösningar".

Bland annat har den brutala sparpolitiken lett till att den grekiska statsskulden idag är större än för två år sedan.

• Bara mellan 2009 och 2011 fördubblades den officiella arbetslösheten från 9 till 19 procent.
• Ungdomsarbetslösheten är över 40 procent.
• Lönenivån för offentligt anställda har minskat med 30 procent.
• Självmordsfrekvensen har fördubblats, och många flyr landet.

Läs rapporten (författad av Lars Gunnesdal) här.
En artikel om rapporten, i Klassekampen.

Eurokrisen som den europeiska socialdemokratins kris

I min krönika i norska Dagsavisen skriver jag om hur marknadsfundamentalisterna styr vidare i EU – utan parlamentarisk opposition:

Finansherrene må samtidig være fornøyde med at så mange europeere nå er blitt forledet til å se på grekerne som utakknemlige og bråkete, i stedet for å legge skylden der den hører hjemme. Faktum tåler å gjentas: Grekerne jobber mer enn alle andre i Europa. Samtidig har de lave lønner. Det gjelder også i offentlig sektor, hvis størrelse er mindre enn EU-gjennomsnittet. Allerede før krisen lå grekerne på topp i EU når det gjelder arbeidende fattige. Arbeidsledighetstrygden ligger under fattigdomsgrensen. Nå har også den nye grunnpensjonen havnet der, og den kommer trolig til å senkes ytterligere. Det er altså i denne situasjonen at grekerne – de av dem som savner fete utenlandske kontoer og politiske kontakter – skal skvises ytterligere, i tiår framover, for at bankene skal gli unna riskene ved sin egen långivning.

Läs gärna hela.

Berlusconi uttömd

En av Europas främsta högerförnyare verkar nu vara på väg att avgå, efter att ha dominerat och omvandlat italiensk politik i nästan 20 år. Han sätt att samarbeta med och legitimera nyfascistiska rörelser, använda staten till att berika privata företag (företrädesvis sina egna) och inte minst använda medier till att skapa en surrealistisk politisk debatt tömd på faktainnehåll, har varit ett föredöme för borgerliga politiker runt om i hela Europa, även om få har lyckats kopiera hans recept fullt ut. Att han nu måste gå, beror i huvudsak på att han blivit mer av ett problem än en tillgång för det italienska kapitalet och för den marknadsfundamentalistiska EU-byråkratin. Nu måste teknokrater in för att garantera att nedskärningarna genomförs och vanliga italienare pungslås under mer ordnade och hårdhänta former.

Men äras bör den som äras skall. Vi minns nu med värme vad moderaternas Gunilla Carlsson, idag biståndsavvecklingsminister, sade om Berlusconi 2001:

- Vi samarbetar bra med Forza Italia i parlamentet. Jag är glad att det gick bra för Berlusconi i valet, säger hon.

Gunilla Carlsson är imponerad över Berlusconis sätt att föra ut sitt budskap på ett enkelt sätt.

Och likheterna mellan hans Forza Italia och moderaterna är stora, menar hon:

- Båda förespråkar kraftigt sänkta skatter, bättre företagarklimat och kamp mot brottsligheten. Där är vi väldigt lika, säger hon.

Men skarpast var som vanligt Carl Bildt, idag utrikesminister och fristående nätdebattör, som med sedvanlig expertis slog fast att Berlusconi nu skulle styra med ett "förstklassigt ekonomiskt team" bakom sig. Leve det!

Prestige på andras bekostnad

Är «ukens skribent» hos norska Nei til EU. Skriver om eurons framtid och om hur den ekonomiska krisen underdstryker några av EU-systemets huvudkaraktäristika.

Stackars Estland

Johan Ingerö har skrivit en ledartext i tidningen Ångermanland där han refererar till Euro-kampanjen, som han deltog i på ja-sidan, som ett ”plågsamt minne”. Det är på sätt och vis ett hedervärt erkännande; Ingerö konstaterar att ja-sidan saknade vettiga argument men hade ”obegränsat med pengar”. Eurons bidrag till att förvärra den ekonomiska krisen i hela Europa förefaller idag uppenbart för de flesta.

Jag tror att många av oss som deltog i kampanjen på nej-sidan känner igen bilden som Ingerö tecknar. Alltså av att ja-sidan hade mycket pengar men inga argument. Medan Ingerö idag skäms över sitt deltagande på ja-sidan är nej-kampanjen bland det jag är allra mest stolt över i den politiska kampen.

Den bestående känslan av EMU-kampanjen var att vi vann på lång föreberedelse (i Ung Vänster ägnade vi vår veckokurs i januari 1997 åt EMU och höll hög beredskap hela vägen till 2003), goda argument, fungerande alliansbyggen och hårt, hårt arbete.

Efter att Ingerös text publicerades var det många på Facebook och twitter som lade upp sina egna minnen av kampanjen. Jag har också många. Till exempel av en stor direktsänd debatt från Göteborg där vi på nej-sidan verkligen var totalt överlägsna. Själv skulle jag duellera med dåvarande Muf-ordföranden Kristoffer Fjellner. Ja-sidan hade pumpat ut det direkt felaktiga budskapet att euro-länderna hade högre tillväxttakt. Fjellner upprepade samma sak i debatten. Själv drog jag bokstavligt talat fram de nyss utskrivna siffrorna från OECD från bakfickan och gav till honom i direktsändning. Det var roligt. Ännu roligare var att det efteråt var en stackare enrollerad av Muf som sprang upp och ned för Avenyn i en ”emu”-dräkt.

Det här är skrivet för några år sedan på samma tema:

I EMU-folkomröstningen stod, på ett närmast övertydligt sätt folket mot eliten. Flera hundra miljoner i kampanjkassa, alla titlar som gick att skrapa ihop, goda bundsförvanter i mediavärlden. Eliterna hade det mesta. Men de hade också fel. Och de förlorade. Folket vann.

Läs gärna resten här.

Hur som helst. Idag läser jag i Expressen den närmast surrealistiska ledaren ”Grattis, Estland”. Det är, såvitt jag kan bedöma, inte en ironiskt skriven text. Expressen menar alltså att det är bra för Estland att införa euron. Som ”argument” anförs att Estland, i likhet med exempelvis Lettland, redan har haft sin valuta kopplad till euron.

”Lettland har överraskande nog orkat hålla emot en påtvingad devalvering och börjar komma på fötter”, skriver Expressen. Bra gjort Lettland! Istället har man altså genomfört en intern devalvering som ledde till att BNP krisåren 2008-2009 föll med cirka 25 procent, man tvingades stänga ett stort antal sjukhus och skolor och dramatisk sänka lönerna för offentligt anställda. För den som önskar läsa mer om Lettland, och varför den valda penningpolitiska utsvältningsregimen förvärrat krisen där, rekommenderas några artiklar av Jeffery Sommers och Michael Hudson här, här och här. Läs också Mark Weisbrots jämförelse mellan å ena sidan Lettland och Grekland och det tidigare krisdrabbade Argentina å andra sidan.

Estland har klarat sig lite bättre än Lettland, men det är fortfarande så att esterna får betala mycket dyrt för nedskärnings- och lönepressarpolitiken.

Inte alla ester förstås. Också Estland har sin ekonomiska och politiska elit, som söker säkra sina intressen i tandem med europeiska kollegor. Det är det EMU i slutändan handlar om. Och det är det gänget Expressen drar lans för, nu liksom 2003. De som borde skämmas, gratulerar istället Estland.

PS. Läs också Jonas Sjöstedt i Aftonbladet: «Släpp prestigen – ompröva Euron», samt samme Sjöstedt om Sören Wibe, som dessvärre gick bort i dagarna.

Lästips: «The strange death of social democratic Europe»

Leigh Phillips från EU Observer skriver om problemen för europeisk socialdemokrati (och de vänstersocialistiska partierna som inte heller förmår täcka upp), när politiken urvattnas och reformismen avstannar. Om man inte vänder trenden fortsätter högern sätta den ekonomisk-politiska dagordningen och högerpopulisterna och soffan vinna röster. Viktig läsning och tankeföda.

Where is the social democratic Manhattan Project? Where is the peaceful but Total-War-like mobilisation to end poverty, to end inequality?

Social democracy will not survive if it only proposes to defend what remains of the welfare state or, as in practice it actually does, cuts more slowly than the right would. There must be the offer of hope, of the New Man, of a New Society, of a New World, where every single person on this planet will - and soon! - be able to realise the full potential of his or her humanity.

Läs!

PS. Tipset kommer från Manifest Orientering. Ett (oftast) veckovist nyhetsbrev på norska, som man kan och bör prenumerera på (gratis).

Fattigare fattigdomsstatistik

Lena Sommestads artikel i DN om EU:s fattigdomsdefinition och den svenska regeringens roll i att ändra den, är mycket läsvärd. Och Marika Lindgren Åsbrinks fördjupning är ännu bättre.

Det är en riktig skandal egentligen, att Sveriges regering varit drivande för att EU:s fattigdomsstatistik inte ska vara relativ, alltså baseras på hur många som har lägre inkomster än 60 procent av medianinkomsten. Så har man mätt i europeiska sammanhang sedan 1984, och det är den här typen av fattigdomsbegrepp som normalt används när man ska följa fattigdomssituationen i industriländer. Som Sommestad skriver:

EU:s relativa fattigdomsdefinition är vetenskapligt väl förankrad. Ledande forskare har övertygande visat att det inte är tillräckligt att beskriva fattigdom som ett absolut tillstånd av armod (”absolut fattigdom”). Så snart en person lever över existensminimum blir det mer meningsfullt att mäta fattigdom i relation till levnadsnivån i samhället. En person är fattig om han eller hon inte kan leva på en anständig standard enligt de traditioner och värderingar som råder. Den som är fattig utestängs från normala sociala relationer till andra människor.

Detta är förstås helt centralt. Fattigdom är ett socialt förhållande. Om man bara mäter inkomst utan att relatera det till inkomstnivåerna i övrigt i samhället, då har man inte en särskilt relevant statistik – för att följa fattigdomsutvecklingen. (Jag har skrivit om detta bland annat här)

Den som är fattig upplever sin fattigdom – sina därmed beskurna möjligheter i livet – i förhållande till andra. Och det är hur vi uppfattar, genomlever, vår egen och andras situation – hur vi alltså förhåller oss till varandra socialt – som ger upphov till alla de problem som är förknippade med fattigdom; från större brottslighet till sämre hälsa.

Det bör inte vara så svårt att fatta. Det är klart att om någon i Sverige 2010 har för lite pengar till att göra de sakerna som hennes bekanta gör, eller har barn som upplever att de är avskurna från aktiviteter som andra barn tar för givet – ja då är det fattigdom vi talar om. Och det är inget som upphävs av att man i dag har högre inkomster än på 60-talet, eller i Bangladesh.

Självklart är världen mycket mer komplex än att inkomstspridningen inom ett land avgör allting. Maktförhållanden, möjligheter och restriktioner är avhängiga av mer än det som kan mätas genom pengaintäkter och deras fördelning. Men i den mån vi vill använda inkomstmått till att säga något relevant om fattigdom, så är det olika typer av relativa mått som måste användas i ett land som Sverige.

Turerna med fattigdomsstatistiken fogar sig till raden av statistiktrixande manövrer från den här regeringens sida – vi kan bara påminna oss om påstående om 1,5 miljoner som inte gick till jobbet en vanlig dag, 1,2 miljoner som eventuellt gick till jobbet dagen efter valet, den märkliga konstruktionen ”utanförskapet”, eller för all del bara vägran att vidkännas dramatisk ökande socialbidragstal.

Allt det där har en uppenbar taktisk och PR-mässig sida. Men det finns också något mer här, något som jag på sätt och vis var inne på i det långa blogginlägget om Svante Nycander och Pierre Bourdieu häromdagen. Frågan om hur man ska mäta och följa upp statistiken om fattigdom är ett så tydligt exempel på att omfattande empiriska resultat underordnas en abstrakt men samhällsreproducerande dogm. Den nyttiga, asociala dogmen om att det väl inte gör något om inkomstskillnaderna är stora, så länge de flesta får en inkomstökning i absolut tal, övertrumfar mängder av antropologiska, sociologiska, och inte minst medicinska studier som konkret undersöker hur social position – vilket inkomstrelationer är en viktig del av – påverkar människors självuppfattning, livsval och hälsa. Vi såg det bland annat i den stundtals nedslående korkade debatten om Wilkinsons & Picketts bok Jämlikhetsanden. Bokens slutsatser bygger på mycket mer än att man plottat statistik över hälsomässiga och sociala problem mot inkomstspridning. Bakom finns också hundratals enstaka studier, främst från samhällsmedicinens område, som pekar på nedbrytande resultat av ojämlikhet. Men då blir också impulsen att helt enkelt titta åt ett annat håll starkare, när den politik som man föreslår och genomför aktivt fördjupar problemen.

Sammantaget ser vi här ett flagrant exempel på varför forskningens producenter och frågeställningar själva är en del av det som man kontinuerligt måste undersöka – och kunna förändra.



Delvis relaterade, tidigare texter:
- Monkey business
- Evidensbaserat fiasko

«EU:s krispolitik dödsdömd»

Flamman blir bättre och bättre. Prenumerera! Och missa inte Aron Etzlers ledare i det här numret, om EU, Grekland och framtiden.

Hva er det med EU?

[Min kolumn i dagens Dagsavisen]


Dessverre kunne jeg ikke gå på det frokostmøtet om EU som Civita arrangerte på torsdag. Men jeg applauderer problemstillingen: «Hva er det med ja-siden?»

En ting som i alle fall er påtagelig med ja-siden, er den relativt store mangelen på interesse for å diskutere EU som reelt eksisterende politisk og økonomisk aktør, for eksempel i forhold til den økonomiske krisen. Muligens er det lurt, hvis målet er å forsøke å gjøre EU spiselig.


I 1999 vedtok EU sin «Financial Services Action Plan». Planen har gått ut på å skape et felles marked for finanstjenester, for på den måten å gjøre EU ”konkurransedyktig”. Konkret innebærer det at banker har est ut over nasjonsgrensene for dermed å konsolideres til globale aktører. Problemet med at de dermed også vokser ut av fungerende nasjonale skatte- og lovsystemer, har man antatt at ville løse seg med retningslinjer og selvregulering. Dette har, som professor i internasjonale relasjoner Peter Gowan uttrykker det, ”vist seg å være en farlig vits”. Kostnadene for å rydde opp må nå tas av medlemsstatene, og vil på ulike måter bli overført til brede sjikt av befolkningen.

I forbindelse med EUs utvidelse har det også vært krav til de nye statene om å åpne opp sine banksektorer. Der har vesteuropeiske banker lekt ”ville Østen”. Etter å ha levd godt på overskuddet en god stund ønsker de seg nå en ”stram” politikk i disse landene, noe som i praksis betyr at låntakere i lang tid fremover kommer til å bli skvist for å betale ned sin gjeld. Disse interessene voktes av EU, som sammen med IMF har gitt redningslån basert på vilkår om sterk innstramming i offentlig sektor. Dette overfører kostnadene for krisen på vanlige folk, samtidig som det truer med å fordype krisens virkninger i hardt rammede land som Ungarn eller Latvia, der BNP falt med hele 20 prosent i andre kvartal 2009.


I 2000 vedtok EU sin såkalte Lisboa-strategi. Også den skulle gjøre unionen ”konkurransedyktig”, for eksempel overfor USA. Det hadde kanskje ligget i kortene å bruke de nordiske landene og Nederland som modell for resten av unionen, ettersom disse landene oppviste minst like gode økonomiske resultater og vesentlig bedre sosiale resultater enn USA. Men i stedet har Lisboa-strategien blitt brukt til å presse alle medlemslandene til å gjøre pensjonssystemene mindre sjenerøse, begrense arbeidsløshetstrygder, introdusere tvang i velferdsordningene og ikke minst gjøre arbeidsmarkedet mer utrygt for arbeidstakerne. Etter den første femårsperioden konstaterte man at mange protesterte, samtidig som det gikk dårlig med å nå de oppsatte målene. Man bestemte seg for å kjøre uanfektet videre. Det ble på ingen måte bedre.


Men den kanskje viktigste rollen EU-systemet har hatt den siste tiden, avspeiles i navn som Laval og Rüffert. Gjennom en håndfull prinsipielt viktige dommer, som blant annet gjør det vanskeligere for fagforeninger å kjempe mot sosial dumping og å kreve tariffavtaler ved offentlige anbud, har EF-domstolen vippet spillebrettet på det europeiske arbeidsmarkedet. Unionens juridiske muskler brukes til å aktivt trykke tilbake rettigheter som arbeidstakere har tilkjempet seg nasjonalt.


Det er ikke EU som har skapt krisen, men EU har bidratt til den ujevne fordelingen av økonomiske ressurser og makt som er grunnleggende i krisens anatomi. Nå, etter krisens finansielle topp, kommer harde politiske konflikter til å utspille seg om regningen. De som nettopp har løpt fra den, har en akutt interesse i å kunne melke arbeidskraften hardere, og stikke private sugerør dypere ned i de offentlige ressursene som finnes i velferdssektoren. EU-maskineriet er da til stor hjelp.

I EU har overstatlighet og markedsfundamentalisme et symbiotisk forhold. Mens økonomisk politikk på nasjonalt nivå har vært preget av komplekse interessekamper, er markedsliberalismen kjernen i det som nå har vokst til å bli en EU-stat. Det er selve operativsystemet når byråkratiet kverner og domstolen dømmer. Spørsmål som løftes bort fra det nasjonale demokratiets rekkevidde og juridifiseres i EU-labyrintene kan lettere smyges forbi folkelig motstand.


Dette er det reelt eksisterende EU. Norge påvirkes av direktivene og domstolsbeslutningene, men har også en større mulighet til å slippe unna virkningene – hvis man velger å være aktiv og selvstendig. Dette gir god grunn til å følge nøye med på den politiske dynamikken i EU – og til å holde seg utenfor. Det ser kanskje ut som ja-siden for tiden bidrar mer til det siste enn det første.

Fingerspitzgefühl

«Europabevegelsen», den norska ja-till-EU-organisationen, har dragit igång en ny långsiktig kampanj för att få in Norge i succéunionen, idag, på 70-årsdagen av den tyska ockupationen av Norge.

Det enda som förenar Europa

Det är ett inte alltför välskrivet men likafullt intressant referat från Tariq Alis besök i Oslo, i tidningen Utrop. Ali pekar på något viktigt:

Det eneste som forener Europa i dag er islamofobi.

Läs.

Om rasismen – inte minst i form av islamofobi – som EUropeisk identitetsmarkör har jag skrivit förut. Här en repris.

Flamman x 3

Väldigt bra nummer av Flamman den här veckan.

Tre höjdpunkter:

- Thaher Pelaseyed intervjuar en av de intellektuella frontfigurerna för den iranska gröna rörelsen, Mohsen Kadivar

- Jonas Thunberg skriver om Grekland och EMU-krisen

- Aron Etzler briljerar i en ledare med utgångspunkt i Jämlikhetsanden av Wilkinson & Picket: ”Människan är tillbaka. Högern ber henne flytta”

Läs! Och börja prenumerera.

Finanskrisen och EU

Nei til EU (Norge) har gett ut häftet "Finanskrisen og EU – Hvordan rammes EU av krisen og er EU-systemet rustet til å møte den?" (red. Marte Nilsen)

Jag har bidragit med en artikel om finanskrisens rötter.

En rimelig forståelse av finanskrisen må ta utgangspunkt i dette grunnleggende faktum: finansialiseringen av økonomien har ikke vært ett (avsporet) teknisk fenomen. Den er drevet fram av at store penger har søkt avkastningsobjekter

Läs gärna.

The President

Herman Van Rompuy är president i EU. Det betyder att han flyger till olika ställen och träffar olika män. Detta framgår av hans fascinerande videoblogg. Missa inte! (hittat via Katrine Kielos).

Open Question Fail

Marita Ulvskog skriver följande på twitter:

Påminns om att det blir tre socialdemokratiska regeringar/koalitioner som är EU-ordförande från 1 jan och 18 mån framåt. Möjlighet?

Vi påminns om att en viktig poäng med EU är att svaret på den frågan ligger betydligt närmare nej än ja.

Eva Britt Svensson: Därför röstar jag nej till telekompaketet

Vänsterpartiets EU-parlamentariker Eva Britt Svensson:

Vi vet hur det känns att utsättas för maktens övergrepp. Vi vet vad övervakning och åsiktsförtryck är, för vi har känt av dess verkningar.

Därför värderar vi frihet och den enskildes skydd mot övergrepp. Därför älskar vi det fria internet. Därför räcker det inte med ett halvdant skydd för medborgarnas rättigheter. Därför röstar jag nej till telekompaketet.

Läs hela artikeln!

Vanmaktens EU-stat

Jag har skrivit ledaren i veckans Flamman. Om Lissabonfördraget och vänsterns EU-debatt:

Vill man begripa forceringen av EU-staten, räcker det dock inte att se på den elitistiska gruppdynamiken. EU är ett politiskt förkroppsligande av det europeiska kapitalets intressen. Medan de ekonomiska systemen på nationell nivå präglats av brokiga dragkamper mellan olika typer av intressen, är marknadsliberalismen kärnan i det som nu vuxit till att bli en EU-stat. Idén om att marknadslösningar är bäst utgör utgångspunkt när byråkratin mal och domstolen dömer. Överstatlighet och marknadsfundamentalism har i EU ett symbiotiskt förhållande.

Ett av kapitalets mest akuta behov – kraftigt stärkt efter det senaste krisutbrottet – är att få äta sig in i de stora värden som ackumulerats inom välfärdssektorn. Just detta underlättas juridiskt genom Lissabonfördraget. Privatiseringar möter hårt motstånd på många håll. Genom att lyfta bort frågan från den nationella demokratins räckvidd och juridifera den, kan folklig opposition kringgås.

Läs gärna!