söndag, februari 18, 2007

Den bottenlösa orättvisan

Jag vet inte vad som är värst – USA:s och Israel ogenerat vidriga behandling av palestinierna, eller de västerländska mediernas korkade, servila och propagandistiska återgivning av detta dagligen pågående övergrepp.

Låt oss bara snabbt konstatera några grundläggande och uppenbara fakta. Israel ockuperar Palestina. Palestinierna utsätts under denna ockupation för ett systematiskt, rasistiskt vardagsvåld. Både det ena och det andra utgör brott mot internationella lagar och avtal. Låt oss vidare konstatera vad det är som har hänt den senaste tiden, vad beträffar det palestinska styret. Bara några nedslag. USA och Israel har sedan Osloavtalet undertecknats målmedvetet arbetat för att det palestinska ledarskapet ska försvagas, och samtidigt vändas mot det palestinska folket självt och dess motstånd. Efter att Arafats historiska position använts för att skapa acceptans för palestinska eftergifter, slogs fredsförhoppningarna snabbt sönder av israeliska framstötar och provokationer – bland annat nybygge av bosättningar, istället för avveckling. När Arafat senare inte ville vara så underdånig som man önskade sig, sattes han i husarrest och påtvingades i praktiken Mahmoud Abbas som premiärminister. Det palestinska parlamentets arbete har ständigt motverkats, ibland i en ohelig allians mellan presidentadministrationen och Israel, ibland bara av Israel. Numera sitter rätt många ledamöter helt enkelt i fängelse.

Efter att palestinierna förra året – i stor utsträckning i protest mot korruption i och flathet hos den Fatah-styrda myndigheten – trots israeliska trakasserier genomförde ett förbluffande demokratiskt val, och i det valet gav Hamas majoritet, skred USA och Israel omedelbart till verket för att förgöra resultatet av detta val. Den palestinska myndighetens tillgång har blockerats och skapat kaos i det palestinska samhället. Medlemmar i regering och parlament har förts bort. Det har genomförts militära insatser mot de boende på Gaza-remsan. Samtidigt har USA och Israel nu hjälpt Abbas och hans miliser – politiskt, finansiellt och militärt – varje gång de gått till angrepp mot Hamas. På så sätt lyckades man ordna i all fall en början till inbördeskrig.

När de palestinska fraktionerna nu lyckats nå en överenskommelse – tack vare stora eftergifter från Hamas – håller sig Israel till en gammal god tradition: att varje gång ett trovärdigt steg tas – hur litet det än må vara – mot stabilisering, trampa på hoppet, peta i såren, förstöra, förnedra.

Nu rapporterar svenska medier, att USA och Israel inte tänker erkänna den nya palestinska regeringen. Ett härligt rättframt Up Yours till dem som gett upp prestige och positioner för att nå en överenskommelse som blidkar ”det internationella samfundet”. Jag kan egentligen upprepa det jag skrev för några månader sedan: Detta är lydnadsträning med käpp och godis. Och de har mage att tala om demokrati! För folken i Mellanöstern kommer västmakternas lockrop om demokratisering att klinga lika väl som bödelns löfte om sinnesfrid hos den dödsdömde.

Men så är det då rapporteringen. Det blir bara så djupt absurt när till exempel Sveriges radio utan vidare meddelar att USA och Israel ämnar vägra ett erkännande av samlingsregeringen ”om den inte rättar sig efter internationella krav och avtal”!

Come again?! Internationella krav och avtal? Kravställarna utgörs alltså dels av en supermakt som har världsrekord i att starta angreppskrig, ”det yttersta brottet”, och iscensatt militärkupper och annat kul i de flesta tidszoner; dels av en ockupationsmakt som har världsrekord i att strunta i och bryta mot FN-resolutioner och andra internationella ”krav och avtal”. Det förstnämnda landet har för övrigt specialiserat sig på att stoppa säkerhetsresolutioner ämnade att kritisera det senare. Vad är det för värld vi lever i när dessa kan tala om ”krav” på att de ockuperade palestiniernas ledning ska följa ”internationella kvar och avtal” för att ”erkännas” av ockupationsmakten och dess beskyddare?

DN skrirver:
I överenskommelsen om regeringen, som den radikala Hamasrörelsen [fine, men skriv då rimligen också konsekvent, den nykonservativa USA-regeringen, eller den rasistiska israeliska koalitionsregeringen] och Abbas Fatahrörelse nådde i Mecka [under överinseende av USA:s allierade] nyligen, lovade inte Hamas uttryckligen att erkänna Israel [se nedan], ta avstånd från våld [? Palestinierna lever i ett inferno av dagligt våld från en kärnvapenbestyckad ockupationsmakt som maler sönder deras liv. Det är självklart att Hamas tar avstånd från detta våld] eller acceptera tidigare fredsavtal [What? Vilka då? Vilket av de avtal som går ut på att bosättningarna ska avvecklas är det Hamas ska acceptera?].
Ah, det är så galet att man baxnar. Och så är det alltså detta med att ”uttryckligen [!] erkänna Israel”. Det är ett av de där propagandistiska mantran som fått ett eget liv. Ett rörligt mål som kan dyka upp var som helst. Men hallå där: Vad är det som ska ”erkännas”? Är det att staten Israel finns? Eh, tja… det är ju rätt uppenbart. Vi snackar inte ontologiskt gudsbevis här. Är det Israels gränser? Tala i så fall om för oss alla vilka gränser! Israel erkänner inte några gränser för sig själv. Vad är det då man vill att den palestinska regeringen ska erkänna? Staten Israels ”rätt” att när den vill intervenera var den vill?

Författaren och juristen John Whitbeck skrev i slutet av förra året en artikel om denna ”oklarhet”. Den är mycket väl värd att läsa – oavsett vad man tycker om de enskilda slutsatserna.
To demand that Palestinians recognize “Israel's right to exist” is to demand that a people who have been treated as subhumans unworthy of basic human rights publicly proclaim that they are subhumans. It would imply Palestinians’ acceptance that they deserve what has been done and continues to be done to them.
Det är under alla omständigheter uppenbart att detta sorts ”krav” inte är av formell eller juridisk karaktär – de handlar om underkastelse, och om att skapa PR-förevändningar för att fortsätta övergreppen.

Berör våra medier de här frågeställningarna? Icke. När SvD igår skrev om att Lars Ohly idag skulle få utmärkelsen Årets Palestinavän 2006, av palestinska föreningen, ställer man istället denna spännande fråga:
Ser du inga problem i att du som politiker tar ställning i en konflikt mellan två parter?
Suspect Paki skriver idag om den förkastade samlingsregeringen:
The stench of hypocrisy emanating from the Zionaxis powers is simply unbearable. The common man or woman now, with half a brain, is beginning to wake up and realise what’s going on. Not a moment too soon.

15 kommentarer:

Raphael sa...

Reagerade också när jag läste den där artikeln. Dom kräver alltså att den nya regeringen ska erkänna staten Israel, ta avstånd från våld och respektera ingångna avtal.

Du skrev det längre, men det första jag tänkte var "Ja, om Israel erkänner den palestinska staten, slutar använda våld och respekterar ingångna avtal"... helt otroligt att dom ställer sådana krav och att svenska medier okritiskt för det vidare!

Anonym sa...

Det vore en fördel med att ta med palestinskt agerande i ekvationen.
Bortförklarar du alltid palestinskt agerande med att det till 100% alltid beror på israeliskt agerande så blir du ointressant.

Mikael sa...

Fast vad Rapheld och många andra glömmer bort är att konflikten mellan Israel och Palestina inte är en konflikt mellan två jämnstarka parter. Israel är den starka parten och har därför ett större ansvar att agera för fred. Omvärlden tycker det är tvärtom och dömer ut Palestina som ansvariga för situationen. Logiken är lika märkligt som konsekvenserna är förödande.

Ulla sa...

Jag instämmer med ovanstående anonym.
I dagarna har en intressant bok "Världens hjärtslag" översatts till svenska.
I boken av Peter Sloterdijk och Alain Finkielkraut säger A. F. att det i Europa råder en föreställning om att världen är uppdelad i två kategorier, människor som agerar (som bär all skuld) och människor som reagerar, ”de andra” (som är helt utan skuld). De andras handlingar går alltid att förklara och försvara. De gör bara vad de måste i en ond omvärld som för evigt förtrycker dem.

I en recension i DN skriver Torbjörn Elensky: ”lika självklart som att västerlänningen i sig är rasistisk blir det då att Den andre aldrig kan vara det, för han/hon är en gång för alla ett offer. Därav många intellektuellas svårigheter att hantera sådant som till exempel europeiska muslimska ungdomars judehat, eller det pågående folkmordet i Sudan.”

Och vidare: ”Det allvarligaste felet i mycket av talet om Den andre är att denne betraktas som någon som bara kan reagera: vi agerar och Den andre reagerar. Vi är ansvariga för våra handlingar, Den andres kan alltid förklaras utifrån historiska händelser och orättvisor. Detta är, enligt de bägge filosoferna, förklaringen till varför vår tids pacifister är så aggressiva. De fördömer det gravt förenklande uttrycket "ondskans axelmakter". Men vad sätter de i dess ställe? Sin egen absoluta övertygelse om att känna och bekämpa alla orättvisors, alla brotts, själva syndafallets kommandocentral: deras egna "ondskans axelmakter" är USA och Israel. Det är en narcissistisk världsbild, ett slags andlig kolonialism, fast med omvända förtecken. Den västvärld som tidigare betraktade sig som universellt välgörande anses nu universellt ond. Det finns enligt denna lära bara en rasism: den vites mot Den andre. Detta är en ny upplaga av den tänkandets och världsbildens tudelning som visat sig så ofruktbar genom historien.”

Anonym sa...

Ulla:

Den poäng du försöker få fram med ditt inlägg är inte trovärdig eftersom du utgår från svensk massmedia, nämligen det liberala DN. Det är känt seda tidigare att denna tidning byger på ryggradslös opportunism och opinionsbildning för sionism, imperialism och USA-hegemoni snarare än seriös nyhetsrapportering. DN, SvD, SR:s ekot, har förlorat sin trovärdighet vad gäller de enorma brott som Israel begår i Palestina. Man kan undra. Skulle svensk media vara lika hycklande, ursäktande, och korkad om USAs förintelse på de nordameikanska indianerna skulle ha skett idag? Ja. Ja eftersom dom blundar inför det långsamma folkmord och fördrivning av palestinier som Israel nu begår i Palestina.

Amir Sariaslan sa...

Med samma typ av rudimentära argumentation skulle man kunna hävda att våldtäktsoffer som gör motstånd under själva akten är "lika skyldiga" som förövarna. Suck.

Ulla sa...

Mitt inlägg var inte ett rättfärdigande av Israels agerande. Det var ett försök att lyfta blicken och se helheten. Båda parter i konflikten bär ansvar för sitt agerande. Allt handlar inte bara om aktion – reaktion.

Amir, din jämförelse med ett våldtäktsoffer var ett typiskt lumpet skamgrepp, men jag ska ändå använda mig av det och ytterligare förgrova det.
Om våldtäktsoffret överlever och sedan fylld av rättfärdigt hat börjar avrätta män (eftersom de alla presumeras vara förövare) så kan man inta två förhållningssätt. Man kan förklara, förstå och ursäkta offrets beteende, eller så kan man hävda att offret har ett val och att valet att döda är ett dåligt val och att offret själv bär ansvaret för det.

Mr. JB sa...

Amir, där har du en poäng, större än de flesta begriper. Mellanöstern med sin historia av kolonisation, feodal diktatur med religiöst fundamentalistiskt förtryck kan inte förstås ur ett frihetligt västerländskt perspektiv. De har aldrig fått smaka på frihetens blomma, vilken vi tar för självklar. Att lägga sig på rygg och tycka synd om och betrakta dessa rörelser som offer är en generalmiss. Alla, människor som stater växer genom krav och att religioner/ideologier förvisas dit de skall. En rättighet för den som så önskar, men aldrig ett tvångsmedel att förtrycka och pådyvla andra.

Aldrig tidigare i historien har så mycket människor mördats i religionens och ideologiernas namn. Stalin eller talibaner, vad är skillnaden? Ingen. Det som förenar dem är intolerans och förakt för den enskildes rättigheter.

Kanske är det dags att kliva ur den kommunistiska sandlådan och se världen som den är. Klasskamp eller inte, över allt gick det socialistiska drömsamhället och skogen. Även om motbjudande för vänstern, är USA ett av få länder där Supreme Court i enlighet med konstitutionen kan knäppa regeringsmakten på näsan. Det sker inte i Nord-Korea ej heller på Kuba. Hur kommer det sig tro?

Anonym sa...

Mr. JB said...

"Stalin eller talibaner, vad är skillnaden?"

http://sv.wikipedia.org/wiki/Stalin

http://sv.wikipedia.org/wiki/Taliban

Nu vet du.

mika sa...

"Att lyfta blicken och se helheten" som någon påpekade är precis vad Ali gjort i sin analys, vad den sionistiska apartheidstaten har för mål förutom folkmord på icke-judar initiera krig & inbördeskrig och ockupation är uppenbart för den som "lyfter blicken", inte ens jag har egentligen något att tillägga förutom detta:

Inte ens nordamerikas indianer vars tidigare generationer för bara hundra år sedan mördades till antalet 50 miljoner i historiens enskilt största folkmord, har någonsin tvingats "erkänna" ockupanten och sina ständigt förtvinade reservat. Nu är de så få (1.5 miljoner) att USA och dess mediakonglomerat fullständigt kan ignorera dem och fortsätta folkmordet.

Så länge Palestinierna som förhållandevis (än så länge) är fler till antalet, vägrar att erkänna apartheidstaten som sådan sionisternas folkmord och de konsentartionsläger och indianreservat som tilldelats dem kan inte heller sionisterna och deras mäktiga internationella intressen få någon acceptans för sin ockupationsenklav.

Man kan inte nog poängtera det Ali var inne på nämligen att den judiska staten varken har någon författning eller några fastslagna gränser. Detta faktum talar för sig själv när man helt enligt den mall de terrorister som grundade staten och fördrev och mördade dess invånare, expanderar steg för steg.

r som i radon sa...

Du kan lika gärna använda din signatur varje gång Mika. Man fattar att det är du efter en halv mening.

Mika sa...

Till skillnad från dig Christian, så gör jag det eftersom jag inte har något att dölja eller skämmas för..

Mina åsikter är inte kontroversiella inte heller förespråkar jag rasåtskillnadslagar och folkmord, varför pseydonymer passar dig och dina kupaner bättre...


med utmärkt underskrift:

Mika

Christian BK Aasvestad sa...

Jag använder inga pseudonymer i bloggosfären.

Jag säger det igen så "Mika" och alla förstår:

Jag använder inga pseudonymer i bloggosfären.

Om man är kunnig med datorer kan man säkert kolla vilken IP-adress kommentarerna härstammar ifrån för att verifiera detta.

ia sa...

Ulla, det var ju intressant:

"Man kan förklara, förstå och ursäkta offrets beteende, eller så kan man hävda att offret har ett val och att valet att döda är ett dåligt val och att offret själv bär ansvaret för det."

Men det ändrar ingenting i sak. När det handlar om uppenbart förtryck är man så illa tvungen att ta ställning, om det är en stark part mot en svag part, kan man inte tjafsa om offrets skuld. Även om den finns! I någon sorts mening har du ju rätt: en palestinsk självmordsbombare är ett offer men gör också andra till offer. Problemet är att vi fortfarande måste förhålla oss till de faktiska förhållanden som människor lever under - man kan om man så vill kalla det för en ständigt pågående våldtäkt och offrens hämnd får man ta itu med senare - den moraliska skulden kan inte utkrävas nu. Vi måste prioritera bekämpningen av den stora brottsligheten och i den är inte israelerna offer. De är offer som människor och som individer, men inte som politiska aktörer. Förstår du skillnaden?

Om jag upplåter min tid till att i evighet försöka fördela skulden mellan palestinier och israeler kommer vi ingenvart - och vad värre är, det blir ett indirekt stöd för Israel som stat, inte för israeler som personer. Tänk på Vietnamkriget, vi var tvungna att ställa oss på vietnamesernas sida, inte för att de inte var grymma eller gjorde "fel" eller var ansvariga för sina egna brott utan för att USA var den anfallande parten.

Ulla sa...

ia, jag tycker att du ska läsa igenom mina två inlägg här ovan igen, för det ligger en hel del i det boken jag citerar ur tar upp.
Om man alltid ikläder sig offerrollen är det ganska troligt att det påverkar de val man gör och att de knappast kommer att bli optimala, men även ett offer kan välja hur det ska reagera på en provokation.
Som det är nu bidrar palestinierna till att bevara konflikten genom hur de agerar.
Först när man ser sig själv som subjekt i sitt liv kan man komma på de verkligt konstruktiva lösningarna.
Det tragiska (bland många tragiska saker) i Israel-Palestina-konflikten är att även israelerna av tradition ser sig själva som offer utsatta för en internationell konspiration.
Så det är lite som två blinda och döva som försöker kommunicera.