söndag, juni 17, 2007

Nära nollpunkten

Så har den israeliska regeringen, med ovärderligt stöd från USA och EU, ännu en gång kvävt försöken till palestinsk enighet i sin linda. Men nu är framgången särskilt stor; det är ett inbördeskrigsliknande tillstånd som nu har hetsats fram i hela den våldsamma kittel som Israel har skapat av de ockuperade områdena.

Västvärlden drev alltså igenom ett palestinskt val. Man gjorde det knappast av intresse för demokratiska reformer i den palestinska myndigheten. Tvärtom hade ju omvandlingen från PLO:s demokratiska strukturer, till en myndighet ledd att Fatah och Arafat, varit en för såväl Israel som USA välkommen utveckling. Men hur som helst samlade sig palestinierna och genomförde valet på ett imponerande sätt, trots stora praktiska problem och trakasserier från ockupationsmaktens sida. Hamas ställde upp istället för att bojkotta valet. Det blir då fullständigt absurt att samma makthavare i omvärlden, som krävde parlamentsval av palestinierna, helt vägrat att acceptera valets utfall.

Israel gick redan förra sommaren till militärt angrepp mot befolkningen i Gaza, och åsamkade ett vansinnigt lidande i en redan desperat situation. Civila mördades för att sätta press på Hamasregeringen. Jag läser med en klump i magen det jag skrev i somras:
Vill de sekulära krafterna fortsätta vara relevanta, gäller det att inte frestas vinna intern terräng helt på Israels premisser. Backas inte Hamasregeringen upp nu, kommer man imorgon att klämmas sönder av Israel och det palestinska folket från olika håll.
Det är tyvärr precis vad Fatah-ledningen (inte) gjort vid flera avgörande tillfällen. I det explosiva läge som har rått på Gaza – där Hamas i kraft av ett långvarigt organiserat arbete för att skapa ett minimum av social värdighet har en mycket stark ställning bland befolkningen – har Muhammad Dahlans gäng varit de som provocerat fram stridigheter. Detta är ett överfullt fängelse dränkt i misär. Våldet är för grupper av unga män det enda som kunnat ge ett ögonblick av ”mening” i tillvaron. Handeldvapen är det gott om, allt annat ont. Situationen spårar snabbt ur, medan israelerna skamlöst ler i mjugg.

Israel är helt outstanding, ohotad världsmästare, i konsten att förgöra samhällsliv i alla dess delar. Det israeliska förhållningssättet till palestinierna är en blandning av rationaliserad boskapsskötsel, genomrasistisk sadism och avancerad machiavellism. Den som bortser ifrån eller omfamnar avhumaniseringen imponeras naturligtvis. Detta är en inte oviktig anledning till att styrande eliter i många länder står på Israels sida.

Den israeliska regeringen slår nu flera flugor i en smäll. De palestinska organisationerna ställs mot varandra. Palestinskt ockupationsmotstånd över huvudtaget avförs från agendan. Den sociala och geografiska diskontinuitet mellan Gaza (som Israel ”lämnade” för att stärka greppet om Västbanken) och Västbanken, som Israel varit mån om att upprätthålla, har nu gett utdelning. Och ledningen för Fatah, den starkaste sekulära organisationen på palestinsk sida, har helt och hållet uppgått i ett stormaktsspel om regeringspositioner, bortvillade från kampen om frihet för palestinierna som folk. Klumpen i magen växer när jag läser det jag skrev för ett halvår sedan:
Också i Dagens Nyheter kan man denna julafton se glada bilder från detta härliga tillfälle – det tillfälle som kanske markerar Fatah-ledningens kvalitativa övergång från centrumkraft i det palestinska nationella motståndet, till ett verktyg i ockupanternas händer för att bryta sönder detsamma.

Det är ett verktyg som täljts under tryck. Nog har det arbetats hårt i USA och Israel för att få till stånd denna ”lösning”, i ett läge när mycket annat gått åt skogen i den imperiella verksamheten – kaos i Irak, nederlag i Libanon (dock på väg att rätas upp genom en blåkopia på den palestinska operationen).
Nu hyllar den ”demokratiska” världen Abbas beslut att tillsätta en krisregering ledd av en IMF-ekonom, en regering helt utan valets vinnare, stora delar av vars parlamentsgrupp har helt enkelt satts i fängelse av Israel! USA kramar om Abbas ännu hårdare. Och DN rapporterar:
Från högsta israeliska ort hörs nu positiva tongångar. Premiärminister Ehud Olmert, på besök i USA, sade att han ser Fayyads regering som en ”fredspartner”.
Denna ”fredspartner” till ockupationsmakten förväntas nu tacksamt titta på, medan Israel skär av bränsletillgången till Gazaremsan och planerar ett nytt sommaräventyr. I total skamlöshet bjuder man till och med in internationell trupp att delta.

Så vad nu? Det ser ohyggligt mörkt ut för palestinierna. Den nya palestinska ”regeringen” saknar helt legitimitet i Gaza och kommer att förlora det på Västbanken, om inte det sker något substantiellt i palestiniernas liv där. Jag hoppas naturligtvis trots allt att den kan lyckas, och har förståelse för de krafter som ställer upp på den - men jag tvivlar på dess möjligheter, åtminstone så länge den är så tungt beroende av Abbas närmaste administration. Arabvärldens USA-stödda, korrupta diktatorer kommer att vara till mindre hjälp än på länge. De europeiska regeringarna har visat sig vara mer intresserade av att i sin utrikespolitik gå i USA:s ledband än att hjälpa nödlidande palestinier. Det palestinska folket kommer på många sätt att behöva börja om. Krafter som vill ena ett motstånd mot ockupationen saknas inte. De har, något förvånande, visat sig finnas högt upp i Hamas. De finns inom den kraftigt försvagade men inte utdöda vänstern. De finns i Fatah, om än svårfunna bland just det ledarskikt som idag satt regeringstaburetter före allt annat. Det finns andra framstående palestinska ledare som den exilerade Azmi Bishara, eller den ständigt aktuelle Mustafa Barghouti. Men det behövs som sagt ändå någon sorts nystart. Mödosamt politiskt arbete på ockuperad mark liksom utanför. Och för att det ska vara möjligt, behöver palestinierna internationell solidaritet mer än någonsin. För att återfå hopp, söka nya vägar. Det låter naivt och långsökt, särskilt i en tid då folklig kamp bestraffas med jättesläggor. Men vad är alternativet? Dagens förnedring och förkvävning? Knappast.


- - - - -
Det blev långt, men det skulle ha kunnat bli mycket längre. Läs gärna några tidigare bloggposter:

- Hamas och valet (januari 2006)
- Demokratisk jul i det heliga landet (december 2006)
- Den bottenlösa orättvisan (februari 2007)
- Att kväva ett folk (mars 2007)

Läs Peter Beaumont i Observer.

Läs också: Erik Svensson, Jinge, Ryan Ghadban, Anna Wester, Anders Svensson, Frasse

13 kommentarer:

Holger Koefoed sa...

DET ER ET sejlivet mantra i den internationale debat, at konflikten mellem Israel og palæstinenserne er den grundlæggende årsag til uroen ikke alene i Mellemøsten, men i hele den arabiske verden som sådan. Hvis bare denne konflikt blev bilagt - på den ene eller anden måde - ville regionen falde til ro og verden være befriet for en permanent, ulykkelig krigstilstand.

Det er en stor og fed myte.

Det eskalerende kaos i denne tid fra Libanon over selvstyreområderne til Irak er det bedste bevis herfor. De talrige, endeløse konflikter rundt om Israel er tværtimod en skamstøtte over den arabiske verdens egne, selvskabte problemer og monumentale uformåen.

?Israel - selve den jødiske stats eksistens - spiller naturligvis en vis rolle. Trods officielle besværgelser er den fremherskende holdning hos de fleste arabiske regimer, at Israel skal knuses; jøderne smides i havet. Antisemitismen er sine steder rent ud chokerende. Terroren er tilbagevendende. Uden Israel, ingen terror mod Israel, kan man som minimum sige. Dét ville i sig selv give lidt mere ro.

Men det ville ikke rokke ved, at fællesnævneren for den vold og ballade, som kendetegner regionen, er indre-arabisk, båret af kultur, historie og religion samt middelalderlige æres- og macho-værdier, som åbenbart kun peger én vej: Mod afgrunden. Det har Israel lige så lidt at gøre med, som alle vi andre.

?De mange israelske indrømmelser har ikke givet den jødiske stat den sikkerhed, som løbende er blevet den lovet. Hver gang Israel har bøjet sig for et internationalt pres om at vise imødekommenhed, er de løfter, som blev givet, blevet svigtet groft.

Sådan var det med kravet om, at Israel skulle trække sine tropper ud af stødpudezonen i det sydlige Libanon. Hvis det bare skete, skulle Israel nok få fred på sin nordgrænse, hed det.

Hvad er sket? Den fanatiske Hizbollah-milits er rykket ind, terroriserer Israel med sine raketter og igangsatte sidste sommer en regulær krig mod Israel.

Sådan var det med kravet om, at Israel skulle trække sig ud af Gaza, hvorfra raketterne i årevis har regnet ned over israelske byer. Hvis bare det skete, skulle Israel nok slippe for terroren fra Gaza, og håbet om en tostatsløsning kunne føres ud i livet, hed det. Hvad er sket? Det radikale, Holocaust-benægtende Hamas vandt valget, fortsætter terroren og udfører i disse dage et brodermord på konkurrenten Fatah. Iran er med sin velkendte støtte til Hamas reelt rykket ind i Gaza. Truslen mod Israel er større end nogensinde.

Kravet om, at Israel også trækker sig ud af Vestbredden, lyder nu helt parallelt med en helt enslydendeargumentation - ud over henvisningen til de FN-resolutioner, som forlanger en tilbagetrækning til 1967-grænserne. Hvis bare Israel trækker sig ud, skal normaliseringen nok indtræffe, hedder det.

Hvem tror dog på det?

Man kan trække argumentationen videre til det vildt voksende kaos i Irak. Borgerkrigen står i fuldt flor mellem sunni- og shiamuslimer. Det har USA og den vestlige koalition kun ansvar for i den ene forstand, at det var koalitionen, der befriede irakerne fra Saddam Husseins jerngreb om landet og åbnede for en vej mod demokrati - som ingen åbenbart ønsker. Konflikten er indre-irakisk. Den går lige som andre konflikter i den arabiske verden 1.400 år tilbage i tiden. Israel har trods alt kun eksisteret i 60 år.

?Rent ud ejendommelig er forventningen om, at det alene er Vesten, som må klare ærterne for araberne. Alt står og falder med forskellige vestlige køreplaner, road maps og udspil af alle slags. De har hidtil ført til bedrøveligt lidt. Ønsker de mange stridende parter overhovedet denne hjælp?

Under Muhammed-krisen angreb palæstinensiske kæmpere EU's kontorer, selv om EU er den eneste donor, som stadig kan få sig til at sende penge til selvstyret.

Det er svært at begribe meningen - også med EU's hændervridende langmodighed med Hamas, der er opført på alle de terrorlister, som findes i Vesten.

I Irak har den internationale koalition banet vejen for en normalisering af samfundet. Men følgen har været vold og terror og etniske udrensninger.

Libanon, som indtil for nylig nok var den arabiske stat, som gav mest håb for fremtiden, er nu også ved at synke ned i borgerkrigens rædsel.

På den baggrund er det ikke just en sensation, at den amerikanske forsker Edward Luttwak forleden foreslog, at Vesten lader den arabiske verden sejle sin egen sø. Den betyder stadigt mindre. Hvilket især betyder, at dens olie betyder stadigt mindre.

Han pegede også på de talrige FN-rapporter, som løbende dokumenterer den arabiske verdens sociale, politiske og kulturelle nedtur. Er det overhovedet indsatsen værd, spurgte han.

Så fristende det end måtte være - Vesten skal naturligvis ikke opgive at bringe civilisationen tilbage på ret køl i den arabiske verden. Det er en af Vestens bærende værdier, at man påtager sig ansvar og søger at mægle og bringe fred, hvor det går.

Desuden: Hvad der foregår hér er en global trussel. Den terror, som udgår fra regionen, er global.

Derfor kan Vesten ikke bare koble sig af.

?Men hvorfor føler de stenrige arabiske regimer egentlig ikke et tilsvarende ansvar?

Det er velgørende at høre udenrigsminister Per Stig Møller varsle, at han under sin rundrejse i regionen i næste måned vil frembære et budskab om, at den arabiske verden faktisk selv kunne gøre meget mere.

Sandheden er, at de arabiske regimer har svigtet palæstinenserne, lige så længe Israel har eksisteret. De kunne have hjulpet dem økonomisk. De kunne have modtaget dem som flygtninge, som Europa og USA har gjort. Det har man undladt.

Konflikten mellem Israel og palæstinenserne er en alt for bekvem lynafleder for egne problemer og det markante demokratiunderskud i den arabiske verden. Undertiden har man oplevet, at den arabiske verden tværtimod holder liv i Israel-konflikten, fordi den er så indenrigspolitisk brugbar.

Dermed er vi tilbage ved udgangspunktet. Det eneste demokrati i regionen er staten Israel. Den er omgivet af en stenørken af mere eller mindre islamistiske diktaturstater. Der bør ikke være tvivl om, hvem Vesten - og Danmark - fundamentalt skal identificere sig med, støtte og håbe på: Israel.

Mere end nogensinde er Israel vores alles ansvar.

Ali Esbati sa...

Tack för ditt inlägg, som på ett ganska förtjänstfullt sätt inskärper sambandet mellan europeisk fascism och den renässans den just nu genomgår, och stödet för staten Israels politik.

Lasses lunchblog sa...

Tja, ohotad världsmästare var väl att ta i. Du glömmer Kuba, Nordkorea, Ryssland. För att inte tala om det forna Sovjet, som IOFS inte deltar i detta världsmästerskap längre. Lustigt att du aldrig tar upp hur Ryssland beter sig på sin bakgård. Eller nej, vänta nu...det är väl inte så lustigt alls när jag tänker efter...

Anonym sa...

Gudmundson

alandalus sa...

Om man väljer att se på fakta så fallerar Holger Koefoeds fascistiska sionistpropaganda om "araberna".

Alla arabiska stater ställer sig bakom ett fredsinitiativ, som förnyades så sent som i år. Kontentan av detta fredsinitiativ är att Israel uppfyller två av de dussintals FN-resolutioner landet bryter mot:

- FN-resolution 242 om ett återlämnande av ockuperade områden
- FN-resolution 194 om rätten till återvändo

I utbyte mot detta, som ju knappast är några kompromisser från Israels sida, åtar sig alla arabiska länder att:

- To consider the Arab-Israeli conflict over and to enter into a peace treaty with Israel to consolidate this.

- To achieve comprehensive peace for all the states of the region.

- To establish normal relations within the context of comprehensive peace with Israel.

Fredsinitiativet i sin helhet kan läsas här.

Israel har dock vägrat. Det längsta man kan sträcka sig är den skamliga aparheidlösning som Ehud Barak erbjöd Arafat år 2000 och som idag förespråkas av det styrande partiet Kadima.

helioglobaldus sa...

kanske lite läsning av denna FN-rapport om arabvärlden kan nyansera bilden något?
http://www.miftah.org/Doc/Reports/Englishcomplete2003.pdf

israels politik är ett problem för palestinierna och länderna runt om kring, men den övergripande problematiken i regionen finns lika mycket inom länderna som utom dem.

brist på bra utbildning, brist på jämlikhet, brist på intellektuella impulser utifrån, brist på konkurrenskraftigt näringsliv, dysfunktionella byråkratier, demografiska problem - det är enorma utmaningar som inte försvinner bara för att man ventilerar sin frustration mot"den store och lille satan".

Anonym sa...

I love how Ali believes that his lunacy actually matters to anyone.

Anonym sa...

Jag tycker din egen kommentar om europeisk fascism säger mer om dig själv än din motkombatant. Så enkelt det är på vänsterkanten och din analys haltar i alla avseenden.

Det är nu ordentligt skarpt läge i Gaza och tror Hamas i eftertankens kranka blekhet börjar förstå vad de egentligen ställt till med. Ytterligare terror och raketbeskjutning mot Israel så smäller det.

Denna gång kommer Israel en gång för alla krossa Hamas och dess banditband/milis. Det är sannerligen på tiden.

Mr. JB

Junitjej sa...

Enligt den här rapporten ligger du på 7:e plats bland "Sveriges största bloggar". Grattis !
http://www.primelabs.se/twinglyreport/Twingly_Report_Sweden_June_2007.pdf

Anonym sa...

Hurdå?
Danskens inlägg har ju INGENTING med fascism att göra.

Anonym sa...

Snabb fråga bara. Vilket ansvar har Hamas och Fatah i allt det här? Ligger all skuld på Israel och USA eller kan man faktiskt klandra gängen som står på gatan och skjuter mot varrandra?

Vidkun Quisling sa...

Snabbt svar bara:

Motståndsrörelsen och offren för pariastatens apartheid och ockupationspolitik har naturligtvis ingen skuld, det säger sig självt.

Hade det handlat om en konfikt mellan två likvärdiga länder med lika stort stöd av massmördarstaterna USA/€U kunde saken möjligen diskuteras men frågeställningen "anonym/Christian" ställde blir bara absurd i sitt enögda och dåligt undangömda stöd för folkmord på icke-judar..

Henrik sa...

Med hänsyn till vad Ali brukar censurera bort (sakliga motargument till hans inlägg) så är det med gapande mun jag konstaterar att han släpper in hysterisk och fördomsfull dynga som "Vidkun Quisling".

Oh well, vänstern drar ju till sig minst sagt motbjudande figurer.