När alla andra samhälleliga minnesbilder som motiverar socialismens nödvändighet och varnar för det snäva konkurrenssamhällets konsekvenser, är för långt bort för att återkallas i tid, kan åtminstone den kroppsliga erfarenheten av vår bräcklighet tjäna som påminnelse om varför ett samhälle byggt på samarbete och omsorg är att föredra framför kapitalism: det är den enda samhällstyp som erkänner att alla behöver hjälp. Den som var starkast på jorden blir plötsligt svag när kroppen brister, vännerna sviker, hjärnan tröttnar, börsen faller, huset brinner eller ett rattfyllo tappar ratten. Socialismen kan man behöva när som helst, när man minst anar det.
onsdag, juli 04, 2007
Stark. Ömtålig. Människa. Samhälle.
Läs Erik Berg:
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
5 kommentarer:
Jaha, ytterligare ett prov på den vanliga anti-intellektuella vänsterretoriken. Socialism (dvs tvingande byråkratisk styrning) kallas "samarbete och omsorg" medan kapitalism tydligen är motsatsen.
Och "erkänna att alla behöver hjälp"!? Det är inte det det handlar om. Det handlar om att tvinga alla att "hjälpa". Eller hur, Ali?
I teorin skulle ni lätt kunna bygga era kollektiv och socialistiska samarbeten och omsorger som frivilliga öar i en anarkokapitalistisk stat, inte sant? Och är era subkulturer bäst så tränger de till slut undan allt annat.
Men ni vet att det inte håller. Enda chansen att bygga er önskebyråkrati är att tvinga alla att inordna sig under den röda fanan, eller hur?
Jag kapitulerar inför det oerhörda intellektuella trycket i frågan "eller hur?"
Myckert vackert och sant formulerat av Erik Berg.
Vad kan jeppar åstadkomma?
Ali vill uppenbarligen inte svara på seriösa argument.
jeppen, go home.
Skicka en kommentar