torsdag, maj 31, 2007

Politiskt ledarskap - åt vilket håll?

På DN Debatt får vi idag läsa om en pågående attitydförändring i det svenska samhället. Rasism och främlingsfientlighet vinner terräng. Inte särskilt överraskande, för den som är någorlunda känslig för samhällsutvecklingar. Detta är djupt karaktäristiskt för vår tid. Men artikeln på DN Debatt reser förstås bara en liten deskriptiv flagga. För analys och handling krävs andra ingångar.
En viktig förutsättning för att stå emot rasism och främlingsfientlighet är ett politiskt ledarskap som visar prov på initiativförmåga och kunskap.
skriver artikelförfattaren José Alberto Diaz. Problemet är väl snarare att dagens utveckling eldas på av just ett ”politiskt ledarskap” högerifrån, som onekligen visar prov på åtminstone stor ”initiativförmåga”. De som med lust och glädje river ned de sociala välfärdssystemen och propagerar för en fördjupad etnisk uppdelning på arbetsmarknaden (pigavdrag, lönedumpningshets à la Vaxholm…), samtidigt som de bygger diffusa ”främmande” hotbilder och ursäktar inskränkningar i grundläggande demokratiska fri- och rättigheter därmed – det är de som bär det tyngsta ansvaret för det som sker.

Så jag får allvarliga känslor av vämjelse när jag hör Nyamko Sabuni vara ”orolig”. Själv blir jag orolig varje gång Sabuni gör ett utspel som spekulerar i samma grumliga stämningar som DN Debatt pekar på. Vill ministern göra något för ”integration”, kanske hon kan börja med att låta bli med dem.

Josefin Brink skrev häromdagen, apropå hatattacken mot RFSL:s kontor i Stockholm en text med rubriken ”Ensamma galningar är sällan ensamma”. Så är det. Saker hänger ihop. Jag skrev en krönika för nästan två år sedan som jag publicerar här igen. Jag tror tyvärr att den är ännu lite mer aktuell idag. Och det säger väl något om att vi kanske behöver fokusera lite mindre på ”integration” och gå mer medvetet och systematiskt in i en antirasistisk kamp.

- - - - - - - - - -

En 18-årig svart kille blir gruppihjälslagen i norra England. Mördarna kanske inte ens ropade eller påstod att den mördade skulle vara inblandad i terrorism. Och de var nog inte poliser, så de kommer inte att få betald semester, utan möjligen fängslas. Men den som är intresserad av att förstå och avstyra kommande övergrepp och mord måste begripa hur misstänkliggörande och hat uppifrån växlas in i just sådant.

Jag minns hur det var kring 1990-91. Hur snabbt samhällsklimatet slog om. När Ny Demokrati dök upp och började hetsa mot invandrare var det inte Ian och Bert som var problemet för oss som levde i det här landet. Det var när ramarna för vad som var okej började glida. Få tycktes förstå klimatomslaget medan det pågick med full kraft. Ja, vi som kände det in på bara skinnet hade förstås svårt att missa det. Av oss var det också ganska få som blev sådär genuint överraskade när det dök upp en kille som började skjuta på svartskallar. Birgit Friggebo bad oss dock sjunga ”We Shall Overcome”.

Gellert Tamas ger oss i sin bok Lasermannen sammanhanget. Boken fick goda recensioner och en bred läsekrets. Med facit i hand var det lättare att fatta.

Nu skriver krönikörer i tidningarna att man ska kunna dra tillbaka medborgarskap. Utrikespolitiska institutet skrämmer befolkningen som en del av sitt arbete, genom att tala om Heligt Krig mot Västerlandet. En gammal Muf-ordförande refererar i tv till massdödandet i Afghanistan som ”denna underbara sak”.

Då tänker jag på Lasermannen. Och att det är mycket värre nu än 1991. Då var det nyliberalismens era, och nedskärningspolitiken var huvudsak, att den drev fram rasister en bieffekt. Nu är det brunare tider, och nyliberalerna har blivit ”neocons”. Fascistiseringen är grundtonen i eliternas politiska rörelser. Rasismen mycket mer instrumentell, mycket mer central. Ny Demokratis roll har övertagits av folkpartiet och de borgerliga ledarskribenterna.

Agerar vi inte nu, kommer vi inte ens att kunna skriva böcker om det här senare, utan att bli satta i terroristbur.

- - - - - - - - - -


Läs gärna också: Rojas marscherar vidare.

6 kommentarer:

Anonym sa...

Jo utvecklingen har varit ganska tydlig det senaste kvartsseklet. Det var värre 1991 än det var ett decennium tidigare och det är värre nu än det var 1991. men det är samma ”era” hela tiden bara olika stadier i utvecklingen som samma eller likartade krafter driver. Då fanns inte förutsättningarna att vara lika oförblommerade som nu men i grunden är det samma intressen.

Man frågar sig hur detta kunnat ske, under största delen av tiden som detta med orubblig rörelseriktning flyttat sig allt längre högerut har landet regerats av vänstern under baneret av högerns ekonomiska analys och denna analys sk ekonomiska nödvändighet.

Vad skall då väljaren i Sverige rösta på i nästa val om denne vill vända på denna utveckling, den sk vänstern i Sverige? Men det har man ju redan gjort i sex av åtta val, dvs 21 år av 24 har det varit Alis omhuldade SAP varit i regeringsställning, allianssyskonet på vänsterflanken.

Nån som tror att SAP under Mona Sahlin kommer att ändra rörelseriktningen?

Tomas Gotj sa...

Jag tror du har rätt. Integrationstamnken börjar kännas alltför kulturchauvinistisk.
varför ska allt smetas ihop till en enda sörja för? Låt folk vara olika - men respekt!

Kerstin sa...

Jag anser också att det är mycket viktigt att betona att hur otrevliga ny demokratis medlemmar än var så var det inte Ian och Bert, med anhang, som framkallade de främlingsfientliga stämningar som började sprida sig som en pest i Sverige sista året av 80-talet. Ian och Bernt erbjöds bara god segelvind av massmedia, utnyttjade den kampanj som där bedrevs mot invandrare och flyktingar. Journalister vill idag inte kännas vid sin egen skuld till vad som hände utan framställer idag gärna den tilltagande främlingsfientlighetensom Ians och Berts verk. Det är grav desinformation.

Det hela började med en massmediakampanj för att asylsökande skulle få arbeta under asyltiden - för att de inte mådde bra av att inte ha något att göra. Det var i och för sig korrekt men kravet borde ha varit kortare väntetider (på besked om uppehållstillstånd). Nu tog massmedia istället till de ekonomiska argumenten för att driva igenom vad som i själva verket var en del av en kampanj mot den offentliga sektorn. Det kostade alldeles för mycket att underhålla flyktingarna under så lång tid, det skulle bli billigare om asylsökande fick arbeta under väntetiden etc.
Sedan gav det ena det andra, det var fel på flyktingarna, det var fel på invandrarna, det var fel på politiken. Inom ett år bedrev massmedia sedan veritabla drev mot alltihop, samt började, för första gången i mitt liv, utmåla invandrare som kriminella, lata, arbetsovilliga och började tala om att "vi måste ställa krav" på invandrarna etc. Snart sagt varje vecka matades vi dessutom, i massmedia, med "information" om hur flyktingar strömmade in i landet, hur de vällde in i landet, hur de levde lyxliv, bodde på hotell etc. och med stora svarta rubriker på löpen, och inte ett enda ord om att de allra flesta strömmade och vällde ut eftersom väldigt få av dem fick uppehållstillstånd till slut.

Av detta drog många svenskar slutsatsen att den ekonomiska kris som snart bröt ut i spåren av kronförsvaret, och den skyhöga arbetslöshet som denna förorsakade, berodde på de mängder av flyktingar som kom och kostade oss massor med pengar.

Det är dessutom fel att tro att Sverige var främlingsfientligt före 1989. Man gjorde tre stora undersökningar om svenskarnas inställning till invandrare och flyktingar mellan 1967 och 1987 (något osäker om de exakta årtalen, men de var däromkring) och enligt dessa attitydundersökningar minskade svenskarna främlingsfientlighet vid varje undersökning. Med massmediakampanjen och krisen in på 90-talet vände det.

Jag följde utvecklingen mycket noga vid den tiden då jag arbetade som invandrarlärare (svenska för invandrare) då, och var urförbannad på massmedias skriverier, som ofta var grovt felaktiga och grundade i total okunskap om området, om allt inom detsamma, om lagstiftningen, om flyktingarnas villkor, om vilka villkor som gällde för dem, samt på de lagändringar som den förra borgerliga regeringen vidtog, som bl.a. lett till att vi fått rena invandrarghetton i storstäderna. Försökte skriva om det då, i tidningar, skrev ett hel bokmanus - men inget intresse att publicera något annat än det som låg i linje med massmedias främlingsfientlighetsskapande kampanjer.

Och nu sprids som sagt myten om att det var Ian och Bert som förorsakade allihop.

Kerstin sa...

PS till mitt förra inlägg: Jag bloggade om detta här och även här.
Framför allt i det senare inlägget kommer det i kommentarerna fram HUR de främlingsfientliga använder sig av statistiken för att ge felaktiga inryck av vad som sker.

Anonym sa...

Detta slarviga och naiva slangande av ord som "rasist" fram och tillbaka leder onekligen till att ordet borjar tappa sin ursprungliga tyngd. Varfor? Dels for att det ar klingar falskt att anvanda ordet mot medborgare som vill ha en mer restriktiv invandringspolitik an vad vi har idag och dels for att de flesta som kan tanka sig att rosta på partier som anvander sin demokratiska ratt att kritisera nuvarande integrations- och immigrationsproblem ar faktiskt inte, i ordets ratta mening, rasister. Detta ar en viktig påpekning som overses konstant. Det handlar ju faktiskt inte om "ras". Borjar det inte lukta paranoid hysteri att envisas om att 1/4 av Sveriges befolkning ar besatta av rastillhorighet. Vad det handlar om istallet, ar ju klart och tydligt en vaxande motvillighet mot det multikulturella samhallsexperimentet. Det ar kulturkrockar denna fjardedel sager nej till. Inte diverse raser. Detta ar viktigt. Att vilja bevara sin kultur och sin nationalkansla, att få vara stolt over sitt land och dar man kommer ifrån ar ju en rattighet, och det vore sorgligt om den blev tabu. Att kanna denna kulturella gemenskap behover inte skapa hysteri då den inte behover leda till att man vill utrota andra kulturer och starta koncentrationslager uppe i Lappland. Det handlar snarare om att få vara stolt for den man ar, att få kanna tillit till det man vaxt upp med utan skam, att inte forbjudas sjunga nationalsången på avslutningen pga Muhammed i 7c, som troligen garna velat hora den svenska nationalsången men fick inte det, ironiskt nog, for att han ar invandrare. Det handlar om att få våga tanka att det faktiskt låter lite kusligt nar Imanen sjunger från Mosken eller att det ser allt lite fortryckande ut att kvinnan på bussen ar inrullad i ett svart lakan. Om Mona Sahlin spatserar i kjol och blus i den delen av den muslimska varlden dar kvinnan inrullad i det svarta lakanet på bussen flytt från, så kommer hon motas av for Mona en forvånande mottagning. Vi forstår dock alla, att det handlar såklart inte om vilken ras Mona tillhor utan snarare om Monas svenska, kulturbaserade, kladval.

Kerstin sa...

Det verkar också finnas ett behov av att lära folk förstå skillnaden mellan "assimilation" och "integration".

Det är väl självklart att våra invandrare ska integreras, vilket bara innebär att de ska lära sig leva i det svenska samhället, att följa svenska lagar och att känna till sina skyldigheter, samt att de ska kunna ta vara på och använda de demokratiska rättigheter som tillkommer (eller i vaje fall borde tillkomma) alla i landet bosatta. Integrationsmålet innebär däremot INTE att invandrare måste göra avkall på sin kutur. Det senare ligger däremot i begreppet "assimilation" som avser att människor ska göras om till exakta kopior av svenskar.

Sverige invandrarpolitik (hur man behandlar och vad man kräver av dem som får uppehållstillstånd eller immigrerar och bosätter sig i till landet), har inte handlat om assimilation sedan 1950-talet. Istället har den handlat om att invandrare ska ha samma skyldigheter och rättigheter som "ursvenskar" men ha rätten att behålla sina kulturella särdrag, så länge de inte strider mot svenska lag (alltså får de inte slå sina fruar eller barn, enligt lagen, även om det skulle vara acceptabelt i somliga andra kulturer, dvs de, liksom svenskar som önskar göra så, ska inte begå sådana lagbrott och kan straffas för det), det vill säga om "integration".

Jag blir så förbålt trött på alla som har åsikter om vad de inte vet ett förbannat nå' om, och det gäller både journalister och bloggare liksom alla andra människor som tycker till utan att ha minsta insikter om det de tycker till om.